Oakland-baserade Necrot släppte tredje albumet, Lifeless Birth, för bara några dagar sedan. Här tar dom små men viktiga steg för att bli ännu vassare, skarpare och framförallt roligare att lyssna på. Fokuserat, hårt, och skelett-skakande bra. 

Vi bränner av faktan först, så vi har den ur världen. Necrot är en trio, och består således av tre musiker som heter Chad Giley, Luca Indrio och Sonny Reinhardt, som ansvarar för trummor, bas och sång, samt gitarr, i precis den ordningen. 

De bildades 2011 i Kalifornien, och har sedan dess släppt två album. Blood Offerings kom 2017, och Mortal 2020.

Lifeless Birth släpptes förra veckan, och här fortsätter bandet sitt segertåg med klassisk, vild och köttig death metal med inspiration både från sina inhemska rötter men även från vårt avlånga land. 

Necrots death metal är punkig på Lifeless Birth. Vild och tokig, med en tight produktion. Det är både snabbt och spännande, och ibland glimrar bandet verkligen till med rejält uppfinningsrika men enkla riff.

Tempot, energin och speltiden och framförallt detaljerna får Lifeless Birth att sticka ut från, och springa förbi, den mängd album i den här stilen som överbefolkar genren.  

Frontmannen Luca Indrio har egentligen ingen särskilt speciell growl-förmåga, men jag tror på honom när han brölar. Det han saknar i omfång tar han igen i övertygelse, helt enkelt.

Sen har vi speltiden. Den fantastiska speltiden. Plattan klockar in strax över 40 minuter, som jag ser som någon magisk gräns för extrem och snabb hårdrock. Exakt lagom för den här plattan. Bandet har förfinat formen att dra hem när festen är som roligast.

Om du är på jakt efter death metal lika intressant som den är enkel, där driv och kraft ligger i fokus, då ska du sätta tänderna i Lifeless Birth. Och du, kolla det där omslaget också.

Betyg: 8/10

Så har jag äntligen skrivit en recension av Dödsrits senaste platta, Nocturnal Will, ungefär två tusen år efter alla andra. Men bättre sent än aldrig, som man brukar säga. Häng med och kolla vad jag tycker om crust/black-gängets senaste alster.

Lite historia först då. För dig som inte hängt med i min blogg tidigare, så är Dödsrit ett holländskt och (lite svenskt) blackened crust-band bestående av Christoffer (gitarr och sång), Jelle (bas), Brendan (trummor) och Georgios (gitarr). 

Tidigare verk är Dödsrit (2017), Spirit Crusher (2018), Mortal Coil (2021). 

Från att ha varit ett mer renodlat blackened crust-band, vilket är en subgenre där råa crustpunk-vibbar verkar i samförstånd med de stora ambitionerna i black metal, så har Dödsrit hela tiden rört sig mot mer metal och mindre punk, vilket jag babblade om i min recension för Rockbladet några år sedan.

Jag har tyckt om den här utvecklingen. Jag tycker om den. Och det är därför jag älskar Nocturnal Will, som på många sätt är Dödsrits bästa platta just tack vare att den där episka känslan av mod, tapperhet, och sorg får ta större plats än någonsin tidigare.

Längs vägen fortsätter bandet att offra de råaste elementen, för att ge plats åt mer melodi, och mer heavy metal. En uppoffring lika nödvändig som värdefull. Jag kan inte se hur de kan gå åt något annat håll än hitåt. Framåt. 

Inledande “Irjala” är med sina nästan 11 minuter en självsäker och storslagen öppning, med fokus på upplyftande black metal. Nocturnal Fire följer upp med stadigare takter, cleana solon och den där underbara D-takts-farten.

Skivans enda egentliga avbrott är den 44 sekunder långa Ember and Ash, som med sin stillsamma lägereld gör ett bra jobb att måla upp en bild av ensamheten i ett vinterlandskap, kanske i väntan på nästa bragd?

Utmed Gyllbergens Stig är skivans enda instrumentala spår, där två urstarka riff tävlar om uppmärksamheten. Här vinner Dödsrit mycket på att erbjuda ett fantastiskt tunggung som komplement till de annars ganska snabba attackerna.

Med Black metal-äventyret As Death Comes Reaping närmar vi oss avslutningen, och här dyker mitt enda större klagomål upp. Det här är en stark låt, men den hade mått bra av att kapas ner en aning. “Self editing” som amerikanerna kallar det.

Sist ut är Celestial Will som är Dödsrit 101. Under åtta minuter tas vi med bland supersnabbt black metal-piskande och mäktiga avbrott. Mot slutet är tempot så högt och melodierna så starka att världsherraväldet känns nära.

Med Nocturnal Will så har Dödsrit lyckats att kombinera melodi, kraft, gung, variation, vemod, ursinne och ett brinnande flamma av hopp bättre än något annat band har gjort på väldigt, väldigt länge. Den här skivan är ett definitivt måste för dig som tycker om all sorts metal. 

För på många sätt är det Dödsrits intåg på allvar i den här genren, när deras crust-rötter inte är mycket mer än en falnande lägereld, långt bort från de storslagna bragder som bandet blickar mot. 

En fantastisk skiva. På så väldigt många sätt.

Betyg: 9/10

Precis som Petter skrev i artikeln om underskattade serier, så tycker även jag att Boardwalk Empire förtjänar större uppmärksamhet. För den är ju, på så många vis, en av de absolut bästa serierna som finns.

Just nu ser vi om den gripande berättelsen om Nucky Thompson och hans power struggle under förbudstiden i tjugotalets Atlantic City. Och jag slås av hur otroligt det är bra, mer eller mindre hela tiden. Mer eller mindre varje historia i serien engagerar mig. 

Och här finns gruvligt bra skådespelare, fantastiska karaktärer, tight regi, tight foto, rejält med våld som känns, och allt som oftast en nästan filmisk kvalitet som vilar över varje avsnitt.

Boardwalk Empire är också oerhört jämn och det löper en stadig röd tråd genom allting, med karaktärer som utvecklas, historier som berör, och mellan varven också en svettframkallande spänning.

Nu finns det säkert två miljarder anledningar till varför Boardwalk Empire är så underhållande, men jag kan inte låta bli att fokusera på karaktärerna. För i mångt mycket är Boardwalk nästan bättre än både Mad Men och The Sopranos i det här avseendet. 

Castingen är perfekt, och innanför den där stentuffa macho-maffia-ytan som präglar nästan alla av seriens huvudkaraktärer, vilar ett välporträtterat djup.

Om Jimmy inte haft sin vidriga barndom, eller om Al Capone inte haft sin döva son, eller om Richard Harrow haft ett helt ansikte, eller om Gyp Rosetti inte varit sådär vansinnigt stingslig, så hade inte avrättningarna, käftsmällarna, eller hoten betytt något alls.

Boardwalk Empire är och förblir den överlägset mest förbisedda serie som finns. Att det inte pratas, eller pratades, mer om den här magiska historien är för mig inget annat än ett enormt frågetecken.

Absolut världsklass, rakt igenom. 

Musik är livet. Och för mig har så varit sedan jag blev musikintresserad genom britpopen som 11-åring. Det är därför på tiden att jag rankar de 10 album som jag tycker är absolut bäst, och även bjuder på de 10 bubblare som hamnar utanför. Häng med, läs och se vilka du gillar. 

Det är ingen enkel sak att just ranka sina favoriter, oavsett vad du rankar för något. Att lista är en sak, men när det blir inbördes strider verken emellan, då blir det lätt frustrerande. Det ska dock sägas att den här rankingen gick snabbare än jag trodde att få ner på skärmen. 

Ofta vill ju nostalgi lägga sin varma arm kring en när man gör sådant här. Skimret av en svunnen tid kan lätt lägga dis och dimma över det annars så självklara, och det har jag försökt att bära med mig när jag skrev ihop den här rankingen. 

Det andra jag tänkt på är att ett album är en helhet. Flera av mina favoritband är inte med här alls, eftersom de inte har lyckats skapa en helhet lika kraftfull som de här 20 skivorna skryter med, även om de kanske skrivit flera av mina favoritlåtar.  

Och till sist, det enskilt viktigaste för mig när jag upplever musik är inte melodierna, riffen, tyngden eller vad det nu kan vara. Det är hur pass väl ett album pressar sig in i bröstkorgen på mig och connectar på ett emotionellt plan. Det är det enda som spelar någon roll.

Nu kör vi!

Bubblare (plats 20-11) 

20. TERROR - LIVE BY THE CODE

19. RAISED FIST - VEIL OF IGNORANCE

18. IRON MAIDEN - SEVENTH SON OF A SEVENTH SON

17. QUEENS OF THE STONE AGE - SONGS FOR THE DEAF

16. THE HELLACOPTERS - BY THE GRACE OF GOD

15. TURNSTILE - GLOW ON

14. TOOL - FEAR INOCULUM

13. MASTODON - BLOOD MOUNTAIN

12. PROPAGANDHI - SUPPORTING CASTE

11. PIG DESTROYER - BOOK BURNER

Plats 10-1

10. FURY - PARAMOUNT

När Kalifornien-gänget Fury (inte det brittiska heavy metal-bandet) släppte Paramount för snart 10 år sedan så seglade den förbi mig nästan obemärkt. Det tog ett tag innan jag förstod hur enorm den här skivan faktiskt är. På endast 23 minuter hinner Fury visa upp allt det där som golvar en när det kommer till hardcore: energi, vrede, känsla, kraft.

När jag lyssnar på Paramount känns det som att jag kan göra precis vad som helst. Det känns som att energin i bröstkorgen försvinner om jag liksom inte stampar, dansar och springer på stället. Och därför seglar kniper den tiondeplatsen.

9. PINK FLOYD - DARK SIDE OF THE MOON

Det vilar något drömskt över Dark side of the moon. Det där ikoniska omslaget, kraften från sedan länge svunnen tid, David Gilmours gitarrspel och den där låten …  Time, alltså. En av vår tids största låtar, om du frågar mig.

The Dark Side of the Moon lyckas, som andra betydande verk, med att greppa taget om en och inte släppa alls förrän de sista tonerna klingar ut.

Ett ikoniskt album. Ett mästerverk som vittnar om musikens absoluta storhet, och den enda skivan i min lista som är inte är punk, hardcore eller metal.

Och det säger väl något, tänker jag.

8. BAD RELIGION - NEW MAPS OF HELL

Att lyssna på New maps of hell är att bli förvånad. Hur är det möjligt att stapla så här många bra låtar på varandra? Inom punkens hyfsat tighta ramar, dessutom. 52 seconds, Heroes & Martyrs, Germs of perfection, New Dark Ages är mästerverk allihopa.

Och sedan fortsätter det bara. Genom hela skivan är Bad Religion på toppen av sin förmåga där energi, fart, melodi och ilska lägger grundstenarna för en skiva som fullständigt skåpar ut konkurrensen.

Och som en katalysator för storheten ligger dessutom Greg Graffins’ oefterhärmliga sång. 

7. HATEBREED - THE RISE OF BRUTALITY

Hatebreed har gjort flera bra album, och deras melodiösa utsvävningar på senare år ligger dom verkligen i fatet. Men det går inte att slå The Rise Of Brutality. Kompakt, väldesignad, explosiv. Det här är hardcore (med rejäla metalinslag) utan ett gram fett.

Det finns ingenting onödigt på den här skivan, bara brutal attack efter brutal attack, grundad i besinningslös attityd och ego-boostande kraft. Lika kompromisslös som den är betydande. Skivan fungerade också som en ordentlig inkörsport för mig till den mer köttiga, amerikanska hardcore-musiken. Det tackar vi för. 

6. SLAYER - REIGN IN BLOOD

Listans enda klassiker (tillsammans med Iron Maiden-bubblaren då). Jag har märkt att jag inte är särskilt intresserad av gammal hårdrock. Det klickar liksom inte, ofta låter skivorna dåligt och känns tafatta jämfört med dagens plattor. Men, Reign in Blood är precis lika vansinnig som sitt rykte. Stöpt i hat, galenskap och framförallt en beroendeframkallande enkelhet.

Precis som med Hatebreed så finns här inget överflöd. Tight, hårt, och legendariskt. Reign in Blood är ett av få album som får mig att vilja växa upp i en annan tid. Blotta tanken på att få vara med när det här ursinniga vansinnet släpptes ut i världen är kittlande. 

5. CONVERGE - ALL WE LOVE WE LEAVE BEHIND

Converge är en institution vid det här laget. Och många skulle nog sätta Jane Doe här, men inte jag. All we love we leave behind var min inkörsport till bandet, och därför ligger den mig varmast om hjärtat. En obeveklig skapelse fylld av organisk närvaro, emotionella fullträffar och bandets unika uppfattning om musik.

Aimless Arrow, Trespasses, Sadness comes home och titelspåret är bara några av låtarna som gör plattan mer eller mindre livsnödvändig. Bland de skarpsinniga riffen, tuffa tempoväxlingarna och utmanande attackerna, väntar en balansgång mellan hopplöshet och värme som få andra artister lyckas uppbåda. 

4. BELL WITCH - MIRROR REAPER

Om Slayer och Bad Religions plattor är enkla att ta till sig, är Bell Witch med Mirror Reaper nog motsatsen. Skivan består nämligen av en ensam låt, som klockar in på en timme och tjugotre minuter (och således utgör hela skivan). På den verkar Bell Witch i gränslandet mellan det spöklikt sorgsna och det förkrossande tunga, när de hyllar vännen och bandkollegan Adrian Guerras som gick bort innan skivan spelades in.

Men istället för att låta mörkret förtära en helt och hållet, skapar duon istället en rakbladsvass strimma av hopp, särskilt genom att låta Erik Moggridge från Aerial Ruin sjunga.

Mirror Reaper är en svår skiva att beskriva, den bör istället upplevas. Musik blir inte större än såhär. En utomjordisk och samtidigt oerhört mänsklig uppgörelse med döden.

3. MGŁA - EXERCISES IN FUTILITY

Sällan har en titel så väl speglat innehållet, som på polska Mgłas tredje album. Den här plattan är ett sista andetag, en dödsrossling, för det som vi i allmän mun kallar för “hopp”. Rått, kallt, främliggörande. Ett album som plockar hem alla sina poäng genom att låta ytterst enkla, men ändå överväldigande, tempoväxlingar driva igenom hela budskapet.

Den största lockelsen ligger i världen som bandet målar upp: en plats frigjord från förtröstan. En likgiltig och innerligt uppgiven sfär där knappt sorgen får plats längre.

Och lika ensidig som albumet är i sin ideologi och övertygelse, lika välgjord är den som konstverk. En magnifik uppvisning i allt vad black metal kan vara. 

2. ISIS - PANOPTICON

Innan Aaron Turner sparade ut skägget och började göra ljudlandskap med Old Man Gloom och Sumac, ledde han Isis genom flera fantastiska skivor. Ingen rår dock på Panopticon, som för mig är själva definitionen av “post-metal”. På sju spår, vetenskapligt utplacerade över 59 minuter, bygger Isis upp massiva berg av toner, för att sedan riva ner, mejsla ut och börja om. Hela tiden med kirurgisk precision och blodflödet på exakt rätt ställe. 

Panopticon vinner dessutom sina största segrar genom att vara återhållsam, till exempel så hörs Aarons sång ganska sällan, och här finns inget överflöd av riff.

Less is more är devisen när Isis vaggar oss igenom filosofens Jeremy Bentham's fängelseideal: den runda strukturen kallad panoptikon. Resultatet är ett album så genialiskt konstruerat och rörande att jag lyssnar lika mycket på det idag som för nästan 20 år sedan. 

1. MASTODON - CRACK THE SKYE

Det hade varit roligt att sitta på fel sida pannloben hos Troy, Brann, Brent och Bill när kvintetten skulle följa upp den explosiva framgång som både Leviathan (2004) och Blood Mountain (2006) innebar.  För hur går man vidare efter att ha gett metal en välbehövlig vitamininjektion, hamnat på årsbästalistor, och hyllats av en enig kritikerkår? 

För Mastodon låg svaret i att samla sin aggressiva och hypnotiska metal, och stöpa om den enligt formen för en progressiv rockplatta. För Crack The Skye är metalvärldens Dark side of the moon. Ett magiskt samspel mellan sludge-rötter, teknisk finess, vibrerande vigör, psykedeliska äventyr och praktfulla uttryck. 

Och allting faller på plats. 

På fler än ett sätt dessutom, eftersom Crack The Skye är den tredje och sista biten i Mastodons nästan övermänskliga tre-album-streak, samtidigt som det är den första skivan där trummisen Brann Dailor sjunger på riktigt, och därmed befriade bandet från bördan av medelmåttiga sångare. 

Om föregångaren Blood Mountain är en LSD-tripp bland vassa grenar och svettiga psykoser, så är Crack The Skye en naturlig uppenbarelse, varken framtvingad eller tillverkad. De olika flödena som uppenbarar sig längs resan, där vi kastas mellan harmoni, kaos, funk, metal, rock, prog och mycket mer, går in och ut genom varandra utan minsta friktion. 

Och det känns som att det bara är Mastodon som kan få för sig att skriva ett album som handlar om Tsar-Ryssland, Rasputin, maskhål och astralt resande, och dessutom hålla det fokuserat, tight och konstant fängslande. 

Hur ser din topp 10-lista ut?

De senaste dagarna har jag fått sällskap i TV-soffan av Ben Sinclair och hans High Maintenance, där han spelar en mystrevlig marjiuanalangare som cyklar längs gatorna i New York och träffar sina kunder.

Jag visste nog inte vad jag skulle vänta mig. Kanske att den skulle vara någon slags tramsig, typisk gräsrökar-historia där fokus ligger på överdrivna skämt och överdriven drogkonsumtion.

Men så är inte fallet.

High Maintenance handlar kanske om en weed-langare, men det är inte fokuset för serien. 

Visst, “The Guy” (Ben Sinclair) och hans vänner och kunder röker förvisso ohälsosamt mycket marijuana, men serien som sådan är snarare en ganska återhållsam historia. 

Istället för att tramsa, så berättar den (ibland) ganska fina berättelser om människor i New York och deras glädje och svårigheter. Lite aviga människor i New York ska väl tilläggas. 

Annorlunda människor.

Varje avsnitt är fristående, och även om They Guy är med i varje avsnitt, har de ingen koppling till varandra. Här lyckas High Maintenance bra. På bara någon halvtimme lyckas den med att skapa angelägna porträtt och berättelser som känns och engagerar.

Oftast, ska det väl tilläggas. Avsnittet med kvinnan som skulle slå dansrekord, och det bedrövliga tredje avsnittet om den där hunden, var usla. 

Men missarna kommer sällan. Ofta blir det bra. Jag tyckte om avsnittet om läkarstudenten, och avsnittet om den krisande pensionär-pappan som börjar burning-man-dansa.

Däremot är jag lite orolig eftersom ju längre serien fortskrider så blir människorna konstigare och konstigare. Det som i början kunde kännas ganska nära och verkligt, börjar nu upplevas som VM i kufar. 

Nåja. Jag är nöjd och kommer att se klart den.

Har du sett High Maintenance? Och vad tyckte du?