Svenska
Skräckresor på hög nivå

Skräckresor på hög nivå

Dagar som dessa när kylan blåser utanför fönstret och gråa tunga moln hänger över huset kan jag längta nått förbannat efter sommaren. Och nu när allt med Corona hägrar över oss kan jag längta efter det jag inte kan få, och det är att resa. Så vad gör man som spelnörd om man inte får resa, jo man börjar sakta och metodiskt gå igenom alla sina spel och leta efter ett fint resmål att besöka från lugnet av min soffa, fritt från munskydd, skrikande bebisar och störiga britter som ser ut som kokta humrar trots att de precis stigit ut ur planet. Valet hamnade mellan Man of Medan eller Dead Island och det var de turkosa vattnen som avgjorde det. Man of Medan försvann dock när jag kom att tänka på min senaste riktiga upplevelse på en kryssningsbåt.

Vi hade drömt om en kryssning och lata dagar till sjöss så länge, men det första vi möttes av när vi steg in i vår hytt var doften av ägg och avlopp. Efter en snabb kontakt med receptionen och några snabba andetag ute i korridoren kom då äntligen vår räddning i form av en äldre herre i starkt pressad vit uniform med näsan i vädret. Han gick med raska steg in i hytten, öppnade badrumsdörren och helt magiskt hade han trollat fram ett doftspray från tomma intet som han sprayade runt i luften lite snabbt och sa " Voila!" "All gone!" "Smells good" innan han gav oss ett nedlåtande ögonkast, knyckte på nacken och lämnade oss lika snabbt som han kom och kvar satt vi chockade i doften av stark citrusfrukt innan den efter knappa minuten gav efter för den ljuva doften av ägg och avlopp igen och vi insåg att han bara trodde vi bajsat riktigt dåligt. Så för att slippa tänka på vår hemska kryssning blev valet istället Dead Island som egentligen är som vilken Mallorcaresa som helst.

Hade du inte vetat att det var Zombies som staplade runt på sandstränderna i spelet hade de lika gärna kunnat vara samma klientel som du vanligtvis försöker att undvika på hotellområdet. Strandraggarna i för små badbyxor och inoljade kroppar som för tankarna till en grillad kyckling, högljudda småbarnsfamiljer som brer ut sig och stjäl alla solstolar och parasoller runt poolområdet och killgänget som släpar med sig en bärbar trådlös högtalare för att generöst dela med sig av sin stinkande spellista av sommarplågor med Gunther och Orup till resten av soldyrkarna på stranden. Och visst får de ljuva tonerna av reggaemusik och synen av en strandbar med halmtak en att längta sig bort, även om de mysiga stunderna i spelet är rätt få, för rätt som det är byts lugnet ut mot en snabb springmaraton eftersom du råkar ha arga människoköttsätande bikinibrudar i hälarna.

Och det väcker minnet till liv av min bröllopsresa som utspelades på en liknande ö i Västindien. Men istället för Zombies som jagade oss om dagarna hade vi en svärmor som stod för den blodtörstiga jakten. Den lysande idén att gifta sig på en sandstrand med bara familjen som vittnen visade sig vara allt annat än lysande när jag upptäckte en navelsträng som på något underligt vis hade glömts att klippas av på BB. Men det var inte bara svärmor som skrämde oss på resan, utan spindlar av den hårigare sorten. Dagen efter en blöt kväll hade vi en bokad monstertrucksafari på agendan. Ingen i resesällskapet mådde på topp, magar som var oroliga och blåsor fyllda av öl som behövde tömning med jämna mellanrum, men efter mycket övervägande bestämde vi oss alla för att åka, vi skulle trots allt besöka både en ostfabrik och en resort vid en lagun så toaletter måste ju finnas överallt. Ack så lite man vet, när man kommer från ett bortskämt land som Sverige. Ostfabriken visade sig sakna både stålväggar och högteknologiska kylrum men framförallt basen i ett bygge, hela väggar.

Den så kallade ostfabriken bestod av ett skjul mitt ute i ödemarken, med väggar du kunde se rätt igenom eftersom brädorna satt med stora mellanrum, även kallad luftkonditionering De lux. Inne stod en man utan några som helst skyddskläder och rörde runt i en gryta med sin arm ner till armhålan utan vare sig handskar eller slev och tillverkade vad som såg ut som ost. Än idag hoppas jag att det inte var osten som serverades på hotellet för hans håriga armhåla doppades då och då i ostmassan och inga djur syntes till runt gården vilket fick mig att undra var osten kom ifrån. Det var iallafall utanför den så kallade ostfabriken blåsan på både mig och min syster började göra sig till känna och toalett blev plötsligt det viktigaste på jorden för oss. När vi fick vår korta vägbeskrivning blev det ett lopp på liv och död, eller nerpissad eller inte och jag gick segrande ur språngmatchen.

Toaletten visade sig vara en badhytt mitt i djungeln. En packad snickare låg antagligen bakom bygget för dörren satt för högt upp för att egentligen göra någon nytta och visade nästan skrevhöjd på stackarn inne i hytten, så jag kände mig som allt annat än en segrare när jag suspekt öppnade trädörren och lådan på golvet uppenbarade sig. Den var hög och bred så min första intention att slippa sätta mig på den brast. Det blev bara att blunda för att inte tänka på vad som kunde krypa upp och bita mig där solen inte lyser. Så jag satte rumpan mot det svarta hålet och njutningen av att äntligen få kissa fick mig nöjt att slå upp ögonen och titta upp i taket. Leendet dog direkt, för uppe i taket i varje vrå satt knytnävsstora spindlar av den håriga sorten, den som går under namnet Tarantella. Aldrig har en stråle avbrutits snabbare, och när jag öppnade dörren slets den snabbt ur mina händer medans min storasyster Therése rusade in innan jag hann varna henne att man inte var ensam där inne.

En nanosekund senare hörs ett illvrål och ut skenande som ett godståg som spårat ur kom hon ut dundrande med trosorna nere vid vaderna och toalettpapper virvlande under skorna samtidigt som hon försökte skaka bort en osynlig fiende ur sin långa ljusa hårman. Och än idag har jag inte blivit förlåten för denna händelse, jag är ständigt återkommande på hennes skitlista och den är lång. Man kan ju önska att detta var vårt enda möte med denna håriga åtta bening men bara två dagar senare möttes vi igen under en romantisk middag med levande ljus. Jag vill ju poängtera att jag inte pratar om min ex make utan fortfarande om spindeln. Vi bodde på ett femstjärnigt lyxhotell precis vid en kritvit sandstrand och matsalen var en stor öppen historia där fönstren var fråndragna så den ljumna brisen svepte svalkande igenom.

Plötsligt var det som om han den där Moses hade checkat in, för matsalen delades som Röda havet, det var som om någon hade startat vågen och avslutade med The Electric Boogie. Alla gäster bara flöt åt sidan i en snabb koreograferad dansstrid som hade gjort Michael Jackson stolt och vi svenskar reagerade på tok för långsamt upptagna som vi var att suga i oss gratis paraplydrinkar och skövla i oss tilltugg. Och vem kom inte galopperande längst matsalsgolvet? Jo, fågelspindelns anabolaknaprande storebrorsa Bernt som antagligen var helt ovetande om vilken panik han orsakade och i det ögonblicket insåg jag att äta på rummet inte var så dumt resten av resan. Där var det trots allt både spindelfritt och svärmorfritt. Nä, jag tror vi sätter på oss de där rosa solglasögonen lite för snabbt när vi drömmer, för vi glömmer snabbt det som inte var så bra på resan. Alla gång vi bränt sönder oss och fått gå med skammens grisrosa färg på stranden, bonnabrännan efter shortsen när du satt på dig baddräkten. Alla hiskeligt fula souvenirer du köpt som var så fina där med sina skrikiga färger som hemma i landet brunsås skär sig till din beigea inredning från Ikea.

Eller den där stora snäckan du köpte och smög ner i resväskan som efter en vecka i lägenheten fick flytta ut på balkongen då du insåg att det bodde något i den som luktade fiskaffär och lukten påminde lite väl mycket av en kryssning du en gång gjorde i Medelhavet. Och tänk va skönt att slippa gå igenom än en gång för tullarna att det vita pulvret i påsen i resväskan är tvättmedel, eller "Washiwashi" som du så fint stammade inför de Italienska tulltjänstemännen. Och vad skönt att slippa fnittrande karlar i samma tull på hemvägen när din väska började vibrera och de inte trodde på din förklarning att det var din Ladyshave som gjorde så hela väskan darrade och inget annat. Nä vet du vad, vi skiter i resan i år va? Låt oss nu ta den där skiftnyckeln och slå in lite zombiehjärna i stället och låta det turkosa vattnet färgas rött i spelet i stället. Tänk va skönt att slippa trängas på ett flygplan jämte folk med tvivelaktiga kroppsodörer. Tänk va skönt att slippa reta sig på de där asen som på nätterna smyger upp och strategiskt lägger ut sina badlakan på solstolarna så du alltid blir utan trots att du är uppe med tuppen och först ner varje morgon.

Tänk va skönt att slippa ringa hem för att skryta om din resa och hur varmt du har det när det visar sig att det är varmare hemma och det är den varmaste svenska sommaren det varit på år och dar. Tänk va skönt att slippa ta de där "varm korv" bilderna på dina ben på stranden som ändå ingen vill titta på. Och tänk va skönt att veta att du inte är den där idioten som rest och haft roligt mitt under en viruspandemi när alla andra gör allt för att hålla dig och de dina friska. Tänk va skönt att ta ansvar! Så gör som jag, spela Tv-spel och ta ansvar. Detta är vårat år, Tv-spelsnördarnas år. Året då vi plötsligt inte är osociala och skumma som vill sitta hemma framför skärmen i andras ögon. I år vinner vi vuxenpoäng som ansvarstagande. I år är vi den nya svarta.

Vad är det värsta som hänt dig på en resa?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Biomörker och kånkelbär

Biomörker och kånkelbär

Vet inte om det är för att man inte ska gå på bio nu i Corona tider som suget är så stort just nu. Ungefär som varje gång jag försöker sluta med godis så förvandlas den framför mig till en vandrande Snickers och jag har svårt att tänka på nått annat. Just nu längtar jag efter doften av biopopcorn och en röd sammetsstol som kommer ge mig känslan av kånkelbär inom loppet av en och en halv timme. Jag vill se en grym film med män i tights som avslöjar på tok för mycket och som bär en fladdrande cape och något broderat emblem på bröstet med våpiga kvinnor som skriker och behöver räddas.

Jag vill ha snabba sarkastiska repliker och explosioner och mycket jäkla pangpang. Jag kan till och med ta att jag är där med en sån där idiot som hela tiden frågar dumma frågor under filmens gång, va fasen, ser jag ut som regissören?! Jag vet inte mer än du! Jag kan till och med ta den där andre fånen som sällskap som alltid tar med egna veganska snacks som han gjort hemma som luktar skumt av kikärtor och som du vet kommer lägga en och annan stinkande bönsmygis i skydd av högljudda actioneffekter. Jag kan även ta idioterna längst bak som sitter och prasslar frenetiskt med sina påsar med grillchips och ostbågar och dränker allt min tightsklädda hjälte säger. Jag kan ta tjejgänget som gnäggar skrattande vid fel tillfälle alldeles för högt och tillgjort.

Jag kan ta puckona som inte haft vett att stänga av ljudet på sina mobiltelefoner trots det varit en reklamfilm om det för fyra sekunder sedan på en 323 tum stor bioduk, hur fasen kunde de missa det?! Sen kan jag ha överseende med att alla som är över 1,86 cm i strumplästen väljer att sätta sig framför mig så jag ständigt får hänga på sidan medans han i stolen bredvid tror jag stöter på honom för jag sitter så nära.

Jag kan till och med ta att alla killar med mikrofonfrilla sätter sig i stolarna framför, även alla kvinnor som fått frisyrråd från Marge Simpson och Peggy Bundy som dras till stolarna framför som magneter, och en skitmagnet det är vad jag är tydligen. Träsmaken i rumpan som ger sig till känna efter halva filmen så du resten av filmen rör dig i sätet som om du satt dig i en myrstack eller du kör The Macarena sittande. Jag skulle till och med sluta att titta fördömande på alla som reser sig så fort eftertexten börjar rulla och lämnar biografen som de hedningar de är medans jag själv sitter kvar enda tills det blir svart för att inte missa gömda filmsekvenser.

Allt det är helt okey. Jag hade tagit allt det om jag bara fick mumsa på de där ljumna smördränkta popcornen i mörkret av en biosalong och om jag fick sitta och leta efter Stan Lees cameo medans mina ben sakta börjar domna. För nu längtar jag efter det där vanliga, det vi tog förgivet innan denna skitpandemi började. Men vänta bara mina vänner, snart sitter vi där med våra kånkelbär och osaltade popcorn och njuter av ljudet av prasslande påsar och andra människors tvivelaktiga kroppsodörer, ah så man kan längta! Biomys delux!

Kom med ut på äggjakt!

Kom med ut på äggjakt!

Nu när vi närmar oss vår högtid Påsken där vi svenskar mest kommer att sitta och trycka i oss vår sedvanliga fantasifulla högtidsmat bestående av sill och julmust, oj menade påsk must vilket är en helt annan sorts must så kommer jag ju inte så långsökt att tänka på ägg. Men inte ägg som är fyllda med godis eller en obefruktad kyckling utan ett påskägg som mest går under namnet Easter Egg och som nog är det ägg vi spelnördar gillar allra mest, det kolesterolfria. Inget gör en spelnörd så glad som när han/hon springer på ett påskägg i ett spel, man känner sig som om man var första mannen på månen eller den första nissen att hamra ner en flagga på Mount Everest. Alla har vi klättrat till den högsta toppen i ett spel på äggjakt och många gånger har vi skrattat högt åt programmerarnas påhitt och alla har vi blivit lika förbannade varje gång vi simmat in i ett vattenfall och inget av värde gömts där. Vem kan glömma skylten på bropelaren i Grand Theft Auto San Andreas med texten "There are no Easter Eggs up here, go away!" Och Rockstar Games är kända för sina gömda påskägg i sina spel och i uppdraget Predator kan till exempel Michael se Bigfoot genom sitt kikarsikte i sin jakt på O'Neilbröderna. Här nedan tänkte jag lista ett gäng andra påskägg som dykt upp genom åren.


Dead Rising
I gallerian i Capcoms zombieslaktare finns ett smörgåshak som går under namnet " Jill's Sandwiches" vilket fick alla oss Resident Evil fans att dra på smilbanden när vi sprang förbi och minnas scenen där Barry Burton räddar Jill Valentine från en säker död i ett rum med ett tak som sakta men säkert höll på att klämma henne platt, allt med orden "You were almost a Jill sandwich!".

Metal Gear Solid 3
Hideo Kojima är känd att gömma kul grejer i sina spel, och i detta spel gjorde han det med bravur. För precis innan fighten med prickskytten The End, denna skäggige rullator-riddare med prostatabesvär kan man spara spelet och sen vrida fram klockan på sin Playstation några månader. Och när man sedan laddar igång spelet igen har stackars The End dött av ren ålderdom, så den där Kojima är en listig och lurig jäkel. Det lärde vi oss redan i fighten mot Psycho Mantis i det gamla Metal Gear Solid där vi fick byta port till handkontrollen för att stoppa honom från att läsa våra tankar som Karsten Torebjer!

Grand Theft Auto V
Som jag skrev innan i texten finns det hundratals påskägg i detta spel men vissa sticker ut mer än andra och lämnar lite mer minnen än att bara se Bigfoot i kikarsiktet. Men om du har turen att vara ute på en sightseeingtur med din finaste fredagshelikopter på kvällen efter klockan 7 pm kan du ha turen att få se en snygg retro Ford Mustang härma slutet av Ridley Scott's film Thelma och Louise, när de kör över klippkanten i den klassiska filmscenen följt av ett gäng polisbilar. Som filmnörd tror jag både jag och Michael De Santa uppskattade att få se detta.

Saints Row 2
Denna är inte lätt att springa på men om man tar sig ut på en pytte liten ö mitt ute i ingenstans omgärdat av tjock dimma kan man ha turen att väcka ett fasansfullt havsodjur till liv....allt i formen av en bautastor tjock kanin i Saints gängfärg lila. Och det verkar som om Saints Row inte är de enda som trillat dit på kaniner.

Silent Hill 4 The Room
Robbie the Rabbit är en vanlig syn i Silent Hill-spelen. Men i Silent Hill 4 The Room dyker han upp under en scen där Henry Townshend smygkikar på sin heta granne Eileen Galvin genom nyckelhålet som en snuskig liten voyeur. Då kan man se den misslyckade Lisebergskaninen sitta ihop krupen på hennes säng görande absolut ingenting. Om man senare under spelets gång tittar i nyckelhålet igen efter att Eileen körts till sjukhuset ser man den otäcke lille skutt sitta och titta rakt emot dig medan han anklagande pekar på dig med sin rosa näve av plysch. Alltså så långt ifrån gulligt man bara kan komma och lite av orsaken till att jag ger den riktiga Lisebergskaninen onda ögat varje gång jag ser honom och även är extra noga att aldrig vända honom ryggen. Lita inte på bilförsäljare eller Lisebergskaniner är mitt motto!

Doom 2
I denna FPS-klassiker hittar du en av de mest kända påskägg när du skjuter slutbossen i ansiktet för att sedan ta dig igenom väggen där du får se stackars John Romero, spelets skapares huvud snyggt uppträtt på ett spett som ett stycke kebabkött på den lokala pizzerian. Inte blev man sugen på grillat där inte, om man nu inte heter Dr. Hannibal Lecter eller Jeffrey Dahmer och det gör inte jag, jag kallas ju för Bölden.

The Last of Us 2
Naughty Dog är mästare på att få in påskägg som flörtar med deras tidigare titlar. I detta spel finns inte mindre än arton stycken, ett exempel är när Ellie hittar "The strange relic", vilket är en Precursor Orb från Jak & Daxter. Senare ser man en soldat på WLF basen som sitter och spelar just det spelet på en PS Vita och när Ellie är i en spelarkad kan du även hitta spelet Jak X Combat Racing. Det roligaste är dock när du hittar Eugene's hashkällare och Ellie råkar snubbla över hans porrfilmsgömma, och namnet på ena filmen råkar vara Smash Brandi's Cooch vilket får det att ringa i många klockor. Och nej inte av igenkännande av porr-rullen utan av anagrammet av deras gamla klassiska spel Smash Bandicoot så inbilla dig inget.


Detta är några av de jag kommer ihåg, nu vill jag höra vad du nosat upp genom åren!

Sadistiska spelutvecklare eller bara ynkliga nerver?

Sadistiska spelutvecklare eller bara ynkliga nerver?

I alla yrken dyker rena sadister upp som njuter av andras lidande då och då. Bara minnet av min egen skoltid där våran bambatant bestod av en kraftig kvinna som hette Eivor som bar en vit plastpåse över sitt gråsprängda hår och som tydligen hade som huvuduppgift att göra livet riktigt surt för oss knattar när vi kom fram och skulle bli utfodrade i tråget. Hon lärde sig snabbt vad man inte gillade för krubb, och när man bad om väldigt lite med rynkad näsa lyfte hon den massiva bautasleven och tjongade ner en portion som hade räckt för att utfodra ett mindre land i Afrika. På denna tid fanns det tydligen oändliga resurser inom skolvärlden för Eivor jobbade inte ensam, hon hade en sidekick som hette Beda.

Beda som var byggd som en rysk kulstöterska hade nog det bästa och slappaste kneget på hela bygget för Beda var anställd för att stå och flexa sina massiva men dock slappa armar framför komposthinken och ge onda ögat till alla stackars elever som vågade sig nära slaskhinken med mat fortfarande kvar på tallriken. Då skakade hon bara på huvudet så hakorna gungade likt en kalkon i kraftig vind och pekade med högernäven bort mot din sittplats som om hon försökte vinka ner ett mindre flygplan. Allt som fanns kvar att göra var att gå " The walk of shame" tillbaka till din plats med den oätliga sörjan kvar på tallriken och försöka skölja ner resterna med mycket mjölk och lika många kväljningar. Ibland hade vi tur om Beda smög ut för en ciggpaus, då sprang vi som om livet hängde på det till hinken och bad till högre makter att vi inte skulle bli upptäckta.

Ibland när jag spelar TV-spel och stöter på något som är helt åt helvete antingen spelmässigt eller satans svårt undrar jag alltid om spelstudion som är skyldig har anställt Beda, för kanske är min gamla barndoms bambatant, min ärkefiende nu en spelutvecklare som sitter där och njuter när hon tänker på alla barn och idioter som plågar sig igenom bana efter bana som kantas av ond bråd död och spel som lever efter konceptet "Trial and Error". Man undrar ju faktiskt ibland när man spelar ett spel som så tydligt bara är programmerat för att man ska misslyckas tusen gånger om och bara dö och dö och, ja just det, dö lite till.

Ta bara exemplet som fruktansvärt dålig styrning, man styr runt en karaktär som beter sig som om han är stelopererad och man matas ständigt av dåliga vinklar som oftast döljer att döden står och flinar bakom ett hörn och bara väntar på att ge dig en varm slutgiltig kram. För det kan ju knappast vara så att spelutvecklare inte testar sina spel innan, även om jag ibland har spelat spel som jag faktiskt undrat hur de lyckats släppa det överhuvudtaget. Självklart testkör de och tänker att de där finniga spelnördarna allt ska drivas till vansinne på bana fyra medans de sitter och skrattar gott sitt elakskratt likt Dr. Evil och hans Mini Me med lillfingret lite gulligt vid mungiporna.

Så visst bor det nog en liten sadist i många spelutvecklare, det tvivlar jag inte det minsta på. Jag får det på svart och vitt varje gång jag ska möta en boss i ett spel. Varje gång jag ska genomlida helvetet att möta en fiende som är femhundra gånger min storlek och som suger ut min livlina med ett andetag eller en hand som täcker hela min spelbara yta och därför gör den omöjlig att undvika. Varje gång jag rusar runt hysteriskt på en rund arena i blind panik och utan varken mening eller mål annat än att ta mig bort från det stora aset som bara har min död i tankarna. Jag vet inte vad det är som gör det, men varje gång jag ska möta en boss blir jag satans stressad.

Första tio minuterna sträcker jag tummen för att jag sprungit konstant bara runt, runt och därför hållit mitt finger i samma riktning på tok för länge. När jag efter min helgalna språngmarsch kommit till insikt att aset inte går att springa ifrån ändras taktiken och jag fortsätter springa som den fegis jag är men nu har jag börjat skjuta från höften samtidigt som mina ben rör sig som trumpinnar. När inte heller detta funkar inser jag att jag knappt träffat hälften av mina skott och jag nu gjort slut på hela min arsenal av grym dunder ammunition och nu bara har min ärtbössa kvar med tillhörande ärtor. Så inte nog med att jag inte kommer kunna döda honom, jag kommer bara göra honom argare. Då brukar förståndet lämna mig, och jag brukar dra kniv och trycka på X-knappen tills min stukade tumme tillslut somnar och blir blå.

Slutresultatet brukar dock alltid bli detsamma, döden kommer till oss alla och även mig och min stelopererade karaktär och allt som finns kvar är värkande fingrar som nog mått bäst av en amputation. Spelar igen roll om det så är gulliga bossar som heter Gnasty Gnorc från Spyro, Baldur i God of War eller Tyrant från Resident Evil 2, är du större och starkare än vad jag är stressar du mig till en mindre stroke och rännskit på nolltid. Det sker för mycket på rutan på en gång med eld som sprutar, blixtrar som kommer farande i hundra knyck och mark som rämnar under fötterna. Som vanligt dyker alltid mitt aggressiva alter ego Leffe upp och det slutar alltid med att jag sitter där och gapar som en treåring och svär som en idiot medans könsorden haglar. Enligt min åsikt skulle de gärna få utesluta bossar helt och hållet från spel, och jag vet att mitt stackars hjärta och ändalykt håller med.

Mina nerver hatar dessa överdimensionerade fiender, hatar att bara röra mig på ett ynkligt trångt utrymme med kapten kofot flåsande i nacken och min starka sida har aldrig varit att springa och skjuta från höften. Och sen ska vi inte snacka om den satans stressiga musiken de alltid slänger in mitt i allt! Tack och lov har jag överlistat de satans programmerarna genom att bara stänga av ljudet ibland. Och helt plötsligt är Nemesis inte så läskig längre, han ser faktiskt till och med glad ut att se fröken Valentine även om han nog borde göra nått åt det där höga tandköttet, en tandställning kanske?

Den hemska sanningen är verkligen bara att jag suger när det gäller bossfights. Undrar om det finns träningsläger för ynkliga kvinnor med nerver som sockervadd? Skulle behöva odla ett par cojones av stål om jag ska ge mig på Resident Evil Village när det kommer, för att möta en tre meter lång Lady Dimitrescu kommer säkerligen ge mig den där stroken som aldrig verkar långt borta. Vad kan rädda mig? Yoga? Sova till ljudet av valmusik innan jag sätter igång spelet? Pampers blöjor i storlek XXL? Lobotomi? Någon att hålla i handen? Blir du stressad av bossar? Eller är du en sån där som alltid är äckligt cool i alla situationer och som inte rörde en min första gången du sprang på Pyramid Head i Silent Hill? En sån som antagligen inte vet vad ett par bruna byxor är? Eller är du som jag som kom tillbaka till jobbet efter fyra veckor semester med en nervös ryckning under ögat efter att ha spelat Left 4 Dead lite för mycket?

Mitt millennium två

Mitt millennium två

Med sommarplågan Mambo no.5 sa vi farväl av 90-talet och hej till millenniumskiftet. Bara ordet fick amerikanska överlevnads-strateger och domedagsprofeter att gräva sig en bunker med bara händerna och fylla den med flaskvatten och konserver för tre år framöver medan de oroades över en apokalyptisk framtid. Ord som "Preppers" och "Survivalister" kom plötsligt med i ordlistan. Millenniebuggen satte skräck i samhället när alla trodde att både samhällsfunktioner och datasystem skulle kasta in handduken vid tolvslaget på nyårsafton och inte klara av att ändra från 99 till 00 och de som la mest ved under elden var massmedia och den enda som verkade glädjas och vara glad åt vårt millennium två var allas vår arma finne Markoolio.

Precis i skiftet fick jag min första mobiltelefon. Det var en Nokia 5146 och den var stor som en tegelsten och den var marinblå. En gång tappade jag den mellan trappräcket på femte våningen och tegelstenen föll hela vägen ner till bottenvåningen där den landade på betonggolvet nedanför med displayen neråt och den fick inte ens en repa. Min förra telefon spräckte skärmen när jag tappade den från soffan ner på min tjocka fluffiga vita matta, ett kraftigt fall på hela fyrtio centimeter där den omlindades av bomullsfluff som blev döden för luren. Detta var tiden då ingen visste vad en app var, tiden då en telefon var något man bara ringde med och internet var något knappt 65% av befolkningen hade.

På den tiden var jag kraftigt emot nymodigheten mobilen och förklarade för alla som orkade höra att jag minsann bara skulle använda mobilen i nödfall och absolut inte svara i den mer än hemmatelefonen. Mig skulle minsann ingen kunna nå 24h om dygnet, ingen nalle skulle äga och styra mig! Om jag idag kunde träffa Millennium-Marie skulle jag skratta henne i ansiktet och viska avslöjande i hennes öra att hon inom loppet av fem år kommer sitta och fota sin lunchtallrik för att publicera den på nätet medans hon skrattar roat tillbaka för hon tror jag skojar.

När jag grävde för att fräscha upp mitt minne av 2000-talet såg jag att året 2001 nyord i ordboken var "Mobilblottare". Förklaringen för ordet var " En person som via telefonen blottar sitt privatliv inför alla utan att genera sig det minsta. Att människor runt omkring kan höra allt som sägs gör bara saken bättre" Tänk att ett ord för tjugo år sedan kan beskriva oss idag år 2021 så bra, för vi är egentligen inte mer än just "Mobilblottare". Jag lägger som sagt ut bilder på min tråkiga lunchtallrik följt av ett tjugotal hundbilder medans mina vänner tapetserar sin Instagram med selfies från gymmet och bebisbilder från deras ungars två månaders födelsedag och så fortsätter de var tredje månad. Hipp hipp hurra till Alfred som idag fyller 120 dagar! Har själv försökt få folk att fira mig var tredje månad för att få fina paket men tydligen är det inte gulligt för en kvinna över fyrtio vilket jag finner djupt kränkande.

På TV sändes Big Brother som bjöd på ett gäng kändiskåta individer som förvandlade oss tittare till voyeurer där vi kunde vara med och titta på medans de medverkande la en klubba, juckade under täcken och även hade fylleslag som till och med slutade med att BB-Peter pinkade på heltäckningsmattan och hela svenska folket rynkade på näsan och undrade var någonstans potträningen gick fel. Nu snackar vi kvalitets-TV av rang! Det följdes upp av Baren, Tarmen, oj menade Farmen, Paradise Hotel och Robinson. Den röda tråden var fortfarande att stänga in ett gäng missanpassade människor som inte har något som helst gemensamt förutom en önskan att synas och höras och som har personligheter som inte leker bra med andra.

För de yngre var det Grynet som gällde och det var även hon som lärde millenniumbebisarna att " Ta ingen skit", vilket var hennes mantra. Man vet än idag inte om man ska skylla på Grynet eller på föräldrarna för att detta ledde till att ordet "Kränkt" föddes och blev en riktlinje för hur en hel generation känner sig mest hela tiden.

Män började plötsligt bära jeans med mer bling bling än självaste Liberace och Trucker kepsen fick en given plats på allas huvuden där den kunde dölja frisyren som "Chippen" Wilhelmsson gjorde till en trend under EM i Portugal 2004. På de svullna brun-utan-sol armarna trängdes tatueringar i form av taggtråd eller tribals och tack och lov har hälften av er haft vett att gå tillbaka till studion och fått den där övermålad av en sällsynt kompass eller drömfångare.

Alla dansade till The Ketchup Song och undrade vad tjejerna egentligen sjöng om eller om det bara var så enkelt att Heinz låg bakom den och alla gick vi runt och önskade i smyg att han som skrev låten Hej hej Monika skulle få en redig pungspark så han skulle tystna för gott. Crazy Frog's Axel F, Boten Anna och Gunther's Teeny Weeny String Bikini säger en hel del av vad vi tvingats utstå detta decennium, för plötsligt är vi under en era där bra sångröster är en bisak och där år av övande i garaget med bandet betyder noll. Nu kunde vem som helst med ett skönt ansikte låta vackert efter att ha silats och tonats i ett mixerrum och grupper handplockades ihop på grund av utseende och stil i stället av något stort musikbolag där målet endast var att spruta ut idiotpop på löpande band. One-hit-wonders är det nya svarta och fjortisar är den nya målgruppen alla riktar in sig på för de är dom som köper mest musik. Den som är känd idag är glömd imorgon och allt jag kan fråga mig är vad all bra musik tog vägen?

På teknikhållet hände det grejer, MP3-spelare började komma, Ipoden föddes och jobbet med att lägga in dina skivor digitalt blev ett heltidsjobb, om du nu inte snodde musiken på nätet men kallade det för att låna. På TV-spelssidan knackade plötsligt framtiden på dörren och Playstation 2 anlände med spel som Grand Theft Auto 3, Vice City och San Andreas. Den var svart och snygg och plötsligt behövde konsolen inte gömmas i ett skåp utan fick en given plats synlig i vardagsrummet. Men det slutade inte där, för under dessa år har det utvecklats snabbt inom konsolerna och den ena bättre än den andra har kommit ut på marknaden med Xbox, Nintendo Game Cube, Xbox 360 och Nintendo Wii. Och sen kom Playstation 3, Nintendo Wii U, Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch. Och vi har bara blivit mer och mer bortskämda med grafik med wow faktor, några av de mest felfria handkontrollerna och spel som har lämnat oss mållösa. Och hur mycket jag än njutit av 80-talets kärlekssaga med vår mustaschprydde rörmokare måste jag erkänna att 2000-talets spel tagit oss till en helt ny nivå av spel, och framför allt tog de spelen ut ur barnrummet och in i gemene mans vardagsrum.

Och allt har gått skrämmande fort. Idag när barnen föds kommer ungarna ut med en sprillans ny Iphone i handen och våra modem har tystnat för länge sedan och kommer på fiberkabel i stället. Om vi får vänta en nanosekund är det en hel livstid och vi blir livrädda när telefonen som vi aldrig lägger ifrån oss ringer, tänk om det är en främling? Vi smyg googlar varje samtal innan vi svarar och vi hatar folk som ringer för att svara på sms:et du skickade två minuter tidigare. Mänsklig kontakt, Usch! Vi går tigande runt i samhället utan att se upp, och enda gångerna vi reagerar är när vi gömda sitter bakom våra skärmar och kritiserar allt och alla under figurerat namn. Bakom skärmen kan vi allt och där är vi domare, jury och bödel. Vi skriver löpmeter om mobbing i våra skolor och pekar med hela handen att det är lärarnas fel att våra stackars barn lider och vi kan inte förstå hur hemska och elaka andras ungar kan vara. Själv tycker jag tvärtom, det är inte så konstigt hur barnen beter sig när deras mamma sitter och kritiserar någons utseende på nätet bara för hon inte delar dennes åsikter.

2000-talet. Tiden då vi slutade se på en konsert och i stället började filma den med mobilen. Tiden då vi trodde att folk bryr sig om att titta på vår lunchtallrik eller verkligen bryr sig att du är på gymmet, P.S vi hatar dig för att du får oss andra att känna oss lata. Tiden då vi slutade fota folk vi älskade och bara tog 683 bilder på oss själva och bara dog kärleksdöden när vi drunknade i våra egna sexiga ögon. Tiden då de ständigt målas upp ett spännande och exotiskt liv på sociala medier trots att allt du gjort idag är att byta åtta bajsblöjor och haft en fika med fyra andra lattemammor och fotat dagens outfit. Är det så konstigt att man saknar 80 och 90-talet? Tiden då vi levde och upplevde saker för oss själva och inte för att visa alla andra att " Titta vad lycklig jag är! " Förresten, om ni blev sugna på att följa Maries ledsna lunchtallrik eller bläddra bland mina två tusen hundbilder kan ni följa mig på min Instagram under Pixofurlife! Kan även slänga med en gym bild, om jag någon gång passerar ett på min väg till Hemmakväll.

Vad minns ni av vårt millennium? Om vårt 2000-tal? Och är ni vakna efter min gäsplånga text?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy