Svenska
Blog
Gamereactor Vinyl®

Gamereactor Vinyl®

Sommarmånaderna är över och höstmyset har rullat in över oss så sakta. Vilket innebär att det är hög tid att snurra igång den underbara skivspelaren igen, Thorens vax-ätar-monster.Det kliar något otroligt i fingrarna och jag ser fram emot många timmar av det där distinkt mjuka ljudet som bara vinylspelare kan producera.

Vi har siktet inställt på alla mumsiga spel och film-soundtacks som släpps de kommande månaderna och hoppas kunna djuptyka och recensera i alla fall en handfull av dessa. Planen är även att så smått titta på att komplettera Thorens-spelaren med ett RIAA-steg och förhöja ljudupplevelsen ännu mer i jakten på det perfekta ljudet. Något som självfallet inte existerar men teknik är kul, och så är det med den saken.

Är lite nyfiken på hur många av er läsare som faktiskt samlar eller spelar LP-skivor, berätta gärna vad ni gillar och kör för utrustning hemma.

HQ
Schumacher på Netflix

Schumacher på Netflix

Min barndomshjälte. Guden av F1. Michael Schumacher. Snart får äntligen det nya dokumentären om hans liv premiär på Netflix och jag längtar något gruvligt! Skall bli mycket intressant med de nya intervjuerna från hans familj och jag hoppas även de vågar beröra och inkludera de lite mer kontroversiella aspekterna av hans karriär inom sporten. Mannen må vara den i särklass mest hyllade och älskade bland (framförallt) tifosi men perfekt var han icke. Vad tycker ni andra om Schumacher?

Spana omgående in trailern här

HQ
Imhotep var förträffligt

Imhotep var förträffligt

Precis som fler av mina kära redaktionskollegor så spelar jag titt som tätt brädspel och kvällens äventyr bjöd på pyramidbyggande i forntida Egypten i Imhotep från Lautapelit. Spelet har några år på nacken nu så det var kul att äntligen få möjlighet att sätta tänderna i det och det gjorde mig verkligen inte besviken.

Strålande tema och precis lagom lättillgängligt med förvånansvärt djupa strategiska element att ha i åtanke. Man förstår verkligen alla priser som regnat i dess fotspår och för er med kärlek till worker placement mekaniker bör definitivt titta närmare på Imhotep. Recension kommer, så klart!

The Green Knight

The Green Knight

Vilken makalöst trollbindande och beundransvärd film. Förhandsmaterialet skvallrade förvisso om något utöver det vanliga men jag vågade aldrig i min vildaste fantasi hoppas på en så här extraordinär upplevelse. Från första till sista bildruta är David Lowerys The Green Knight en stilstudie i passion och kärlek som är så förtvivlat vacker att man rent av helt tappar andan.

Den mer än sexhundra år gamla sagan om Sir Gawains resa genom landet för att uppsöka den gröna riddaren och de utmaningar han möter på vägen är stöpt i en Bergman inspirerad sensibilitet och diskar ut friskt av både det sagolika som surrealistiska. Det är både hemsökande, provocerande, medryckande och djupt absorberande. The Green Knight tar den arturiska legenden in i samtiden och fyller den av upplevelser som omvälver och fascinerar. 

Årets filmhändelse är ett faktum och att något annat under 2021 ska lyckas att ens närma sig storheten i David Lowerys film har jag svårt att se. Recension dyker upp här på GR inom kort. Håll ögonen öppna.

Impopulära åsikter #1

Impopulära åsikter #1

I kölvattnet av att både Mäki, Petter samt Måns delat med sig av lite gubbgnäll i deras respektive bloggar så är det väl hög tid att även jag hakar på galenskapen och bjuder på ett knippe högst personliga, impopulära åsikter rörandes allsköns värdsliga ting. Smaken är ju som vi alla vet lika spännande spridd och bredd som ett par skinkor på porslinstronen, och med det sagt här kommer mina bidrag!

Avatar är högst medioker

Jag fattade aldrig grejen med James Camerons vansinnespopulära rymdäventyr. Visst den var banbrytande på flera tekniska plan och grovjobbet kring världsbyggandet som gjordes var imponerande. Trist bara att allt hårt jobb resulterade i en så otroligt medioker film. Intetsägande, klichéfyllt berättande som lånade friskt från redan etablerade filmer och serier på sämsta möjliga vis. Inte heller hjälpte det att Na'vi-folket och filmens centrala konflikt var så omöjligt sövande tråkiga att jag mest ville lägga mig ner och dö.

Bio är bäst hemma

Nej jag har självfallet inte varit på varje enskild biograf som finns i vårt avlånga land men baserat på de senaste årens direkt usla upplevelser har jag helt gett upp. Inte nog med att både bild och ljud är genomgående mediokert och rejält illa kalibrerat i nio fall av tio men man förväntas även genomlida både reklam och stökiga biobesökare som tycks sakna både uppfostran och generell hyfs. Mobiler som lyser upp i mörkret, prasslande påsar och obekväma säten som påminner om ekonomiklass på långdistansflyg. Och även om inte alla har möjlighet att ha utrustning för hundratusentals kronor i vardagsrummet så kommer man långt även med förhållandevis små medel.

Ben Affleck är den bästa Batman

Jag älskar Affleck som den grymtande, förbittrade, lite till åren komna läderlappen och han är det solklart bästa med DC-s filmuniversum. Christian Bale var alltid överdrivet skitnödig i sitt sätt att leverera sina repliker och även om jag älskar Keaton så är Affleck det mest kompletta av alla de skådespelare som axlat (eller försökt) kappan och trikåerna. Han skänker rollen en tyngd och mörker som helt enkelt inte funnits tidigare och framstår mer human än alla andra tidigare tolkningar.

Hawaiipizza är mums

Varför folk avskyr ananas på pizza kommer för min del alltid förbli lite av ett mysterium. Kanske är det för att morsan alltid dekorerade sina hemmabakade italienska pannkakor med den gula tropiska frukten när jag var liten parvel. Men Hawaiipizza är och förblir fantastiskt gott med en härlig balans mellan det salta från skinkan och det söta från ananasen. Mums! Nog för att en rejäl kebabpizza med rejält stark sås är gott men inget slår en ananas-dekorerad italiensk pannkaka på fingrarna.

Ljudlimpor borde förbjudas

Ok jag förstår om många nu omgående dömer ut mig som en överpretentiöst snorkig ljud-farbror men inget kan ersätta ett par rejäla golv eller bokhylle-högtalare. Även i den mest enkla av stereouppsättningar spelar förhållandevis billiga högtalare byxorna av en ljudlimpor som ofta kostar flera gånger mer. Ja det är enkelt att ansluta, man slipper en del av sladdarna och det ser städat och minimalistiskt ut. Men herregud, tittar ni eller lyssnar ni på era högtalare? Inte ens de dyraste av Samsungs låtsas-Atmos-limpor imponerar, speciellt inte i förhållande till prislapparna. Äcklig digital efterbehandling som stryper dynamiken, burriga underdimensionerade tillhörande baslådor och plastiga, akustiskt ovänliga kabinettkonstruktioner. Nej, lägg ner ljudlimporna.

Timothy Dalton är den bästa Bond

De flesta av alla skådespelare som porträtterat den älskade brittiska agenten har gjort ett utmärkt jobb och bidragit med unika små egenheter som ofta reflekterat respektive tids era väl. Men där finns ingen som varit ett så komplett, tidlöst paket som Timothy Dalton som serverade sin version av James Bond på ett kyligt, sexigt och rått vis. Hans tolkning är djupt respektingivande och Dalton kryddar det hela med precis rätt mängd av brittisk humor och varken hans föregångare eller efterträdare når upp till samma klass. Det är en skam att han bara fick två filmer under bältet innan han fick se sig åsidosatt. Direkt strålande i License to Kill och helt makalös i The Living Daylights. Timothy Dalton är den bästa Bond.

The Elder Scrolls IV: Oblivion var aldrig speciellt bra

Jag minns det hela med skrämmande klarhet, det där magiska E3 för sexton år sedan när den första riktiga trailern för Bethesdas nästagenerations-rollspel visades upp. Svepande fält, djupa skogar, mörka grottor och en till synes makalöst stor värld att utforska, det var ett spel jag kom att längta något smärtsamt mycket efter. Dag ett stod jag där utanför min lokala spelbutik och stampade, redo att bli stolt ägare till den där bruna papp-boxen med ett litet guldmynt i. Min första riktiga samlarutgåva. Men det tog inte mer än knappt åtta timmar innan verkligheten så sakta kom krypande och insikten verkligen danade över mig. Detta var inte speciellt kul. Det var tekniskt imponerande men herregud vad styltig spelmekaniken var. För att inte tala om det katastrofala levelsystemet och att stora sektioner av Oblivions värld saknade intressant innehåll eller rakt av gapade tom. Det blev totalt fjorton timmar innan jag slutligen gav upp och la spelet på hyllan för att aldrig röra det igen.

Cyberpunk 2077 var utmärkt

Tacksamt nog hade jag turen att undvika konsolversionerna av CD Project Reds framtidsdystopi och möjligen är det av den anledningen som mina upplevelser med spelet tycks skilja sig så markant jämtemot många andras. Redan när den första teasertrailern släpptes var jag upprymd och helt till mig av glädje. Som gammal rollspelsräv var Cyberpunk välkänt för mig och att trollkarlarna bakom Witcher 3 nu skulle göra det till sitt nästa spel. Ja det var inget annat än en dröm. Snabbspola flera år till jag äntligen fick sitta ner med den sedan länge förbokade PC-versionen så ska det väl ärligt sägas att spelet knappast var den omvälvande unika upplevelse som allt PR-folk brölat om. Cyberpunk 2077 var inget annat än en GTA-klon med lätta rollspelselement. Men detta till trots var världen som presenterades och stämningen den förmedlade på topp under alla mina hundra speltimmar. Trots de ofta repetitiva uppdragen och det rätt mediokra huvudnarrativet så var Cyberpunk 2077 rakt igenom en strålande upplevelse och jag ser verkligen fram emot att sätta tänderna i spelet igen om ett år när där (förhoppningsvis) finns massa nytt mumsigt material.