Svenska
Blog
Jag är tråkigt förutsägbar

Jag är tråkigt förutsägbar

Ibland önskar jag att jag vore så där äventyrslysten som Croft och överraskande som en hunter i Resident Evil. Men nej, Majsan är som ett par förnuftiga och väl ingångna par tofflor som sitter som ett smäck runt foten. När jag går till frisören har jag aldrig med mig någon flärdfull tidning och visar upp någon TV-stjärnas senaste frisyr utan i stället säger jag med bestämd röst "Bara en toppning". Sen för att vara på den säkra sidan så att Herr frisör inte ska ta sig några friheter så måttar jag även upp tydligt med tummen och pekfingret hur mycket han får ta av mitt långa blonda hårsvall och det har jag gjort sen jag var femton.

Går jag på restaurang sitter jag och ögnar hela menyn som en utsvulten och läser högt för mig själv samtidigt som jag frågar mitt sällskap vad de ska välja som om jag ens funderar på att välja samma som dom. Men nej, jag väljer alltid samma mat. Oxfilé, medium stekt. Då är risken minimal för besvikelse brukar jag tänka. Går jag till min favorit-pizzeria Franco Milano här i stan där jag köpt pizza sen tant gick i första klass så köper jag också alltid samma pizza även om smaklökarna utvecklats sen jag var en liten knodd. Då var det Calzone som alltid beställdes, nu är det en 50/50 som är halva kebabpizza och andra halvan Ciao Ciao. Ska dock erkännas att jag var lite Lara Croft:ig och beställde en med kyckling, banan, ananas och curry sist och den var förvånansvärt god trots att jag i annat fall vägrar frukt på pizzan.

Min frukost ska vi inte tala om, äter samma varje dag förutom till helgen då det lyxas till. När det gäller kläder är jag nästan alltid klädd för begravning, svart är liksom min färg. Men visst, ibland har jag ett svagt tillfälle då jag står i ett provrum och testar toppar i mörk härligt grönt eller pastellig rosa som sedan följer med hem bara för att förvaras för evigt i garderoben med prislapparna kvar tills de tillslut skänks till myrorna. Jag tittar hellre på en film jag sett 100 gånger och älskar än att titta vidare på en film som levererat tio minuter av tristess. De gånger jag köper hem vin blir det nästan alltid samma som jag alltid dricker, för hemska tanke att råka få ett vin som bara smakar fel. Jag skaffade min första Golden Retriever 2001 och sen den dagen är det bara den rasen som gäller även om jag är tokig i alla raser. Men jag är ytterst förälskad i dessa stora isbjörnar till hundar som är bångstyriga och envetna men så sjukt snälla och följsamma på samma gång och är idag inne på min tredje.

När det kommer till TV-spel är jag lite likadan som jag är med filmer. Jag spelar hellre ett spel jag älskar än spelar ett som jag inte riktigt fastnat för. Detta resulterar i en massiv back-log som nu vuxit sig stor och som jag verkligen måste ta tag i. Varje semester vid dåligt väder spenderar jag timmar framför mina spelhyllor och det har ju blivit en rätt imponerande samling genom åren så det finns en hel del att välja på. Där dras fodral ut ur hyllan och det tummas på, sedan förs de tillbaka på sin plats och så håller det på.

I slutändan så åker ett gammalt spel in i konsolen och just på sommaren har jag tydligen en tradition som Facebook så snällt påminde mig om när ett minne dök upp som fick mig att känna mig löjligt förutsägbar. Samma tid förra året satt jag nämligen och spelade samma spel som denna semester fick äran att roa mig. Och tydligen var det samma spel även året innan. Så vilket är då Majsans sommarspel? Vilket spel får mig att känna mig som Ferdinand under korkeken?

Jo, Uncharted 4. Kanske är det för att jag inte brukar resa utomlands så mycket som gör att jag föredrar ett spel som tar mig runt halva jorden utan att lämna mitt spelrum? Så nu när mitt semesterväder regnar bort här på västkusten blir det många timmar med Drake och Sam medans regnet smattrar emot min ruta. Nämnde jag förresten att jag även sett mina favoritserier mer än tre gånger? Ja, ni ser ju, jag är lika spännande som gratinerad falukorv med potatismos. 

Är du pigg på att testa nytt ständigt eller är du ett vanedjur? Och vilket spel är ditt säkra kort på sommaren?

HQ
Blixtrar och dunder är fan inga magiska under

Blixtrar och dunder är fan inga magiska under

Ett rejält åskoväder drar över vårt avlånga land just nu och jag får väl säga att jag inte är ett fan överhuvudtaget där jag sitter i min lilla byhåla någonstans i landet. Dagar det åskar väcker minnen av långfredagen för mig på nått sätt. Nä, jag tror inte att det är Jesus som har blåsljud i tarmen men när jag växte upp fanns det absolut ingenting, noll, zero att göra just den dagen. Allt var stängt, precis allt, inte ens den minsta av kiosker eller ens bensinstationer var öppna och den dagen var den längsta man hade upplevt.

Lite samma sak är det här hemma när det åskar. Alla elektriska saker stängs av och sladdarna lämnar sin trygghet i vägguttaget och huset lämnas i absolut tystnad och jag blir uttråkad på nolltid. Jycken som vill gå på sin långrunda får snällt lyfta på benet utanför ytterdörren medans matte vrålar i panik att han ska skynda sig medans blixtarna lyser upp himlen. Persiennerna dras ner för att jag ska slippa se skiten som stressar mig så och jag skyller självklart på min gamla mor för att jag blir orolig när det dånar utanför. Varför?

Jo, inget ger barn ofrivilliga fobier så som när ens mor marscherar alla ens syskon och du själv ner i källaren varje gång det åskar och sedan sitter där utan fönster i mörkret tills allt lugnat ner sig. Hade jag kompisar hemma stirrade de på oss som om vi inte var kloka och det kan man ju nu som vuxen kanske förstå. Vi såg nog ut som dom där prepparna i USA som liksom förberedde oss för jordens undergång. Mamma som rusade runt och drog ner persienner i hela huset och sedan den där stunden i källaren. I vårat första hus satt vi i en stor garderob kommer jag ihåg men då var jag typ tre år.

Jag blir alltid lite orolig när det åskar trots att jag nu är en vuxen kvinna som ska veta bättre. Mest kretsar tankarna att blixten ska slå ner och huset ska brinna ner eller att jag eller jycken ska bli träffad och vi ska dö när jag rastar honom. Jag vet att det är en rätt löjlig oro och oddsen är små men jag är ju lite av en idiotmagnet så vem vet. Sen att jag inte använder dator, TV-spel eller TV beror på att jag sett baksidan av blixtnedslag genom mitt förra jobb som säljare på en av Sveriges större elkedjor. Jag kan inte räkna på fingrarna alla dessa kunder som kommit in med försäkringspapper från sina försäkringsbolag för att få ut skador efter just åskoväder.

Den värsta var ett år när en äldre kvinna och man kom in och ville ha runt åtta olika maskiner som alla gått sönder under samma kväll. Det var diskmaskin, kyl och frys, TV och DVD-spelare och flera telefoner. Jag hade dött om min dator och mina hårddiskar gått åt pipan, har ju tiotusentals foton. Eller alla mina gamla spelkonsoler. För att inte tala om PS5:an som det tog ett tag att investera i. Jag är helt enkelt för fattig för att riskera att använda mina prylar i fall oturen är framme.

Och min försiktighet har väl lönat sig då allt som satt livet till genom åren är ett modem och en brödrost. Nä, nu håller vi tummarna på bättre väder imorgon utan bongoorkester. Tar gärna lite sol, värme och blå himmel tack. Denna semester verkar vara lika sunkig vädermässigt som förra året då juli och augusti regnade bort och den vill vi ju inte ha i repris. 

Vad tycker du om åskoväder? Mysigt eller är det garderoben för dig?

HQ
Fotboll är för veklingar

Fotboll är för veklingar

Min familj har alltid varit intresserade av att sitta och glo på idrott på TV:n. Min syster Therese försvinner från jordens yta och svarar inte på samtal när det är skidsäsong då hon sitter som klistrad och skriker att norrmännen ska trilla i skidspåret. Min bror stirrar på rally och olika cykeltävlingar och sedan har vi då min far som tittar på allt med en boll eller en puck. Sen har vi då mig. Jag hatar sport till den milda grad att jag hellre tittar på när färg torkar.

Jag kan helt klart förstå att man medverkar i sport, men att stirra på andra som spelar är så främmande för mig. Men ibland händer det att allt tjoande och glada applåder får ut mig till att se vad allt liv är om där vid TV:n. Precis som denna vecka när min far satt och såg ut som ett nöjt sjölejon som satt och klappade med halvöppen mun. Då var jag tvungen att ta del av det hela. Och jag får väl säga att Fotbolls-EM är riktigt underhållande. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande med en plan full av vuxna män som jagar efter en boll som om det är sista vattendroppen i öknen.

Mycket har faktiskt hänt sedan jag såg en fotbollsmatch för en si så där 20 år sedan. På den tiden var det Italienarna som verkligen utmärkte sig på planen. Nu snackar jag ju inte om hur de presterade med bollen utan hur de ständigt filmade. Ett större gäng fjolliga karlar fick man leta efter som spenderade matcherna mest genom att ligga och lipa och ta sig för smalbenet mest hela tiden. Man fick liksom vara glad om man fick ihop tio hela minuter av speltid för mest gick tiden ut på att dela ut Oscars statyetter till de bästa manliga skådespelarna de hade i laget.

Här om dagen när jag slog mig ner i soffan insåg jag att vad det än är som de Italienska spelarna då bar på var värre än vad vi tidigare hade insett. Det vi bara trodde var svagare gener och att navelsträngen till Mamma Mia suttit djupare hos dessa män var istället som det värsta av virus. Det var smittsamt och har nu spridit sig som en syndaflod genom lag efter lag, land efter land. Vart jag än tittade så trillade spelare omkring på planen, även de som stått själva och väntat på en boll i en hörna. Någon fick en lätt putt av en i motsatta laget och det var som om blixten slagit ner. Ansiktet i plågor, kroppen ihopkrupen medans han rullade ont i plågor i gräset tills två med en bår dök upp.

Jag kunde knappt se vidare utan spenderade halva kvällen med att försöka lösa detta snabba sjukdomsförlopp. Först och främst trodde jag att det kunde vara något som kallades Hyperestesi som är typ överkänslig hud som drabbar nerverna. Sen hittade jag att man kan inom viss autism ha sensorisk överkänslighet men det var det inte heller. Benskörhet kom också upp mycket genom mina sökningar men ingen av dessa saker som kom upp är smittsamt så alla tre gick bort.

I slutändan var allt jag kunde komma fram till är att fotbollsspelarna drabbats av någon typ av ovanlig Benjamin Buttonsyndrom. Ja, ni vet som Brad Pitt  fast omvänd på nått sätt. De har gått från män och hamnat tillbaka i bebisstadiet. För hur jag än googlade så var det just spädbarn som hade samma symtom.

Sköra och som när de inte fick som de ville kastade sig på golvet och skrek tills någon vuxen kom och tröstade. Här är då domaren mammafiguren som kommer och tröstar och då straffar "storebror" som varit dum med ett gult eller rött kort och så blir bebis glad igen och glömmer alla smärtor. Tänk vad snabbt ett ben som verkade vara bruten blir springbar igen!

Nä, de är inga tuffingar de där fotbollsspelarna. Snarare ett gäng ynkedomar som lyfter en allt för hög lön med tanke på vad de livnärar sig på att göra. Ja, ja, nu börjar en av er att skrika att de minsann har en kort karriär med tanke på skaderisk men vad är det med det då? Fattar du hur många filmregissörer som står på tur för att anställa dessa grabbar?

De har trots allt mer talang för att agera och spela teater än att sparka boll. Nä, tacka vet jag ishockeyspelare, de grabbarna har pungkulor stora som handbollar. Blodet sprutar, tänderna flyger ur munnen och de tacklas till mos och ändå avbryter de inte spelet. Tänk om fotbollsträningarna hade kretsat mer om hur man gör många mål i stället för hur man ska falla och skada sig så det ser äkta ut så skulle matcherna vara betydligt mer spännande. Så nej, Fotbolls-EM får andra titta på medans jag kollar på när vårt altanstakets färg torkar. Mer spänning där.

Vad tycker du om filmningar? Hör de till sporten eller är det en ovana som förstör sporten?

Sommarbröllop och kobajs

Sommarbröllop och kobajs

Något som hör sommaren till är bröllop och det är alltid en ära att bli bjuden. Denna helgen hade faktiskt jag äran att bli inbjuden till just ett bröllop och det av min allra bästa barndomsväns dotter Emma och hennes Daniel. Hennes mamma och jag har känt varandra lika många år som vi faktiskt är, hela 45 år. Vi växte upp på samma gata och vi blev bästisar redan i vaggan och även våra föräldrar blev bästisar och på den vägen är det. Hon har sett mig växa upp och jag henne och vi känner varandra innan och utan och är väl nästan mer som systrar än bara vänner.

Så när frågan kom upp om jag ville fota hennes dotters bröllop blev svaret ett snabbt ja. Jag har alltid varit en kreativ människa men hittade just fotografering sent i livet. Innan var det målning och pyssel med västkustmotiv som tog mycket av min kreativa ådra men när jag fyllde 30 år fick jag min första systemkamera och där föddes kärleken till just fotografering. Alla är vi bra på något och jag hittade något som jag för första gången kan säga utan att tvivla på mig själv att det är jag bra på. Jag kan inte alla tekniska bitar men jag kan ta bra bilder så jag känner mig trygg bakom en kamera och fotar mycket som jag sedan lägger upp på min Instagram under namnet Pixofurlife.

Men just bröllop har jag hållit mig borta ifrån av den anledningen att det är folks viktigaste dag och man vill liksom inte ta kassa bilder. Ansvaret känns överväldigande och jag blir liksom aldrig helt nöjd med mina bilder och även om jag tycker de blivit bra kan de liksom alltid bli bättre. Sen är jag inte riktigt bra med folk även om jag är social och bredkäftad. Jag har svårt att säga till folk vad jag vill att de ska göra framför kameran för jag fotar ju mest hundar och naturen och naturen gör liksom sin sak utan att jag behöver guida den. Vad kan jag säga, vi Wilanders är uppfostrade att inte ta för mycket plats.

Tack och lov var min väninna med, brudens mamma och hon blev lite som en cheerleader i bakgrunden som guidade och kom på bra idéer. Jag hade planerat en massa och skissat på olika poseringar men vädret tog oss verkligen på sängen. Solen som varit så stabil i veckor dök inte upp, utan i stället kom hans sure bror ösregnet och det tog liksom aldrig slut. Inte ett uppehåll på hela fotningen vilket slog undan så otroligt mycket av det som var planerat. I stället blev jakten på att finna nya platser i närheten där vi kanske kunde skapa lite magi. Linda hade plötsligt det perfekta idén att vi skulle ta oss till en ekhage som hon visste låg nära och förhoppningsvis skulle de stora träden skydda oss från regnet.

Med paraply i högsta hugg och all packning och bruden i vitt med höga klackar började vi vår promenad i ekhagen och försökte se oss om efter det perfekta fotostället. Men plötsligt händer det. Jag känner det och hör det innan jag riktigt kopplar ihop vad som hänt. Ett slemmigt ljud och min fot blir lite geggig. Stirrar ner på min sko och ser att jag sjunkit ner i vad som måste vara världens största kobajs. Asså hur stor var denna kossjävel? Och kossor? Fanns det kossor här i ekhagen? Jag har trots allt koskräck som Kurt Olsson och med tanke på bajens storlek måste denna jäkel vara stor som en T-Rex. Bilderna blev i alla fall tagna, en blandning mellan systemkameran och min mobilkamera då det var svårt att balansera paraplyer och skydda min utrustning mot vätan.

Allt jag senare under bröllopsfesten kunde tänka på var om jag luktade bajs trots jag tvättat av både fot och sko. Lukten satt nog i min näsa och jag vet inte om det var inbillning från min sida att de andra gästerna satt lite väl långt i från mig och min bajssko. Men detta känns väldigt typiskt Majsan. Bara jag kan gå på bröllop och trampa i en massiv bajskorv. Det var i alla fall ett vackert bröllop med ett helt underbart vackert och ungt bröllopspar.

Fick mig att minnas mitt egna bröllop på en strand i Västindien med sanden mellan tårna och vågorna som svalkande rullade in. Jag var 23 år gammal och hade en härligt barnslig syn på kärleken och på framtiden. Jag kan sakna den tiden innan man blev ärrad av livet och blev misstänksam och ishjärtad. Men när man är på bröllop glömmer man av sina krigsskador och börjar tro på kärleken igen. Man ser att alla karlar inte är dåliga och oärliga bara dom man själv haft oturen att bli bekant med. Men nej, jag tror jag håller mig till ett liv med fyrfotade vänner vid min sida. Livet är bra mycket simplare och enklare. Och nattsömnen är definitivt bättre. Som min käre mor alltid sa, "Karlar är bara till bekymmer."

Vilken TV-spelshjälte hade du velat vara för en dag?

Vilken TV-spelshjälte hade du velat vara för en dag?

Som ni vet så brukar jag och min ack så nördiga vän spendera vissa kvällar med att lösa livets alla problem och det händer tyvärr rätt ofta att vi kommer in på mindre seriösa ämnen som måste lösas. Gårdagskvällen var inte annorlunda, inte det minsta. Efter långa funderingar om varför alla presidentkandidater i USA alltid är över 90 år gamla och halvdöda och inte alls snygga och virala som de är i alla filmer gled samtalet som vanligt in på den mer nördiga vägen där vi brukar hamna.

Vi hamnade i en diskussion i timmar vilken TV-spelshjälte vi hade velat vara för en endaste dag och förslagen haglade. Fördelar vägdes mot nackdelar och självklart skrattade vi rått åt varandras olika förslag och tankar. Han ville absolut vara Mario och skutta runt och käka svamp hela dagarna och glida genom gröna avloppsrör men samtidigt kunde han inte släppa idéen att vara Gerald of Rivia heller för att bada skumbad med vackra möer. Själv kretsade jag runt flera olika val för om sanningen ska fram så finns det ju så många att välja på.

Först funderade jag på Spider-Man för den enkla anledningen att det hade varit rätt nice att dingla sig fram emellan höghusen. Att kunna skjuta spindelväv med nävarna är ju inte så dumt det heller. Sen tänkte jag på Sonic och hans snabba fötter men va fasen, vem har liksom bråttom? Inte jag i alla fall. Sen måste jag erkänna att jag snöade in på Kratos som är riktigt bad ass om jag får säga det själv. Trots all jävelskap runt omkring honom verkar han ha det rätt chill. Men sen så började jag tänka lite längre än bara karaktären, jag började fundera på spelvärlden jag skulle behöva lufsa runt i och då blev valet lite lättare för att vara jagad av arga gudar eller sandmonster är inte det minsta tilltalande. Men jag har där emot sen jag var en liten tandlös unge älskat vilda västern.

Jag vet egentligen inte varför för jag misstänker att tiden var rätt skit för alla som levde på fel ände av en revolver men jag har alltid tilltalats av den tiden med indianer och revolvermän. Så mitt val blev som ni antagligen räknat ut vid det här laget Arthur Morgan. En revolverman med ett hjärta. Så en dag i hans cowboyboots hade jag valt lätt. Ridit runt på prärien och räddat damer i fara och lynchat en och annan hästtjuv. Sen hade jag ju självklart letat guld och grävt efter skatter markerat med ett fett kryss. Hade jag sett Micha hade jag antagligen gjort något värre.

Kanske doppat honom i tjära och fjädrat honom innan han fått smaka på min hagelbrakare. Jag hade rånat tåg och diligenser, hjälpt indianerna emot den giriga vita mannen och jag hade besökt någon sylta och druckit whiskey medans nån försupen pianospelare spelat nått glatt i en hörna av baren. Jag hade tittat in i en bordell, jagat rätt på efterlysta brottslingar och byggt en timmerstuga vid en bäck. Men framför allt hade jag nog mest bara ridit runt på min springare.

Hästar har alltid fascinerat mig men när tjejerna i klassen hängde i stallet hängde jag med killar i stället så det blev liksom aldrig av att jag blev en stalltös. Jag blev en spelnörd i stället vilket inte är fy skam det heller, men ibland tittar man ju på sin hemliga bucket list och svär lite. Så ja, det hade varit Arthur för mig om jag fått välja. Han känns som om någon man hade orkat vara. En fåordig man som inte hade tjatat hål i skallen på en. En man med principer för det måste man ju trots allt ha. Och inte en toalettring i sikte som han kan missa att fälla ner för den var väl inte ens påtänkt.

Vilken TV-spelshjälte hade du valt att vara för en dag? Och framför allt varför?