Tänk om man skulle vara mer som han den där Mario. Man luffar runt i sina arbetskläder men man jobbar inte det minsta. Tänk liksom att vara bambatant men inte lyfta en slev? Att röra runt i grytorna men inget blir tillagat? För när såg du den lilla rörmokaren fixa ett rör senast? En kloggad toalettholk som någon täppt igen med en massiv laddning? Eller en diskmaskin som inte tar till sig vatten? Undrar vad hans arbetsgivare säger egentligen om hans dagdriveri och alla hans sidosysslor? Läste i tidningen att ICA Maxi satsar på att drogtesta alla sina arbetssökande. Hur hade det gått för lilla Mario om hans arbetsgivare börjat med urinprov i smyg? Hade alla hans magiska svampar som han förtär visat sig positivt där?

Och allt det där rännande efter sin flickvän Peach hela tiden på arbetstid? Från slott till slott som en kärlekskrank idiot. En annan fundering jag sitter inne med är hur mycket bostäder Bowser besitter egentligen? Och har han tjänat sina stålar ärligt och hederligt? Sorry Mario, but our Princess is in another castle. Hur många slott kan en snubbe ha egentligen?! Jag doftar skumraskaffärer. Kanske är han bara en slumvärd? Och vad säger brandinspektionen om alla dessa eldkastare, snurrande eldpinnar  och lavagolv? Finns det bra med nödutgångar? I think not. Och hur schysst kille är egentligen allas vår Mario med dialekten som förlöjligar alla män från Italien?

Hur många stackare har han hoppat på genom åren egentligen? Jag vädrar mutor till polismyndigheterna för det där borde gett honom tid att skaka galler vid jämna mellanrum för minst misshandel eller dråp. Och när vi är inne på ämnet, Peach, har hon ihop det i smyg med biffen Bowser egentligen? Jag har kört Super Mario 2 och jag vet hur bad ass hon är. Inte fasen kan hon bli kidnappad om och om igen utan att hoppa någon i tjoflöjten? Nä, SE & HÖR bör göra en riktig grävning i det här. Jag tror vi har en otrohetshärva i svampriket. Annars tror jag det är dags att hon investerar i lite bättre lås på sin lya eller varför inte lite säkerhetsövervakning? Och vad säger Mrs Bowser om allt? Föresten finns det ens någon Mrs Bowser? Jag har aldrig sett henne.

Och det måste ju finnas någon om nu inte Peach är skyldig till alla hans ungar? En Mariafödsel? Och hur kommer det sig att Soc inte ingripit över dessa ungars leverne? Stökiga och mordiska barnungar som lever bland bomber och granater och har farliga husdjur och främmande farbröder med mustascher som ständigt springer i deras hem i tid och otid. Är ju konstigt att ingen skickat in en orosanmälan redan. Nä, svampriket borde granskas. Bara för det är trallvänlig musik så kanske inte allt står rätt till. Här ligger en räv begraven.

Oj, sorry, det var bara Marios Racconsuit.

Jag är inte som alla andra och det märks tydligt ibland när jag inte kan somna och istället ligger och funderar på saker. Senaste funderingen var om serien jag ser om för tredje gången, The Walking Dead. Om nu "The Walkers" frossar efter levande kött borde väl dom frossa i hela människan så inget finns kvar att födas om och bli nya walkers? Så serien borde egentligen bara ha en enda ensam döding som terroriserar alla? Men som vanligt stannar inte min hjärna där. Igår uppehåll mig tanken på hur jag skulle överleva i mina favoritspel. Oddsen är ynkligt låga kom jag slutligen fram till.

Om Majsan till exempel hade levt i något av Fallout-spelen hade jag antagligen slutat som en ferral Ghoul, tragiskt men sant. För det första är jag väldigt knusslig med mat. Äta radioaktiva flugor och kackerlackor och dricka förorenat vatten? Jag gillar ju inte ens vanligt klart svenskt kranvatten. Bauta stora skorpioner? Jag klarar ju inte ens av en enkel husspindel utan att vilja ställa mig på en stol och skrika som ett annat våp. Sen alla dessa otrevliga karaktärer i spelet? Jag hade nog satt igång den där nuken i Megaton. Sen har vi då Resident Evil. Hade Majsan som har allt annat än bra kondition överlevt i en stad som blivit infekterad av snabba monster och zombies?

Troligtvis inte. När jag stannat för att kipa efter andan hade någon mumsat sig fast i min axel och sedan hade det varit The End. Överdimensionerade spindlar och jätteormar hade fått mig att gå in i ett av rummen på herrgården, låsa dörren och antagligen svälta till döds så allt som finns kvar att hitta efter mig är ett snyggt lik. Assassins Creed? Asså, jag är inte särskilt bra med höjder längre. Och gå runt i de där lager på lagerplaggen? Nä, jag som ibland känner av något som stavas förklimateriet skulle svettas ihjäl där inne. Och det där eviga klättrandet?

Fan min rygg hade gett upp. The Last of Us? Knäppa vakthundar? Nope, not doing it. Muskelknutte-Abby? Självklart. Söt vovve? Nej, nej ,nej. Sen tycker jag det är ett evig promenerande i spelen. Undrar vad deras stegräknare stannar på varje dag? Fan, ont i fötterna och kanske till och med en hälsporre. Och har ni sett toaletterna i TV-spel? Räcker ju att gå in på Gamereactors toasida. Om jag inte sätter min delikata bakdel på en offentlig toalett på en Rasta så lär oddsen vara små att jag gör det på en gamingtoa som ser ut som två decennier av avföring sparats för eftervärlden.

Så vad är slutsatsen för TV-spels Majsan? Ond bråd död, ont i fötterna, förstoppning och svält. Så jag stannar här i min goa nersuttna soffa och upplever spelen på tryggt avstånd. Här kan man trots allt pausa för snacks och en och annan pissepaus. En hemlig stash med Grillchips, Filidutter och Herrljunga Cider. Slå det Ellie med dina muttrar och plåster!

Hade du överlevt i ditt favoritspel?

Det första GTA-spelet som jag spelade var Grand Theft Auto III. Det var hösten 2001 och jag hade absolut ingen aning om vad för spel som jag köpt. Några minuter efter uppstart var jag dock en annan Majsan än den jag var innan. Saft och Bullar-Majsan hade byts ut emot en hårdnackad basebollracksvingare som gjorde livet tufft för invånarna som bodde i Liberty City.

För när man drar igång GTA så dröjer det inte länge innan man glömmer allt vad trafiksäkerhet och regler är, vad hyfs och allt annat mamma och pappa nötte in i ens lilla lintottshuvud som barn. Köpa bil? Nej, ser man en bil man gillar så ställer man sig mitt i vägen och därefter sliter man ur den stackaren som sitter där inne och tar den.

Man är snabb att ta fram ett vapen om någon råkar knuffa en som om man vore en man med allt för mycket anabola i sig och man kör mer över gräsmattor och genar än man kör på körbanorna. Med GTA III så sattes en sjukt hög ribba inom TV-spel. Rockstar blev i mina ögon spelvärldens Leonardo Da Vinci och det mesta annat såg ut som fingermålningar i jämförelse. Och det var ju något otroligt de gav oss. Total frihet i en liten handkontroll.

Oändliga möjligheter fanns i våra händer om vi så ville viga våra liv att köra taxi eller om vi bara ville sno bilar till högstbjudande. Bara fantasin satte gränser. Sen rullade det på, vart annat år dök ett nytt mästerverk upp. Vice City, San Andreas, Liberty City Stories och Vice City Stories. Sen kom GTA IV, The Lost and the Damned, Gay Tony och Episodes from Liberty City och sist men inte minst mästerverket GTA V. Med det sistnämnda kramades det ut rejält i många år.

Ingen ville liksom släppa taget om spelet som sålde som smör trots flera år på nacken och som höll ungarna i ett fast grepp i nacken online där dineros flödade till max. Ett nytt GTA vart annat år blev plötsligt ett minne blott och väntan har varit olidlig. Men efter tretton hela år är det då dags att sätta sig på hästen igen. Eller ja, sätta sig bakom ratten så att säga. Efter att ha suttit och dreglat på allt som släppts om kommande spelet vet jag att jag gjorde helt rätt i att förboka spelet samma dag det var möjligt. Demon och gameplay visar som vanligt det jag redan visste. Att Rockstar är i en helt annan dimension än alla andra. Varje gata man fick följa med på medans Lucia och Jason rattar en snabbhästad bil fick mig att uppleva deja vu från tidigare spel.

Det var som om jag kunde gatorna sedan jag senast var i Vice City med Tommy Vercetti och det var länge sedan jag kände en sådan hunger efter ett spel som jag gör för just Grand Theft Auto 6 nu. Är ju till och med så illa att en liten del av mig vill missa härliga krispiga och soliga höstdagar och hoppa fram till den 19 november och slaskväder bara för att få sätta tänderna i spelet. Men dom säger ju att tålamod är en dygd och man får väl snällt sitta still i båten tills det är dags. Men jag känner i varje ben i kroppen att detta kommer bli riktigt bra. Detta kommer bli episkt. 

Är du också sugen på GTA 6?

Härom veckan släppte Netflix en ny svensk kriminalserie i fem avsnitt och som den kriminalfalls-fan jag är slukades serien i all hast på två ynka dagar. Men man kanske inte ska kalla den svensk även om språket som talas är just vårat modersmål och de flesta skådisarna kommer från det avlånga landet falukorv. För skrapar man på ytan inser man att skaparen av serien är ingen annan än George Kay som bland annat är känd från Netflixserien Lupin, och han är från landet som dyrkat sin drottning och som strikt dricker sitt afternoon Tea samma tid varje dag. Och inte nog med det, huvudrollsmannen Jakob Oftebro är en man som går på tur och gillar Lusekoftor.

Sist men inte minst har Kristoffer Nyholm regiserat den och han kommer från landet där man pratar som man har en Pölse nerstoppad i halsen och där vi svenskar fördomsfullt tror att de dricker Tuborg till frukost. Men jag kan redan här lugna er, ingen pratar varken norska eller danska i serien så ni kan låta knappen för undertexter vila i lugn och ro. Så vad handlar då serien om i några kvicka ord?

Polismord, och utstuderande sådana. En seriemördare lockar poliser till brottsplatser och halshugger dom på de mest bestiala sätt tänkbart och fallet läggs på den allt annat än erfarne kriminalaren Thomas som inte jobbat en dag i yttretjänst utan varit fast i en skrivbordstjänst med fina betyg. För att bolla idéer blandar han in sin gamle far, Alfred som en gång i tiden var en briljant mordutredare men som på grund av lite oortodoxa metoder fick se sin karriär avslutas. Mycket har hänt sedan den dagen han fick gå från jobbet efter att ha placerat ut falska bevis och han spenderar nu dagarna med att bygga på sin modelljärnväg, missa högtider med familjen och pimpla rosa alkoläsk i söta burkar. En bitter och arg man, men som lätt övertalas att hjälpa till för en gång polis alltid polis som man brukar säga.

Fallet förvandlas till en katt och råttalek och en kamp mot klockan. För varje dag vid 01.15 så slår han till och huvuden rullar så att säga. Är den då något att ha? Mycket kan man ha att säga om svenska serier när det ibland kommer till dåliga dialoger och mindre bra skådisar. Däremot gillar jag ju mannen som gestaltar den buttre Alfred, Peter Andersson som genom åren spelat många bra roller och gärna elakingar som han gjort med bravur. Och han gör verkligen rollen riktigt övertygande med rätt balans i porträttet, rätt mängd bitterhet mot kärleken och stoltheten man vet han gömmer för sin son. Jakob Oftebro övertygar också bra som sonen som försöker vinna sin pappas godkännande även om han inte vet om det. Sen är jag ju en sucker för seriemördarserier och har i mina dagar läst löpvis med böcker och här har de fått ihop en bra historia. Det enda som jag som vanligt retar mig på är karaktärers handlande i allvarliga situationer. Poliser som låter sina kollegor gå in i en byggnad där ett skarpt larm ringts in och i stället står och vaktar bilen är ett sådant.

Är ju inte som svenska polisens bilar är som Gollums ring precis. Blir ju som slöa NPC:er i ett TV-spel och känns inte verklighetstroget det minsta. Men allt som allt är det bra med tempo i serien och spänningen finns där hela tiden och jag måste säga att jag gillade den. Blir en 7 av 10 från Majsan. Så vet du med att du gillar nordiska kriminalfall så är detta något för dig. Blodsoffer finns sen den 20 augusti på Netflix så det är bara dyka in med huvudet före. No pun intended med tanke på de saknade huvudena.

Har du kollat in den än? Hiss eller diss?

Som vanligt tänkte jag sätta förhörslampan i ansiktet på dig så du svettas som så många gånger förut.

Denna gången vill jag veta vilken spelbugg som är den värsta eller knasigaste du råkat ut för? 

Buggar har för oss spelnördar en helt annan innebörd än vad den hade för Lotta Engberg och sådana som gillar att slänga runt sin partner på dansgolvet som en trasdocka. Buggar är lite vad mögel är på en god prästost. Något man ibland får på köpet och som man får hålla lite tillgodo med som en present från våra fenomenala spelutvecklare som inte förstått det där med att sälja en fullt fungerande och färdig produkt. En barnsjukdom som sabbar vår upplevelse men ändå gör att vi fortsätter våra spel så länge buggen låter oss. Men visst har vi stött på buggar i spel som totalt stoppat våran framfart.

Och ibland är det inte mycket som gör det, det är något så litet som blir så förödande. I Skyrim hade jag en gång ett uppdrag som gick ut på att jag skulle rädda en karaktär från fångenskap i en grotta fylld med ondingar. Det var ett satans svårt uppdrag som tog lång tid men tillslut lyckades jag bara för att misslyckas på målsnöret. Karaktären fastnade nämligen i grottans utgång. Ni vet det klassiska, fötterna rör sig men han kommer inte framåt. Jag slet verkligen mitt hår i väntan på en patch som aldrig kom. Till slut löste jag det själv genom ett drakrop som fick honom att flyga ut ur grottan. En annan bugg i samma spel var att man behövde en pryl för att döda en fiender.

Men när uppdraget startade hade jag redan den i min inventory och där satte buggen in. För den kände inte av den och även om jag slängde den och tog en annan så var det kört. Nu i sommar har jag spelat ett urgulligt plattformspel och mitt i en bossfight så fastnar bossen i en loop, den går inte vidare. Den buggen gjorde att jag inte kunde fortsätta spelet för jag kommer inte vidare trots flera omstart. Vi som älskar Fallout-spelen har även där haft fullt upp med deras olika DLC:n som alltid känns allt annat än färdiga. Men vi skulle kunna diskutera spelbuggar i oändlighet för när man spelat i så många år som jag gjort har man stött på en oändlighet av just buggar.

Men så finns det de där som är så sjuka att man aldrig glömmer dom. De buggar som höjt ögonbryn och som chockat oss för livet. Majsans allra värsta och galnaste bugg skedde i Assassins Creed Odyssey. Jag stod vid strandkanten i väntan på mitt skepp och plötsligt var det som hela bildrutan förvandlades till en Disneyfilm. Plötsligt lyfte skeppet från vattnet och flög iväg över himlen för att aldrig mer ses igen. Det min vän kan man kalla hårresande.

Slutade med att jag fick leta igenom sparfiler för en passande fil att ladda upp och sedan timmar att spela om vilket gjorde tant allt annat än nöjd och glad. Men samtidigt var det så oändligt tramsigt så man inte kunde bli förbannad. Sen började min häst i Assassins Creed Valhalla plötsligt springa på sina framben, men det är en helt annan historia.
Nu vill jag veta din.