Tyskarna i The Night Eternal spelar en läskigt perfekt blandning av heavy metal och goth, och 2023-skivan Fatale låter underbart bra. 

Det är blott bandets andra skiva sedan Moonlit Cross (2021), men om man dömer efter hur det låter så är alla medlemmarna fullblods-veteraner, eller bara läbbigt skickliga. 

För när The Night Eternal låter som bäst (och det gör dom faktiskt nästan hela tiden) så träffar dom mitt i prick i gränslandet mellan upptempo-driven traditionell heavy metal och de ljuvligare, mörka krafterna med rötterna i goth. 

För några år sedan fanns ett svenskt, fenomenalt bra band som gick under namnet In Solitude, som gjorde typ samma grej.  Tyvärr finns de inte längre, så därför är jag väl extra lycklig just ikväll när jag hittat ett substitut.

Bäst är såklart Ricardo Baum (som ibland låter som Danzig, och ibland som Pelle Åhman från In Solitude). Med briljans klarar han av höga, majestätiska toner precis lika snyggt som han sjunger med energi och känsla. 

Även gitarristerna Rob Richter och Henry Käseberg bidrar stort till den här fullträffen, med vackra melodier och klockrena solon. Jag gillar också produktionen på skivan som låter sådär kristallklart krispig och modern. Snyggt.

Det här kan mycket väl vara en av förra årets bästa skivor, och tycker du om heavy metal så måste du absolut lyssna på The Night Eternal. 

Antingen borde du kolla videon till Prince of Darkness här på YouTube, eller fantastiska Stars Guide My Way på Spotify.

Jag letar ofta ny musik, nya band, nya upplevelser. Det är lite av en hobby. Och nu när 2023 stänger dörren bakom sig och tågar ut i historien, så gäller det att blicka framåt istället. Brooklyn Vegan listade 43 plattor som de ser fram emot, och ur den listan har jag valt ut 4 album som jag dreglande väntar på. Låt salivet flöda.

High On Fire - Cometh the Storm

Världens tyngsta trio, som med bravur blandar mäktig stoner och doom med Motörhead-tempo, har bekräftat att det kommer en ny skiva i år. Den första sedan 2018-års Electric Messiah och den nionde skivan sedan debuten The Art of Self Defense (2000). Även om jag har den största möjliga respekten för både High on Fire och legenden Matt Pike, så har de senaste skivorna inte fångat mitt intresse lika hårt som Blessed Black Wings (2005) eller Death Is This Communion (2007). Med detta sagt ska det bli spännande att se vad trion hittar på på nästa släpp. 

Nails - inget namn än

Grindcore/Powerviolence/Hardcore-gruppen Nails tävlar på riktigt om titeln "världens stenhårdaste band". Deras manglade virrvarr av alldeles förkrossande musik har hittills visat upp sig på tre skivor, från 2010 och framåt. Senast med You Will Never Be One of Us (2016) som förstås var vansinnigt bra. Lyssna bara på titelspåret, och se om du håller med. Med nästa skiva hoppas jag att de håller formen, håller det kort och håller det lika tufft som alltid. Bonus såklart att skivan produceras Converge’s Kurt Ballou, vilket mer eller mindre är synonymt med kvalitet idag. Dessutom är Todd Jones ensam kvar i bandet också, resten verkar ha tagit sitt pick pack och lämnat. Spännande.

Mastodon - inget namn än

Denna är väl inte helt spikad, eftersom världens bästa band (tillika mitt favoritband) endast har sagt (förra året) att de har börjat skriva ny musik. Men med lite tur så dimper ner en ny Mastodon-skiva 2024 och då hoppas jag att de skruvar upp tempot från senaste Hushed and Grim (2021) som drogs med för många låtar, för långa låtar och för slöa låtar. Om jag fick bestämma så hoppas jag att Bill Kelliher får bestämma mer, att skivan klockar in på cirka 40 minuter, att den låter förbannad, och att Mastodon faktiskt lämnar döden och sorgen bakom sig den här gången och hämtar inspirationen på annat håll. Skivan blir bandets nionde sedan debutalbumet Remission (2002).

Gatecreeper - inget namn än

Mina favoriter inom death metal just nu (och sedan några år tillbaka) har signat med Nuclear Blast och tydligen ska det komma en ny skiva till sommaren. Fantastiska nyheter såklart. Gatecreeper vågar ta ut svängarna (vilket märktes först och främst på EP:n An Unexpected Reality från 2021) och deras utsvävningar funkar alltid bra. Mustasch-mannen Chase H. Mason har en förträfflig dödspipa och Eric Wagner är en mästare på beroendeframkallande monsterriff. Kul anekdot, när jag såg dom på Gefle Metal något år sedan (de var den huvudsakliga anledningen till besöket) så väntade jag ivrigt på det magiska solot i From the Ashes. Vad hände? Förstärkaren totaldog, nästan hela låten (och halva setet) uteblev. Så kan det gå. Nåväl. Nu väntar vi ivrigt på 2024-släppet.

Vilka album längtar du till?

Nicholas Cage, denna vansinniga skapelse, som pressat upp sin tokiga tryne i en drös filmer med mixad framgång, fyllde 60 år igår. Så här kommer min egen alldeles egna (och högst personliga) lista över hans bästa skådespelarprestationer. Håll i dig så kör vi.

Först och främst behöver vi slå fast att då många anser att Nicholas Cage inte är en bra skådespelare, och andra menar att han går från totalt misslyckade insatser till fenomenalt bra, så menar jag att han nog mestadels är ganska kass. Alltså, nästan alltid kass. Men! Gubben var med och formade min ungdom med filmer som Con Air, The Rock, Face/Off, Wild at Heart och Arizona Junior. Är han en institution? Nej, nej, nej. Absolut, absolut inte. Är han en skådespelare som med absolut galenskap pressar in sig i skallen på en och liksom tapetserar upp sig själv där inne? Självklart.

Nu kör vi.

5) H.I. McDunnough i Raising Arizona

Det var läskigt länge sedan jag såg Coen-brödernas komedi där en mustaschprydd Cage snor ett barn (haha) tillsammans med frugan Ed (Holly Hunter). Det är också ungefär det enda jag minns från den här filmen. Och ja, kanske borde jag se om filmer innan jag börjar lista saker men lusten att lista saker är mycket starkare än att se om massa gamla filmer. Introt i Raising Arizona är svinbra, och Cage lyckades etsa sig fast i minnet som som den något tröga H.I. McDunnough och det ligger ett varmt nostalgi-skimmer över både filmen och hans prestation. Därför kammar den hem femteplatsen. 

4) Castor Troy i Face/Off

1997 var jag 12 år och enligt mig finns det ingen bättre action-era i Hollywood än just dom åren där mellan typ 1994 och 1998-ish. Och 1997 dök också den sanslösa galenskapen som stavas Face/Off upp. John Travolta har bilringar och är pinsam, duvor flyger och skäms-replikerna staplas på varann. Mitt hela skiten hittar vi en absolut skogstokig Nic Cage som knäppskallen Castor Troy. Jag har inte sett tramset på flera år, och kommer nog inte göra det heller. Men det är klart att Castor Troy ska vara  med här. Något annat är otänkbart.

3) Stanley Goodspeed i The Rock

Jag läste någonstans att Arnold Schwarzenegger, i ett tidigt skede, var på gång som biovapen-specialisten Stanley Goodspeed i Michael Bays fenomenala actionrökare The Rock. Vilket såklart hade gjort både karaktären och filmen monumentalt annorlunda. Nåväl, det blev inte Arnold, utan Nic. Om Face/Off kanske mest är ett stökigt skämt, så har The Rock åldrats väl, och står sig än idag som en tät, välgjord och spännande actionfilm med bra insatser från alla håll och kanter. Och Nic Cage är grym som nörden Stanley, genom hela filmen. Applåder! 

2) Charlie och Donald Kaufman i Adaptation

Jag tvekade länge här. Det behövs ju någon mer “seriös” roll, eller ja någon roll i en dramafilm, på listan också. Och ja, visst platsar säkert hans roller i Leaving Las Vegas, Lord of War, The Weather Man eller Wild at Heart här men jag tycker inte någon av dom rollerna gjorde ett lika bestående intryck som tvillingbröderna Charlie och Donald i Spike Jonzes stundtals hypnotiska skildring av kämpande manusförfattare och jakten på en legendarisk blomma. Nic Cage gestaltar de båda bröderna med fin bredd och närvaro, och som jag minns det gillar jag skildringen av den “lyckade” brorsan mest. Grymt jobbat!

1) Memphis Raines i Gone in 60 Seconds

“Men va?” tänker du nu. Ja, jag vet, Nic Cage vann ju för tusan en Oscar för rollen som manusförfattaren Ben Sanderson som super ihjäl sig själv i tragiska Leaving Las Vegas. Borde inte den rollen ligga här istället för den avdankade biltjuven Memphis Raines som måste rädda sin dassiga brorsa från en möbelsnickare? Nej, inte i min bok. Jag tycker att Nic Cage är bäst-bäst-bäst när han måste sno massa lyxbilar i Dominic Sena’s 2000-tals action-thriller Gone in 60 Seconds. Jag köper allting med den här rollen, och tycker att Nicholas Cage för en gångs skull hittar en alldeles lagom trevlig balans mellan galenskap och återhållsamhet. Memphis Raines känns trovärdig, både som biltjuv och omtänksam storebror. Hatten av, Cage.

Hur ser din topp 5-lista ut?

Om det finns någonstans i musikvärlden där en liten (men högljudd) skara märks långt mer än den stora (men tysta) massan är det för Metallica. Världens största hårdrocksband lockar förstås till sig åsikter från alla håll och kanter, inget konstigt med det. Och jag är absolut inget större fan, men vill ändå skriva ett litet försvarstal.

Å ena sidan kan tydligen inte Lars Ulrich trumma särskilt bra. Jag vet det här eftersom varenda människa som kan trumma, eller gillar trummor, måste prata om hur dålig han är. Två av mina vänner, som båda är trummisar, älskar att lyfta fram hur dålig han är. Så, vem är jag att säga emot? Tydligen är han smutsigt dålig på att trumma.

Å andra sidan, så har Lars trummat på Kill Em’ All, Ride the Lightning, Master of Puppets och ...And Justice for All. Monumentala monster-skivor, tillika klassiker. Ja, han kanske fick hjälp (jag vet ingenting om att trumma) med massa studio-fix, men det känns lite skitsamma. Han har ju trummat på de här skivorna.

Å ena sidan har Metallica gjort skivor som burkiga St Anger och fullständigt söndersågade Lulu och skrivit textrader som “Love is a four letter word”. De har liksom gjort lite vad de vill mellan varven, vilket såklart har resulterat i rejäla snedsteg.

Å andra sidan måste man ju beundra att de väljer att gå sin egen väg, litegrann. Jag kommer alltid ha respekt för band som säger “fuck you” till förväntningarna och stökar till det genom att göra vad som faller dom in. Även om det kan resultera i en hög med stinkande avföring. Plus att vi hårdrockare har ju alltid haft Slayer, som ju gör exakt samma sak varje gång.

Å ena sidan har Metallica utmålat sig som gnällande, man-baby-miljonärer när de visade upp alla möjliga sidor i 2004 års dokumentär Metallica: Some Kind of Monster. Men å andra sidan så krävs det lite guts för att göra det. Visa sig sårbar, visa upp att man är människa fast man har massvis med miljoner på banken och anlita en band-psykolog. Det är lite modigt, ändå.

Å ena sidan så gick Metallica emot Napster i början av 2000-talet, och framställde sig som rejält verklighetsfrånvända, framtidsfientliga och dunderrrika surgubbar. De fick mer eller mindre hela hårdrocksvärlden emot sig med sina advokater, pengar och slipsar.

Å andra sidan finns det inte så många band som kan ta den striden. Advokattjafs och stämningar kostar pengar, särskilt i USA. Och i grunden hade ju Metallica rätt. Varför ska det vara så väldans självklart att människor ska kunna ta någon annans verk, njuta av det, och sedan inte betala för det?

Å ena sidan är Metallica lite lagom trötta gubbar idag men näst intill ingen attityd eller nerv i sin musik längre. De är multimiljonärer, samlar konst, gör konstiga och alldeles för långa låtar, väljer märkliga samarbeten och kan för allt i världen inte klippa bland sina låtval till album.

Å andra sidan har Metallica gjort låtar och skivor med mer attityd och nerv än miljoner andra band. Deras gamla grejer, med en ilsket skrikande James Hetfield (hade han världens bästa trashröst?), explosionsartade låtar och frenetiska fuck you-mentalitet är fantastiska. De kommer alltid vara fantastiska. Ja, deras bästa tid är sedan länge förbi. Men Metallicas bästa tid var också bättre än det mesta. 

Vad tycker du om Metallica? 

Skotska multiinstrumentalisten James McBain utgör ensam Hellripper, den bitska black/speed-pluton som 2023 hostade ur sig tredje fullängdaren Warlocks Grim & Withered Hags. En hyllad skiva som jag nu äntligen lyssnat lite på.

De senaste åren har mer eller mindre alla underkategorier av metalmusik svämmat över av skivor och band. Särskilt den ytterst tätbefolkade black/speed-genren där riff i överljudshastighet samsas med black metal-estetik och melodiösa solon. 

Av alla de hundratals banden har Hellripper, som utgörs av endast James McBain, legat i framkant. Coagulating Darkness (2017) och The Affair of the Poisons (2020) togs båda emot väl av både fans och kritiker, och senaste Warlocks Grim & Withered Hags poppar upp på årsbästalistor till höger och vänster.

Hur låter det då? Enligt min ringa mening har Hellripper närmat sig ett lite mer storslaget sound här, lite mindre Motörhead och mera vindpinade bergstoppar. Det låter lite större, lite mäktigare och absolut inte lika skitigt. Det låter bra. Riktigt bra, mellan varven.

Om du tycker om plattan-i-mattan-metal med väsande black metal-sång, massor med melodiösa gitarrsolon och en attityd som bara skriker ut hårdrock, då ska du absolut testa på Hellripper och senaste skivan.

Lyssna här.