Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (3)

De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (3)

Jag tänkte fortsätta med min lilla lista som jag börjat på och denna gång är det dags för den tredje delen. Låt oss ta en titt på en fiende vi stötte på när Capcom släppte sin remake på det första Resident Evilspelet och som jag misstänker gav mig IBS-mage.

3. Crimson Head Zombie  (Resident Evil Remake på GameCube)

Ibland när man kört ett spel flera gånger så tycker man att man kan det spelet. Med skräckspel är det samma sak men med knorren att även om du vet vad som komma skall så hoppar du ändå två meter upp i luften även om du liksom är beredd på det. Sen kommer då en remake in och ställer till det ibland, och det är precis var Resident Evil Remake på gamle Gamecuben gjorde. Jag hade spelat originalspelet flera gånger så jag traskade runt lite väl nonchalant i Spencers gamla herrgård som om jag ägde stället och när man blir för kaxig så vet man att karma kommer hoppa upp och bita en i häcken när man minst anar det. Jag vet att jag tyckte det var underligt att flera zombies blev liggande kvar på golvet efter att jag dödat dom och jag kommer även ihåg att jag gick runt och funderade på om de gjorde det i originalet och jag kom fram i min semestrande hjärna att så var fallet. Och nä, så var ju inte fallet.

Men där och då borstade jag av mig min osäkerhet och ju längre tid det gick med att dödingen låg kvar på samma ställe så invaggades jag i en falsk trygghet. Den allra första Crimson Head jag stötte på var i en trång korridor och än idag kommer jag ihåg när zombien jag dödat en timme innan plötsligt reste sig upp och förvandlades till Usain Bolt av zombies. Samma zombie som jag satt sex kulor i bröstet på och som jag trampat över i nästan 60 minuter sprang plötsligt efter mig som om han jobbade för Viasat och lurat utanför Ica Maxi en hel eftermiddag och nu ville teckna ett tjugofyra månaders abonnemang och håva in provision till max. Inte nog med att han sprang, han var snabb som värsta atleten och han kunde även hoppa som Patrik Sjöberg. Och som om det inte vore nog kunde han öppna dörrar och plötsligt gå i trappor. Trappor som varit lite av min räddning i spelen av den enkla anledningen att fienderna inte kunnat ta sig från en våning till en annan innan och du fått lite av en andningspaus när mellansekvensen kickat igång och du fått lyssna på ljudet av någons ekande fotsteg i någon minut. Innan har man ju liksom kunnat ”njuta” av att zombies är lite av det slöare släktet, dödliga men långsamma.

Man har lätt kunnat finta deras attacker och bara kunnat springa förbi om man velat, men att nu ha en zombie som trippat på LSD i hälarna gjorde att hjärtat mitt verkligen fick jobba på högtryck. Denna fiende kom jag att hata lika mycket som Hunters och Lickers, för om det är något jag inte gillar så är det fiender som jag som megafegis inte kan springa ifrån utan att bli av med halva min livlina. För att slippa dessa fiender var det headshots som gällde och misslyckades du med det var det dags att leta efter bensin och tändare för det enda som bet på Crimson Head var eld. Det fick de jäklarna att fortsätta vara döda. Och jag som aldrig tackat nej till en grillning gjorde det inte nu heller.

Tyckte du Crimson Heads var läskiga?

HQ
De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (2)

De 10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (2)

Igår fick jag den eminenta idéen att lista min favoritspelserie Resident Evil:s 10 läbbigaste ögonblick. Jag kommer därför släppa några åt taget här på bloggen och som jag skrev i den första delen så kommer jag inte räkna med varken RE 7 och RE Village eftersom jag inte spelat dom än på grund av att jag är en megafegis och anti förstapersonsvy. Men tack och lov har spelserien otroligt många spel att välja på och om det är något som inte fattas i dom så är det bajs i byxanmoment. Här kommer del två.

2. Motorsågsmannen Dr. Salvador (Resident Evil 4)

Tänker börja med att säga att filmen Motorsågsmassakern är en av de absolut värsta filmerna för Majsans tarmrörelser än idag, trots att det är över 44 år sedan den kom ut. Lägg sedan till en förbannad jutesäck så är denna fiende som gjord för att ge mig ränneskit och en vilopuls som gränsar till hjärtinfarkt. Jag vet inte vad det är med jutesäckar, men de skrämmer skiten ur mig. Kanske är det för att man inte ser vad som finns under, vad den döljer?

När jultomten håller i en på julafton fylld med klappar är den ju inte det minsta läskig, men dra den över huvudet på tomtefan så kan jag lova dig att inte ens de mest ha-galna bortskämda ungarna kommer gå fram och fråga efter sin klapp även om de vet att det skulle finnas en Playstation 5 inslagen i finfint julpapper. När jag då traskade runt i den lilla spanska staden El Pueblo och försökte freda mig emot bybor som helst ville slänga mig i deras Paella medans de skrek ”Te voy hacer picadillo!” vilket tydligen betyder så kärleksfullt att de vill göra köttfärs av mig så sökte jag skydd i ett litet pittoreskt hus.

Tydligen bygger de inte hus i Spanien så som de gör i Sverige, antagligen är det siestan som är boven i dramat eller dåligt virke, för hur som helst gjorde byborna enkelt kaffeved av mitt gömställe beväpnade som de var med slöa yxor, liar och knivar. Säg den svennebananvilla som kan skivas som varmt smör med en morakniv? Och det var i denna stund när förbannade bybor började strömma in genom dörren som jag hörde ljudet av någon som varvade en motorsåg.

Bara det illavarslande ljudet fick mig att svälja en extra gång och fundera starkt på att bara kasta in handduken och stänga av. Sen kom han, med tomtesäcken på huvudet och motorsågen i högsta hugg och Majsan gjorde det hon gör bäst, jag sprang. Jag sprang och skrek som en hysterisk femåring alldeles för ljust och högt så antagligen bara hundar kunde höra mig. Men tyvärr fanns det inte så många ställen att springa till, jag var fångad i ett hus med trånga ytor och en satans trappa med en kille som tittade på mig så som jag tittar på en köttbit på grillen och han var redo att dela mig på mitten.

Mitt första möte med honom varade ungefär lika länge som mitt skrik innan min TV-ruta blev röd av blod och jag möttes av orden att jag dött, som om inte blodet och slaktavfallet efter Leon var tydligt nog, Capcom stavade det för mig. Tack, eller nått, jag kunde ju missat det. Jag vet inte hur många gånger jag försökte innan jag sänkte honom, men det var många. Jag funkar liksom inte bra i stress och här blev det bara kaos. Än idag hatar jag denna fiende mer än allt annat och han har på något sett blivit min personliga Nemesis. Och jag kan ju säga att jag blev allt annat än glad när jag fem år senare besökte Kijuju i Västra Afrika, denna gång iklädd rollen som Chris Redfield i Resident Evil 5 och jag hörde ljudet av den förbannade motorsågen som fick håren på mina armar att stå rakt ut.

Som tur för mig hade jag moraliskt stöd av en omoralisk man som var min player två och som jag kunde skicka ut som kanonmat till de jutesäckshuvade leatherfacekopiorna medans jag själv sprang och plockade ammunition och letade efter blå medaljonger. Eller med andra ord såg till att inte bli dödad. Min kollega Ingela på jobbet brukar alltid säga till mig att ”Det är så skönt att stå och se på när andra jobbar”, och precis samma tänkte jag när jag såg mitt ex om och om igen bli skivad som nallekorv på Hemköp av motorsågsmannen. Vad ska man annars ha stora starka karlar till om jag får fråga?

Detta var nummer två på min lista och ni får hålla er till tåls på fortsättningen en liten stund till.

Vilket var ditt läskigaste minne?

10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (1)

10 läbbigaste ögonblicken i Resident Evil (1)

Ni som läst mina tidigare alster vet att jag är löjligt kär i Capcoms skräckserie Resident Evil. Jag tackar faktiskt spelserien för att jag mognat som spelare och fått ett uns mod att spela spel jag aldrig skulle tagit i med en tång ens. Antagligen hade jag fortfarande suttit fast i plattformsträsket och lyssnat på trallvänliga psykedeliska trudelutter och slagit huvudet i små frågeteckenslådor för att komma över slantar för att köpa mig extraliv.

Här tänker jag lista mina tio värsta ”bajs i byxan-tillfällen” genom mina genomspelningar av Resident Evil-serien. Jag kommer dock inte ta med varken RE7 eller RE Village för dom har jag fortfarande inte spelat i ren protest att de utspelas i första person vilket jag verkligen hatar. Någon gång i framtiden kanske jag tar och spelar dom, när jag odlat större pungkulor och fått mer hår på bröstet, men den dagen är inte idag mina vänner. Inte idag.

Jag kommer lista ett till tio men siffrorna har ingen som helst innebörd för vad som varit läskigast. För hur listar man egentligen vad som skrämmer en mest? Flest bromsspår? Ombyte av byxor? Tjejskrik bakom kudden? Flest hjärtstopp? Hur många centimeter man lyfter från soffan? Nä, vi kör utan någon som helst ordning tycker jag. Jag kommer släppa några i taget här på bloggen så ni har något att se fram emot, eller kanske till och med undvika. Nu kör vi!

1. Mr. X (Resident Evil 2)

Asså, när han steg ut ur den brinnande helikoptern, över två meter lång i strumplästen var det nog inte långt ifrån att Majsan släppte ut en liten fis. En högsjungande sådan. Som den megafegis jag är kommer jag ihåg att jag inte ens försökte sula iväg ett skott emot honom för jag vände helt sonika på klacken och sprang till första bästa sparrum. Och där satt jag och lyssnade på hans klapprande fotsteg som ekade utanför dörren i säkert en tjugo minuter.

Ibland öppnade jag dörren och kikade ut, tog några trevande steg fram när jag märkte att han var borta, men rätt som det var kom han travande och då smet jag tillbaka in igen och satt och hukade vid skrivmaskinen och passade på att spara för 198:e gången. Och så höll vi på ett tag, jag och tvåmetermannen, en tango i vem som orkade promenera mest utanför dörren och inget gjort få. Tillslut satt jag som den där höjdhopparen med alla ticksen, ni vet han som blåser det obefintliga håret ur pannan och som smiskar sina lår röda, han den där Holm. Jag satt och peppade mig själv och slog mig på sidan på låren samtidigt som jag gick fram och tillbaka framför TV:n för att ge plats för modet som behövdes för att möta denna fiende.

När jag väl tog mig an honom upptäckte jag till min förskräckelse att min första taktik var den enda tänkbara då fånen inte gick att döda. Allt mina bortkastade kulor gjorde var att få honom att gå ner på knä som om han skulle fria till mig, och när jag tänker efter hade han antagligen blivit en bättre make än den fånen jag var gift med på riktigt. Men inte mycket har skrämt mig mer än Mister X:s målmedvetna steg där han ständigt jagade mig genom ett helt spel iförd blottarrock och skor i storlek 68. Bara ljudet av hans ständiga klampande som om han dansade linedance i korridorerna i träskor på de blanka trägolven i polishuset ger mig fortfarande kalla kårar. Jag hatar verkligen träskor. Och det gör att både han och träskorna kvalar in på min lista.

Detta är första delen av min lista. Håll utkik efter fortsättningen om du vill läsa mer och veta vem eller vad som kommer härnäst.

Vilket är ditt värsta minne från Resident Evilspelen?

Den tillfälliga Streamingdöden

Den tillfälliga Streamingdöden

Jag vet inte vad som händer just nu på de flesta streamingkanaler som jag råkar ha i mina ägor. Serie efter serie avslutas och fimpas innan de knappt ens har börjat. Det matas ut nya stora pampiga serier med välkända skådespelare, serier som blir populära och som har tittarsiffror som är höga, men ändå bestämmer TV-bolagen att de ska avslutas redan efter den första säsongen.

Mina fingrar räcker inte längre till att lista alla serier jag börjat på och som jag verkligen fastnat för som jag aldrig kommer se slutet på vilket är frustrerande och rätt surt för det lämnar en med en unken känsla att man kastat bort flera timmar av sitt liv på absolut ingenting. Ungefär som att gå på bio för att se en riktig storfilm och precis i mitten av allt när det är som mest spännande släcks rutan och lyset tänds och det är dags att gå hem utan att få reda på hur den slutade. Eller att börja läsa en riktigt bra bok bara för att upptäcka att de sista kapitlen är helt blanka och du blivit snuvad på finalen.

Netflix har liksom blivit den där dryge kollegan Arne i fikarummet, ni vet han som skulle behöva en dusch, en större storlek på sin tröja för att täcka magen som nu är som en påse vetemjöl och som behöver lära sig komma ihåg punchlinen på alla roliga historier han försöker dra varje lunchrast. "Har ni hört den om norsken, dansken och Bellman? Hmmm hur var det nu igen den gick?". Och så får man sitta och lyssna på en rolig historia som är allt annat än rolig på grund av långa pauser där han sitter och funderar på hur historien gick och ständigt backar bandet för att ändra detaljer vartefter han kommer ihåg snuttar. Senast i mängden serier var Raising Dion vilken jag faktiskt gillade och Y: The Last man och Altered Carbon.

Men listan hade kunnat göras milslång då jag sett så många seriers första säsonger att det är sorgligt. Sen har vi ju även kruxet att vissa serier verkar ta längre tid att trolla fram en ny säsong på än att skapa hela trilogin av Sagan om Ringen. Denna ständiga väntan, och när den väl kommer har du totalt glömt bort hälften av alla karaktärer eller vad den ens handlade om. Jag har alltid varit en filmfantast men på senare år känner jag att jag faktiskt hellre lägger min tid på en riktigt bra serie. Känns som man får ut mer på det och det känns även som om det är just där krutet läggs nu för tiden. Den kopiösa mängden dåliga filmer som kommit på senaste tiden är utmattande.

Just nu går jag bara och räknar dagarna till nya säsongen av Stranger Things kommer och nu är det ju trots allt inte långt kvar. Under tiden jag väntat har jag varje kväll innan huvudet har landat på kudden njutit av att se om gamla godingar. Nu senast är det Game of Thrones som jag sett om för tredje gången. Fördelen med att se om den är att man plötsligt kan följa med i svängarna när de rabblar släktnamn och händelser som man första gången bara blev yr i huvudet av. Men som alla vet som följt serien är det ingen feel goodserie. Inte för att jag är någon feel goodtyp, jag ser väldigt sällan på vare sig kärleksfilmer eller annat gulligull drama utan föredrar mord och bedrövelse eller en och annan man i tights med mantel.

Men Game of Thrones sticker verkligen ut att få en att må allt annat än bra. De få karaktärer man vid varje avsnitt fäster sig vid blir antingen torterade eller avrättade eller utsatta för någon sorts förnedring att man alltid lämnas med lite ont i magtrakten när man ser eftertexterna som rullar förbi. När jag var som mest inne på Telltales spel The Walking Dead och The Wolf Among Us så gjorde jag misstaget att faktiskt köpa deras Game of Thronespel. Och det spelade verkligen ingen roll vilka val man än gjorde i spelet så slutade det bara med ond bråd död eller att någon man höll av fick möta sitt öde på de hemskaste av sätt. Och även där satt man och spelade med en klump i halsen stor som en golfboll och ett ångesttryck i bröstet.

Men serien är sjukt bra än idag och klart värd att se om. Om så bara för att få fästa blicken på Jon Snows ljuvliga nuna. Men mest av allt vill jag ha en ny säsong av min älskade Peacemaker. Gärna imorgon. Det är nog faktiskt den serie jag ser fram emot allra mest just nu. Men denna väntan är olidlig om jag får säga det själv. Hur jäkla svårt ska det vara att spela in fem säsonger med en gång? Jävla Dallas tog väl aldrig slut på avsnitt på 80-talet för den skiten bara malde på vecka efter vecka till all oändlighet tills man knappt orkade mer och bara gav upp. Cliffy, J.R och hon den där Svullen. Eller var det Sue Ellen hon hette? Jag får bara känslan att jag sett allt sebart på mina streamingkanaler och kvar är bara B-iga hemskt dåliga serier kvar med skådisar som mest hade varit passande i en oglamorös såpa som Tarmen eller Big Brother.

Jag har antecknat serien som Petter skrev om igår, Love,Death + Robots, den ska ses men jag känner verkligen att jag skulle behöva hitta guldkornen som döljer sig bland den stora massan. Så vad gillar då Majsan för något? Hon älskar nordiska deckarserier, gärna danska. Hon älskar brittiska kriminalfall och Zombies men inte tillsammans. Gillar Sci-fi och pangpang. Och så har jag som ni vet en förkärlek för män i lycra som kämpar för den lille mannen. Ja, inte den lille mannen som syns för att han bär lycra utan the underdog. Vad gillar jag inte? Ren kärlekstrams, även om jag älskar Outlander och The Bridgertons men de är mer än bara romantiskt trams.

Jag gillar inte sitcoms, förutom The Office som jag älskar och rå brittisk humor. Hatar pålagda skratt. HATAR. Om något är kul behövs inte det, då skrattar folk spontant. Jag hatar läkarserier, vem vill se hur det är på ett sjukhus? Jag vill inte ens gå dit när jag måste, och om man kollar på serierna inser man varför man får vänta så länge på akuten. Läkarna verkar använda undersökningsrummen för att ständigt nuppa. Hoppas ni byter pappret på bristen efteråt. Ska väl tilläggas att jag har Netflix, Disney+, Viaplay och HBO Max att spela med.

Så nu slänger jag tärningen till er kära läsare, vad får jag inte missa? Vad är bra? Vad är dåligt? Vad är helt jäkla överskattat? Och framför allt, vilka serier är nerlagda så jag inte gör misstaget att börja se en ny bara för att upptäcka att det inte blir mer avsnitt?

 

 

 

 

 

 

 

 

Fredagsmyset som kom av sig

Fredagsmyset som kom av sig

Kvällen började perfekt så som fredagsmys ska hanteras. Det grillades och åts god mat i vänners goda lag på altanen tills den lite kyligare luften jagade in oss när solen gått ner. När ögonen började gå lite i kors bröt vi upp och jag kastade BH:n och kröp ner gott under en filt och satte på en bra film att däcka till så här efter en lång arbetsvecka och tuggade Pollygodis som en hamster i takt med filmens intrig. Dock hann jag inte komma så långt i min film som var av det läskigaste laget då en tyst paus i filmen överröstades av ett skrik som inte kom från TV:n. Min storasyster Tessan skrek som en stucken gris inifrån garaget och jag rusade dit och slet upp dörren som går från hallen in till det trånga utrymmet. Långt borta vid porten står hon, systrami och skakar ynkligt och pekar emot mig, stammar fram ordet spindel.

Jag log inombords för min syster lider av en fruktansvärd spindelfobi, jag snackar alltså om att hon blir paralyserad av skräck och har en förmåga att förstora de små spindlarna till håriga monster stora som blåmesar och sen visar det sig att de är som en lillfingernagel. Jag som står i dörrposten börjar sakta vrida på mitt huvud mot punkten hon pekar emot, som råkar vara precis vid sidan av mig. Jag förväntade mig att se det vanliga, en ynklig liten stackare som behövde hjälp att bli utlyft. Jag såg honom innan jag såg honom. Alltså jag såg något svart i min ögonvrå, något stort. När jag väl la blicken på honom hände två saker. Nummer ett, jag blev chockad av hans storlek och jag som inte bryr mig det minsta om spindlar i normala fall höll på att bajsa ner mig. Nummer två, jag smällde igen dörren till garaget och lämnade min spindelfobiska syster ensam med herr anabola, Big Berta som han nu även kallas.

Det sista jag hörde var hennes hysteriska rop på hjälp. Det var liksom min första reaktion. Att lämna henne åt sitt öde. Två sekunder senare vaknar förnuftet till fånga. Eller förnuftet. Om förnuft är att i bara trosor och t-shirt hoppa i världens största gummistövlar och beväpna sig med både sopborste och bordsben och kroka i ett rengöringsspray vid höften på trosorna som om jag vore John Wayne på väg till en duell i skymningen. Som sidearm valde jag mitt starkaste hårspray, "Wellas ultra strong" men inte ens det fick mig att känna mig trygg. Sen började operation rädda Drutten som min syster så kärt kallas av mig sen barnsben. Och med rädda Drutten menas döda den förbannade monsterspindeln. Nu vet jag att det sitter ett gäng djurvänner där ute och läser och förfasar sig, men det var spindeln eller vi.

Bara en blick på honom och jag misstänker att det är han som gjort att det är mindre katter på gatan än var det brukar vara. Han ser ut som om han kunnat äta en eller två till frukost. Medans han funderade på att dricka vårat blod till kvällsmat. Mordet på Tage som jag efter ett tag döpte honom till, för han såg ut som en Tage på nått vis blev en utdragen historia. Jag sprang runt lite villrådigt i garaget och visste inte hur jag skulle ha ihjäl honom. Han var ju så stor och han satt så illa till. Tänk om han trillar till golvet och sticker in bakom frysboxen? Jag stod nog i över tio minuter och resonerade med mig själv samtidigt som min spindelrädda syster stod utanför garaget och hejade på mig likt en lynchmobb från medeltiden. Tillslut tog jag borsten och tryckte till. Hade bara inte tänkt på att håren på borsten mer klappar spindeln än dödar den så det blev mer ett hysteriskt borstande av spindel Tage. När jag var klar hände det som inte fick hända.

Min syster avkrävde proof of killing, ni vet som maffian haft i många år. Ett huvud som bevis eller ett långfinger. En kropp som visar att fanskapet har gått vidare till Nangijala eller till det gröna slätterna i norr eller vad nu spindlar sticker när det är dags att ta på sig träfracken. När jag lyfte på borsten fanns inte ett spår av spindeln. Jag skakade borsten, ingenting. Så jag dränkte in borsten i både hårspray och rengöringsmedel.  Med en gång börjar den där klådan på kroppen. Den krypande känslan att han kanske gjorde ett hopp på 1,78 cm och landade i min frilla? Men nej, nu kanske han är på ryggen? Skinkorna? För det kryper och kliar verkligen överallt. På väg ut genom garaget slänger jag ett öga vid den stora porten och se på fan om inte Tage hade en lillebror som även han går på Anabola Steroider och blivit doppad i kärnavfall och muterat. Broder Sten fick även han smaka på borsten innan tvagning med hårspray så jag misstänker att när vädertjejen på TV4 presenterade morgondagen och hela helgens väder med regn och åter regn är det mitt fel för alla vet ju att dödar man en spindel kommer det bli regn. Så förlåt på förhand eller förhud att jag sabbat erat strandhäng imorgon.

Krypningarna fortsatte men börjar nu ge sig lite smått. Detta efter att jag gick och hämtade ett badlakan och la under den obefintliga springan under dörren in till garaget. Så Tage inte kan ta sig in om han nu undkommit Majsans illdåd. Alltså jag har sett många husspindlar i mina dar men denna satan är nog den som gav Spindelmannen hans krafter. Denna lille jävel bänkpressar nog på max på gymmet varje kväll fem dagar i veckan. Detta stora as är som tagen ur spelet Dolmen, och lika svårdödad som krypen i spelet. Jag har aldrig sett spindlar stora som tennisbollar i Sverige innan. Kanske han är här på turistvisa eller bara liftat i en banankartong? Så nu säger Majsan god natt. Kände att det var viktigt att få ut ordet, om jag nu inte överlever natten. Om så är fallet så vet ni vem min baneman är. Så vad har jag då att visa upp efter denna kväll? Nervösa ryckningar under ögat? Check! Kryp i kroppen? Check! Grannen har sett mig i underkläder och gummistövlar? Check! Död monsterspindel? Förhoppningsvis. Känner mig redo att ta Ryssen om han får för sig att komma, i gummistövlar och med bordsben och en flaska hårspray.

Tips på framtida vapen och överlevnadstips mottages tacksamt inför en framtida spindelinvasion. Vem vet, Tage och Sten kanske har en stor släkt?