På andra skivan når Hulder höga höjder med sin mullrande, majestätiska och stundtals beroendeframkallande black metal. Med hjälp av mörka synthar och isande riff så blir resultatet nästan en full pott. Något du absolut måste lyssna på.

Hulder, eller Marliese Beeuwsaert som hon egentligen heter, har sedan tidigare den hyllade EP:n The Eternal Fanfare (2022), EP:n Embraced by Darkness Mysts (2019) massa singlar och ett tidigare fullängdsalbum, Godslastering: Hymns of a Forlorn Peasantry (2021) i bagaget. Varav har jag lyssnat på absolut noll av.

Men det gör mig inte mycket. För nu har jag det stora nöjet att mosa igenom Verses in Oath på daglig basis. En 40-minuter lång black metal-upplevelse stöpt i obehag, kuslighet, storhet och så mycket stämning att det förslår.

Och det är precis där som styrkan i Verses in Oath ligger. I stämningen. För även om låtarna är fantastiska på egen hand, så är det här sådan där platta som avnjutas som en film, ostört, från första till sista låten. 

Och ofta, när man vaggas till att tro att den lugna, kusliga stämningen inte blir något annat, då avbryts upplevelsen genom helt strålande black metal-attacker. Det bästa här, är att den traditionella black metal-frenesin mer än ofta ger plats för riff och takter med makalöst driv. 

Musik som kör över, trycker ner och förintar en. 

Jag hade aldrig hört Hulder innan, förutom i förbifarten där hon har hyllats i vitt och brett. Efter att ha spenderat tid med Verses in Oath kan jag inte göra mycket annat än att hålla med. För det här en absolut fenomenal skiva. 

En sådan där skiva som får hela kroppen att darra och som får känslorna att lägga sig utanpå kroppen. Lyssna. Så snart du kan.

Betyg: 9/10

Titta på YouTube

Lyssna på Spotify

Det pratas alldeles för lite om Dödsrit. Crust/black-metal-bandet med rötter både här i Sverige och i Nederländerna. Det behöver vi ändra på. Så här kommer en liten text om ett av Sveriges bästa band just nu (som ingen skriver om).

Om du tar den emotionella attacken i majestätisk black metal och sen blandar den med ursinnet och energin i hardcore och crustpunk, vad kommer då ut på andra sidan? Just nu tror jag inte att något band i världen är mer lämpade att svara på den frågan än Dödsrit.

Trots att bandet består av tre fjärdedelar skickliga holländare, så var det med den sista fjärdedelen - svenska Christoffer - som Dödsrit fick sin start. 

Christoffer skötte alla instrumenten fram till och med 2018 när han till slut fick förstärkning.

Räknar man kommande Nocturnal Will (2024) till katalogen har det blivit fyra skivor, från självbetitlade debuten (2017) via Spirit Crusher (2018) och nu senast Mortal Coil (2021). 

Trots att bandet följer en finslipad formel, att bygga upp genom långa låtar och släppa lös allting med tempoväxlingar, och låta allting dränera i en beckmörk atmosfär, så förändras stilen med varje släpp. 

Det känns som att Dödsrit tar ett steg längre bort från sina punkiga crust-rötter med varje skiva. Och utvecklingen känns helt naturlig. De har växt ur sina punkkängor, helt enkelt.

På de två senaste låtarna från kommande Nocturnal Will låter Dödsrit mer metal än någonsin, utan att för den sakens skull tappa bort sig själva. Och även om en del av deras kalla, nihilistiska känsla försvinner i och med det, så väger fördelarna upp nackdelarna. 

Det låter större. Mäktigare. Bättre.

Tycker du om fart, mäktiga låtar, black metal, crust och rejält med känsla så får du inte missa Dödsrit. Och om du vill lyssna på bästa skivan väljer du Mortal Coil. 

Nu håller vi tummarna för att Nocturnal Will blir precis lika bra som singlarna vittnar om.

Lyssna på Mortal Coil-skivan

Lyssna på nya singeln Nocturnal Fire

Lyssna på nya singeln Celestial Will 

Här hittar du också en recension jag har skrivit för Rockbladet om just Mortal Coil-plattan

Sedan 2013 har franska death/black-kvartetten slungat ur sig skivor. Och förra veckan var det dags för senaste släppet Swords of Dajjal där en snyggt inramad mellanöstern-känsla ger både liv och luft till deras aggressiva kombo av både death och black metal.

Jag gillar blackened death, eller “deathened” black, beroende på hur man ser på saken. Ofta mår death metal bra i sällskap av black metals riviga attityd, medan black metal oftast blir starkare när den får marineras i köttig death metal.

På Necrowretchs femte skiva fungerar mixen nästan så bra som den kan göra. Här varvas stora mängder känsla, rejäla anslag och ordentligt med aggression. 

Stora delar av plattan bärs upp av Vlads diaboliska sång. När han låter som mest vildsint är det oerhört lätt at ta honom för en tvättäkta demon (lyssna bara på inledningen i titelspåret). 

Skinndräparen N. Destroyer (vad nu det kan stå för) är tydligen ett nytillskott, och hans ondsinta trumspel gör att skivan känns lite extra. Betydande taktskiften, mosande muller och precision lyfter upplevelsen riktigt mycket. Allra bäst är inledningen på Numidian Knowledge.

Samtidigt finns här gott om fint gitarrspel, där lite mer cleana solon och melodier blir en bra backdrop till den förbannade energin som finns här.

Inramningen är som sagt mellanöstern. De orientaliska inslagen skapar en välkommen puls, en snabb googling låter också berätta för oss att “Dajjal” “is an evil figure in Islamic eschatology who will pretend to be the promised Messiah and later claim to be God, appearing before the Day of Judgment according to the Islamic eschatological narrative.”

Med andra ord ett träffsäkert val att bygga en platta runt.

Albumlängden är nästan perfekta 37 minuter, och den snälla ljudbilden gör att man gärna spelar upp Swords of Dajjal flera gånger på raken.

Om du tycker om välgjord, välljudande, ondsint black metal med en rejäl dos death metal, och som vid sina bästa stunder låter som om den är direkt hämtad från helvetet, då är Necrowretch och Swords of Dajjal absolut något du ska kolla in. Och sicket tvärläckert omslag också.

Betyg: 8/10

Bästa spår: Numidian Knowledge

Lyssna på Spotify

Titta på YouTube

Texas är en hård stat. Det är torrt 259 dagar om året. Det är varmt. Man skjuter den som promenerar in på ens tomt utan att fråga. Och banden från Texas är de hårdaste, och det bästa bandet i världen just nu är härifrån.

Pantera, Municipal Waste, Frozen Soul, The Sword. Listan över alla benhårda rackare som spelar metal out the asshole i Texas-solen kan göras lång. 

Inte minst så härstammar ju Power Trip härifrån. Trash/crossover-bandet som nästintill nådde kultstatus med sönderspelade Swing of the Axe, och som nog hade nått världsherravälde om det inte vore för att sångaren Riley Gale hastigt gick bort 2020.

Men, nu är det inte Power Trip jag tänkte babbla om (även om de såklart förtjänar ett eget blogginlägg, och mer därtill - lyssna för tusan om du inte gjort det redan) utan alldeles ultra-fenomenala Fugitive.

Inte bara huserar Fugitive med det hårdaste namnet just nu, faktum är att de just nu, precis nu i klockan snart fyra en kall februari-eftermiddag, är världens bästa band om du frågar mig. Och då har de inte ens släppt en skiva än. Men, de släppte EP:n Maniac (2022) och nyligen kom singeln Blast Furnace med tillhörande spåret Standoff.

Kikar vi närmare på lineupen ser vi att Power Trip-gitarristen Blake Ibanez står för riffen. Och likheterna med Power Trip är många. Det är tungt, avskalat, enkelt. Rått. Stadig takt med köttiga, pulserande monsterriff som helt omöjliga att sitta still till. 

Seth Gilmore sjunger hest, hårt. Låter som en hemlös galning som jagar dig med en krossad spritflaska, efter att ha rökt två hundra cigg och med fem liter tändvätska i halsen.

Du kan välja fritt mellan The Javelin, Maniac, Blast Furnace, eller Standoff. Alla låtarna är lika fantastiska och tro mig när jag skriver att inget annat band i världen gör lika bra hårdrock som Fugitive just nu. De kommer absolut att explodera när första skivan väl kommer.

Iväg och lyssna nu. Högt eller inte alls.

Tack Will Mecca för fotot.

Municipal Waste är inte ett bara ett alldeles fenomenalt trash/crossover-band, de kan också det här med t-shirts. 2016 släppte dom ett print där jubelidioten™, homofoben, rasisten och allmänna aset Donald Trump blåser skallen av sig. Självklart tog det hus i helsike men jag plockade upp en så fort jag bara kunde.

Och eftersom allt tyder på att jubelidioten™, homofoben, rasisten och det allmänna aset kommer att bli republikanernas kandidat i nästa presidentval, och risken är betydligt överhängande att vi får dras med honom som USA-president i fyra år igen, så borde du också köpa en såklart.

Om inte annat så för att visa att du ogillar saker som homofobi, rasism, statskuppar, kvinnofientlighet och allt annat som som jubelidioten™ gillar att hålla på med.

Här är några sajter som säljer tishan fortfarande, även om vi kan hoppas att Municipal Waste förstås gör ett nytt tryck inför nästa val.

TeePublic

RedBubble

Heavy Metal Shop