“Har du sett Crashing?”, “Du måste se Crashing!”, “Crashing är så bra!” … Sådär lät jag några år sedan när jag var någon slags ambassadör för ståuppkomikern Pete Holmes (ganska) charmiga HBO-serie om livet som kämpande komiker i New York.

Men nu när jag ser om serien (drog igång den tredje säsongen häromdagen) så slår det mig hur fel jag ändå hade. Visst, Crashing är inte dålig, och den har många fina stunder.

Men jag var nog ute på en cykeltur när jag maniskt rekommenderade den till allt och alla.

Jag älskar såklart de fina stunderna: seriens början, när Pete Holmes hänger med roliga komiker, det magiska avsnittet när han och nyblivne vännen Leif har en slapp bakisdag i ett somrigt New York, och jag gillar de roliga stunderna med Bill Burr och TJ Miller.

Men de stunderna är faktiskt inte jättemånga och nu när jag ser serien igen blir jag snarare mer uppmärksam på hur on-the-nose den försöker vara, särskilt i kommentarerna kring hela PK-debaclet som drabbat komiker-scenen, eller hur galet ojämn den är. Ena avsnittet kan vara kanon, medans avsnittet efteråt känns tafatt och hoppigt.

Och Pete som karaktär (och karikatyr på sig själv) är dessutom jävligt jobbig.

Nästan för jobbig för att följa som huvudkaraktär. Han är naiv, envis, ettrig, och har orealistiskt dålig koll på sociala normer. Flera gånger kommer jag på mig själv att skrika på TV:n när han för tusende gången missar signalerna från människorna runt om sig.

Sen har vi alla de tusen obekväma scenerna. Dels med andra komiker, men också med föräldrarna, den där tokiga Kat, och de sjukt jobbiga scenerna med Allison.

Nu låter det som att Crashing suger. Det gör den absolut inte. Den har många bra stunder, och den första säsongen är stark. Men så bra som jag minns att den var, det är den inte. Långt ifrån.

Har du sett Crashing? Vad tycker du? 

Just nu kan du streama senaste skivan Nocturnal Will från svensk/holländska Dödsrit borta på Decibel Magazine. Vilket du bör göra om du gillar hårdrock. Och recensionerna för skivan har börjat trilla in, med höga betyg.

Själv har jag lyssnat på albumet ett tiotal gånger sedan streamen gick live, och ska förstås skriva ihop mina tankar i en recension så snart jag kan.

I korthet kan jag dock säga att Dödsrit fortsätter att dra ner på de råa black metal-elementen och crustpunken, och istället bygger ut sitt sound med mer melodiös metal.

Och det fungerar oerhört bra. Jag är imponerad.

De recensioner som hittills publicerats talar också väldigt gott om Nocturnal Will.

Blabbermouth delar ut 9 av 10 och skriver bland annat att skivan är “Virtually flawless, this may ensure that Dödsrit are forcibly dragged from the underground, whether they like it or not. A major album of the year contender.”

Wonderbox Metal är lika nöjda dom och menar att det “possibly” är bandets bästa skiva hittills. De skriver också att “Dödsrit’s captivating blend of atmospheric and crust-powered violence once again swathes us in the sort of dark, immersive soundscapes that are richly engrossing.”

Nine Circles hyllar skivan och skriver: “Nocturnal Will proves that Dödsrit will not be encountering dead ends anytime soon, with a relatively minor tweak in their sound yielding tremendous results.”

Metal Crypt ger 4 av 5: “This kind of thing lives by the inventiveness of the songwriting and melodic sense, and Dödsrit are aces in that department. Rather than full-on aggressive, this is smooth and hooky, with clean riffs and a lot of space for mood and feel.”

Metal Epidemic sätter 4 av 5: “Dödsrit have grown into something that even long-term fans wouldn’t have seen coming, the band have spent time working on their craft and have returned with their best release to date.”

Metal Roos sätter också en 4 av 5 och menar att “The Scandinavian prowess has never been more profound. Dödsrit may have been an unknown quantity until now but Nocturnal Will is a defining moment that heralds the true arrival of their atmospheric black metal that is as bleak as it is rewarding”

Fantastiskt roligt såklart för Christoffer, Jelle, Brendan och Georgios som verkligen förtjänar det här. Jag hoppas att Nocturnal Will lyfter Dödsrit ur underground-scenen och sätter dom på kartan på allvar nu.

Här kan du lyssna hos Decibel Magazine. Vilket jag tycker du borde göra, för det här är bland det starkaste som kommit inom metal på ganska länge.

På fredag 22 mars släpps plattan, och jag ska som sagt försöka få ner en recension jag också.

Trevlig onsdag på dig!

Jag har sett om bedrövligt många TV-serier under det senaste året. Jag vågar liksom inte ta några risker och se nya saker, när jag lika gärna kan se något som jag vet är bra.

Och i flera av de serierna finns förstås radarpar som gör varenda avsnitt snäppet bättre.

Därför tänkte jag skriva om “bromances”,”dynamiska duos”, par i ess, eller vad man nu vill kalla det i var och en av de serier jag sett om. 

Och självklart ska de rankas också, samt få en länk till vad jag tycker är parets bästa scen.

Here we go!

Game of Thrones

Radarpar: Tyrion och Bronn

Ranking: 6

Tidernas största fantasy-serie, som genom några märkliga beslut och katastrofusla avslutande säsonger lyckades döda sitt arv helt och hållet, lyckades även med att bygga upp TV-historiens bästa “lore”, eller backdrop. Jag älskar så mycket med Game of Thrones, allt från historien, till världen, till karaktärerna.

Och här var det faktiskt jämnt mellan The Hound och Arya, eller Tyrion och Bronn. Men, Bronn är seriens bästa karaktär (The Hound tvåa) så då måste ju han och Lannister-pojken plocka hem det.

Den bästa scenen? Dom har ju inte mycket till utbyte, men Trial by Combat-scenen när Bronn tröttar ut en tungt bepansrad motståndare, och sedan vinner, för att rädda skinnet på Tyrion är inte bara den bästa scenen dom två delar, det är en av de bästa scenerna i hela serien.

Silicon Valley

Radarpar: Gilfoyle och Dinesh

Ranking: 5

Jag avslutade häromdagen min andra runda med vad jag själv kallat “förmodligen den bästa komediserie som gjorts”. Det är ju inte sant, vet jag nu, efter ha sett den igen.

Silicon Valley är makalöst rolig när den är rolig, men sex säsonger är alldeles för mycket. Tre hade räckt.

Något som däremot är roligt genom hela serien är det konstanta tjafset mellan satanisten Gilfoyle och wanna-be-bilionaire-Dinesh, där glåporden och förolämpningarna haglar som skotten ur ett maskingevär.

Och ja, visst är det Gilfoyle som står för 95% av det roliga, men det hade ju å andra sidan inte fungerat om det inte var för Dinesh reaktioner.

Den första scenen i deras bråk om Dinesh Tesla är bäst. Den cementerar deras käbbel så perfekt. Dinesh ska ha en Tesla, för det har dom coola, och Gilfoyle ser igenom hela skiten och totalsågar rubbet (och följer sedan upp med jordens fulaste elcykel).

The Wire

Radarpar: The Bunk och McNulty

Ranking: 4

The Wire är nog den serie av alla jag sett som som har åldrats bäst. Den är sådär smärtsamt bra att det nästan känns ovärt att se något annat efteråt. Om det inte vore för den där sista säsongen, där serien tappar fotfästet lite, så hade den varit 10/10. 

Mordutrederna, och bevisligen även functioning alcoholics, Bunk Moreland och Jimmy McNulty, står för många av seriens finstämda heart-to-heart-samtal (om än knappt aldrig i nyktert tillstånd).Sen blir det ju inte sämre av att The Bunk är seriens bästa karaktär.

Och ja, om du har sett The Wire, eller ens hört talas om den, så vet du vilken den bästa scenen är. 

Att skriva, och spela, en hel scen där inga andra ord än olika variationer på “fuck” får användas, och samtidigt visa hur brutalt skärpta de båda poliserna är när de undersöker en brottsplats, kommer alltid att vara genialt.

Mad Men

Radarpar: Don och Roger

Ranking: 3

Jag har tjatat om det, många gånger, men jag tycker som sagt att det inte finns någon TV-serie, knappt någon popkultur-produktion, som kan mäta sig med Mad Men. Serien härskar ensam och ohotad på toppen. 

Och nästan varenda scen med Don Draper och Roger Sterling är bra. Om den inte är rolig, så är den innerligt tänkvärd. Är den inte innerligt tänkvärd, så är den kraftfull, och så vidare och så vidare. 

Don och Rogers berg- och dalbana till vänskap löper som en tunn 60-tals slips genom hela serien, och mellan dom ryms så många minnesvärda samtal att det knappt går att räkna.

Deras sista möte, i en mörk bar, svettiga och packade i vanlig ordning, tycker jag är deras finaste stund. Den där pussen som Roger ger Don, följt av “you are okay”, är stort. 

Succession

Radarpar: Tom och Greg

Ranking: 2

“The disgusting brothers” står tillsammans, eller var för sig, för några av Successions roligaste, dråpligaste, konstigaste och mest emotionellt laddade scener genom hela berättelsen om maktkampen inom Roy-familjen.

Å ena sidan har vi Tom, lufsen från landet, som via sin relation med Shiv lyckas ta sig upp till toppskiktet av makten i USA (eller ja, världen), och som äter hinkvis med skit från vem han nu behöver för att inte förlora sin position.

Å andra sidan “cousin Greg”, den gänglige paradclownen som spelar hela gejmet snyggt, väljer sidor med stor omsorg och äter hinkvis med skit från just Tom. 

Det kryllar av scener, samtliga med fokus på humor, som kan landa på den här listan. Men frågar du mig så är det “Do You Wanna Come With Me, Sporus?” som tar förstaplatsen.

När Tom är på väg att välja sida genom ett gigantiskt svek så ber han Greg att haka på. Tight, välspelat och den där hinten tillbaka till Sporus är bara så bra.

The Sopranos

Radarpar: Chrissy och Paulie

Ranking: 1

Jag såg om David Chase stilbildande maffiaserie för kanske femte gången i somras,och här hittar vi ju ett av TV-historiens roligaste radarpar: Chrissy och Paulie. 

Chrissy med sitt otroligt dåliga tålamod, sin ibland smärtsamt intetsägande allmänbildning och sina galet roliga repliker är en perfekt motpol mot den rutinerade Paulie som är en av seriens största ikoner, tillika ett riktigt weirdo mellan varven.

Bästa scenen? Det finns många. Men enligt mig är det när duon har tappat bort en skadeskjuten ryss, och irrar runt i skogen när Tony ringer och frågar hur det går. 

När kontakten bryts och Paulie hör Tonys “interior ministry” som “interior decorator”, varpå Chris svarar “his house looked like shit” så råder det inga tvivel om att Sopranos är en av tidernas roligaste serier, även om humorn ofta är beckmörk.

Vilka är dina favoriter?

Nästan fredag, och veckan lider mot sitt slut. Haka på så visar jag vilka extrema härligheter som dundrat sönder mina öron den här veckan. Jag lovar, du kommer att gilla det.

Skeletal Remains - Fragments of the Ageless

Kalifornien-baserade death metal-gänget Skeletal Remains verkar vara kända som den högre nivån av absolut standard-döds a la Morbid Angel. Fem album har det blivit sedan debuten som kom 2012. Noll överraskningar i musiken som är mullrande, ondsint death metal där virvlande gitarrer får sällskap av köttiga trummor och standard-growl.

Även om kvartetten inte bjuder på något utöver det vanliga, så gör dom sin grej med stor färdighet. Genomförandet håller högsta nivå. Förutom att den här skivan drar ut lite på tiden, och har en svag avslutning, är det en solklar rekommendation.

Mycket tack vare den svulstiga produktionen, uppstyrd av vår egen Dan Swanö. 

Resin Tomb - Cerebral Purgatory

Debutskivan från australiska Resin Tomb kom för ett tag sedan, men där och då var jag inte riktigt på humör för deras kvävande mix av death metal och sludge. Men det var jag nu, och därför har Cerebral Purgatory gått varm i lurarna. Och jag fattar hypen.

Det här är extrem musik av det mer extrema slaget, där andningspauserna är obefintliga. Ljudbilden är kompakt, låtarna urstarka och speltiden (28 minuter) perfekt.

Men du har blivit varnad, det här är musik vars kraft pressar ihop både lungor och hjärna.

En av de bästa debutskivor jag har hört.

Gatecreeper - The Black Curtain

Gatecreeper är som sagt ett favoritband, och har sedan den något anonyma debuten Sonoran Depravation (2016) gått från klarhet till klarhet. På kommande Dark Superstition rör de sig mot det melodiska gränslandet, rejält influerade av bland annat Dismember och In Flames.

The Black Curtain är gruppens andra singel, och den håller precis lika hög kvalitet som syskonet Caught in the Treads, även om den är en grovt annorlunda låt.  

Där första singeln knockade en fullständigt, så bygger The Black Curtain istället på en gotisk, rockig atmosfär (det har viskats om tydliga Paradise Lost-vibbar) och jag älskar den.

En fenomenal låt. Det känns som att Gatecreeper staplar fenomenalt beslut på fenomenalt beslut, och kommande plattan kan inte komma snart nog.

När ett favoritband släpper nytt så är förväntningarna nästan alltid för höga. Svåra att infria, lätta att misslyckas med. Därför är glädjen stor när Arizonas egna dödspluton Gatecreeper infriar allting ett fan kan tänka sig med nya singeln Caught in the Treads. 

I den här låten finns mycket att tycka om. Låt oss gå igenom allting.

Kurt Ballous produktion

Först och främst är det såklart Kurt Ballous mäktiga, sylvassa och  balanserade ljudbild som märks först. Den mannen borde producera all extrem musik, åt alla, hela tiden. Han kan inte misslyckas och Caught in the Treads lyfter tack vare honom.

Huvudriffet

Sen kommer huvudriffet. Tunggung. Köttigt. Svängigt. Typiska Gatecreeper-vibbar. Redan här märks det en aning att Gatecreeper kan vara på väg bort från sin mest extrema sida, till fördel för en lite mer inkluderande approach. Huvudriffet i den här låten är bland deras bästa.

Chase H. Mason

Chase H Mason har gått från en ganska anonym vokalist till en av de bästa, från sin generation, om du frågar mig. Och här låter han fenomenal. Från de mörkaste vrålen till de mest desperata så bär han den här låten med stor, stor kraft. En lysande frontman.

Visionen

Istället för att låta Caught in the Treads mosa på i samma stil från början till slut, så låter Gatecreeper låten växa genom storslagna bryggor och tonvis med känsla som balanserar deras annars ganska typiska death metal. Effekten är gigantisk.

Influenserna

Jag läste i en intervju med Chase H. Mason, inför deras turné med In Flames, att vissa influenser på nya skivan kommer precis från … In Flames. Och jag tycker det märks lite här. Överlag så känns Caught in the Treads modern, tillgänglig och storslagen.

Eftersom Gatecreeper gått sin egen väg, åtminstone efter 2019-års Deserted, så är mina förväntningar på nya skivan gigantiska. Men om den låter ens hälften så bra som det här monstret, då är de infriade. 

Ja, jag är ett fan, och såklart partisk. Men den här singeln är 10/10. 

Om du har det minsta intresse för hårdrock (och även om du ogillar death metal) så ska du självklart lyssna på Caught in the Treads. Och missa inte videon heller, ett snyggt montage från bandets alla spelningar där låten fått ta plats.

Antingen kan du lyssna på Spotify eller titta på den grymma videon