När man pratar svensk humor så finns där få saker som kan mäta sig med Killinggänget och deras briljans. Folkligt men komplext, enkelt men ändå smalt. De sex episoderna av Nilecity 105,6 som skapades av Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Robert Gustafsson, Jonas Inde och Andreas Lokko kan mycket väl vara den mest underhållande produktionen i svensk televisions historia. 

Humor som kanske nådde sin kulmen i den nu 20 år gamla sketchen där Robert Gustafsson introducerar sina koreanska adoptivpäron och tillsammans med dem sjunger Lou Reeds klassiska Walk on the Wild Side. Fast så klart med en överdrivet grov asiatisk accent. Provocerande och osmakligt påstår “de som kan” - svenska, lättkränkta kulturvetare som anpassat sina åsikter efter samtidens agenda. 

Jag som växte upp med serien väljer snarare att se produktionen för vad den är. Ett stycke skruvad humor med god dos inspiration hämtad från Monty Python. Passionerat, intimt och med glimten i ögat, en show där allting är fair game och författat av några av de främsta komikerna vi någonsin haft i detta avlånga land. Alla episoderna finns att spana in på SVT Play, helt ocensurerade dessutom och klippet i fråga med koreanska adoptivpäron finns att uppleva här.

Vilka är dina bäste minnen av Nile City?

Med risk för att hänga ut sig själv som kulinarisk barbar och samtidigt kränka Michelin-Måns sönder och samman - det är ta mig tusan gött med en riktigt bra fryspizza emellanåt. Vissa kvällar mäktar man helt enkelt inte med, eller så tryter fantasin och man står där som ett skadeskjutet troll i köket och vet varken ut eller in. Ni får gärna kalla mig oförfinad tölp men att dunka in en rackare i ugnen, gärna någon variant med pepperoni och ost, det är lycka. 

Ärligt talat konsumerar jag nog ofta hellre det är någon från den lokala svarven, och då erbjuder ändå Skåne några av de bättre kebabpizzorna i landet. Inget trumfar så klart ett italienskt stenugnsbakat original. För ärligt talat, vad kan? Men när ens hjärna är så där härligt helg-degig och man vill mest bara öva ryggsim på sofflocket. Då är fryspizzan räddaren i nöden, och jag skäms inte det minsta över att säga det. Favoriten just nu, det är nog Oetkers pepperoni rustica. 

Vad är dina tankar om fryspizza och har du någon favorit?

Varje år är det samma gnäll. Monaco är ett sömnpiller, en urbota tråkig tillställning där inga omkörningar görs och allting är bara en enda lång procession tills bilarna passerat mållinjen. Och visst, det går ju inte att förneka att där finns en gnutta av  sanning i klagosången, för de moderna F1-bilarna är helt enkelt inte skapta för att rattas runt längs det lilla furstendömets slingrande vägar. Så hur kan det då ändå komma sig att för många, undertecknad inkluderat, hör Monaco till årets mest efterlängtade, upphaussade händelser på F1-kalendern? Ärligt talat kan jag inte sätta fingret på det och fenomenet kan väl bäst beskrivas som elektricitet som vilar i luften. 

Kanske är det prestigen, glamouren, glittret och det faktum att hela jippot i grund och botten är en enda stor galenskap. För att då inte nämna något om kvalet under morgondagen som oftast är direkt avgörande för slutresultatet. Kanske är det då inte konstigt att jag varit helt kollrig av förväntan större delen av dagen och knappt kan bärga mig inför vad som komma skall imorgon. Kommer detta bli året då Charles Leclerc äntligen kommer kunna ta sig första seger på hemmaplan? Jag hoppas innerligt det. Vill även passa på att påminna er alla (som är intresserade) av att min sedvanligt kackliga analys kommer dyka upp här på sajten under morgondagen.

Vem hoppas och tror du kommer ta pole imorgon?

Lamborghini Miura, Nissan Fairlady 240ZG, Alfa Romeo 33 Stradale, Porsche 911, BMW M3 E30. Med handen på hjärtat kan listan över undersköna vrålåk göras lång och det finns i sanningen ingen brist på makalöst vackra bilar som får ens hjärta att göra kullerbyttor av lycka i bröstkorgen. Men för mig personligen råder det ingen tvekan om att de bilmodeller Ferrari producerade under 80-talet hör till de designmässigt mest kompletta och iögonfallande skapelser som någonsin rullat på fyra hjul. 

Inte minst då Ferrari 280 GTO, om inte en av världens, så i varje fall 80-talets mest estetiska fullträffar. En symbolik för italienskt hantverk med sina 400 mullrande hästar under huven, sprungna från dess dubbelt turbomatade V8:a på 2.8 liter - för sin tid den snabbaste produktionsbilen på marknaden. Tillsammans med ovan  nämnda Porsche 911 och (så klart) en kritvit Countach LP500 så var det bilarna jag drömde om som liten palt. 

Men 288 GTO var alltid favoriten. Något som så småningom tog sig formen av en drömsk, ja rakt av overklig åktur hem i en knallröd sådan efter studenten  - men ja det var då och ungefär femtusen år har hunnit förflyta sedan dess. Idag sitter man här och drömmer, fantiserar och önskar att man råkade ha en si så där 30 miljoner kronor till övers. För det är i runda slängar var du får räkna med att betala för en 288 GTO idag. För den som tvekar, spana in Petrolicious numera klassiska montage av bilen - ge mig.

Vilken är din drömbil?

Jahapp, då har alltså världen förärats med ännu ett PVP-spel. Det antagligen femtusende i ordningen och vad som kunnat bli en fantastisk nytändning för en genreklassiker dränks istället under i en hink fylld till kanten av deja vu. Skjut mig. Sen kan Scott Taylor och Christopher Barrett skrika sig hesa bäst de vill om hur deras nya vision hyllar Marathons arv och för det in i samtiden. Vilket skitsnack. Baserat på den ganska ansenliga mängd  information som presenterats finns där exakt noll anledning för Bungies senaste multiplayerprojekt att associera sig med namnet Marathon. Annat än i marknadsföringssyfte så klart.  

Sen finns där garanterat hundratusentals spelare världen över som jublar över att få ännu ett spel i PVP-genren. Men hur många av dem är det som faktiskt bryr sig om eller ens känner till Marathon och dess historiska arv? Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa på en försvinnande liten andel. Är jag en gammal surgubbe? Ja, jag kanske mest bara är en bitter gammal surgubbe - något ska man ju stoltsera med. Men att se ett så klassiskt franchise bli dragen i smutsen och missbrukat i försäljningsstatistikens oheliga namn gör mig upprörd och förbannad. 

För betänk nu, vad hade detta “Marathon” varit utan sitt namn. En färgglad kopia av Shadowrun med en gnutta Destiny-sensibilitet kryddat på toppen? Hur Jason Jones kunnat tillåta detta ske är för mig ytterst förbryllande. Marathon är trots allt hans kreation, hans bebis. Det var skeppet som skickade Bungie ut i stratosfären och gjorde alla PC-användare gruvligt avundsjuka. Innovativt, rysligt vackert och fyllt packat till bristningsgränsen av karaktär. Det var en milstolpe i genren som förbättrade och expanderade på Romero och Carmacks blodiga succé. 

Det var Doom uppskruvat till elva och trilogin bestående av originalspelet, Durandal och Infinity var på sin tid helt utan motsvarighet. Men detta nya Marathon? Ett spel som istället för att innovera väljer att kopiera. Nej tack. Bungie, skrota detta dåliga aprilskämt och ge oss en riktig uppföljare. Expandera på briljansen från de tidigare spelen. Ge oss en sida av Demios vi inte upplevt tidigare, en annan vinkel av händelserna på generationsskeppet som gav serien sitt namn. Allt utom detta nya identitetslösa gegg.

Vad är dina tankar om Marathon?