Svenska
Black Friday är en svart dag för min plånbok

Black Friday är en svart dag för min plånbok

Varje November ställer jag in datumet i min mobilkalender så jag inte missar den svarta readagen som i år infaller den 27 November. Min inre fyndare som antagligen kommer från min småländska pappas sida av släktträdet sitter och gnuggar händerna framför datorn i flera veckor innan och googlar runt vad som ska inhandlas. Varför vet jag inte, för som vanligt varje år lyser de varor jag sniffat upp med sin frånvaro och det mesta som reas ut är spel jag redan har i min samling eller B-spel. Nu kommer då kruxet, det stoppar ju inte mig från att shoppa, bara det att jag shoppar skit jag inte behöver. De står där uppe på spelhyllan och hånar mig som alltid, B-spelsgänget som mest av allt drömmer om en het date med min Playstation 4 men som blivit dammsamlare på heltid och mest fungerar som utfyllnad i spelsamlingen. För tillfället står runt femton spel arbetslösa och skriker efter att få jobba men suget finns liksom inte där.

Är totalt omotiverad när jag tar fram de olika speltitlarna och det slutar alltid med att jag sätter tillbaka spelen i hyllan igen med en suck. En dag ska jag ta tag i det säger jag jämnt men tvivlar på att det blir så. Så hur egentligen gynnar denna Black fridayrean mig? Inte alls annat än att hyllorna är trånga bland spelen. Men jag är inte den som ger mig lätt, på fredag kommer jag sitta där igen med hoppet att se spelen jag velat köpa hela året men som inte är några säkra kort, utan spel som verkar halvbra och som inte är värda fullpris. I år vill jag ha A Plague Tale och The Sinking City till min samling mest av allt. Och ja, jag vet att de är billiga som nerladdning men det är inte min grej liksom. Det är lite som med nerladdning som med gud för mig, syns inte finns inte skriker jag som en vildvittra varje gång det kommer på tal. Jag vill ha mina fodral att kladda på och beundra. Jag gillar att beundrande se ut över raderna av blå baksidor som pryder mina hyllor och veta var mina stackars ont förvärvade pengar tagit vägen. Jag har inte sålt ett spel någonsin, har kvar mina spel sen min tidiga tonårstid och då snackar vi kartonger och allt.

Visst några av mina spel försvann när exet fick för sig att göra butiken Game rika och själv få tjugo öre/spelet och straffa mig för att jag inte spelade hans födelsedagspresenter vilket i hans värld gav han rätt att sälja spelen vidare. Men Klonoa förtjänade att förbli ospelat efter att ha lockat fram Leffe med sitt elakaste humör. Var nog där min gamerage startade om jag inte minns helt fel. Bara ljudet när karaktären skrek ut namnet " Klonoa" med japansk babyröst fick håren att resa sig på mina armar. Och den där satans panflöjtmusiken, det räcker med att höra det när man går på julmarknad och min inre Leffe fantiserar var den där flöjten kan stoppas för att få slut på oljudet. Men med min tur kan de väl spela från det hållet också. På tal om flöjt, spelas det fortfarande i skolan? Finns det en stackars musiklärare som fortfarande lär elever falskt tutande att spela "köp varm korv" och i så fall har han kvar sitt hår? Det väcker även frågan om vem det var som bestämde att blockflöjt var det som var det optimala instrumentet att lära alla svenska barn? Den frågan följs alltid upp av frågan om någon gjort karriär på att spela just blockflöjt? Har någon gjort sig ett namn? Jag vill ju veta att tiden av mitt liv som lades just på "köp varm korv" inte var totalt bortkastad. Nu försvann jag lite från ämnet men det är tyvärr så min hjärna fungerar. Jag lägger mycket tid på världens alla viktiga ämnen. Men tillbaka till Black Friday, i år ska jag försöka handla mina julklappar då också. I dessa Coronatider håller jag mig borta från butiker i största allmänhet. Brukar du handla mycket? Och vad hoppas du kommer med på rean?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera
Årets Julklapp 2020

Årets Julklapp 2020

Asså varje år när HUI Research röstar fram "Årets Julklapp" sitter jag alltid lika förundrat och funderar på hur de kommer fram till sina resultat, och ordet " Research" i deras namn får en ju att tänka att det ligger just undersökning och forskning bakom. De har tre kriterier som ska uppfyllas och de är: Produkten ska vara en nyhet eller en vara som fått nyväckt intresse under året. Produkten ska svara för ett högt försäljningsvärde eller säljas i stort antal. Produkten ska representera den tid vi lever i. Och vad blev då årets julklapp 2020? Nä, inte varken munskydd eller handsprit utan ett stormkök. Ett stormkök, seriöst? Hur många sitter just nu och slår in ett stormkök till sin käraste? Antagligen Gunde Svan eller kanske vår käre kollega Mäki som verkar ha en förkärlek till att vandra i obygden och pinka i motvind i det fria.

Det känns lika logiskt som det som blev årets julklapp 2018. Ett återvunnet plagg. Kan ni räcka upp en hand ni som fick moster Beatas avtackade gamla noppriga jumper den julen? Eller farbror Rolfs gamla manchester byxor som sjungit på sista versen sen tidigt nittiotal och som levereras med både hål efter för många smygisar och en dragkedja som låter halva hästen titta ut? Tanken är vacker, men bara doften inne på Myrorna när man går förbi klädavdelningen får mig att tänka på malpåsar och andra människors kroppsvätskor. 2011 lyckades de rösta fram en matkasse. Ja, alltså inte en papperspåse från ICA utan en sån där färdig matkasse som är för de människor som helt enkelt inte orkar handla sin egen mat längre. Är det samma personer som köper färdig pizzadeg och pannkaksmix på flaska mån tro? Eller helt enkelt de som bara tröttnat på att fundera på om de ska äta köttbullar och snabbmakaroner till middag eller Tacos. Själv är jag helt enkelt för kräsen och kontrollerande för att köra med sådant. Herre gud om någon skickat en selleri till mig hade jag knappt vetat vilken ände jag skulle skära i. I min fördomsfulla värld ser jag framför mig hur någon som har kostcirkeln som trospunkt i livet och som blir våt av att bara höra ordet näringsberäkning sitter och packar dessa påsar.

Men jag undrar hur många som fick sig en påse käk den där julen? En påse för att kunna laga en underbar middag till ungarna bestående av en extra ordinär Selleriragu? Hur som helst så skulle jag nog inte våga anställa dessa goa gubbar från HUI som inköpsansvariga på mitt låtsasföretag. Vad ska 2021 julklapp bli? Antagligen en sån där sittring för hemorrojder efter att många suttit och jobbat hemifrån för länge. Nä ni HUI, nu ska ni lyssna på en som har lite bättre koll än ni på det där med julklappar. Om jag skulle få förutspå årets julklapp så blir det en spelkonsol. Vad kan vara bättre dessa tider med Corona när man ska hålla sig borta från baren, folk och caféer? När stackars svenskar inte kan resa till värmen utan att klaga på att bufféerna på hotellen inte är lika välfyllda och hur jobbigt det är att stranda på flygplatsen på vägen hem?

Jag tror dock inte det blir nya Playstation 5 eller Xbox Series X eftersom folk håller stramare i sina pengar på grund av osäkerheten på arbetsmarknaden och även av den enkla anledningen att Playstation 5 lyser med sin frånvaro efter att en för liten mängd producerats. Nä, jag tror på Playstation 4 och Nintendo Switch, den sistnämnda för den yngre massan. Det är vad jag tippar kommer vara det som säljer bäst, inte nått stormkök. Tacka vet jag att krypa upp i sängen, slå på min konsol och dra filten över mig medans jag ger mig ut på ett äventyr på en plats långt bort från bästkustens regniga höstmörker. Vem vill sitta ute bland myggen, fukten, kylan och steka kottar i ett stormkök för att sedan skita bakom en taggig enbuske och torka sig med mossa när man kan ringa närmaste pizzeria för en nybakad kebabpizza och mysa hemma? Frågar åt en kompis. Själv hoppas jag familjen är mig trogen och läser min blogg så jag slipper både stormkök och selleri. Här kommer ett okodat meddelande till familjen: Cyberpunk 2077 och en gimbal till min mobil, så blir Bölden mycket nöjd och ni slipper Leffe på julbordet. Tror du att det gömmer sig ett stormkök i din klapp under granen i år eller är det kanske bara villiga Veras återanvända knytblus? Eller har du turen att det är något spelbart?

När spelet straffar dig med speldemens

När spelet straffar dig med speldemens

Ja, så har jag gjort det igen. Visste att jag inte borde, men kunde inte låta bli. I veckan lusläste jag recensionen om Watchdogs Legion och gillade vad jag läste så jag beställde hem det. Men va kul, nytt spel tänker du nu. Och visst är det härligt med ett nytt spel, men jag misstänker att jag inte kommer hinna spela ut det på bara tre dagar. Och behöver du nu fråga varför jag behöver spela ut det på tre dagar behöver du åderlåtas, och det långsamt. Den 10 November kommer nämligen spelet jag längtat efter i ett helt år, jag tror även jag längtade efter det innan det ens var påtänkt. Vi snackar vikingar här, vi snackar Assassins Creed Valhalla.

Vi snackar stora starka skäggiga karlar med långskepp och yxor. Vi snackar plundringståg mot bleka engelsmän som inte tål sol men som ändå alltid har en underlig förmåga att knycka solsängarna på Kanarieöarna med att bre ut sina badlakan med deras uttjatade fotbollsloggor på. Så vad är nu mitt problem med det hela? Jo mitt problem är att jag svurit heligt på mig själv att aldrig påbörja ett spel utan att avsluta det innan jag påbörjar något annat. Visst, det låter säker löjligt ordningsamt men det har absolut inget med ordning att göra. Kruxet med det hela är att när ett riktigt efterlängtat spel dyker upp släpper du allt du håller på med, och det spelar ingen roll hur långt du har tagit dig i det andra spelet. Du är som en hanhund på en löptik, tänker inte ett uns på konsekvenserna. Och konsekvenser blir det.

Jag har gjort detta misstag så många gånger och varje gång svär jag att det var sista gången och att jag lärt mig min läxa. Men tydligen är inte bara mitt tålamod svagt utan även mitt minne. Alla som gör som jag vet vad jag snackar om, ni vet frustrationen när man efter flera veckor, ibland månader sätter igång spelet vilket man bara stängde av en dag och var otrogen mot med det där bättre spelet, det mer åtråvärda. Nyare. Plötsligt blir du tillbakaslängd mitt i en bossfight, men skillnaden från när du stängde av sist är att du nu inte har en jäkla aning om vilken knapp som gjorde den där häftiga combon eller hur man rullar undan för att undkomma motståndarens attack. Du din ynkliga idiot kommer inte ens ihåg hur du helar dig medans du blir slagen gul och blå. Ungefär som att gå till ett slagfält naken med en hårborste till vapen medans dina fiender har full rustning och långsvärd. Du har drabbats av speldemens.

Du stirrar på din karaktär med samma blick du gav Loki i The Avengers när Hulken pulveriserade honom och lämnar honom med orden -"Puny God". Du är plötsligt inte längre den där tuffa övermäktiga protagonisten du än gång var, oövervinnlig och okrossbar, en sann krigsgud. Du är bara en glömsk sönderslagen tönt som ligger och lipar efter mamma och önskar att du aldrig stängt av spelet från första början. Och på tal om början, det är precis vad du får göra. Börja om från början. För erkänn, du kommer aldrig lyckas i spelet när du inte ens kan komma ihåg de mest simpla knapptryckningar. Jag gjorde det på Infamous 2. Jag gjorde det även på Witcher 2 som jag köpte nyligen till min gamla Xbox 360 eftersom jag älskade Witcher 3 och ville ha mer. Infamous 2 hade jag nästan klarat ut när jag svek det, sen när jag satte igång det månader senare var det just i en bossfight. En överjävlig boss dessutom som var svår även om man visste vilka knappar som gjorde vad.

Slutade med att jag stängde av spelet för gott och det blev stående i spelhyllan i nästan två år innan jag tillslut startade om det och körde igenom det från början. Men ändå sitter jag nu här och styr en stackars punkare i Londons undre värld på jakt efter rättvisa. Jag flyr polisen i biljakter genom att hacka trafikljus och jag spanar in hos elakingarna genom att använda deras övervakningskameror emot dem. Och hur jäkla kul jag ändå tycker detta spelet är så känner jag mig själv för bra. För jag vet att den 10 November kommer inte denna skiva sitta och snurra i min Playstation 4. Den 10 November kommer jag vara riktigt otrogen och hänga med skäggiga karlar istället. Jag kommer smyga runt och lönnmörda, jag kommer svinga mina dubbla yxor och göra livet surt för britterna än gång för alla. Jag kommer vråla mitt stridsrop och slå mig för bröstet. Och det kommer jag antagligen få göra när jag tillslut sätter på Watchdogs Legion igen efter en längre paus. Men då kommer väl stridsropet eka av frustration och jag kommer antagligen slå mig för bröstet av ilska och Leffe kommer säkert göra mig sällskap som vanligt. Men kanske lär jag mig läxan denna gång? Eller? Har du svårt att komma ihåg styrningen efter långa pauser? Eller kör du helt enkelt klart ett spel innan du går vidare?

Hög igenkänningsfaktor

Hög igenkänningsfaktor

Efter att ha trillat ner i kloakerna med ett blött monstrum i hälarna fick jag nog för denna dag av kolasåsfärgade byxor och ögonryckningar i Little Hope och stängde av. Efter trettio minuters ögnande igenom min spelsamling efter något rogivande som kunde lugna ner min hjärtrytm gav jag upp och gick in på Playstation Store istället där plötsligt ett tryggt gammalt spel uppenbarade sig för mig. Bully, eller Canis Canem Edit som det så fint bytte namn till efter massiva demonstrationer och som ingen vettig människa kan uttala utan att låta som en sipp akademiker med en bräda uppkörd i baken strålade det emot mig med sin logga med blått och gult skolemblem. Spelet jag älskade en gång i tiden och som hoppet på en efterföljare aldrig slocknat. Det blev några härliga timmar med spelets protagonist Jimmy Hopkins som ständigt var fylld av hyss och skinn på näsan så det räckte och blev över. Jag kan faktiskt känna igen mig rätt rejält i stackars Jimmy som ständigt hamnar i trubbel.

Nu snackar jag inte mobbning för det har jag tack och lov aldrig varit utsatt för, men det där att sakna impulskontroll utan bara att handla på det som känns naturligt för just dig. Jag var ett besvärligt barn, och så här i efterhand förstår jag varför mina äldre syskon hade vettet att döpa om sin sladdissyster till Bölden. Bölden var en charmig liten knubbig kerub med blond kalufs som ständigt var på jakt efter äventyr och spänning.

Eftersom Bölden var född på det glada sjuttiotalets slutskede var hon ständigt klädd i femtio nyanser av brunt, allt från den mörka dystra bajsbruna till den mer formella "orolig i magen brun", detta vet jag av den anledning att våra fotoalbum är fyllda av bilder på mig där jag ibland är som en kameleont mot vardagsrummets bruna medaljongtapet så man fick leka "Where's Waldo?" för att hitta mig. Pastell var något man bara drömde om på sjuttiotalet. Pastell och män utan polisonger och pornstache. Min mamma Catherines största önskan var dock att man skulle införa koppeltvång på somliga barn. Bölden råkade vara somliga barn. Historierna om bölden var kända på vår gata som var kantad av mexistens-villor och detta på grund av den enkla anledningen att grannarna tillhörde den ständiga skallgångskedjan.

Jag hade nämligen en magisk förmåga att gå upp i rök från väldig tidig ålder. Den mest omtalade historien går långt tillbaka i tiden när Bölden bara var knappt två år. Bölden hade den finaste röda lilla trehjuling med flak som alltid var ockuperat av hennes sidekick Tälen, en smutsig grådassig mjukissäl som hon stulit från sin kusin Stefan och bara vägrat ge tillbaka.
Medans mammas vanliga tisdagsbak av kanelbullar var i full gång i köket cyklade Bölden fram och tillbaka på vår sjöstenslagda trädgårdsgång medans mamma gick fram till fönstret var fjärde sekund och tittade så den okopplade lilla ligisten fortfarande var på plats. Plötsligt ringde äggklockan och plåten med rykande varma bullar skulle ut och en ny skulle byta plats och på de få sekunderna hann det hända grejer.

Vad, kan du då undra? Jo, Bölden var borta. Mamma letade runt som en galning, men ingen Böld fanns att finna, varken i trädgården, lekplatsen som var på andra sidan häcken eller ute på gatan. Mina syskon blev hemringda från skolan än en gång som många gånger förut, här behövdes extra många ögon. Gatans hemmafruar blev även dom engagerade medans de svor tyst för sig själva och undrade vad det skulle bli av den där ungen. Vår närmsta granne Philip lastade in mamma och syskon i hans gräddvita bil och de åkte gata upp och gata ner på jakt efter lintotten som inte hade vett att göra som hon var tillsagd. Precis när de var på väg att ge upp skrek min syster till när bilen rullade förbi ESSO-tappen, stans gamla bensinmack. Och vem stod inte där, en vante hög, med en bestämd min och tog i för kung och fosterland för att få ner tankslangen på en av bensinpumparna med trehjulingen perfekt parkerad nedanför? När arg mamma frågar vad i allsin dar jag försvunnit hemifrån stirrade Bölden oförstående på lilla mamma. "Jag måste ju tanka trehjulingen för sjuttsingen!". Ja, svårare logik än så var det aldrig.

Fem dagar senare blir mina stackars syskon hemringda igen. En rekordvecka kan ni tro, men nej, bara en vanliga dag i vårat hushåll. Bölden engagerade hela gatan än en gång men denna gång stod trehjulingen på plats så tankning var uteslutet. När Turid, grannkvinnan bredvid gick in till sig för att hämta nått hörde hon ett mystiskt skrapande under deras furutrappa. Livrädd för att det var en inbrottstjuv som tagit sig in vände hon i dörren och hämtade gatans starka karlar för att ta tjuven på bar gärning. Tjuven visade sig dock vara Bölden som helt sonika vandrat in hos grannen för att leka med hennes dotters gamla nerpackade Barbiedockor som låg i en låda under trappen dammiga och halvtäckta av hundhår från deras gula hund Pinocchio. Bölden hade tydligen inte förstått att det var helt okey att komma hem till grannen och leka när man hade frågat först men att det var rejält creepy och ovälkommet att bara smyga in utan att säga något.

Inte nog med att Bölden hade problem med att försvinna på de mest osannolika sätt så hade hon även problem med kläder. Hon trivdes mest som nakenfis hennes första tidiga år och det var inte en ovanlig syn att Bölden mitt i vintern kom spankulerande på väg för att ringa på hos bästisen Linda iklädd endast gula gummistövlar för att fråga om hon ville leka. Tyvärr var det även i samma anda som Bölden då och då märkte revir på grannarnas garageinfarter, i mer än en form så att säga. Vad kan jag säga, jag var ett naturbarn. Eller egentligen var det väl mer att jag inte hade tid, hade ju fullt upp med att äventyra och driva min omgivning till för tidigt håravfall.

Jag var även en slug utpressare redan vid fyra års ålder, mina syskon levde verkligen under piskan. Jag hade metaforiska öron som dasslock och lyckades höra allt som absolut inte var menat för mina öron och för att få min vilja igenom med att ständigt få hänga med mina två syskonidoler hotade jag ständigt att skvallra för pappa. Aldrig har lyckan varit större än när jag kom på min storasyster med att tjuvröka. Pappa hade gett henne ultimatumet att rökte hon skulle han inte bekosta hennes körkort och jag ägde henne efter det. Räckte med ett enkelt rop "PAPPA!" och sedan tystna. Jag var två skitar hög men hade en attityd värre än Scarface. Tack och lov synade de aldrig bluffen för Bölden skulle aldrig sålt ut dom, jag dyrkade mina syskon mer än livet och njöt av varje minut jag fick hänga i deras sällskap.

Så jag kan faktiskt känna en djup samhörighet med Jimmy Hopkins, jag har varit han. Jag har varit en riktig skitunge. Jag har varit bölden mellan någons skinkor. Tack och lov blir det ordning på skitungar också. Helt ordning med mig blir det kanske aldrig, jag är för sarkastisk för mitt egna bästa, skrattar för högt åt mina egna skämt och är snuskig så en sjöman rodnar. Men det är alltid på min egen bekostnad aldrig någon annans så det är väl ett plus kan jag tänka mig. Nä, nu har jag faktiskt skrapat ihop lite mod för att köra några timmar Little Hope igen. Eller kanske en kvart. Alla lampor är tända och det är ljust ute, det ger denna kyckling lite styrka. Iallafall till nästa jumpscare får mig att pausa och ta ett toalettbesök. Kan du känna igen dig själv ibland när du spelar ett spel?

H x 3 = Halloween, Handsvett och Hundpruttar

H x 3 = Halloween, Handsvett och Hundpruttar

Ni som känner mig vid det här laget vet att innanför denna underbara, exceptionellt härliga yta bor den fegaste av de fegaste. Hon som får hemska psykopatiska ögonryckningar av för mycket stress i spel och som alltid ser till att lägga fram minst fyra extra par trosor i ombyte när hon kör läskiga spel. Jag brukar av någon konstig anledning alltid förboka läskiga spel för jag vill ju verkligen spela dom, men först får spelen sitta i karantän och håna mig på spelhyllan i en vecka, men ibland i flera månader tills jag lyckats samla mod. Men av någon underlig anledning sitter jag redan nu här, än en gång med fodralet till ett läskigt spel och svär tyst för mig själv och undrar vad fan jag håller på med. Skivan som sitter i är Little Hope, fortsättningen på Man Of Medan.

Vet inte varför jag trodde jag skulle vinna lite mod när jag släckte ner belysningen och tände några stearinljus, tog min gosigaste fluffigaste filt och kröp upp i sängen och tryckte på start. Modet varade i typ två minuter in i introfilmen, sen reste sig lilla kycklingen från sängen och tände tre myslampor innan hon satte sig till rätta igen. När fem minuter till passerat är jag uppe för andra gången och denna gång drog jag igång både taklampa, sänglampa och fönsterlampan så nu lyser rummet mer än den gigantiska julgranen i Rockefeller Center och fröken fegis känner sig invaggad i en falsk härlig trygghet. Spelet kräver min fulla koncentration när valen som avgör mitt öde dyker upp och det känns som jag ständigt gör dumma val enbart baserat på att snabbt ta mig bort från det otäcka. Har en skarp föraning att alla dessa stackars människoöden som ligger i mina händer kommer möta en ohygglig död om det fortsätter så här. Oj, där kom ett creepy barnansikte, dags att pausa och gå upp och hämta nått att dricka.

Har en känsla att det kommer ta mig betydligt längre tid att spela ut detta än vad det tog André här på redaktionen, undrar hur många pissepauser han tog och hur många glas med cider han pausade för att hämta när det blev för läskigt? Känns som jag bytt ut de bruna byxorna mot en mer kolasåsfärgad byxa nu, denna regniga mörka alla helgons afton. Smörkola. Nu blev tanten godissugen också mitt i all otäck stämning så det blev en paus till för att gå på skallgång efter nått att tugga på. Känslan att man kanske skulle fortsätta äventyret när det blivit dagsljus började mala i mitt huvud när jag tog en tugga på en colanapp och försökte lugna mina nerver.

Känns som om alla lampor i mitt rum lämnar otäcka skuggor på väggarna just nu. Varför måste det vara så mörkt hela tiden? Och varför får denna dimmiga tomma läskiga småstaden mig att känna Silent Hill-vibbar? Är nästan så jag förväntar mig att springa på en sexbomb till sjuksköterska med ett ansikte som ser ut som en punkterad handboll eller få säga hej till herr Pyramid head och hans morakniv på anabola. Sen kan jag inte hjälpa att svära och gapa på två collegestudenter som gör det smarta valet att splittra vår glada kvintett till en ledsen ynklig trio. För varför är det alltid så i alla skräckfilmer och spel att folk alltid gör de mest ologiska valen? När någon möts av kladdigt blodiga väggar och bestämmer sig för att undersöka det närmare? Eller när någon hör en dödsrossling i källaren och personen i fråga ropar in i mörkret -Vem där? Vad är det för förväntningar man har då mån tro? Att någon gjort hallonsylt i vardagsrummet men glömt städa efter sig? Att någon ska svara glatt -Ingen! Och vem i helvete hade travat in utan att vara under pistolhot på alla dessa megaläskiga ställen? Svar: Ingen.

Men det skulle väl antagligen bli en rätt kort film eller ett tunt spel om någon som jag haft huvudrollen. Hon kom, hon såg och hon vände på klacken och gick hem. The End. Det spelet hade till och med jag vågat spela. I stället sitter jag här med tjugo kilo handsvett, irriterande tarmrörelser och ett hjärta som dunkar oroväckande i bröstet. I ett allt för upplyst rum, halvt förblindad av en felinriktad takspotlight och en hund som sover bredvid mig men som vid fel tillfälle lägger små högljudda Zyklon-B attacker i min vindriktning som får mig att hoppa ur kläderna i mitt uppskruvade tillstånd.

Nä, dags för ännu en paus. En paus bara för att andas, och kanske vädra sovrummet. Tror hundrackan försöker ha ihjäl mig, antagligen som straff för hans påtvingade veterinärsbesök idag. Bestämmer mig tillslut för att stänga av och fortsätta kriga imorgon när solljuset kommer vara min största viktigaste allierade. Bäddar ner mig igen och sätter på Netflix och letar upp nått som jagar bort fegisen, nått jag sett tusen gånger. Det blir män i trikåer, det blir The Avengers. Marvel får mig trots allt alltid att må bra. För där finns män i trikåer. Lutar mig tillbaka samtidigt som jag för tanken till morgondagens kommande spelning. Kanske kan jag skruva upp ljusstyrkan på spelet? Alla idéer är bra utom de dåliga. Med detta sagt får jag önska dig en riktigt lagom läskig halloween och även passa på att fråga vad du själv spelar en kväll som det här? Och vilken färg är dina byxor?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy