Pitstop: Sergio Perez i dominant toppform

Herre min skapare vilken helt underbart magnifikt underhållande lopp Singapore bjöd på. En lite långsamt upptakt utvecklade sig snabbt till en av denna säsongens absoluta höjdare, ja om inte rentav den bästa. Sergio Perez knep ledningen från sin andraplats i startfältet och i nästan två timmar lyckades han sedan med nöd och näppe hålla undan en jagande Charles Leclerc i sin Ferrari. Ingen annan var ens i närheten av dom under loppet och bataljen mellan dom pågick verkligen in i det sista innan Perez slutligen kunde dra ifrån under de sista gastkramande minuterna och utöka sitt försprång till strax över sju sekunder.

Osannolikt mäktigt från en förare som alltsedan Monaco kämpat med en bil som mer och mer sprungit iväg från honom i takt med att RB-18 utvecklats under säsongen. En strålande och väldigt välbehövligt vinst för mexikanen, definitivt den styrkedemonstration han behövde i säsongens slutskede och det var ett jublande team som hyllade hans insats. Ja till och med surgubben Helmut Marko hade ett leende på läpparna. Max Verstappen hade ett långt tyngre lopp fyllt av osedvanliga misstag från en frustrerad världsmästare. Singapore har aldrig varit hans bästa av vänner och banan fortsätter med andra ord alltjämt att gäcka honom.

Holländaren var inte den enda som fick kämpa och uppvisade frustration, även den normalt så iskalla och kalkylerande Hamilton fann sig förpassad till botten av poängen efter att missat flertal kurvor och även vid ett tillfälle höll på att begrava nospartiet djupt i väggen. Ett smärre under att han lyckades få Mercedes-bilen tillbaka på banan och kunde vingla tillbaka till pitten. För Alpine blev dagen till regelrätt katastrof och både Fernando Alonso likväl som Esteban Ocon tvingades bryta loppet efter tekniskt haveri. Men de var knappast ensamma om detta. Listan över förare som inte lyckades ta sig över mållinjen i slutet av loppet var osedvanligt många.

Båda Williams-bilarna, Yuki Tsunoda i sin AlphaTauri, Zhou Guanyu för Alfa Romeo samt de två tidigare nämnda Alpine-bilarna. Istället var det McLaren och Aston Martin som blev de två oväntade uppstickarna idag. Lando Norris med sin fjärdeplats, Daniel Ricciardo med ett säsongsbästa på femteplats, Lance Stroll på sjätteplats och snart pensionerade Sebastian Vettel på åttondeplats. Resultatet innebär att McLaren passerar närmsta konkurrenten Alpine i konstruktörsmästerskapet och att Aston Martin hoppar upp hela två platser och passerar både Haas samt AlphaTauri.

Sist får vi så klart nämna Ferrari också som gjorde ett strålande bra lopp utan några av de så annars vanliga problemen som tenderar att dyka upp när de är under press. Leclerc gav järnet men inget kunde rå på Sergio Perez idag. Men en andraplats är verkligen inte fy skam och Carlos Sainz tog sista pallplatsen vid sidan av sin stallkompis. Ett helt enkelt strålande resultat för Scuderia och en hink med välbehövda poäng. Hoppas de kan bibehålla denna höga nivå resten av säsongen ut nu och framför allt bygga vidare på den under 2023. Vi får hålla tummarna.

Retro Nonsens®: DuckTales

Ankeborg ja det är sta’n, där det händer. Bovar och propellerplan, kroppen tänder. Livet kan skrämmas, historien ändras i ankliv, woo-hoo. Vare sig du kallar serien vid sitt originalnamn DuckTales eller något av dess två svenska översättningar Ankliv, alternativt Knatte, Fnatte och Tjatte på äventyr. Så är Disneys TV-serie om Joakim von Anka och hans brorsöner något som knappast behöver någon närmare presentation. Jag tror inte att där finns en levande själ uppväxt under 80-talet som inte satt som klistrad vid TV:n när serien visades varje fredag med repris på söndagsmorgonen samma helg.

Där finns få andra upplevelser från barndomen som till fullo kan mäta sig med DuckTales i ren och skär inverkan och under några år var Knatte, Fnatte, Tjatte och Joakims äventyr allt vi emellanåt pratade om på rasterna under lågstadiet. Jag ägde ljudböcker, brädspel och leksaker tillägnade serien och till och med när jag byggde med mitt älskade LEGO så fick jag emellanåt för mig att återskapa vissa saker från serien. Jag minns speciellt den följetong av episoder där Joakim och hans ärkefiende Guld Ivar Flinthjärta tävlade kunna uppvisa största förmögenhet för att vinna ensamrätt att få sälja en självlysande frukt.

Eller varför inte följetongen som inte bara introducerar Gizmoduck men även tar ankorna på en episk resa ut till rymden för att hämta tillbaka Joakims stulna förmögenhet. Många av de tidigaste episoderna som fanns att hyra på videokassett är de som jag håller närmast hjärtat, som när Björnbusarna får kontroll över tre gigantiska robotar som de löper amok med på pengabingen. Eller den för mig som liten olidligt otäcka episoden där Joakim återvänder till Skottland med Knattarna och där tvingas konfronteras med DuckTales egen version av Baskerville Hunden. Jösses som det skrämde mig.

DuckTales fullkomligen osar av passion och kärlek med sina fantastiska animationer, återkommande gripande och välberättad historier och rakt igenom strålande röstskådespelare. Både de svenska likväl som de engelska. På äldre dar föredrar jag faktiskt de sistnämnda även om de svenska rösterna väcker olidligt mycket nostalgi inom mig. De engelska är helt enkelt bättre, på alla sätt. Och vi måste så klart även nämna den skandalöst svängiga intromelodin “Ankliv” som likt få andra sånger sitter nästan orimligt djupt inpräntad i ens minne. DuckTales är tecknad perfektion och jag har svårt att tänka mig någon annan tecknad serie som överträffar dess storhet.

Tidigare inlägg i denna bloggserie:

Retro Nonsens®: Rock n' Roll Racing

Det bästa bilspelet som någonsin släppts på Nintendos lilla grå supermaskin? Frågar du mig så är svaret ett entydigt och tveklöst ja. Rock n' Roll Racing har verkligen allt och håller precis lika bra än idag som när det släpptes för snart trettio år sedan. Brutalt ösiga 16-bits versioner av klassiska rocksånger, ett brett urval av tunga fordon, massvis av olika vapen, världar och banor. För att inte tala om en lång rad av färgstarka stencoola förare att välja bland, alla med unika förmågor. Och dessutom som grädde på moset ett uppgraderingssystem där du kunde spendera dina vinstpengar från loppen på att få allt starkare och bättre utrustning. Målsökande bollar av laser, minor, pansarplåt, turbo och mycket, mycket mer.

Rock n' Roll Racing var definitionen av cool och det var kärlek vid första ögonkastet när den brandgula logotypen syntes på min lilla 14" tjock-TV och Born to be Wild dundrade ur dess monohögtalare . Cyberhawk var föraren jag alltid valde, i mina ögon den helt klart hetaste snubben i gänget. Men var man sugen så fanns ju även möjligheten att genom en knappkombination välja Olof från Lost Vikings. Han var ju dock ett hundra procent rent fusk med sina tre specialförmågor till skillnad från alla andras två. Nä jag försökte allt som oftast hålla mig till min blåa cyborg som påminde en hel del om Marvels antihjälte Deaths Head.

Totalt bjöd spelet på sex olika världar med stegrande utmaning och komplexitet av banor. Den nedsmutsade Chem IV med sina sjuklig bruna moln och brinnande skorstenar. Den utomjordiska Drakonis som bar en tydlig inspiration från H.R Giger och Alien. Bogmire med sina sanddyner och blå hav. New Mojave, ett militärkomplex mitt i en ogästvänlig öken fylld av sandormar. Den iskalla och istäckta planeten Nho och sen slutligen den ultimata av utmaningar, Inferno - fylld av bubblande lava och magma och det hårdaste motståndet i galaxen. När man slutligen tröttnade på att spela ensam så gick det dessutom att bjuda in sin bästa kompis och köra igenom rubbet i klassisk splitscreen.

Ja herregud som vi spelade Rock n' Roll Racing och headbangade friskt till vad vi för tiden ansåg var den tyngsta musiken vi någonsin hört. Helt oförstående eller ovetande kring det faktum att allt vi hörde var 16-bitars covers av riktiga låtar. Och för den som undrar, ja jag tyckte väldigt, väldigt mycket om F-Zero också men i min bok så trumfar Blizzards tok-ösiga racingspel Nintendos svävare varje dag i veckan. Att vi aldrig fått en vettig uppföljare eller en modern omtolkning av Rock n' Roll Racing är ta mig tusan en synd som borde straffas med döden, det närmaste vi kommit är BlazeRush på PC. Ett på intet sätt dåligt spel, men Rock n' Roll Racing är det icke. Så jag fortsätter drömma, och rocka.

Tidigare inlägg i denna bloggserie:

Pitstop: Smaskigt kval i Singapore

Det var verkligen ett rejält smaskigt kval som Singapore GP bjöd på. Inte ofta man ser Red Bull klanta till det men hade det å andra sidan inte varit för Max dessförinnan avbrutna pole position-försök hade gissningsvis soppan inte blivit ett problem i slutändan. Men. Nu blev det som det blev. En åttondeplats för regerande världsmästaren inför loppet imorgon och han har därmed en rejäl batalj framför sig. Singapore GP är inte direkt känd för att vara den lättaste av platser i världen att köra om på.

Charles Leclec på pole är så klart riktigt, riktigt kul och hans åttonde i ordningen för säsongen. Sjukt imponerande. Men nu gäller det att Ferrari kan bygga vidare på detta resultatet också och kamma hem en vinst. Något som Monegasker både förtjänar och behöver vid detta laget. Även om chanserna till att han skall kunna ta världsmästartiteln i år är nästan lika med noll. Loppet börjar klockan 14:00 prick på söndag så se till att vara bänkade då, det kommer bli spektakulärt. Och vill ni läsa mer om mina tankar och funderingar kring det, se då till att läs artikeln som ligger uppe här på sidan. GO!

Retro Nonsens®: Vem där?

Här har vi en riktig klassiker till sällskapsspel från slutet av åttiotalet som jag och vännerna spelade i kopiösa mängder, ett stående inslag i vardagen efter plugget likväl som på helgerna. Nästan alla vänner jag kände ägde det och exakt hur många exemplar som sålts i Sverige (eller utomlands) vågar jag knappt ens gissa på och än idag finns det kvar, om än med annorlunda utseende med vad många skulle anse vara mindre provokativa ansiktsdrag. Trams så klart, originalet är perfekt som det är och väcker varma minnen inombords. Något jag misstänker det gör för de flesta som är trettio eller äldre och är uppväxta i Sverige.

För er som inte minns eller vet hur det fungerade så kan det närmast beskrivas som en version av kurragömma. De två spelarna har varsin hemlig identitet som slumpas fram från en hög av kort föreställande olika ansikten som även finns representerade på respektive spelbräde. Genom att ställa ja och nej-frågor skall man sen genom uteslutningsmetoden försöka gissa sig till exakt vem ens motspelare är. “Har du ett äggformat huvud?” var exempelvis en ganska vanligt förekommande fråga och svarade motspelaren “ja”, då vände man sonika ner alla ansikten på ens spelbräde som inte hade det.

Vem där i sin originalupplaga kan te sig lite märkligt sett med dagens ögon, ja rent av provokativt beroende på hur känslig man råkar vara för stereotyper, kön och hudfärg. Spelet är trots allt en produkt av sin tid och inte tusan ägnade vi en sekunds tanke åt detta när vi spelade det som snoriga småttingar. Jag tvivlar starkt på att Vem där fungerar speciellt bra nu i vuxen ålder men som kärt barndomsminne finns där ganska få andra sällskapsspel som kan mäta sig med det. Hur många av er andra här uppväxta under åttiotalet minns MB-spels klassiker och finns här kanske vuxna föräldrar som spelar den nya upplagan med sina barn idag?

Tidigare inlägg i denna bloggserie: