Svenska
Majsans impopulära åsikter

Majsans impopulära åsikter

Eftersom mina eminenta kollegor redan listat sina impopulära åsikter tänkte jag att nu så är det väl ändå min tur. Märkte när jag började skriva att jag skulle kunna hålla på hela dagen men det ska ni tack och lov få slippa, även om jag inser att jag sitter inne på en arsenal av impopulära åsikter. Så nu får det bära eller brista, här kommer ett gäng. Kan bli mer i framtiden om jag behöver vädra.

 

Quentin Tarantino

Quentin Tarantinos filmer är sjukt överskattade. I mina ögon är de bara konstiga och överspelade precis som mannen som skapat dom. Alla höjer dom till skyarna som om de är mästerverk men själv gäspar jag bara och sover hellre en stund. Stackars Ving Rhames kan jag inte ens se i en film utan att se honom framför mig med en gagball i truten och en svettig redneck bakom ryggen kan aldrig bli osett. Och alla intervjuer med Mr. Tarantino ska vi ju inte tala om, får en ju att vilja gå och gömma sig.

 

Death Stranding

Death Stranding var en stor snarkfest. Hade jag velat springa runt och bära lådor hela dan hade jag ringt DHL och frågat om de anställer. Ser inte storheten i det hela som alla snackar om, bara weird. Vet inte vad jag väntade mig, men eftersom det är mannen bakom Metal Gear, bäste Hideo Kojima som ligger bakom det förväntade jag mig något över det vanliga. Iallafall inga paketleveranser med ett aborterat foster som det enda sällskapet och sidekick.

 

Hellre Soffan än Bio

Många surrar om att en film måste upplevas på bio för att man verkligen ska få ut allt av den men nej. Allt jag får ut av biomörkret är ett stolpskott på två och trettiofem som sätter sig framför mig eller nån snubbe med mikrofonfrilla som har den dåliga smaken att välja stolen framför. Tjejgäng som gnäggar på tok för högt och dessutom på fel ställe och som högljutt sitter och förklarar handlingen för den där som alltid har tusen frågor på allt hon ser. Sen ska vi inte tala om de som har den dåliga smaken att ta med en chipspåse in på bio och nu sitter och prasslar som Hemliga Arne i mörkret medans han gnager ett chips i taget lika högt som en bäver gnager ner en trädstam. Tacka vet jag den idiotfria miljön som kallas hemmabio.

 

FromSoftware

Dark Souls och resten av spelserien är till för karlar med självskadebeteende och masochistiska drag eller bara litet penissyndrom. Att utsätta sig för denna frustration och svårighetsgrad självmant för att ständigt få njuta av utsikten av en eldstad och grilla marshmallow medans man lipar en skvätt att man dött för 343 gången på samma ställe är för mig obegripligt. Ska det inte vara roligt att spela?

 

Svarta tyska bilar

Har kommit fram till genom år av egen forskning att folk som kör svarta tyska bilar även de lider av litet penissyndrom och oftast bara är riktiga rövhål. Hur kan en sån dyr bil sakna något så simpelt som en blinkers? Och hur kommer det sig att alla dessa förare verkar ha missat samma körlektion, nämligen den om hänsyn, högerregel och väjningsplikt?

 

Bästa Bond-filmen

Tid för Hämnd är den bästa Bond-filmen och därmed vinner Timothy Dalton priset för den bästa Bond-skådisen. En mer blodtörstig Bond som ändå inte förlorat sin charm, vad mer kan man önska? Och så var det en haj med, och Majsan gillar hajfilmer. ”We´re gonna need a bigger boat!” fast med snorkig engelsk dialekt saknade jag dock. Frågor på det?

 

Alien

Alien 4 var bättre än Alien. Filmen fick sjukt mycket skunkbetyg men själv älskar jag den och har sett den typ hundra gånger. Vet ni vad som saknades i första Alien? Jo, aliens. Satt på nålar genom filmen och höll på att somna mellan gångerna man fick se en skymt av vår älskade Xenomorph. Kände mig lite som Jeff Goldblums karaktär i Jurassic Park när han undrade om de skulle få se några dinosaurier på dinosaurieturen.

 

The Last of Us 2

Var ett sjukt grymt och bra spel. Gjorde de rätt som fimpade en älskad karaktär? Ja! Lipade jag? Ja! Men utan den händelsen skulle inte spelet blivit det spel det blev, en historia om en blodig hämnd och kanske lite förlåtelse. För vad skulle annars få Ellie att gå så svart och apeshit bananaz? Så torka tårarna och njut av ett jäkla fullständigt spel och sluta gnälla. Och om jag får säga det själv så älskar jag muskelpaketet Abby.  

 

Veganer

Jag tycker att det ni gör är beundransvärt och jag har önskat många gånger att jag hade styrkan att sluta äta kött men hemskt att säga det så äger jag inte den. Doften av grillat är mitt heroin på samma sätt som jag misstänker att en nyklippt gräsmatta är eran. Det jag tycker är mindre beundransvärt är att så många veganer ser det som sin livsuppgift att predika för de som äter en veganfri kost vad det är de stoppar i sig. Att min grillkorv har flera namn, så som Babe, den lilla grisen kommer till stan och Nasse. Att jag borde äta mer kikärtor och fisa som en hel karl. Ni vet inte om det, men ni är lite som matens Jehovas Vittne. Ni knackar på oinbjudet och allt vi vill göra är att bara stänga dörren i ansiktet på er. Men ni har rätt, ni är lite bättre än alla oss andra.

 

Killar är bättre på att köra bil än tjejer oftast

Oh no she didn`t! Ursäkta att jag säger det tjejer, men det är sant. Ja, jag vet att många tjejer är grymma på att ratta runt sina bilar men en allt för stor del av oss suger apröv när det kommer till att gasa runt. Jag vet inte om det kommer från tiden när vi tjejer skulle vara försiktiga och snälla medans killar pushades att vara busiga och ta för sig i livet. Men faktum kvarstår, varje gång jag svär som en idiot på bilen framför som ligger tjugo kilometer under hastighetsgränsen eller som tar en tre kvart på sig att ta sig över i korsningen kan man ge sig fasen på att det sitter en kärring bakom ratten. Och hur vet jag det? Jo, för att jag alltid kollar in på det mähä som jag kör om för att se om de ser lika dumma ut som de kör. Och är det inte en präktig kvinna som förnuftigt sitter så långt fram att hon har näsan i vindrutan och händerna duktigt tio i två på ratten så kan det dock hända att där sitter en gubbe med keps. Men det är på håret.

 

The Matrix

Totalt överskattad film som fick mig att känna mig pantad. Och Majsan gillar inte att känna sig pantad. När man ser en film vill man inte behöva sitta och fundera under filmens gång vad den handlar om, för när man gör det så missar man ju resten av filmen och hålen i historien blir bara fler och fler. Gick ut från bion och kände mig som om jag förlorat minnet eller bara fått en släng av Alzheimers. Är jag så blond? Vad var The Matrix? Hörde att det är en ny film på gång, behöver jag säga att jag inte kommer se den? Det lämnar jag till dom som vill förlora tre timmar av sitt liv och sen spendera resten med att fundera på vad fasen som hände.

Håller ni med? Eller vad har ni för impopulära åsikter?

 

 

 

 

 

 

 

 

HQ
Majsan har fått tillökning!

Majsan har fått tillökning!

För en vecka sedan kom han till världen! Det gick inte smärtfritt men nu är han äntligen hemma och ger min vovve lite konkurrens om tiden. En liten blek stackare på ynka 2000 gram, så pyttig, det var länge sen jag såg ett sånt litet gulligt paket. Och nej, jag vet att ingen av ett manligt kön vill någonsin höra ordet ”vilket litet gulligt paket” men här var det faktiskt sant. Nu kanske du sitter och tänker säga grattis till babyn, men nej Majsan har inte spräckt sig fram och bak med att föda fram ett gossebarn med ett huvud som en vattenmelon. Jag har blivit med ny konsol. Jag trodde alltid att det skulle vara en Playstation 5 som skulle bli min nästa bäbis, men jag har faktiskt tröttnat på att vänta på en konsol som ständigt verkar lysa med sin frånvaro om man nu inte är korkad nog att leta på blocket där scalpers bjuder ut dom till högstbjudande och den ständiga bristen på tillhörande släppta spel.

Så det blev faktiskt en ny Xbox för min del, en Xbox Series S och den som står till skuld för denna tillökning är ingen annan än min käre kollega Jonasponas Mäki som sålde in den i såna vackra ord att jag övergav min tidigare motvilja och blev med krysslåda och Ultimate Access. Jag ska väl egentligen inte säga motvilja då jag egentligen inte haft något emot Xbox men det har fallit sig naturligt att mitt ex som bara spelade på just den konsolen satt som fastgjuten och då blev det jag som fick spela på Playstation 4 i stället. Och eftersom jag alltid spelade på den så köptes ju också alla mina spel till just den konsolen så det är kanske inte så konstigt. Sen har jag väl inte alltid tyckt att deras handkontroll varit ämnad för mig som kvinna.

Där Dualshock legat som en perfekt avgjutning av mina skålade händer har Xbox kontroller mer hånat mig genom åren och fått mig att känna mig lite som en T-rex. Alltså fatta tårarna i Dead or Alive när man blir den som får äran att köra med biffen The Duke där ens stackars tummar inte ens räcker halvvägs till styrspaken även om du så rycker dom ur led och försöker stretcha ut dom. Än idag undrar jag vem som kom på idén att göra en handkontroll stor som ett jäkla dasslock? Antagligen Bud Spencer eller någon annan man med fingrar som falukorvar och händer som griljerade skinkor. Sen gick ju inte köpet smärtfritt heller, och eftersom allt bara gick knas funderade jag på om någon TV-spelsgud försökte säga mig något, att inte gå över till den mörka sidan kanske.

Jag bokade den online för att hämta i butik hos en av landets stora elkedjor, inga namn nämnda men de har en grön logga och i mitt tidigare liv jobbade jag i 17 år i samma butik fast i en annan stad. Detta var en fredag och jag gick med lätta steg till butiken med den där härliga känslan av upphetsning inför vad jag såg framför mig en hel helg att gotta ner mig i min nya konsol och spela spel som jag sett fram emot länge. Efter att ha blivit runt slussad mellan tre olika säljare som inte hade någon aning om vad Ultimate All Access ens var för något hamnade jag då äntligen i händerna på den enda som sålt ett likadant en gång innan. "Jippi, snart är vi i hamn!" hann jag tänka men det var tyvärr att ropa hej innan vi var över bäcken.

När alla papper äntligen är underskrivna försvinner säljaren ut på lagret för att hämta min konsol och jag väntar med gott mod i en kvart innan jag börjar ana oro när samma säljare kommer ut och börjar gå längst butikens alla hyllor och titta upp och ner på samma sätt som min storasyster gör när hon ser en geting på en uteservering. Plötsligt är säljaren inte ensam i sin desperata sökning efter krysslådan, nu har två till sållat sig och går nu runt likt Missing People i en skallgångskedja, hylla ner och hylla upp. Han kommer sakta gående emot mig med en beklagande blick som jag inte sett sen jag såg prästen på min mammas begravning och jag visste att nu kommer nådastöten. Och som ni förstår fick Majsan gå hem tomhänt med ett löfte att konsolen skulle komma på tisdag. Helgen spenderades med att hänga läpp och sparka på osynliga småstenar och aldrig har fyra dagar känts längre.

Tisdagen kom och när det plingade till i min telefon rusade jag för att hämta min TV-spelsbaby. Den packades upp och installerades men när det kom till att installera All Access hände absolut ingenting. Efter fem ominstallationer gav jag upp och ringde kundtjänst där jag blev sittande i en timmes kö för att slutligen få prata med en tekniker som svarade att "Öhhh, TV-spelskonsoler är inte riktigt min grej, men jag mailar ditt telefonnummer till butiken". När ingen ringde på hela dagen blev Majsan lite smått irriterad och packade ner åbäket i sin lilla låda och åkte tillbaka till butiken innan stängning och förklarade då för personalen att jag misstänkte att de inte reggat min konsol på rätt sätt. Efter några kliningar i huvudet och lite knapprande på datorn fick jag som svar att allt nu var löst och så var det då dags att installera det hela för åttonde gången och med förhoppning att det äntligen skulle fungera.

Men, nej. Jag vet inte hur jag ska förklara min ansiktsfärg som följde när jag insåg att problemet kvarstod men den var lite mellan brittisk turist dag två på Mallis och någon som stånkat i en trekvart på holken med hård mage efter en kost på för lite fibrer. Jag var rosenrasande och som vanligt haglade könsorden hemma framför TV:n. Butiken hade stängt för dagen, och dagen efter spenderade jag min lunchrast att skriva till företaget på deras Facebooksida då jag vet att dålig publicitet brukar få fart på dom, och vips så blev jag uppringd av butiken i fråga. En supergullig tjej fixade felet som råkade vara att säljaren innan slagit in tre felaktiga siffror, och det hela löstes på några sekunder. Så ilskan rann av mig lika fort som den anlänt, men med lite bitterhet över min egen flathet då jag inte krävde någon kompensation för all tid jag fått lägga ner på det hela på grund av deras skit bakom spakarna incident. Men jag är tyvärr typiskt svensk. Jag gnäller i det tysta. Jag knyter näven i fickan. Jag är trevligt ursäktande att jag störde dom med mina problem.

Nu är jag bara så glad att allt funkar och jag har spenderat mina kvällar med att spela spel jag varit för snål för att köpa i rädsla att de inte skulle hålla måttet. I fortsättningen ska jag försöka att dela upp min tid mer jämt mellan Xboxen och min Playstation så att inte krysslådan ska få uppleva samma hemska öde som min förra Xbox One gjorde. Efter år av att bara fungera som ett dammsamlande spelstöd för att inte min massiva spelsamling skulle välta fick han se sig om efter ett annat hem och hamnade hos en snubbe i Borås. Och alla vi som passerat Borås vet att den stackaren aldrig mer kommer få njuta av solsken. För visst måste stackars Orup suttit fast i Borås en helg när han klinkade ner sången Regn hos mej?

Vilken konsol spelar du mest på? Har du en favorit eller är du som en prostituerad som spelar på allt ?

De goda hatarna

De goda hatarna

I dagsläget finns det inget mer spännande att smyga runt i kommentarfälten på landets skvallertidningar, oj menar nyhetstidningar och läsa alla hemska kommentarer som bubblar där ute hos lättkränkta ufon i människosläktet. Man vill nästan doppa näven i en skål med ny poppade popcorn samtidigt som man läser och då och då skänker en tanke till de stackare som råkade lägga en kommentar som inte gick hem hos mobben som satt och slipade sina knivar och nu var redo att tjära och fjädra den intet ont anande personen som vars enda fel var att ha en annan åsikt än knivsliparna.

Jag brukar sällan skriva något i kommentarfälten, men ibland när jag blir provocerad av någon nyhet som jag tycker är hemsk så händer det att även Majsan skriver sina tankar i ren frustration mot ett slappt samhälle. Plötsligt dyker de upp, trollen som förr i tiden bodde under broar i sagornas värld men nu tydligen hägrar lite varstans i landet, från Borås till Malmö, från Åre till Fjollträsk. Om du råkar möta ett troll ute på gatan, öga mot öga, bli inte rädd. Trollen är lite som en omvänd Meduza, de biter bara mot strupen när din rygg är vänd och bara på säkert avstånd. De trivs bäst i skenet från sin datorskärm, i hemmets trygga vrå där de spyr ut sin galla och bitterhet mot alla stackare som har oturen att komma i deras skottlinje. Ingen vet egentligen varför trollet är så arg, men spekulationerna är många.

Mamma gav honom/henne för lite tutte som barn, ständigt PMS-syndrom alla dagar om året eller bara litet penissyndrom. Tack och lov finns det hjälp att få om man upptäcker att man blivit ett troll så det är bara att pusta ut. Allt som behövs är att man skaffar sig ett liv som är fyllt med en stor dos humor, några kilo sarkasm och lite krydda av förståelse att bara för någon är av en annan åsikt än du så hatar den personen inte dig. Ni råkar bara ha delad mening. Eller så kan man ta den snabba fixen för stunden, ta och ligga lite. Och innan nån kränkt skriker kan jag faktiskt säga att det är välkänt i forskarvärlden att sex utlöser ämnen som ger välbefinnande i hjärnan. Så det så. Skjut inte brevbäraren.

I de flestas ögon är trollen de som bara är ute efter bråk likt en wrestlare i lysande trikåer som hänger i repen i ringen och skriker "Let´s get ready to rumble!", men de kommer tyvärr i mycket diskretare och välspacklade paket också. Det värsta av allt är att de inte ens vet om att de är troll för de har så fullt upp med att leka lagens ryttare och ta på sig rollen som kränkt för allt och alla och det i rollen som den goda hataren. De spenderar dagarna med att surfa runt på nyhetssidorna och bara ligger och campar med ett prickskyttgevär under ett nät i camouflagefärg i väntan på att någon ska skriva något de kan ta personligt och sen marinera sig i sin egen godhet medans de spyr galla av elakheter på löpande band.

Jag ger mig aldrig in i diskussion med troll eller andra galningar på nätet, jag vet att det kan vara svårt att vinna en argumentation mot någon som är intelligent men det är helt enkelt omöjligt att vinna mot någon som bara är dum. Och dumhet verkar nätet vara fylld till bredden av. Men skulle jag anmärka på något så är jag alltid väluppfostrad och hövlig i det jag skriver även när den som skriver är den totala motsatsen. Jag går aldrig på personliga påhopp eller elakheter, jag gillar att debattera och höra andras sidor och åsikter och jag kan tycka det är satans tråkigt att inte alla vet hur man uppför sig. Sen har jag väldigt sjuk humor och raljerar ibland och då är det lätt att glömma att det finns  kopiösa mängder folk som saknar både humor och sarkasm och som inte kan läsa av när en annan människa bara försöker vara rolig.

Och visst är det så, ingen skrattar så högt och länge åt sina egna skämt som jag. Och det var där jag gjorde misstaget förra veckan. En av landets nyhetsblaskor publicerade en bild på en tatuering som skulle vara en sak men som såg ut som något annat. Min sjuka hjärna skrattade gott när jag skrev vad jag tyckte den såg ut som och inte skulle jag såra någon med mina ord heller för kvinnan med tatueringen bor i USA och läser antagligen inte en svensk skvallerblaska som inte knappt läses av de svenska läsarna. När jag sedan gick in och började läsa artikeln mer noggrant så var det precis det jag sett som alla och även ägaren till tatueringen såg. Alltså ingen big deal? Men oj vad fel jag hade.

Kvinnomaffians trollklubb vaknade till liv och med sin godhet att skydda kvinnan som gått ut både på TikTok och i media att hennes tatuerade skyddsängel såg ut som en kvinna som mumsar bakdel, alltså hon hade visat upp den för miljoner människor att se och skratta lite i smyg åt misstaget så var jag plötsligt en hemsk människa som påpekade just det som alla andra såg, en felvänd 69:a. Det regnade personliga påhopp, och jag kunde inget annat än skaka på huvudet åt denna dubbelmoral. Det hela slutade till och med att jag raderade min oskyldiga kommentar för att jag inte orkade med alla troll och korkade kommentarer.

Om man nu ska strida mot så kallad nätmobbing eller liknande så kanske man borde leva som man lär? Lite som när en politiker sitter och predikar att vi inte ska resa onödiga resor och sen sticker på fyra resor till Barcelona för att bättra på brännan eller när en miljöpartist pratar om att vi inte ska flyga och sen får frågan hur hon tog sig till intervjun och hon svarar att hon flugit. Det är en äcklig dubbelmoral och den färgar mycket i dagens samhälle. Vi bor i ett demokratiskt samhälle, men du får bara uttrycka dig om du tycker som alla andra. Om man nu gör tvärtemot vad man säger så förloras ju hela innebörden av det man strider för.

Du får gärna sprida näthat, så länge du bara gör det mot de som har en annan åsikt än vad du tycker är godtagbart. Folk är så pompöst överfulla av vad de tycker är godhet att de inte ser det fula i sig själva i kampen att tysta oliktänkande, det goda hatet. "Dubbelmoral är bra. Förlorar man den ena, så har man den andra kvar". Nä, lev som ni lär tycker jag. Argumentera men gör det med stil och värdighet. Annars säger det mer om dig än vad det gör om mig. Tack och lov att ni läsare vet hur man sköter sig. Självklart ska vi argumentera våran sak, men vi ska aldrig bete oss som ett rövhål. Våga vara snäll.

Har du råkat ut för näthat?

Lila är en gängfärg som klär mig

Lila är en gängfärg som klär mig

Under gårdagens Gamecom Opening Night Live var de spelet som gav mig mest fjärilar i magen av ren glädje det kommande Saints Row. När första Saints Row dök upp 2006 blev det inte mycket spelat för min del för min dåvarande äkta böld till karl hade fått för sig att ockupera vår enda Xbox 360 all sin vakna tid som om han var en ledare för landet Israel. Han spelade timme efter timme och jag kretsade runt honom som en irriterande fluga runt en bajskorv och bara hoppades att han snart skulle tröttna och stänga av så Majsan fick fatta kontrollen och klä på sig de lila färgerna och hänga tjugo kilo guld runt halsen och göra staden Stillwater osäkert.

Men nej, spelet tog ju för fasen aldrig slut, minispelen i spelet avlöste varandra och jag förvandlades plötsligt till Flickan med Svavelstickorna i H.C. Andersen saga som i stället för att frysa ihjäl utanför fönstret när hon tittade in på alla familjer som firade jul i värmen nu stod och tittade avundsjukt på en 80 kilos böld till karl som hade allt för roligt utan mig i soffan och som framför allt inte ville dela med sig av det goda. Så jag fick vackert tiga och titta på medans han styrde runt sin självbyggda karaktär som han så osmakligt gjort till vad han tyckte såg ut som en likhet med honom själv med sitt blonda hår och välbyggda kroppsbyggnad.

I smyg tittade jag med avsmak på figuren i lila gängfärger som egentligen såg ut som en korsning mellan en King Edwardpotatis och Barbapapa. Hur hade han lyckats få hudfärgen så grisrosa? Var det med flit? Kan det vara så att han tycker min sommarhud är het när Majsan förvandlas till en rosafärgad kvinna varje semester? I mitt stilla sinne byggde jag en egen gubbe i min fantasi där jag satt i soffan och stirrade på hans otympliga karaktär som hade på tok för mycket muskler vilket istället fick honom att se allmänt lönnfet ut och att lyssna på mitt ständiga gapflabb fick honom att tappa fattningen tillslut och omedelbart besöka den första bästa plastikkirurgen han hittade som fick fixa till hans femtio nyanser av rosa i huden.

Barbapapa försvann och ersattes i stället av en potatis med gulsot vilket fick mig att skratta ännu mer och inse att min äkta hälft nog skulle lämna över karaktärsbyggandet till ett proffs, nämligen mig. Efter många om och men lämnade han över kontrollen och det var tyvärr hans största misstag, för jag hade ingen som helst plan att lämna tillbaka den, iallafall inte de närmsta timmarna eller dagarna. Majsan försvann in i en värld där rykte betyder allt, poliser är till för att jaga dig och gängfärgerna är A och O och jag älskade vad jag gjorde. När Saints Row 2 släpptes två år senare, 2008 så fick han inte ens en chans att sniffa på skivan, för jag hade i färskt minne hur länge jag behövde vänta på att ens få röra vid handkontrollen sist. Så nu var det min tur att få skapa en figur och den blev varken grisrosa eller beefcake. Det blev en figur i perfektion, och det blev en kvinnlig karaktär. Olivfärgad hy, långt svart hår och slank men muskulös med knogar hårda som granit.

Spelet köptes strax efter Grand Theft Auto IV spelats ut och mitt beroende av sandlådespel behövde stillas. Än i dag tycker jag att Saints Row 2 är det bästa i serien och få spel har gett mig så många skratt och så riktig barnslig glädje som just det spelet. Och aldrig i något annat spel har så många timmar lagts på minispel. Insurance Fraud vet jag inte hur många timmar jag la på. Att springa framför bilarna som en crash test dummie och flyga runt på de mest löjeväckande sätt för att samla upp pengar slutade alltid i skratt så det nästan behövdes vuxenblöja. Septertanksterror när man åkte runt i en lastbil full av avföring och sprayade ner alla pimps and hoes var också det blöjvarning på. De tog sig inte på så stort allvar, kära Volition och det var en härlig kontrast mot alla andra spel som släpptes samtidigt.

Tyvärr får jag väl säga att de efter andra delen av serien förlorade greppet på hur långt man kan dra meningen av att inte ta sig på så stort allvar. Spelen blev bara mer och mer bisarra efter varje ny del som släpptes och deras härliga balans av humor men ändå action och bra story gick liksom förlorat när det mest blev barnkalas överallt. I Saints Row The Third blev jag sjukt bitter på alla skjutvapen som jag tyckte sög apröv. Fienderna kunde ta ett headshot som om jag sköt med ärtor på dom och inte riktiga kulor och i ren frustration började jag använda ett vapen jag hade hittat, ett minst sagt udda vapen. Vapnet i sig råkade vara en megastor lila gummidildo som hade gjort John Holmes stolt och det som började i ilska blandat med skratt förvandlades till ett favoritvapen. Jag kan faktiskt avslöja att jag spelade igenom hela spelet och dödade alla fiender i min väg med dildon of death.

Penetreraren från helvetet användes till och med under en av de värsta scenerna i spelet där helikoptern kommer och släpper ner fiender efter fiender runt dig. Då stod Majsan på ett hustak och svingade jättedildon som om hon var släkt med Indiana Jones och bånkade ner en hel helikopter och förvandlade den till kaffeved. Fick dock en stunds bitterhet att rulla mig i när de inte ens kunde ge mig en trophy efter den bravaden, för jag tyckte jag hade gjort mig värd det. Den nya trailern på den kommande nya Saints Row fick iallafall suget att växa hos mig, för jag fick lite vibbar i trailern att de kanske hade gått tillbaka på den rätta stigen. Stigen tillbaka till tiden då Saints Row var ett spel att räkna med, ett spel ingen rynkade på näsan åt.

Så Majsan som har gått runt och hängt läpp för att inte så många av hennes mest efterlängtade spel på önskelistan utannonserats känner plötsligt lite hopp om framtiden. Något att se fram emot. Men som sagt, man vet aldrig hur slutresultatet blir, men hoppet är det sista som överger en säger dom ju. Och jag tror på det här. Jag gick i många år och bad om en remake på Saints Row 2, men detta kanske kan bli lika bra? Kanske till och med bättre?

Ser du fram emot nya Saints Row? Vilket kommande spel ger dig fjärilar i magen?

Netflix och Co har sabbat mitt filmintresse

Netflix och Co har sabbat mitt filmintresse

Jag kan förstå att det låter konstigt men det är faktiskt sant. Livet innan Netflix och andra streamingtjänster var faktiskt Majsan en manisk filmtittare som la sina surt förvärvda slantar på just blådiskar till förbannelse. Jag och min dåvarande make insåg vårt problem en dag när hyllorna inte räckte till och vi fick för oss att räkna dom men la av när vi passerade den hemska siffran tvåtusen. Ja ni fattar, om jag säger att vi kollade mycket film så ljuger jag inte. Det var mer i form av "Hej jag heter Majsan och jag har ett problem".

Spelade vi inte så satt vi mysande framför en go actionrulle tills vi kunde löjliga filmcitat utantill och jag lever än idag med den totalt meningslösa talangen att kunna lista varje B-filmskådis alla tidigare filmer och citat ingen annan kan för filmerna kanske var i sämsta laget. Sen kom då Netflix ridande i en svart skinande rustning och bländade mig. Kanalen lockade med tusentals filmer och serier i löpmeter och för en ynka hundring i månaden kände jag mig som kungen i baren de första månaderna.

Innan hade jag köpt serier på skiva och varit stolt ägare från allt från Sons of Anarchy till Game of Thrones och jag kunde nu inte fatta min lycka att slippa vänta som en fåne i år på en ny säsong utan nu kunde jag säga upp sömn och liv och plöja avsnitt efter avsnitt som en annan missbrukare på jakt efter nästa fix med serier där redan fem säsonger låg ute. Men som allt glänsande förloras glansen efter ett tag. Min nya leksak såg plötsligt solkig ut och alla hundra serier jag kollat på slutade få nya avsnitt och många rent av försvann lika snabbt som de dykt upp. Kan inte räkna hur många serier som lades ner redan efter bara en säsong.

Många serier lovade guld och gröna skogar men var löjligt dåliga. Skådisarna överspelade och manusen lämnade mycket att önska, tänker självklart på serier som Zoo och Outer Banks för att nämna några. Filmer hamnade hela tiden i skymundan för serierna och den ständiga jakten efter en ny bra serie att förlora mig i. Och kanske är det så här det blir när allt bara är för mycket? Så mycket film och serier och ändå hittar man absolut inget man vill titta på ibland. Och lite så blir det med spelen också ibland, jag har hundratals spel men ändå står man som ett fån varje gång ett bra spel tagit slut och kan omöjligt välja något nytt att dyka ner i.

Tänk när jag hade min första konsol, min NES, då hade jag typ två eller tre spel som spelades under loppet av tre år, hur överlevde jag då? Eller när vi hade tre kanaler på vår TV? Jag vet bara att ju mer som jag har framför mig desto svårare är det att hitta något riktigt bra att titta på. Ju mer jag bläddrar på Netflix eller Disney + så lämnas jag bara med en känsla av lite meningslöshet på sista tiden. Och lite beror det ju även på det faktum att så mycket av ens tid bara försvinner på att titta på ibland väldigt mediokra filmer och serier. Men trots sviktande kvalitet så vill man ju ändå veta hur vissa serier slutar, man vill ha ut valutan för tiden man spenderat.

Och kanske har det med att göra att jag nu passerat de fyrtio och min klocka, livets klocka som ibland ekar i mina öron att göra något meningsfullt med mitt liv. Men sen kommer vardagskvällarna när man är sliten efter en lång dag på jobbet, soffan ser extra mjuk och skön ut och allt man orkar är att slänga sin värkande lekamen på dynorna och trycka igång Netflix och sen ligga som ett dreglande lik i samma ställning genom fem avsnitt av en serie som antagligen inte borde sett dagens ljus. Sen vaknar man med intorkat saliv på kinden, håret på ända och mascaran har förvandlats till något Gene Simmons skulle varit stolt över och du inser att fem avsnitt blev en säsong innan du bittert släpar dig till sängen med insikten att imorgon börjar det om.

Och mitt i allt det här saknar jag filmer, filmkvällar och popcorn och grillchips. För de satans serierna vinner alltid mot filmerna på sista tiden. Resonemanget i huvudet att ett avsnitt har den perfekta tiden av fyrtiofem minuter VS en film som ligger på minst två timmar vinner jämt. Varför vet jag inte, för min korkade hjärna borde ha lärt sig vid det här laget att ju aldrig bara blir ett avsnitt. Så jag hade ju lika gärna kunnat glo på den där filmen som varar i timmar. Nä, jag tror tillgängligheten dödar lusten. Och det i mycket i livet. Så Netflix och ni andra streamingkanaler, nu ska Majsan på detox, på ett avvärjningshem för att sluta plöja serier.

Eller ja, jag ska ju vara hemma och kanske mumsa lite godis och tröstäta men jag ska inte se på er. Jag ska motstå. Jag ska göra lite nyttigare saker med min tid. Jag ska hitta ett botemedel till Klamydia och så ska jag starta en bokklubb och kanske lära mig att dreja och .... Va!? Ett nytt avsnitt av The Walking Dead??? Kommer säsong två av The Witcher snart? Ja, ja, jag kanske kan dreja och bota Klamydia en annan dag. Eller kanske nästa vecka? Är ju inte som om Klamydia ska någonstans och dreja är ju trots allt inte kul nu när Patrick Swayze är död ändå. Nä, bara ett avsnitt till, eller två jag lovar. Eller en säsong. Ärligt, lovar och svär på heder och samvete.

Sitter du också som fastlimmad framför streamingkanalerna och vilka serier får dig att glömma allt vad tiden heter?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy