Eftersom det är den stora biodagen idag firar jag med att inte beträda marken där stadens biograf ligger utan håller mig hemma innanför husets trygga väggar. Idag får min TV vara min bioduk och min fjärrkontroll får hjälpa mig bläddra runt och välja dagens film. Ska jag erkänna så är det över ett år sedan jag var på bio och sög i mig en halv liter cola och knaprade i mig en mediumhink med popcorn medans jag satt och störde mig på allt och alla runt omkring mig. För ska sanningen fram är jag ingen jättefan av folk. Alltså inte det minsta. Och i ett stort stängt rum tillsammans med lite över ett hundra främlingar med deras kroppslukter och kroppsljud och andra helt orelevanta ljud i en filmuppspelning är tyvärr mer än vad jag pallar med nu förtiden.

För några år sedan älskade jag att gå på bio, det kändes alltid så där pirrigt och spännande som när man skulle till en nöjespark när man var liten. Det kändes pampigt på nått sätt. Men som överallt annat i samhället har normerna brutits, oskrivna regler har smulats sönder för att inte kränka folk som saknar förmågan att bara sitta still och hålla käften i tre timmar.

Förut var det värsta man behövde bita ihop om på bio nån idiot som prasslade för högt med sin chipspåse när det var som mest spännande i filmen. Idag är det som de släppt in djuren från zoo i den lilla salongen. Några pratar högljutt medans några andra sitter och filmar och tar foto på bioduken för att antagligen visa sina tre följare att de är på bio. Någon tappar sitt läppstift och sätter på ficklampan på mobilen för att lysa upp medans ett annat fån tagit med sig varm mat in och högljutt glufsar friterad kyckling två stolar bort. Tre rader bakom sitter ett gäng som roar sig med att kasta popcorn på tre tjejer längre fram som fnissar högt.

Vad som utspelar sig på duken verkar vara en sekundär sak som de egentligen inte lägger stor vikt på. En äldre man hyschar den talande skaran och möts snabbt av nedsättande kommentarer. Att de stör 94 andra biobesökare har de ingen tanke på, eller kanske är det bara så att de faktiskt inte bryr sig? Med min vanliga tur brukar jag alltid få någon som är 1,98 meter i strumplästen framför mig eller något med en förkärlek att ta av sig sina skor så fort han satt sig för att vädra ut sina stinkande fötter och sina liktornar. En annan gång satte sig en kille med mikrofonfrilla framför mig och blockerade hela bioduken vilket också var en upplevelse i sig. Var som om håret växte under kvällen.

Sen är ju det här med dagens filmer. Vad har hänt? Barbie? Till bio går man väl för att få en upplevelse i ljud och bildkvalitet och häftiga effekter? Ser man Barbie på bio? Ja, tydligen för den har slagit flera rekord läste jag häromdagen. Själv ser jag bara en handfull filmer på bio. Drama och komedi går bort med en gång. På bio tittar man på ren action eller på pampiga äventyrsfilmer. Allt annat kan lika väl ses från soffan hemma i vardagsrummet. Så de senaste åren har jag njutit av superhjältefilmer och Star Warsfilmer på biografen. Inget annat. Men sen ett år tillbaka har ingen film lockat det minsta. Superhjältarna har blivit dammiga och gjort sitt och Star Wars har blivit barnvänliga och kommer direkt på Disney Channel.

Nä, jag saknar tiden då det faktiskt gjordes riktigt bra filmer som man längtade efter. Där pampiga trailers fick hjärtat att slå där man satt på bio och bara wow, vad var det där för film? Den måste vi gå och se! Nä, nu förtiden ligger man som en död på helgen och streamar film både framåt och bakåt och vi är antagligen överdosade. Vi har sett allt och inget imponerar längre.

Och absolut inte biograferna som är fyllda till bredden med otäcka milleniumbäbisar som inte sällar sig i ledet och bara håller käft. Så till dagen ni bara håller käft så ser jag mina filmer här, under filten med jycken som tyst andas bredvid och dreglar på mina popcorn. Men till er alla som fortfarande orkar och som har tålamod med packet så lyfter jag på min låtsashatt och säger skål på biodagen! Må era popcorn vara saltade, må mobilerna vara tystade och må milleniumbäbisarna vara någon annanstans.

Blir det nån bio idag?

Grand Theft Auto V firade i veckan hela tio år och hur mycket man än älskar spelet så kan man ju inte låta bli att längta efter något mer. Något mer i min bok råkar vara en fortsättning, spel nummer sex och det verkar inte bättre än att vi antagligen får vänta på just den fortsättningen till början av 2025. Alltså vi snackar nästan ett och ett halvt år till av att pilla navel ludd i väntan på en värdig efterföljare. Detsamma gäller Rockstar Games andra storspel, västernäventyret Red Dead Redemption 2 som släpptes för fem år sedan och som jag sjukligt går och trånar efter att en trea ska komma och få mig att skumpa runt i sadeln igen medans hemorrojderna växer sig massiva och cowboyaktiga som sig bör. Det var ju trots allt därför Zeb Macahan gick som han gick, massiva rojder gott folk, har man inte det får man trots allt inte vara med i cowboyklubben utan istället får man rida häst och vagn som en annan kärring med bahytt på skallen.

Men om man tittar till hur länge de verkar ta på sig att pressa ur sig sina efterföljare så kan vi väl se fram emot att rida pålle och skrika Yeehaw någon gång under 2030 om vi har tur. Men ska sanningen fram så hade denna kvinna varit mindre bitter om de bara hade tagit sitt förnuft till fånga  och roat oss medans vi väntar som riktiga gentlemän skulle gjort. Och med roat menar jag inte att jag förväntar mig att de ska jonglera och dansa jigg framför mig utan att de ska ha artigheten att släppa några DLC till oss trogna fans som vi kan sysselsätta oss med medans vi väntar. Och det är ju inte som om inte tiden funnits där, som jag sa innan har det trots allt gått 10 år sedan releasen. Kruxet och felet i mina ögon stavas multiplayer, tvi, tvi som ni vet att jag tycker och det är just där krutet lagts. Där har de stora pengarna rullat in och det är också därför vi sitter här ett decennium senare och spelar plockepinn istället för att lira GTA VI och lever loppan som virala gangsters. Och det är ju inte som om det inte kryllar med underliga och härliga figurer att bygga just ett DLC på i GTA V. Behöver jag ens nämna Lamar Davis? Ron Jakowski? Wade Hebert? Finns det liksom ingen publik för DLC:n längre eller? Är det bara jag som njuter av singleplayer? Som vill köra storymissions ENSAM?  Som inte vill sitta med ett gäng onanister som skriker i öronen på varandra i sina mikrofoner och stressar runt som galningar utan annat i agendan att döda varandra eller göra heister?

Jag vill ha kontenta, någon mening med mitt spelande än hjärndött dödande. När jag spelar är det avkoppling jag är ute efter och multiplayer är allt annat än avkoppling för mig. Multiplayer är i mina ögon hormonstinna finniga tonåringar i massor som mest använder ord som Brah och gähda som tant inte har en aning om vad det betyder och som har en reaktionsförmåga som en ekorre på amfetamin  gentemot min egna som är som en bakfull bävling en måndagsmorgon på jobbet.  Fördomsfull, jag? Men är det verkligen för mycket begärt att även vi som inte trivs att vara ständigt uppkopplade med fyrtio andra högljudda Red bull-fanatiker som bara går upp till ytan för att tugga i sig en näve mjuka ostbågar och som pissar i en övergiven Fantaflaska som står under skrivbordet, att vi också ska få ut lite kontenta av det hela? Ett enda litet fjuttigt DLC? Är vi inte värda det? Eller varför inte strössla ut lite fina DLC till Red Dead Redemtion 2? Nä, just det ja, ni var ju för upptagna dessa år med att bara slänga ut Red Dead Redemption 1 utan att ens polera det med en simpel disktrasa innan. Fruktansvärt upptagna med att tjäna pengar utan att ens ta ett sketet spadtag. Jag hade till exempel gärna fått stöta på Bonnie Macfarlane igen eller varför inte följa med Sadie Adler på en hämndturné?

Många stora spel behöver få en liten hjärtstartning med ett fräscht DLC, så det får lite liv igen. Hur många gånger har vi inte suttit där med sorg i blicken medans eftertexterna rullar förbi efter att ha lagt allt för många timmar i ett spel och önskat att det skulle finnas något mer om vi sätter igång det om några månader igen? Att inte bara mötas av en stor spelvärld där liksom alla har gått och lagt sig för natten och vart du än kör finns det inget att göra annat än att spela bowling eller försöka starta bråk med en tjock gubbe på stranden som förtjänar stryk för att han bär för små badbyxor? Där du liksom precis fått bästa leveln och bästa vapnen du kämpat ett helt spel för och när du trettio minuter senare ser eftertexterna och inser att det var allt du fick njuta av att vara oövervinnlig? Så antingen använder du allt detta för att spela bowling eller så får du börja om på ny kula? Då hade det väl varit roligare att få veta att om några månader kommer det något nytt till ditt spel?

Tänker än idag på min Avada Kedavraspell i Hogwarts som kom så vackert till mig i slutet av spelet och gjorde mig grymmare än grymmast men som också kom när alla stora fiender var döda så allt jag kunde använda den till var att döda småknytt i skogen istället. Helt jäkla meningslöst alltså. Vart fasen tog DLC vägen till Hogwarts? Nä, hör Majsans avgrundsvrål alla spelutvecklare, VART ÄR MINA DLC:N???!!!! Gör om, gör rätt. Och du Mr. Big shot Spelutvecklare när jag ändå har dig på tråden, vart är mitt Resident Evil Code Veronica X Remake???? Seså, sätt igång och jobba!

Vilka spel borde ha DLC och det illa kvickt tycker du?                                   

Idag för tio år sedan föddes ett spel som gick under namnet Grand Theft Auto V. Det var en tung titel med tanke på allt det innehöll så jag tippar på en födelsevikt på över fem kilo och en anständig längd på lite över trettiofem. Ja, timmar alltså om man mest höll sig till huvuduppdragen. Idag när de tio ljusen blåstes ut på tårtan är det en brådmogen individ som åldrats väl och som håller sig kvar med näbbar och klor på speltoppen. Även om vi nu är många som tycker att det är dags att lämna över facklan till ett nytt syskon så är det ett spel som fortfarande ger mig glädje de gånger jag spelar om det vilket blir minst en gång varje år. Jag och spelutvecklarna har gått hand i hand i många år enda sedan de släppte Grand Theft Auto 3 och öppnade en helt ny spelgenre för mig.

Jag hade liksom fastnat i en värld av pastellfärgade plattformsspel och blivit kvar där och liksom inte vågat ta språnget till de mer actionladdade spelen men Rockstar tog min hand och ledde sakta över mig till den mörka sidan där suget efter att slå kriminella med basebollrack och köra över små blåhåriga tanter med min taxi blev för stor. Majsan som alltid spelat godhetsspel och aldrig gjort en fluga förnär hade plötsligt fått smak efter blod. Plötsligt hade  jag förvandlats från henne som en gång snattade från skolans tekniklektion men mådde så dåligt av ett ätande samvete att hon morgonen efter smög tillbaka det jag snattade på sin plats och levde resten av mitt liv på den lagliga vägen till att i spelet bli en hårdförd knarklangande torped som extraknäckte som taxichaufför för att dryga ut månadslönen. Jag älskade verkligen min kriminella bana med Claude, och sedan tog jag på mig skorna som Tommy Vercetti där vi tillsammans gjorde ett soligt och glassigt Vice City något mer rödare och framför allt dödare. Sen ska vi ju inte glömma tiden i ett par slitna sneakers, framför allt ett par omoderna sådana som satt på fötterna på Niko Bellic när han steg av båten i Liberty City, staden som var som ett andra hem för mig sedan mitt tidigare äventyr där.

Längtan efter mer var liksom alltid där, den var alltid hängande över mig och allt jag spelade och när de då äntligen visade upp det kommande spelet på E3 tjoade jag väldigt okvinnligt framför min skärm den kvällen. Jag vet egentligen inte vad man förväntade sig med GTA V, men det slog i alla fall alla mina. Man fick liksom mer av precis allt. Mer grymhet. Mer humor. Mer spelbara karaktärer. Mer sidouppdrag. Kort och gott, mer att älska. Och älskat har jag gjort och gör fortfarande. Det finns en helt underbar balans i spelet som jag aldrig stött på innan, en balans mellan allvar, mellan brutalitet men också vänskap och den underbara humor som alltid kryddar Rockstars spel som liksom tar bort udden av det värsta som moraltanterna gärna vill predika om. Spelet lyckades också vända upp och ner på min lista av mina favoritkaraktärer. Min nuvarande favvis försvann från första platsen och byttes snabbt ut mot en rätt otippad vinnare.

En man med dåligt hårfäste, ett hett temperament och starka psykopatiska drag som svarade till namnet Trevor. Jag vet inte riktigt hur han blev mig så kär men jag misstänker att det är hans så totala avsaknad av falskhet som gör honom så uppfriskande. Så när jag fick höra att han fem år senare, februari 2018 skulle komma till min hemstad Göteborg släpade jag mig upp ur min sjuksäng där jag låg i en riktigt urjävlig influensa och utan en tanke på alla tusen andra besökares hälsa beslöt jag mig att mitt GTA V-spel måste få hans autograf. Och så blev det. Skådisen Steven Ogg som gör rösten till allas vår Trevor fick en kram av en dödssjuk rosslande Majsan med cirka 40 graders feber och jag överöste honom med både hostningar och nysningar medans jag fotade honom och än idag undrar jag om det inte var där och då det första utbrottet av Covid-19 var, och den skyldiga var jag, som om jag var den där lilla apan i filmen Outbreak även om det första utbrottet inte blev känt förän 2019.

Men det var det värt även om jag smittade hela mässlokalen och stackars Ogg. Ett signerat ex av Trevor gjorde det helt värt och jag ångrar inget. Så idag tänder vi ljusen på tårtan till ett av de galnaste och roligaste spelen jag spelat, med de galnaste uppdragen och de galnaste karaktärerna. Aldrig har jag skrattat så helhjärtat för mig själv när jag ränt runt och gjort gatorna osäkra i Los Santos. Nästa syskon får mycket att leva upp till. Lite som att födas in i Connys familj och inte kunna uppskatta att bygga Duplo och plastfikusar eller i Petters familj och inte gilla katter. Jätte tufft alltså.  Men vi håller alla tummarna att Grand Theft Auto 6 kommer slå alla tidigare spel. För jag måste ju trots allt tro för att inte krypa ihop i fosterställning och gråta en skvätt. Så snälla Rockstar, gör mig inte besviken. Kommer inte acceptera annat än perfektion, ett A-barn. Så kom nu inte släpande med någon Hemsworthbaby. Man kan inte ersätta perfektion med en Hemsworth, det vet ju alla.  

Tror du nästa GTA kommer kunna slå GTA V och kunna hålla sig på toppen lika länge?

Majsans gubbe har färggranna kläder och påminner lite om vad jag såg på ett och annat raveparty på det glada 90-talet. Jag förstår egentligen inte varför han är klädd som han är, själva poängen är väl att fienderna inte ska se mig? Är det helt ute med camouflage så här 2023? Han sitter ihopkrupen bakom en låg barriär och för en kort sekund inbillar jag mig att jag faktiskt inte blivit upptäckt trots att jag mest påminner om ett nerfallet fyrtorn där jag sitter och trycker. 0.1 sekund senare behöver jag inte fundera längre då ett snabbt skott bränner av till höger om mig och allt jag ser är mig själv liggande som ett blödande lik medans någon springer skrattande förbi. När jag spammat upp tillbaka till livet igen och funderar på om det var så den där skäggige snubben kände sig när han återuppstod viner ett skott från min vänster axel och min färgglada karaktär faller ihop som en sprattelgubbe på nytt.

Jag slänger kontrollen ifrån mig och andas som om jag har födelsevärkar. Iiiiiii OOoooooo låter det från mina hårda i hoppressade läppar och näsan utvidgas oroväckande medans tänderna börjar gnissla högt. Jag muttrar ord som inte har någon som helst koppling annat än att de är de fulaste jag kan men tillsammans låter de lika främmande som pyttipanna med jordgubbssylt. Jag fattar kontrollen ännu en gång men i samma sekund jag trycker igång min vandrande bulls eye smäller det till igen och ilskan går inte längre att hålla tyglad. Illvrålet jag kvävt bubblar upp och likt en kvinnlig Tarzan dock utan höftskynke och lian vrålar jag ut min frustration.

Det dröjer inte länge förrän snabba fotsteg hörs ovanför mitt spelrum och sekunden senare öppnas dörren och min gamla far stirrar på mig som om han försöker fatta mod att gå in till ett lejon på zoo. Han stirrar på den döde snubben på skärmen och skakar på huvudet innan han, Jörgen med ett J beger sig upp till sin våning igen muttrande något om en fyrtioårig kvinna. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, multiplayer är inget för mig. Eller, ja, kanske om jag först fick skjuta alla mina motståndare i deras knäskålar så jag åtminstone kände att jag hade en chans. Jag behöver ju i alla fall inte fundera på varför varje finnig unge börjar dricka energidryck så fort de lämnat mammas tutte. Allt är för att de ska kunna springa runt som om de har eld i röven för att avrätta Majsan var tredje sekund i ett meningslöst spel som saknar handling. Nej, tacka vet jag att i egen takt luffa runt och sniffa på blommorna i spel. Upptäcka varje millimeter på en karta, beta av ett efter ett av sidouppdrag och sedan njuta av varje timma i huvuduppdraget.

Där man vänder upp och ner på varje liten del av världen på jakt efter onödig loot, de 975 svärden du redan kånkar runt på räcker, jag lovar. Där ingen jäkla fjunig pubertal nolla ligger och lurar och ska blåsa skallen av mig så fort jag gör misstaget att gå upp och andas lite vid ytan. Men idag verkar det som om allt ska gå snabbt, precis allt. Dagens generation förlorar intresset snabbare än en fis passerar tarmen och då är det viktigt att allt i samhället hänger med. Men nu är det bara så att denna kvinna fasen inte orkar hänga med. Eller orkar? Nej, ändra det, jag VILL inte hänga med. Man ska helst springa igenom spelen på kortast möjliga tid nu för tiden och gör man inte det kan man ju alltid fuska sig till oändlig ammunition eller andra genvägar som gör en oövervinnerlig och klarar av spelet nån stackars japan jobbat på i en källare i tjugo år på en kafferast. Nej, jag ska hålla mig till spel där jag slipper beblanda mig med resten av världen. Spel ska vara roliga och ge just glädje. Spel ska inte förvandla en till den kvinnliga Hulken dock utan juristexamen som sitter och gapar som en barnunge i sitt spelrum och som gör sin gamla far besviken.

Allt behöver inte gå fort även om mitt ex levde under den tron. Det är resan till målet som är själva poängen. Nä, nu sadlar jag Arthurs häst igen och ger mig ut i vildmarken istället. Skogarna är väl intrampade vid det här laget och de skänker ett härligt lugn där jag sitter med högerarmen slappt vilande i knät. Jag ska ju vila armen var det ju sagt av farbror doktorn. Känns ju i alla fall skönt att hjärtat mår bra så jag inte trillar ihop när spelilskan tar över och den gamle blodpumpen lägger av. Den gravstenen hade jag ju helst sluppit att se.

Varje år firar vi de mest meningslösa dagarna och här i Sverige verkar det mesta kretsa kring saker vi stoppar i munnen. Nä, inte den du tänkte först på när du läste vad jag skrev, utan jag pratar ju om Kanelbullens dag, Kladdkakans dag och prinsesstårtans dag. Ja, det är rätt sorgligt att vi skapar dagar för att äta bakverk men jag misstänker att det är en ledsen konditor på gränsen till konkurs eller bagare som köpt på sig för mycket jäst med kort datum som ligger bakom det hela. Dessa dagar luktar skarpt om att någon vill få upp sin försäljning precis som Halloween och Farsdag redan gör. Inget mår väl bättre dessa dagar som godis och strumpförsäljarna. Men så finns det fina dagar som vi borde fira men som vi nog helt missar för de flyger under radarn som till exempel denna dag, 12 September som alla vi spelnördar borde veta vad det är för dag.

Idag är nämligen den Nationella TV-spelsdagen! Så grattis till oss spelfanatiker som idag och alla andra dagar sitter med våran handkontroll i händerna och stirra på skärmen tills våra föräldrar skriker att vi minsann ska få fyrkantiga ögon. Och det är framför allt idag vi lyfter på hatten till alla spelutvecklare som alla dessa år gett oss ett hav av spel som roat oss, som rört oss och som trollbundit oss. Och det har blivit en hel del spel genom åren för mig personligen som varit med i snart fyrtiofem år här på planeten jorden. Och jag tänkte att en dag som denna tänka tillbaka på det allra första spel jag spelade och då får vi backa bandet tillbaka rätt långt och det till tiden då man verkligen spolade tillbaka kassettbandet. Vi snackar om året 1986 när jag Majsan var en liten kaxig unge på åtta år. Det var några år innan jag själv ägde ett eget TV-spel, innan jag på riktigt visste vad det var för något överhuvudtaget.

Innan jag hade en aning hur viktigt det skulle bli för mig och hur involverat mitt liv skulle bli runt just TV-spel. 1986 var jag bara en unge i något som mest kunde beskrivas som en hockeyfrilla med en förkärlek till pastellfärgade mysdresser och som i smyg lekte med Barbiedockor och som kammade svansarna på My Little Pony när jag inte skulle vara tuff och pallade äpplen i villakvarteret med de äldre barnen. Detta året hade min bästis Gullans storebror Patrik fått en ny spännande manick i sitt rum som stod vid hans lilla vita plast-TV under märket Kennex. Vi stod där ofta i hans dörröppning och smög medans han förnöjt satt i sin sittsäck och spelade och med jämna mellanrum skrek att vi skulle gå. Då lommade vi alltid besvikna därifrån och våra Barbiedockor som vi återgick till var inte alls lika roliga i jämförelse kände vi. Men vad Patrik inte visste var att varje gång han hoppade upp på sin cykel med limpsadel och trampade iväg till sin bästa kompis hus så smög jag och Gullan likt ninjas in på hans rum och tryckte på den magiska knappen till spelet och drog igång vad som blev det roligaste vi visste.

Spelet hette Bubble Bobble  och än idag kan jag höra musiken om jag tänker tillbaka. Gullan var alltid Bub och jag var Bob och tillsammans piskade vi spökrumpa och mumsade tårta och frukt som trillade från himlen. Vi skrek av panik varje gång musiken blev snabbare och den sista fienden rusade runt som värsta Carl Lewis på skärmen och pustade högljutt ut varje gång någon av oss lyckades mosa honom så vi avancerade ytterligare en bana fram. 100 banor fanns det i spelet och det var aldrig lätt att ta sig dit, inte med tanke på att vi alltid spelade på lånad tid. Tjuvad tid. För det fanns ju alltid i bakhuvudet att sitta på spänn och lyssna på när ytterdörren skulle öppnas och storebrodern skulle komma hem igen. Det var här det började, mitt spelintresse.

Det var ett spel som hade allt för att locka ett barn in i en fälla av evigt beroende. Det var dekorerat med fina färger, trallvänlig musik och godisregn. Det var lättspelat och sjukligt beroendeframkallande och det är faktiskt ett spel som håller än idag. Det händer faktiskt titt som tätt att jag slår på min gamla retromaskin och sätter igång det och varje gång jag gör det blir det som att stiga in i en tidsmaskin som skickar mig tillbaka till den där tiden, till Gullans blåvita villa på Knorringsgata där vi satt lår mot lår, arm mot arm och spelade och skrattade utan ett bekymmer i världen annat än att avancera och undvika Patriks upptäckt. Och idag tusen spel senare kan jag se tillbaka och vara tacksam att jag hittade denna hobby. Det är en hobby som gett mig mycket på vägen. Många fina vänner och bekanta som jag vet att jag aldrig skulle träffat och pratat med om vi inte hade haft detta gemensamma intresse. Det har gett mig resor över hela världen, från Västindien till Kina.

Jag har fått uppleva planeter i en annan galax och jag har fått lära mig om historia på ett sätt som inte fått mig att somna av tristess som det antagligen hade gjort om det kom från skolbänken. Och sist men inte minst så har mitt intresse gett mig chansen att få skriva om det jag älskar, just TV-spel. För utan detta intresse hade inte herr Hegevall anställt mig på tidningen jag slukat sen tidig ålder och jag hade inte haft äran att jobba med några av de mest underbara människor jag haft äran att lära känna. Så livet är en härlig röd tråd att nysta upp och min röda tråd började med Bubble Bobble. Men vart det slutar vet jag inte och det är ju det som är skönheten med livet, man vet aldrig vart det för en. Så skål för Nationella TV-spelsdagen och skål för oss speltöntar som aldrig växer upp trots våra fyrkantiga ögon och valkar på händerna.

Vart började din spelresa? Vilket var det första spelet du spelade?