"Jag tål inte Stockholm"

Obs! Alla likheter i följande text är tillfälligheter och bör tas med en nypa salt.

Det är en helt vanlig tisdagsmorgon och jag, tillsammans med hundratusentals andra stockholmare är på väg till jobb/skola/övrig sysselsättning. Klockan är 8 på morgonen och alla inklusive jag själv är sådär härligt morgontrötta och osociala som stockholmare är, jag är helt enkelt fokuserad på två saker:

1. Ta mig till jobbet.
2. Göra detta utan att behöva anstränga hjärnan genom att behöva föra konversation med diverse översociala människor (oftast äldre människor eller icke-stockholmare). Låt mig dricka mitt kaffe i fred.

Jag går med bestämda steg fram på "stressets mecca", det vill säga Stockholms T-Central. Inte för att stressen är någonting som över huvud taget behöver påverka mig då jag tillåts gå i vilket tempo jag känner för, och enkelt sedan barnsben har lärt mig att isolera mig från diverse människor som skyndar sig för att hinna med tunnelbanan så de slipper vänta på nästa tunnelbana som går om 20 minuter (vilket är en enormt lång tid i Stockholm). Allting går som det brukar i våran kära huvudstad tills jag ser honom. Denna herre som bestämt står till vänster i rulltrappan som någon jävla protest mot våran huvudstad. Jag ser min tunnelbana stå på perrongen och eftersom jag allra helst inte väntar i onödan på något så ber jag herren flytta på sig.

"Ursäkta, kan du flytta på dig?"

Jag ser då hur denna herre får akuta kväljningar och näst intill börjar skaka av sin trauma.

"V-vad sa du? Jag förstår inte vad du säger på grund av din äckliga dialekt!"

"Kan du vara så snäll att flytta på dig så att folk kan gå förbi?"

"Kan du ge dig fan på, fjollträskare!"

Samtidigt som jag missar tunnelbanan så ser jag hur herren med en dialekt från de norrländska isbjörnsgrottorna har samlat sig från stressen han precis blev utsatt för. Tack gode gud, jag trodde jag skulle vara tvungen att ringa efter ambulans igen.

Jag blir tvungen att vänta på nästa tunnelbana: Mörby Centrum om 8 minuter. Nice. Då kommer den dära norrländska herren fram till mig och säger bestämt "Stockholm är den sämsta staden i världen, eller åtminstone Sveriges sämsta stad. Fjollträsk!".

Min första tanke är någonting i banorna: Håll tyst, åk tillbaka till din håla om du ska klaga.

"Okej, och staden du är ifrån är så mycket bättre eller?" svarar jag dumt nog istället för att ignorera lantisen med uppenbart lillebrorskomplex.

"Ja, vi har ingen trafik. Ingen stress. Ingen infrastruktur över huvud taget. Inga restauranger. Inga biografer. Eller jo vi har "Norrlands Incesttrafik AB" som går en gång i månaden. Det tycker jag är riktigt bra. Och vi har det minus 30 grader året runt, riktiga vikingar. Ni är fjollor som klagar på en centimeters snö!!!" nästan skriker herren.

Min största mardröm har gått i uppfyllelse. En lantis som befinner sig i våran underbart vackra huvudstad som inte kan hålla tyst om hur dålig den är. Kan inte de bara försvinna?

"Okej." svarar jag.

Jag försöker filtrera ut herrens utbrott genom att höja volymen på musiken. "Sämst...Liten stad... Fjollträsk...Storebrorskomplex... Trafik... Trafik... Bilkö... Trafik... Tunnelbana... Stress... Trafik... Jag är inte inskränkt... Norrlands lugn... äcklig stress... London är mycket bättre..." hör jag dock genom musiken som jag nu har på maximal ljudvolym utan att skada öronen.

Nu glor halva perrongen på lantisens utbrott utan att han inser det. Jag hör ett litet barn fråga sin mamma "vad är det gubben säger? Jag förstår ingenting". "Ingen fara, det är bara en lantis... han åker förhoppningsvis hem snart" svarar mamman.

Jag ser nu att det är två minuter kvar tills min tunnelbana anländer. Tack gode gud tänker jag. Helt plötsligt frågar lantisen "hur tar jag mig till Sundbyberg härifrån?".

"Ehm, du är vid helt fel linje. Snabbaste vägen är att gå tillbaka där du kom ifrån och gå ti...."

Lantisen avbryter mig "VILKEN SKIT! SKITSTAD! Hur har de tänkt? Ska jag behöva utsätta mig för denna outhärdliga stress... en gång till? Stockholms kollektivtrafik är verkligen sämst... sämst i hela världen!" fullkomligen skriker lantisen medans svetten sprutar och ansiktet blir rött som en tomat.

"Dårå?" säger jag.

Lantisens hjärna kortsluts och han kollapsar på plats. Han ligger på marken och fullkomligen skakar av överdriven stress, kväljningar och förakt.

Nu har min tunnelbana kommit och när jag precis är påväg att gå ombord tåget så hör jag lantisen kämpa sig ur "Jag tål.... verkligen.... inte... Stockholm".

Dörrarna stängs och tåget åker. Helvete vad jobbiga dessa lantisar är. Jag tål inte lantisar.
http://www.gamereactor.se/blog/Petter/969723/