Äntligen fredag och äntligen lite F1 på kalendern igen. Är väldigt, väldigt taggad på helgen lopp i Singapore som i min bok är en av årets höjdpunkter. Bilarna ser ju så kriminellt läckra ut under lamporna och staden är en riktigt fräck backdrop till den högoktaniga racingen. Att Singapore dessutom erbjuder årets antaligen största utmaning för deltagarna är bara extra krydda på moset och jag är övertygad om att det blir ett utmärkt lopp på söndag. Även om mästerskapen i stort redan är avgjorda med Red Bull och Max Verstappen som otvivelaktiga segrare. 

Med både FP1 och FP2 avklarade så är det fortfarande förvånansvärt svårt att dra några konkreta slutsatser annat än att vi högst sannolikt kommer få se minst en av bilarna dundra in i väggen under kvalet eller loppet, samt att överhettning definitivit kommer bli ett problem för en hel del i helgen. Både förare likväl som bilar, och för AlphaTauri såg de sanneligen inte speciellt lovande ut med båda bilarna utslagna på grund av mekaniska fel. Stackars Pierre Gasly säger jag bara, han förtjänar så mycket bättre kärra under sig och hoppas innerligt att ryktena om hans flytt till Alpine nästa år är sanna. 

Självfallet dundrar jag ut en fläskig F1-analys under morgondagen precis som alltid, så håll ögonen öppna och dela med er av era tankar i den tråden när artikeln väl dyker upp. 

Brittiska bokförlaget Bitmap har gjort ett namn för sig som en av de främsta aktörerna inom branschen när det kommer till retro-litteratur. Rentav ruskigt välproducerade kärleksbrev till både mjukvara likväl som hårdvara och grundaren Sam Dyer håller tillsammans med kollegorna alltjämt fanan i topp. Och med böcker dedikerade till allt från den sidscrollande genren till peka-och-klicka äventyrens vilda värld så förefaller det bara naturligt att de nu tacklar förstapersonsskjutare. Eller närmare bestämt de första tio åren med början 1992.

De första bilderna av boken och beskrivningen på Bitmaps hemsida skvallrar om något extravagant fantastiskt. Jag har rent av svårt att bibehålla kontroll över kroppsvätskorna för att vara totalt ärlig. Boken som de valt att rätt och slätt döpa till "Too Young To Die: The Ultimate Guide to First-Person Shooters" utlovar exklusiva intervjuer med en rad framstående kreatörer såsom Chris Andrew, Scott Miller, David Doak, Randy Pitchford, John Romero och många fler. Fyrahundra-tjugofyra sidor kärlek.

DOOM, Quake, Half-Life, Deus Ex, GoldenEye 007, Halo, Starsiege: Tribes, Unreal Tournament. Så otroligt många minnen och det kommer verkligen bli ett sant nöje att dyka med näsan före ner i denna lilla hårdinbundna godsak. Boken lanseras i slutet av oktober och alla med intresse av spelhistoria bör absolut spana Too Young To Die: The Ultimate Guide to First-Person Shooters. Jag har mitt exemplar förbokat, du borde också. GO.

Jag hoppade på det elektriska tandborst-tåget förhållandevis sent och det var väl nu runt sju år sedan jag blev ägare av min första surrande käftrensare. En Braun Oral-B om jag minns rätt. Den var knappast någon högteknologisk mirakelmaskin och batteriet tog slut en bra bit snabbare än man kunde önska. Med handen på hjärtat var jag aldrig helt såld och två tandköttsinflamationer senare så åkte makapären rakt ner i soporna.

Istället vad det Philips jag vände mina förhoppningar till och deras Sonicare DiamonClean. Det var för snart fyra år sedan och det blev en kollosal vändning för mig personligen. Det vibrerande huvudet gjorde verkligen allt vad den snurrande Oral-B inte kunde och både tänder och tandkött hade nog aldrig mått bättre. Klart sextonhundra kronor för en tandborste fick anses som rejält mycket men så här när man tänker på det har det så klart varit värt varje litet öre flera gånger om.

Upplevelsen övertygade mig också om att fortsatt ha ungefär samma approach till munnhygien och specifikt då tandborstar som till en säng och madrass. Det är helt enkelt inget man ska snåla in på. Så när nu batteriet började ge vika en smula på min gamla trotjänare så var det inte så mycket att snacka om. En styck Philips Sonicare Prestige beställdes i midnattsblå. Tretusen-åttahundra kronor vibrerande kärlek med mer funktioner än jag antagligen någonsin kommer få användning av.

Men jag vägrar snåla, speciellt inte när det kommer till tänder och tandkött. Kommer inte på fråga. Och visst tusan märker jag skillnad, trots jag bara hunnit använda den i några futtiga dagar. Kan tyckas lite tramsigt att påstå men jodå, intensiteten på vibrationerna och rengöringsgraden är utan diskussion ett kliv upp från min gamla. Så nu återstår det bara att köra vidare i några veckor och se hur upplevelsen utvecklar sig, men kanske framför allt testa på alla lattjo funktioner som finns inbaka i den. Återkommer med mer utförligt omdöme. Tandborsten hittar ni här.

Vad kör du för eltandborste hemma?

Där fanns verkligen ingen brist på plattformsspel under 16-bitars eran och både Super Nintendo likväl som Segas Mega Drive drunknade nästan i dom. För varje Sparkster eller Super Mario World fick vi minst tjugo stycken Home Improvement: Power Tool Pursuit eller Bubsy. Som liten snorunge hade man så klart marginellt med koll på vad som faktiskt var bra eller vad som var regelrätt dynga. TV-spel var livet och så länge man hade en kontroll i sin hand och satt framför TVn så var man lycklig. 

Så här i efterhand ska jag väl villigt säga att läskeblaskmärket 7-Ups plattformsspel Cool Spot knappast var någon kioskvältare det heller. Men minnet av den röda kapsylen och hans äventyr längs soliga stränder, källare och leksaksbutiker lever ännu kvar med mig som något kärt från barndomen. Premissen var enkel, samla ihop ett visst antal röda 7-Up-pluppar spridda över allt mer komplexa nivåer för att ta dig vidare till nästa bana. Längs vägen kunde man även hitta power-ups som gav en mer tid eller återställde förlorad hälsa.

Svårare än så var det inte och Cool Spot hade knappast en gnutta av originalitet till sitt namn. Men musiken var trallvänlig och miljöerna både färgsprakande och rejält tilltagna. Lyckades man dessutom ta sig till den hemliga bonusnivån som lurade i slutet av varje bana så fick man njuta av spelets tveklöst klösigaste musikspår. Ur moderna ögon är Cool Spot en historisk bagatell och knappt värt att återbesöka som annat än en historisk kuriositet. Men för mig kommer jag alltid sammankoppla den röda reklam-pluppen med oskuldsfull barndom.

Har du spelat Cool Spot och vad minns du från det? 

Simulatorer i all ära men under 90-talet var det arkadracingen som dominerade, både i hallarna likväl som hemma framför TVn. Säg den som inte minns klippet från barnprogrammet Junior 4:an när Ridge Racer på Playstation demonstrerades i rörelse. Min förpubertala hjärna fullkomligen exploderade av upplevelsen och från den stunden gick det inte längre att försöka rättfärdiga det rejält trötta Super Nintendot med sina så kallade racingspel. Nigel Mansell's World Championship framstod plötsligt som endimensionell gegga och FX Racer ska vi inte ens tala om. 

För egen del blev det Nintendos 64-bitars konsol som på riktigt tog mig in i den tredje dimensionen och på riktigt cementerade min livslånga kärlek till arkadracingen. Cruis'n USA gick varmt hemma i mörkret framför min lilla 14” stora Panasonic TV. En riktigt medioker portning och blott en skugga av hur spelet såg ut i arkadhallarna så klart. Men kul var det oavsett. Det hindrade mig dock inte från att lite avundsjukt blänga på alla visuellt sprakande racingspel som SEGA hävde ur sig under denna tidsperiod. En lista lika lång som den är diger.

När det kommer till imponerande racingspel under 90-talet fanns där nog inget som kunde överträffa det visuella fyrverkeri och för tiden otroliga fartkänsla som Scud Race visade upp. Ett av Sega-AM2:s mest underskattade och förbisedda arkadtitlar som än idag aldrig blivit portat. Varken till konsol eller PC. En kort teknisk demo för Dreamcast är allt vi fick innan projektet skrotades helt och fick leva ut sitt liv i arkadhallarna. Det var Daytona USA på steroider. Ett grafiskt spektakel utan dess like med snabba, sladdande bilar som fick en att baxna.

Körkänslan låg någonstans mellan Sega-AM2:s klassiker och Outrun med fokus på sladda sig genom kurvorna med bibehållen hastighet. En fin balansgång som krävde väldigt precis kontroll över gaspedalen. Detta samtidigt som de otroligt vackra banorna och bakgrunderna gjorde sitt bästa för att stjäla ditt fokus från vägen. Det är arkadracing när det är som bäst och i min bok ett av SEGAs absolut främsta racingspel med en härlig balans av lekfullhet och utmaning. Att vi aldrig fick chans att spela detta på våra konsoler i hemmet är inget annat än skandal. Spana in spelet här.

Spelade du någonsin Scud Race?