Svenska
Klarat: Final Fantasy 7 Rebirth

Klarat: Final Fantasy 7 Rebirth

Remake klarades under påsklovet och redan samma dag påbörjades uppföljaren. I helgen blev jag klar. Barnfri helg och inga större planer utöver grillande, så över 20 timmar spenderades med Cloud och hans gäng. 

Så vad tyckte jag? Spelet var bra. Det var överlag bra. Den fria världen var fantastisk att springa omkring i och systemet med att sätta ihop sina egna potions osv, var helt ok att pyssla med. Eftersom ingredienser finns överallt så kändes det helt ok att springa runt så mycket. Bossfighterna var riktigt häftiga. Tror att slutfighten tog en timma eller nåt. Jag pustade ut när det var klart  😁.

Men jag gillade inte allt runtomkring spelet. Kortspelet "Queen's blood" gav mig inget. Och jag var mer än lovligt förbannad när det var ett obligatoriskt moment vid ett tillfälle. Springa runt på den där paradisön kändes inte heller särskilt kul. Minispelen är väl utformade. Men jag är ganska mycket en "main story"-typ av spelare. Och även om några av minispelen ingår i nämnda story, så kändes det mer påtvingat. Och mängden filmer och grejer man tvingades utstå fick Hideo Kojimas historier att kännas stressade. 

Nu vet jag att många gillade de grejerna som jag själv klarade mig utan, så låt inte det stoppa dig från att spela ett riktigt bra spel. Efter 80+ timmar i båda spelen är jag dessutom så bekväm i det nya fightingsystemet så att jag tror att det skulle vara svårt att lira på originalmetoden.

En annan remakeserie som jag gillar exceptionellt mycket är Resident evil där tvåan och fyran är snudd på perfekta spel. Jag tycker fortfarande att FF7 remake är den bästa remake som jag har spelat. Var placerar sig Rebirth? En stabil 8 av 10 iaf. Litegrann som RE3 remake. Det får på pälsen för att det följde upp ett spel jag tyckte var svinbra. Men man når inte ända fram. Icke desto mindre var spelet kul och jag är nöjd med köpet.

Nu ska det bli skönt att lira något kortare och mindre krävande dock 😅.

Hoppas att alla har haft en fantastisk helg och efter denna en trevlig start på veckan 😊.

HQ

Hatten av för Tre kronor

Det blev ingen holmgång. Istället blev det en lektion i tight "no ice"-hockey. Tre kronor förde matchen stora delar av tiden, men man kom egentligen aldrig till stora lägen. Finnarna stack upp emellanåt, men inte heller där tilläts några större farligheter. Både Gustafsson och Larmi spelade felfritt i resp mål.

Ca 5 min kvar: mål för svenskarna. 1 minut kvar: kvitterat. Det är sällan jag reagerar stort här i livet. Jag är så förbenat stoisk och ser ner på den typen av beteende nästan 😅. Men det struntade jag högaktningsfullt I när man kvitterade. Jag reste mig med ett sånt vrål så att son nummer 1 och hund flög upp ur soffan med skräck i blicken.

Sudden väntar. 3 vs 3. Ett upplägg jag aldrig tyckt om, men det är vad det är. Efter 6 min, ungefär, får svenskarna PP och Eriksson Ek styr in pucken och skickar laget till semifinalen.

Rättvist. Helt och hållet. Från finskt håll klagas det nu på att det inte skulle ha varit utvisning. Dåliga förlorare är vad de är. Man förlorade mot ett lag som ville mer. Det här är ett av de bättre Tre kronor jag sett och exakt samma trupp skulle vara ett problem för vilket land som helst, oavsett spelarmaterial. Det är jag övertygad om.

Grattis Tre kronor. Må ni gå hela vägen nu. Jag ska heja hela vägen.

I övrigt noterar jag att det är fredag. Mina sexor lämnar in sina planritningar på sina drömhus idag. Ska bli intressant att se deras rapporter om material- och energival. Nästa vecka är den sista "vanliga" veckan innan all möjlig ickeundervisande verksamhet tar vid. Den sega tiden, i mina ögon. Jag ser helst att man arbetar. Leka kan man göra på sin fritid. Men alla är vi olika. 

Helgen är barnfri. Svärfar med fru kommer och hälsar på imorgon så grillen ska dras igång då 26 grader och strålande sol väntar. Alltid roligt att träffa dem, så jag ser fram emot detta. 

Önskar samtliga en fantastisk fredag samt helg 😊.

HQ
Olen suomalainen

Olen suomalainen

Idag gäller det. Tre kronor mot Leijonat i kvartsfinal i hockey-VM.

99% av tiden håller jag på Tre kronor. Också. Men när båda "mina" länder möts så gäller Finland. Utan prut.

Jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag talade enbart finska fram till jag var fyra eller något. Tanken var alltid att flytta hem igen för mina föräldrar. Så jag hade finskspråkig dagmamma under några år i Märsta. Efter en i familjen idag, legendarisk rymning, som krävde en Musse Pigg-figur och spelat ledsna miner, så rullades jag in till en svenskspråkig avdelning på dagis (som det hette då). Så länge jag kan minnas så har jag tänkt på svenska. Men finskan försöker jag åtminstone hålla vid liv, även om det är utmanande emellanåt. 

Finsk medborgare var jag till 1998. På den tiden kunde man inte ha dubbla så jag blev av med det finska när jag sökte svenskt sådant. Trots att jag växte upp i Sverige så var mina föräldrar alltid måna om det finska arvet. Innan mellanstadiet hade jag redan god koll på Finlands vedermödor som ung nation. Att min farfar deltog såväl i Vinter- som Fortsättningskriget präglade den sidan av familjen. Då några i släkten även kom att bli elitidrottare på OS-nivå samt avlägsna släktingar i NHL, så fanns ytterligare incitament för att alltid hylla Finland. Vissa menar att jag bär en del typiskt finska drag. Som tex att "vi" inte gillar när regler bryts. Och man lider i tystnad. Någon form av självpåtagen rättrådighet tycks gälla väldigt ofta. Och frågar du en finne om definitionen på "en riktig man" så är svaret i regel den finske mannen. Om sådana saker kan inte jag uttala mig om 🤔. Jag är väldigt kluven till allt som luktar nationalism. Stolthet över sitt land tar jag för givet att man bär. Men jag finner det problematiskt att jag per automatik skulle hylla allt finskt bara för att. Vissa saker av min tillkomst är slumpmässiga. Vilka jag föddes av, var jag föddes, när jag föddes. Så det blir saker jag inte gör nån sak av. Jag firar tex inte min födelsedag av det skälet. Jag firar gärna bedrifter. Som mina barns födelsedagar. För de är mina bedrifter. 

Jag brukade få skit av finnarna hemma i Husby för att jag umgicks med folk från andra länder 😁. Mina bästa vänner var i regel från Turkiet eller Iran. Vad gällde kvinnor så hade jag tidigt en förkärlek för mörka kvinnor. Det var ofta fel. Och levde man i Husby så skulle man se ner på Sverige. Vilket ju är jäkligt otacksamt när man får leva här. Jag har fått gratis utbildning, statlig hjälp. Utmärkt vård vid förlossningar. Allt jag har som är mätbart är tack vare Sverige. Då gäller det att vara tacksam.

Tills det vankas landskamp. För då djeflar. Då lyssnar jag enbart på Finsk musik på NO-fakulteten och kallar alla för "Svenne" och talar hellre finska för mig själv, än svenska 😁. Jumalauta. 

Tre kronor har ett makalöst bra landslag med sig. Bara en titt på följande backtrio: Hedman, Dahlin, Karlsson får det att vattnas i munnen när man tänker PP. Och iår tycks det finnas en sjujävla sammanhållning i truppen. Finland har haft det tuffare. Tog sista kvartsfinalplatsen. Problem med Danmark. Torsk mot Schweiz. Tappad ledning mot Kanada. Men när dessa landslag möts så spelar allt det där ingen roll. Det laget som är mest motiverat är laget som bärgar semifinalplatsen. Till mina elever har jag sagt att Finland vinner med 5-0. 

Men jag tror på en rejäl holmgång. När dimman lättar ser jag Finland som segrare efter 4-3. No niin. 

Sjukt taggad. 🇫🇮

Odödliga skivor. 2.

Odödliga skivor. 2.

Guns n' Roses kan nog anses vara en del av det sk folkhemmet. Säga vad man vill, men tillsammans med Metallica så var de nog Världens största akt i början på 90-talet.

För min del var bandet en viktig del av mina unga tonår. I sexan gifte farsgubben om sig. Fint så, men det blev problematiskt att den nya modersfiguren var aktiv inom Jehovas vittnen. Det i sig är inget jag stör mig på, men när det gick upp för mig att jag förväntades delta i väckelsemöten i Rikets sal 3 dagar á 2 timmar i veckan så var handsken kastad. Här skulle satansmusik dyrkas och tuffa dödsinriktade hårdrockstexter skulle plitas ned i marginalerna i min egen studiebibel. Infantilt och på gränsen till pikant tom. Men jag var alltså 12. Detta var 1991 och som bekant så hade Guns Rosor (som träslöjdslärare Åke kallade dem) släppt sin mäktiga dubbel, Use your illusion 1 och 2.

Men deras debutskiva är min favorit och en av mina topp 5-plattor genom alla tider. En sån där "ta med till en öde ö"-platta. 

Skivan släpptes 1987, men det skulle egentligen dröja till 1989 innan den började sälja på allvar. Och detta tack vare singeln "Sweet child o'mine". Introsolot är nog det som alla känner igen direkt. Ett sånt där magiskt solo som får folk att sjunga med. Och egentligen var det bara ett uppvärmningslick enligt gitarristen, Slash, som vid något tillfälle tom uttryckt att han tycker att introt är tämligen larvigt. Själv är jag inget fan av ballader. Speciellt när där finns ett kärlekstema. Men Axl Rose, sångaren, har en förmåga att skriva texter jag kan köpa när det kommer till det temat.

Skivan är i grund och botten en rå rock n' roll-platta med ett gudabenådat sväng. Även om trumslagaren, Steve Adler, inte är någon som helst ekvilibrist på sitt instrument så har han här ett sväng och spelglädje som hans efterföljare, Matt Sorum, kanske saknar.

Slash spelstil är tämligen unik och genrebefriande enkel. Han gör väldigt mycket med sin mollpentatoniska skala. Han är inte på något vis så oefterhärmelig som många fans vill göra gällande, men han är ett utmärkt exempel på en musiker som använder örat som sitt främsta verktyg. Väldigt effektiv tycker jag är ett epitet som passar honom. Ett utmärkt exempel på det finner vi i gitarriffet till Michael Jacksons "Black or white": dsus följt av d, tar bort tvåan och tillbaka till d. Briljant. Enkelt men supereffektivt. Slash absolut bästa solo, enligt mig, finner vi dock i låten "Estranged" på UyI 2.

Skivomslaget till skivan är en historia för sig. Originalomslaget visar en misshandlad ung kvinna med trosorna runt anklarna. Ovanför hovrar någon form av cyborgmonster med knivar till tänder. Men det var ett omslag som ingen butik ville befatta sig med, varför man bytte till det- också ikoniska- omslag som jag valt att ha som bild längst upp.

Helt klart en odödlig skiva.

Bästa låt: It's so easy

Betyg i skolan. Bra eller anus? Del 2.

I del 1 gav jag något som kan liknas vid en knapphändig resumé över det svenska betygssystemet. Syftet var egentligen att bygga en grund för del 2. Så här ska jag alltså på något vis försöka sy ihop min högst egna syn på detta med betyg. Jag skriver dock på en höft här, så förvänta er inte källor. Jag väljer att luta mig mot högst personliga åsikter samt erfarenheter. För även om jag verkar i skolan så är ju även jag fd elev och även vårdnadshavare. Jag sitter på en annan parkett bara.

Så ok. Först och främst så tycker jag att betyg är något vi ska ha. Jag anser att det är viktigt att det finns något som visar ens förmågor i slutändan. Vi behöver ha en sållningsprocess inför fortsatta studier. Något jag förundras över i den svenska skolan är att ingen får misslyckas. Ambitionsnivån är bra, men det verkar som att i Sverige så väljer vi att sänka ribban istället. I årets NP i biologi för åk 9 var maxpoängen 70 poäng. Det räckte med 18 p för att nå E. Hur kan inte ens en tredjedel av poängen räcka till ett godkänt resultat? På provet fanns totalt 4 frågor som gav 3 poäng. Dessa krävde resonemang i 2 led för att få full pott. Dessa är de närmaste vi kommer A-frågor. Och du kunde kamma 0/12 och ändå få totalbetyget A. Mycket illa, menar jag.

När betyg från sexan introducerades så kom en kraftfull stressreaktion från hemmen. Elever hade ont i magen och vårdnadshavare stressade. Även bland mina barn såg jag denna stress och då är jag ändå lärare och vill hävda att jag är bättre rustad än genomsnittet att diskutera betygsfrågan. Förr eller senare stöter vi på press och stress. Vi är programmerade att hantera det, lära oss av det och växa med uppgiften. Ett nytt moment blir inte mindre skrämmande av att vi skjuter det på framtiden. Det blir mindre skrämmande av att kasta sig in i det. Det är min fasta övertygelse i allt som har med livet att göra. Man ska akta sig för anekdotisk bevisföring, men en övertygelse kommer av ens erfarenheter. Min strykrädsla förhandlades bort via kampsport i tonåren. Min spindelfobi kan säkert alla lista ut nu hur jag blev av med den. Men för att titta på betygsstressen, låt oss titta på mina nationsfränder i Finland en snabbis....

I Finland har man fortsatt ha bland de högsta provresultaten i världen när det kommer till de internationella verktygen, PISA och TIMMS. Det mallas en hel del över det därborta. Det talas däremot inte lika högt om att resultaten sjunkit stadigt även i Finland sedan 2017. I modersmål, engelska och matematik. Läsförståelsen blir sämre och sämre även där. De två vanligast önskemålen från finska elever i klassrummen är: ökad trygghet och ökad studiero. Däremot registreras inte samma stress över betygen i Finland. Vad kan det bero på? Jag TROR:

I Finland får man betyg från det att du börjar grundskolan. Det är helt enkelt en naturlig del av skolvärlden. Dessa är sedan grunden för huruvida eleven går vidare eller inte. Det är läraren som avgör det. I Sverige kan läraren endast rekommendera att man går om, alternativt att hemmet ber om det. Man har även kvar uppförandebetyget i Finland, vilket jag tror är en bra sak. Det blir ett incitament för att sköta sig och är ett lätt sätt att få högsta betyg i ett ämne. Här kastar jag in Kina i diskussionen. I Kina arbetar man med sociala frågor de första två åren i grundskolan. Hur man uppför sig, vilka regler som gäller, mm. Sedan när dynamiken är homogen nog så börjar man lära sig. Man börjar mao med att arbeta med trygghet och studiero allra först. Hur kan ett sådant system ens misslyckas?

Jag tror alla ggr att genom att implementera betyg redan i första klass, när majoriteten av eleverna fortfarande vill vara alla till lags (frasen användandes tämligen brett) så skulle betygshetsen minska.

Men för att få igenom en sån sak med gott resultat så måste skolan ändra på sik metodik och även vi lärare. Det jag skulle vilja se är att vi tar bort NO och SO från grundskolans första 7 år (Nollan-åk 6). Återinför istället OÄ som var en blandning av SO plus biologi. Den tiden som besparas bör läggas på mer språkutvecklande undervisning i svenska och matematik. Mer repetition. För stora sjok blir avsnitt man tar sig igenom, för att sedan göra något helt nytt. Det är resultatet av att ständigt nå mål. Genom ett mer kunskapsinriktat arbete skulle vi nå betygsmålen lättare. Anser jag. NO kan gott och väl Introduceras i åk 7. Redan vid kemins grunder blir det så abstrakt så att sjuor kan ha svårt att ta till sig det man talar om. Partikelmodeller och valensskal flyger över huvudet på fyrorna. Fotosyntesen blir som bäst ett rabblande av formler. Genom fokus på svenska språket kommer informationshanteringen växa i de högre studierna.

Något jag upplever på många lågstadier är en ovilja att arbeta med disciplin och göra även när det inte är kul. Visst ska vi lärare försöka göra undervisningen lustfylld och spännande. Men det får inte bli ett ändamål. För ofta säger lågstadielärare till mig att man låtit bli att repetera för att eleverna tyckte inte att det var så kul. Jag kan omöjligen betrakta det som ett rimligt förfarande. Inte om vi vill ha de bästa eleverna i världen. Jag menar inte att alla ska bli superbarn. Men är dagens nivå verkligen det vi önskar oss? Vi har resurserna för att höja lägstanivån. 

Sen måste vi lärare bli bättre. Vi tillåter för låg nivå bland våra egna nyexade lärare och våra lärarutbildningar har blivit snuttifieringsfabriker. Den lärarutbildaren som godkände mina två sista VFU-examinationer (högsta betyg tom) hade inte ens arbetat som lärare. Utan denna gick från lärarhögskolan till en forskarplats på Gbgs universitet. Hur är denne lämpad att bedöma mig som lärare egentligen? 

Lokala lärarutbildare, som jag, måste ha tillräckligt med hår på ryggen för att direkt underkänna lärarkandidater som inte lyckas. Vi velar och ger dem en tillrättavisning att tänka på inför kommande VFU. 

Kommunerna får de sista slängarna. Bra utbildning kostar. Genom decentraliseringen ställde man kommunerna mot varandra. Nu kunde lärarna höja lönen genom att byta kommun. Skillnaden mellan Borås och Gbgs stad i ingångslön för en nyexad lärare är på 6k. Samma löneutveckling syns sedan genom antalet år man gjort. Vid ett kommunbyte höjde jag min lön med 7k. Marks kommun, där jag lever, har de näst lägsta lärarlönerna i Sverige. Gissa var de ligger i nationella proven. Om du gissade lågt så gissade du rätt. Plats 222 i hela Sverige. Du får det du betalar för väldigt ofta. Tyvärr. 

Så det är helt klart ett institutionellt systemfel menar jag. My two cents.

Iaf. Återigen gör jag ingen djuplodande analys av läget. Sammanfattat: betyg är bra. Vi borde ha betyg från åk 1. Men skola och huvudman måste skärpa sig. Det finns även massor att säga om hemmen och samhället, men det är en annan diskussion. 

Så till saken: Vad tycker du? Betyg i skolan, bra eller anus?