Är du sugen på death metal med fart i? Grisig, ösig och slemmigt stökig hårdrock som får håren att resa sig och magen att vända sig? Perfekt. Då ska du läsa vidare och lyssna på de fenomenala kanadensarna i Outre Tombe.

Tre fullängdare har det blivit sedan första demot släpptes 2012. Répurgation (2015), Nécrovortex (2018) och senaste grisfesten Abysse Mortifère (2021). 

Även om samtliga tre håller hög standard är det framförallt Nécrovortex och Abysse mortifère som sticker ut lite, båda har hyllats vitt och brett  av en unison hårdrockspress. Bland annat så gav Banger TV höga poäng.

Så, vad är då framgångsformeln? Frågar du mig säger jag farten. Plöjet. Öset. Outre Tombe spelar snabbt och spyr ur sig krossande riff som inte bara osar av död, utan också stinker av frän, stenhård trash. Med fransk sång dessutom. Bara en sådan sak.

Kvarttetten vet också att kort är gott när du spelar extrem musik. Både senaste skivorna klockar in under 40 minuter. Bevisligen har de sållat hårt bland låtarna också efterrsom det mer eller mindre bara är bangers på båda släppen. Ljudbilden är sådär härligt grumligt smutsig som bra death metal ska vara, utan att låta som ett risigt demo. Perfekt.

Idag plöjer jag Abysse mortifère sönder och samman och tycker förstås att du ska göra samma sak. Testa här. Och du, god jul.

Istället för att ranka alla som förra året, blir det en enda lista med årets bästa film, serie, album och konsert. Är du det minsta nyfiken på vad jag av alla människor tycker är bäst i år så gör du bäst i att läsa vidare.

Årets film: Talk to Me

Jag har, i vanlig ordning, missat mer eller mindre alla filmer som kommit ut i år. Därför får du ta min lista med en nypa salt. Jag har till exempel inte sett Killers of the Flower Moon, Oppenheimer, The Killer, The Creator, Mission Impossible: Dead Reckoning och en drös andra. Men jag såg Talk to me. En modern, gripande skräckfilm som lyckades få mig att faktiskt köpa vad som hände när några nyfikna ungdomar blir beroende av leka loss med en balsamerad hand. Idén är skitcool, filmen var snygg, stadig, välgjord och alla skådespelare riktigt bra. Årets film, för min del. 

Årets album: Horrendous -  Ontological Mysterium

Skivan har beskrivits (med all rätt) som en hyllning till åttio- och nittiotalets metal, framförd i form av teknisk death metal. Här ryms spännande solon, ett och annat grottmanna-gung, och ljudbilden är väldigt lättillgänglig. Musiken är precis alldeles lagom extrem, och jag upplever inte att någon låt blir för lång eller alldeles för onödigt komplex. 

Hela verket bärs också fram av en kraftfull atmosfär, där svepande röster och välbehövliga pauser skapar både rymd och känsla. Gitarrljuden vittnar om en stor kärlek till hårdrockens glansdagar. Jag uppskattar också Damian Herrings och Matt Knox ångestladdade vrål, som i sina bästa stunder ger plattan en rejält smutsig attityd. Årets platta!

Årets serie: The Last of Us

Last of Us var nästan perfekt. Jag hade sett stora delar av det första spelet, så visste storyn i stora drag och visste slutet. Den här serien var mäktig. Vacker. Sorglig. Finstämd. Spännande. Det var ett sant nöje att följa Joel och Ellie på deras resa, och även om några avsnitt mot slutet kändes lite upphackade så var helheten strålande bra. Framförallt upplevde jag Last of Us som genombarbetat och tät. Den var spännade. Tight. Avsnittet med Frank och Bill är bland det finaste jag sett i serieväg. Hatten av!

Årets konsert: Lamb of God på Annexet

Det slog mig vilket extremt skickligt band Lamb of God faktiskt är,  när jag såg dem live på Annexet i februari. Det är inte lätt att spela den här typen av musik. Framförallt inte lätt att göra det så att det ser lätt ut. Jag imponerades också av Art Cruz och över hur trummorna lät så förbannat högt att de nästan mosade bröstkorgen på mig. Både Mark Morton och Willie Adler visade sanslös teknik, skicklighet och kraft när de vräkte ur sig riff, efter riff, efter riff, efter riff. Det ena mer bedövande bra än det andra. Och längst fram en av metalvärldens mest karismatiska frontmän i form av Randy Blythe (som ju dessutom fyllde år). Lamb of Gods konsert var en renodlad uppvisning i ljud, närvaro, proffesionalitet och energi. 

Eftersom jag bloggar så otroligt sällan nuförtiden får nästan varje inlägg bara bli någon slags recap över vad jag har sett och hört den senaste tiden, självklart med tillhörande betyg från 1 till 10. Som sig bör. Nu kör vi.

Mad Men | 10/10

Jo, min sambo kallar mig galen. Fast liksom, inte på ett skämtsamt sätt längre. Utan sinnesrubbad på riktigt. För i Maj avslutade jag min femte rewatch av världens främsta TV-serie, och nu i höst brände jag av min sjätte. Och ja den är alltid 10/10. Det är perfektion. 

Fargo S5 | 7/10

Har sett de två första avsnitten av Fargo (serien) som ju alltid varit bra, även fast den S4 var svag där stora delar av själva Fargo-känslan försvann. Men nu är vi tillbaka på landsbygden, där Don Draper, förlåt, John Hamm tycks vara någon ganska oskän nipplepiercad tuffing som letar efter sin ex-fru, som också verkar vara en tuffing. Det bådar gott. Båda avsnitten hittills kanon. 

Game of Thrones | 7/10

Jag ser mest om serier. Direkt efter Mad Men dök jag ner i Westeros igen, för att återbesöka alla mina favvisar (och o-favvisar) i den här storslagna fantasty-serien. Jag har alltid älskat Game of Thonres. Det politiska spelet, själva världen, loren och alla snuskigt duktiga swordsmen och allehandla missunsamma och luriga ormar. 

För att inte tala om en bra och en alldelels fenomenal skurk. Det slår mig dock nu hur mycket bättre serien är i början, jag är på S7 och nu börjar det dala. Trots den låga budgeten i S1, S2 och S3 så håller jag dom högt. Och ja, jag vet att precis allting sket sig monumentalt i slutet, haha.

Talk to me | 8/10

Den australiensiska skräckrullen där några tonåringar leker med en artefakt-hand för att komma i kontakt med demoner och de döda imponerade stort på mig. Den var kanske inte jätteläskig alla gånger (less is ALLTID more i skräck, lär er det hörni) men den var spännande, obehaglig, modern, välspelad och hela premissen är grym.

Cursebinder – Drifting | 6/10

Angry Metal Guy hyllade polska Cursebinders iskalla black metal med synthinslag och progressiv slöja över sig något så ända in i bängen. Och ja, vissa gånger lät det riktigt, riktigt coolt. Särskilt synthen tillförde mycket. Men, njae, sådär ultranfantastisk som skribenten borta på AMG sa att den var, det var den icke.

The Blaze på Berns | 7/10

Franska DJ-duon The Blaze kom till Berns och klubb Nuet för ett “konsert” (eller dj-set som kidzen säger). Jag gillar The Blaze. De har hittat in grej i gränslandet mellan ambient och renondlad klubbig elektronisk musik. Och konserten var bra, även om jag som van hårdrockare tyckte att det kändes en smula märkligt till en början. Men jag kom in i det! Och gick nöjd därifrån. Saknade väl några låtar med lite mer plöj i dock. 

Där ingen skulle tro att någon kunde bo | 7/10

Den norska serien som visas på SVT, och som finns i runt tre miljarder säsonger, bygger på en väldigt enkel formula. En gubbe tar sin kamera och åker runt Norge och intervjar alla de som valt att bosätta sig på udda platser. Alltid långt bort från folk. De bor längst på kusten, på någon vinpinad ö, de bor högt uppe på fjället och jagar renar alldeles ensamma (utan brallor, fast med tröja), de bor längst in i skogen eller mitt ute på vischan. Stillsamt, mänskligt och mycket lättittat. Rekommenderas.

Watain på Uppsala Konsert och Kongress | 9/10

Watain är ett viktigt band. Just nu säkert Sveriges viktigaste. De är totalt kompromisslösa, lyckas få hårdrocken att känns läskig igen, gör fanimig precis allting själva, och är så sanlöst övertygade i sin ideologi att nästan allt annat känns fejkat här i världen. Deras konsert där de smyckade ut hela UKK i Uppsala i storstilad blackmetal-stil, sen spelade skjortan av hela skiten med grisblod, brinnande monument och det bästa ljudet jag hört på år och dar så var ju succén ett faktum. Jävlar, vad glad jag är att jag närvarade på det här unika eventet.

Ni då? Va? Vad har ni sett och gjort och hört och betygsatt? Lets hear it.

Egentligen var planen att sätta ihop massa topp 5-listor inom en rad genrer, men den orken infinner sig inte. Således tänkte jag istället skriva några rader om en av skivorna som verkligen hade hamnat där, om listan gällde punkrock. Om du inte har hört Propagandhis absoluta mästerverk Supporting Caste så se det här som ditt uppvaknande.

Först lite snabb info om bandet då. Propagandhi är ett kanadensiskt punkrockband med 7 plattor i bagaget, som sjunger (en hel del) om politik, veganism och massa sånt där som punkrockband älskar att göra låtar om. Och nej, jag håller inte med dem om allt så jag kommer inte hiva ner några ideologier i halsen på dig. Men jag älskar musiken.

Genom åren har stilen gått från lite mer klassisk (och ärligt talat ganska klen) punkrock, men så kom 2009 och med det också Supporting Caste, där Propagandhi växlar upp ordentligt med progg-element, tyngre ljudbild och saftigare, köttigare metal-anspråk. En uppgradering som gör att jag håller den här skivan som en av de fem bästa i sin genre.

Här kryllar det av spännande växlingar, roliga riff och dynamiska pauser. Propagandhi hittar utrymmen där man knappt anar, och bjuder på det ena spännande arrangemanget efter det andra. Och som grädde på moset ligger Todd Kowalskis egensinniga röst. Han har en fantasi och förmåga att anpassa sin sång med hundraprocentig effektivitet till allt som händer på den här plattan, och resultatet blir några riktigt intressant sångpartier. 

Bland annat är jag överdrivet förtjust i Dear Coach’s Corner som gör upp med hans ömma kärlek för ishockeyn (som ju 99% av alla kanadensare delar) och hur politiken infiltrerat även den sporten. Låten är skriven som ett öppet brev till Ron MacLean och programmet som delar namn med låten. Om du bara ska testa en låt från den här skivan, låt det då bli Dear Coach’s Corner.  

Alberta-born and prairie-raised

Seems like there ain't a sheet of ice north of Fargo I ain't played

From Penhold to the Gatineau, every fond memory of childhood

That I know is somehow connected to the culture of this game

Jag kan mala på i timmar på låtarna på den här skivan. Farten, fläkten, energin. Nerven. Men jag låter dig istället testa själv. För oavsett vilken som är din “hemma-genre”, borde du höra Supporting Caste. Och du, låt dig inte avskräckas av speltiden. Sista låten har en lång, lång, lååååång tysthet i slutet innan den slutar.

Nyligen så skrev jag några ord om vad jag ansåg om The Boys, och sedan dess har jag pulat ner några fler timmar bland blod, gegg, satir, opinionsundersökningar, superhjältar, absurda scener och … en alldeles strålande karaktär.

Visst, det finns flera roliga karaktärer i The Boys. Butcher är brutal och rolig, Hughie växer till sig som formidabel superhjälte-slayer och den godhjärtade Frenchie har sina stunder. Men ingen rår på Homelander.

Jag vill påstå att Homelander hör hemma i den absoluta toppen av TV-seriekaraktärer. I den första säsongen var det en fröjd att lära känna honom, under den andra säsongen var hans samspel med Stormfront en fröjd och nu den tredje säsongen är det galet skoj att följa den här ultramobbaren när han steg för steg rör sig mot världsherravälde.

Det finns finns många galna scener med det här rövhålet till karaktär att det skulle ta alldeles för lång tid att lista alla. Oavsett om han är högstadiemobbig, småjobbig eller absolut makabert, vidrigt ond, så görs allt med enorm fingertoppskänsla, timing och briljant närvaro. 

Homelander kan vara riktigt, riktigt otäck och de scenerna när han plöjer ner fiender, eller hotar upp andra människor eller superhjältar, är lika bra varje gång. Scenerna där han köttar ner terrorister, klyver SWAT-team på mitten, kör lite petting med “sig själv”, tar saken i egna händer eller lägger den i andras händer (hand?) är absolut strålande.

Och vilket monumentalt rövhål han är ändå. Och så fantastisk. Vilken antagonist.

Serien i övrigt då? Mjo, den är fortfarande bra. Lite tjatig kanske. Och går väl på tomgång lite väl mycket. Men bra. Jag fortsätter att kolla.

Vilken är din favoritkaraktär i The Boys?