När man var liten fanns det alltid en handfull saker man desperat önskade sig varje julafton och födelsedag, men av olika anledningar aldrig fick. Det spelade liksom ingen roll hur mycket man tjatade, bönade och bad. Vissa prylar var till synes helt enkelt ämnade att aldrig hamna i ens ägo och istället satt man där med drömmande blick och stirrade på bilderna i leksakskatalogerna. För min del var det främst actionfigurer som gäckade mig och föräldrarna vägrade helt enkelt köpa Turtles, He-Man och sådant de fått för sig uppmuntrade till våldsamheter. Men i gengäld fick jag å andra sidan otroliga mängder Lego och brädspel, något som jag såhär i efterhand ärligt talat är ganska tacksam över. 

Men även när det kom till Lego och brädspel så var det ju så klart en omöjlighet för föräldrarna att köpa varje pinat och pryl man trånande pekade på i leksaksbutikerna. Så det är rätt kul att nu i vuxen ålder jaga rätt på en del av dessa skatter från barndomen och uppleva dom med vännerna. I helgen som var fick jag tillfälle att bocka av en av dessa länge efterlängtade pinaler, mer specifikt brädspelet Hotel från Milton Bradley som lanserades 1986. Jag minns hur jag avundsjukt blängde på mina äldre kusiner när dom spelade det på en släktfest i slutet av 80-talet. Det såg helt omöjligt tufft ut med alla små hus som tornade upp sig längs spelplanen.

Faktum är att rent visuellt så håller Hotel än idag och fullkomligen kokar över av charmig retroestetik. Allt från de pixliga effekterna på spelkartongens omslag till de utstuderade typsnitten som pryder de olika byggnadskorten. Men vad som nog förvånade oss mest var hur underhållande och cut-throat spelmekanikerna var. Ett Monopol på steroider som var överstökat på mindre än en timme och bjöd på skandalöst mycket skratt. Precis som mycket annat från denna tidsepok så är tur den avgörande faktorn. Men kan man bara leva med det och tar spelet för vad det är utan att bli allt för seriös så bjuder Hotel inte bara på ett visuellt spektakel men även på strålande, tempofylld underhållning. 

Minns någon annan Hotel och spelade ni det som små?

Tidigare inlägg i denna bloggserie:

Sim City 2000

FX Fighter

Body Blows

Cruis'n USA

Talisman

Batman: The Animated Series

Langoljärerna

Killer Instinct

Avgudens Förbannelse

Moonstone: A Hard Days Knight

Spökslottet

Dinosauriernas Glömda Dal

Big Red Racing

DuckTales

Rock n' Roll Racing

Vem där?

Micro Machines

Cool Spot

Scud Race

Barcode Battler

Drakar och Demoner

Heroquest

Dragon's Lair

Kongman

Jag kan inte sätta fingret på när exakt det första suget efter Lego i vuxen i ålder sköljde över mig. Men det senaste året har varit en ständig kamp och jag har ärligt talat tappat räkningen på antalet gånger jag varit inne på Lego.com och suktat efter de många olika byggsatserna. Inte heller hjälpte det när en av de närmaste vännerna fick för sig att springa och köpa det gigantiska Marvel Daily Bugle som med sina många detaljer och figurer såg helt briljant ut, även om jag personligen har rätt lite intresse av Legos Marvel-byggsatser. 

Kanske är det årstiden. Julstöket och all barndomsnostalgi som spelar en ett spratt men ännu en gång siter jag här som ett fån och är farligt nära att köpa hem en hel laddning med byggsatser. Mer än något annat är det i skrivande stund den retrodoftande Galaxy Explorer som får mig att bli helt knäsvag. Inte bara för att just rymdlego hörde till mina absoluta favoriter att leka med som liten palt. Men för att byggsatsen inte enbart är en reproduktion av den klassiska originalmodellen från 1979 utan en riktigt snygg och moderniserad hyllning som vågat ta ut svängarna.

Så kommer det bli något inköp av Lego då? Jo chansen är nog överhängande, det kliar helt enkelt lite för mycket i fingrarna och även efter att ha sovit på saken är suget fortfarande högst närvarande. Priset är dessutom rätt bra på just Galaxy Explorer och 1300kr känns som en lagom rimlig begäran för en god dos underbar nostalgi. Sen har jag sneglat både en och två gånger på både huset från Ensam Hemma, Legos motordrivna fyrtorn och Lejonriddarnas slott. Den sistnämnda är förvisso markant dyrare än resten men bär också med sig en orimligt mysig mängd nostalgi.

Bygger du Lego även i vuxen ålder och vad var i så fall ditt senaste köp till samlingen?

Att en minikonsol är liten och söt är så klart inget nytt. Men Amiga A500 Mini från Retrogames är faktiskt något lite utöver det vanliga får jag säga. Den annars tangentbordsstora originalhårdvaran krypt ned till något som barbiedockor hade kunnat använda är faktiskt omöjligt charmerande och dessa första intrycken har överlag var strålande. Självfallet går inte några av knapparna att trycka ner och är bara hård, formpressad plast men detaljrikedomen är strålande och man önskar verkligen med varje fiber i sin kropp att varje liten tangent vore brukbar.

Den medföljande kontrollen kanske inte osar av kvalitet men jag har inte märkt några tendenser till knappar som fastnar i varje fall och den medföljande replikan av den gamla Amiga-musen är riktigt underbart klickig och taktil. Bonuspoäng för att den dessutom går att koppla in till en vanlig PC och använda som datormus. Perfekt för att irritera kollegor på kontoret med. Jag hoppas kunna ha en lite köttigare recension klar i veckan. För nu ska det ta mig tusan spelas!

Har du testat A 500 Mini och vad tycker du om minikonsoler i stort?

Jag har påpekat det innan här på bloggen men jag är verkligen ingen läskdrickare. Undantegen kan räknas på en hand och bokstaveras julmust samt Pepsi Max Lime. Den sistnämnda är riktigt, förbannat trevlig och är skrämmande enkel att hinka i otäcka mängder. Något som också fått mig att se till att bara ha det hemma emellanåt när lusten verkligen faller på. För under normala dagar och helger är det kaffe, iskallt vatten och öl den vätska som konsumeras i kattpalatset. Av någon outgrundlig anledning så fick jag däremot idag för mig att variera upp julmusten med Pepsi Max Mango. Deras andra sockerfria smak som lanserades (om jag minns rätt) vid sidan av lime-versionen. Men som jag aldrig fick för mig att prova på när det begav sig.

Bättre sent än aldrig kan man tycka, så jag plockade en iskall burk från kylen i närbutiken medans jag ändå hade vägarna förbi i med paketrelaterade ärenden. En klunk senare så mår jag mer illa än något annat, för Pepsi Max Mango kan nog vara bland det rakt av äckligaste jag haft oturen att smaka på länge. Extremt kemiskt med en eftersmak av hostmedicin. Det är som om en robot släppts lös i ett laboratorium för att utifrån texter och bilder tolka hur den tror mango upplevs för en människa. Fy sören vad vidrigt. Needless to say, resten av burkens innehåll åkte rakt ner i vasken och Pepsi Max Mango kommer jag aldrig i hela mitt liv ge mig på att försöka dricka igen. Den hamnar i samma skamvrå som Dr Pepper och Vanilla Coke, två andra drycker som jag flyr mer än pesten själv. Usch!

Vilken tycker du är godast av Pepsi Max Mango eller Lime?

Det är nu lite knappt en vecka sedan jag gjorde mig av med min fyra år gamla Samsung QLED-trotjänare och lät en 77” C1 från LG ta dess plats på väggen. Sju minst sagt omvälvande och ja faktiskt chockerande ögonöppnande dagar. Nog för att att jag visste att bilden skulle bli bättre, men aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att effekten skulle vara så pass påtaglig som den faktiskt varit. Film, spel och TV-serier har blivit som pånyttfödda och trots minimalt pillande bland bildinställningar (annat än att jag sett till döda all digital efterbehandling). Mäktigt är bara förnamnet och detta var nog de bäst spenderade slantarna på mycket, mycket länge. Jag var ju egentligen aldrig någonsin missnöjd med Samsung TV:n som redan hängde där, och vad som på förhand kändes som lite onödigt dekadent, speciellt nu i tider med hög inflation som dessa. Har istället omvandlats till ren och skär euforisk lycka. Wow vad orimligt nöjd jag är med TV:n

Någon annan som knep en LG OLED 77C1 på Black Friday och vad har i så fall era tankar om den varit om den?