Göteborgsbaserade Monolord är smått fantastiska. Deras ultratunga doom varvar snyggt inslag från sjuttiotalet med en bedövande nutida tyngd. Allting insvept i en gripande atmosfär, med drömsk sång, vackra melodier och melankoli.

Det här är stonerrock, eller ja doom då, för dig som gillar stadig takt, känsla, och musik som är läskigt tung utan att vara ondsint eller makaber. Monolord spelar med andra ord alldeles fantastiskt tillgänglig musik, och bör passa nästan alla med tycke för någon form av rock.

Jag kan till exempel inte få nog av den helt magiska The Last Leaf (andraspåret på 2019-års No Comfort) som maler sig in i skallen med sitt härliga gung och absolut storslagna andra halva, där ett och samma finstämda riff får fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta och fortsätta. Genialt.

Monolord har fem plattor i bagaget, och för egen del håller jag Rust högst. Jag tycker absolut du ska ge Monolord en eller två genomlyssningar ikväll, om du är det minsta sugen på blytung stonerrock/doom/rock. Och börja isåfall med The Last Leaf, eller varför inte purfärska singeln It's all the same?

Jag var sen på bollen här, det skall medges. Men ser man om Mad Men och Sopranos allt för många gånger finns inte tiden riktigt. Men nu har jag till sist sett den första säsongen av Eric Kripkes The Boys på Prime. Och här är mina åsikter.

Först och främst bör det nämnas att det finns väldigt mycket att tycka om med The Boys. Själva grundidén är tilltalande: superhjältar existerar och kontrolleras av företag. Punkt slut. Och den första säsongen lyckas väldigt bra med att driva med corporate bullshit marketing, målgruppsanalyser, och drivkraften att föra alla bakom ljuset genom att bara pleasa, hela tiden.

Bäst enligt min mening är förstås Homelander. Både Antony Starrs gestalning, men även hur karaktären är skriven. Den där ultramärkligt äckliga fablässen för moderskärlek, blandat med en skräckinjagande förmåga att förinta allt och alla, och blandat med Homelanders kyliga förmåga att snabbt switcha mellan fejkat god och uppseendeväckande hotfull, gör den här karaktären till det bästa jag sett på ganska länge. Jag är mäkta imponerad.

Jag uppskattar också Karl Urbans Butcher och Jack Quaids Hughie Cambpell. Butcher för hans nästan enfaldiga övertygelse och brutalitet, och Hughie för hans resa från inställsam dörrmatta till fullfjädrad ultramördare. Bra skit.

Våldet känns i The Boys, ibland nästan för mycket. Det är ordentligt våldsamt, men nästan alltid genomförs det med glimten i ögat. Det gör det hela lite lättare att ta till sig. Överlag tycker jag att serien känns påkostad, rejäl och mustig. Effekterna håller måttet, skådespelarna är grymma och tempot (oftast) ganska bra.

Finns det något att inte gilla då? Jag har rätt svårt för Kimiko. Tråkig, slö (inte bokstavligen då, hon mördar ju snabbare än blixten) och … anonym. Jag vet inte vad det är, men jag somnar nästan alltid snabbt när karaktären bara inte pratar. Tvi. Jag tycker också hela mittenpartiet av The Boys (som det där evighetslånga hänget på jesus-festivalen) drar ner betyget lite, eftersom serien trampade vatten och inte riktigt kom någonstans i mitten, efter den där dunderfeta inledningen och även det starka avslutet. 

Och även om hela historien kring The Deep ibland är rolig, så känns den också som utfyllnad och jag hade klarat mig utan den.

All in all är The Boys en frisk fläkt. Roligt kvick, hotfullt obehaglig, köttigt våldsam och explosivt medryckande. Med ett starkare mittenparti och några fler intressanta karaktärer så hade betyget blivit ännu högre. Nu ska jag ge mig i kast med säsong nummer två.

7/10

Vad tycker du om den första säsongen av The Boys?

Det finns många saker jag gör eller inte gör, eller band jag gillar och ogillar, som liksom går rakt emot hela idén med hårdrock. Här tänkte jag lista dom.

Visst, nu kan man debattera i tid och otid om vad som är hårdrock och inte, vad som klassas som metal och vad som inte gör det. Men det finns några gånger jag verkligen bryter mot hårdrockens lagar, och antingen ogillar (eller bara struntar i) band som man liksom bara måste älska om man gillar hårdrock. Eller tvärtom, gånger när jag tycker om band eller artister som de flesta hårdrockare avskyr.

Och ja, den här listan kommer att vara full av saker jag nog skäms lite för. Åtminstone när det gäller band som jag liksom borde ha koll på.

Här kommer dom. Mina förbrytelser mot den heliga hårdrockslagen.

Jag har inget emot Håkan Hellström

Som hårdrockare måste man avsky Håkan, det bara är så. Oavsett om man kör den något så väldigt uttjatade “han kan inte sjunga” eller för att man bara ogillar honom som människa. Hårdrockarna som älskar heavy metal brukar prata om hans världelösa sång, medan dom extrema döds-och blackfantasterna mest pratar om hur fånig han är. Men inte jag. Jag gillar Håkan Hellström. Att han inte sjunger på klassiskt sätt rör mig inte i ryggen eftersom alla mina band skriker. Han har gjort flera fina låtar, och är ju ett fenomen. You go, Håkan.

Jag har aldrig lyssnat på Sabbath eller Zeppelin

Alltså, ja. Klart att jag har lyssnat på dom. Hört dom. Men jag har inte lyssnat på dom som att sätta sig ner och bränna igenom skiva efter skiva. Och jag vet ju att det här är skämmigt, det är trots allt två av de banden som var med och formade rocken, hårdrocken och metal som genre. Men det blir liksom aldrig av. Och det handlar inte om att jag tycker det är dåligt. Det händer liksom bara inte. Det finns för många unga, nya, roligare band att lyssna på.

Jag gillar Kent

Kent får man inte tycka om som hårdrockare. Icke sa nicke. Jag fick oförskämt med skit när jag erkände att jag gillar Kent. Kanske härrör hårdrockar-hatet mot Kent från att de ibland står farligt nära synthen, eller för att de var svåra och knepiga och älskade av fan och hans moster under storhetstiden. Jag har alltid gillat dom. Och kommer alltid gilla dom. Fantastiskt band, och Jocke Berg är Sveriges främsta textförfattare.

Ghost är viktiga och gör ett fantastiskt jobb 

Det skulle väl inte ta lång tid egentligen innan de TRUE hårdrockarna skulle börja kissa ikapp på Ghost. När bandet väl lämnade sin tidiga mystiska hållning för fullfjädrad pop/rock-opera och kastade in den ena världskända låtskrivaren efter den andra, så börjar såklart hatet att gry. Och jag tycker inte att Ghost är så fantastiskt heller. Men Tobias Forge är cool. Ghost är coola. De trycker ut Sverige i världen och dom behövs. Viktigt band. Viktigt, viktigt. Keep it up.

Jag lyssnar aldrig på Judas Priest

Det har inte hänt. Jag kan inte komma på en enda gång i mitt liv som jag aktivt suttit och lyssnat på Judas Priest. Det var väl dom som gjorde något med breaking the lawn eller hur var det? Rob Halford använde väl för mycket konstgödsel?

Jag har aldrig åkt till Sweden Rock

På senare år har suget varit stort dock, att besöka vad många anser vara Sveriges bästa festival. Mest välorganiserad. Godast mat. Trevligast människor, etc etc. Men innan dess har jag aldrig känt ett sug att besöka Sweden Rock, som i min värld mest framstår som VM i gubbrock.

Jag lyssnade aldrig på hårdrock som liten

Okej, det här är väl ingen lag, egentligen. Men de flesta hårdrockarna börjar att mosa Maiden, Megadeth eller Sepultura som småttingar. Icke jag. Mitt musikintresse började med Suede. Det tog ända upp i början av gymnasiet, då jag upptäckte In Flames och Dark Tranquility som mitt intresse för tuff musik föddes.

Jag gillar inte Kerry King

Jag älskar Slayer. Ett av världens grymmaste band. Alla dagar i veckan. Men jag har aldrig fattat Kerry Kings storhet, om jag ska vara ärlig. Hans solon är värdelösa. Han ser fånig ut. 

Jag har ingen skivsamling

Ibland har tanken slagit mig, att det verkar superfränt att bli en vinylnörd. Omslagen kommer till sin rätt. Musiklyssnandet blir mindre hoppigt. Men jag är för snål bara. Och nu känns det som att tåget har gått. Jag äger faktiskt inte en enda skiva eller vinyl tror jag, undantaget några Mastodon-grejer som jag fått i present.

Hur bryter du mot normerna som omger ditt intresse?

I fredags släppte Philadelphia-kvartetten Horrendous sin femte platta, Ontological Mysterium. Efter några genomlyssningar känner jag mig redo att skriva ner några ord om varför jag fattar varför det här bandet hyllas så.

Horrendous har oftast verkat lite i periferin för mig. Jag har sett det coola omslaget till 2018 års Idol snurra förbi i massvis av olika flöden, tillsammans med de skyhöga betyg som tycks göra Horrendous sällskap på varje metal-blogg. Men, jag har inte lyssnat särskilt mycket. 

Kanske är det för att deras musik ändå kräver en del av sin lyssnare. Här finns inget direkt tilltal, inga enkla rockiga riff och trallvänliga melodier. Istället kan nog Horrendous bäst beskrivas som en virvelvind av intrikata arrangemang, melodier som tar tid att upptäcka, och ljud som liksom staplas på varann. Lite som tidiga Mastodon är det en snårskog av spännande saker att leta efter, om man orkar och har tid. Och lust.

Och det har jag nu. Och jag börjar att förstå varför Horrendous går hem hos så många metalskribenter. Precis som Tool, Mastodon, Gojira och YOB så gör dom musik som växer, lite mer för varje genomlyssning. Man måste vara uppmärksam, det går inte att sova sig igenom Ontological Mysterium. 

Skivan har beskrivits (med all rätt) som en hyllning till åttio- och nittiotalets metal, framförd i form av teknisk death metal. Här ryms spännande solon, ett och annat grottmanna-gung, och ljudbilden är väldigt lättillgänglig. Musiken är precis alldeles lagom extrem, och jag upplever inte att någon låt blir för lång eller alldeles för onödigt komplex. 

Hela verket bärs också fram av en kraftfull atmosfär, där svepande röster och välbehövliga pauser skapar både rymd och känsla. Gitarrljuden vittnar om en stor kärlek till hårdrockens glansdagar. Jag uppskattar också Damian Herrings och Matt Knox ångestladdade vrål, som i sina bästa stunder ger plattan en rejält smutsig attityd.

Och med sina blott 37 minuter är Ontological Mysterium lätt att spela om och om igen.

Om du är sugen på något riktigt spännande, utmanande och lite krävande som garanterat kommer att ge dig så mycket tillbaka, då ska du absolut ge Ontological Mysterium en chans.

Betyg: 8/10

Just idag är det roligt att vara hårdrockare. Särskilt om man tänker på imorgon. Inte nog med att heavy metal-gänget Spirit Adrift släpper fullängdare nummer fem, dödspatrullen Horrendous gör exakt samma sak. Haka på så hajpar vi tillsammans.

Spirit Adrift - Ghost at the Gallows

Nate Garrett är kung. Jag har skrivit om den skickliga gitarrtämjaren förr, när han och hans bastanta heavy metal-patrull Spirit Adrift släppte förra plattan. Och imorgon är det dags igen. Spirit Adrift härstammar från ett lite mer fuzzigt stonersound, men har utvecklats genom åren till  mer renodlad, klassisk heavy metal. Men de har inte tappat sin ursprungliga, dunderhärliga tyngd. Det svänger och gungar så håren krullar ihop sig.  

Testa singeln Barn Burner bara. Jisses. Nu hoppas vi på en fenomenal platta imorgon.

Lyssna och kolla på YouTube här (högt eller inte alls)

Horrendous - Ontological Mysterium

Likt Spirit Adrift så härstammar Horrendous från staterna, men där slutar likheterna. Istället för heavy metal är det teknisk death metal som gäller. Utvecklingen har gått från lite mer ursprunglig döds till mer teknisk. Och hyllningarna står som spön i backen. Jag gillar det jag hört hittills. Det låter finurligt, saftigt, köttigt, rivigt. Säkert en skiva som lär behöva många, många och många genomlyssningar innan den sitter. Men vad gör det?

Lyssna på YouTube här (högt eller inte alls)