LIVE
logo hd live | Ninja Gaiden: Master Collection
See in hd icon
Svenska
Lifehack 2.0

Lifehack 2.0

Den lyckliga bambatanten Majsan har njutit av semesterns glada dagar i dagarna fyra nu och spenderat några lata dagar i hängmattan. Men som alla andra storsurfare har jag självklart legat med snoken i datorn och när jag inte kollat på E3 så är det löjliga kattklipp och sidor med misslyckade tatueringar som haft min uppmärksamhet i ett järngrepp. Dock har jag snöat in på att kolla på så kallade lifehacks och jag är tveksam om jag skulle vilja kalla det för just Lifehacks, för den ena idéen är sämre än det andra. De absolut värsta är ändå alla som Aftonbladet skriver om, de som "upptäckt" något revolutionerande, men som i slutänden är bara det tillverkarna menat från början att vi ska göra med deras produkt.

Vi har ju till exempel plastfoliekartongen där man viker ner två piggar i sidan för att rullen ska sitta kvar, något som faktiskt en schimpans hade kunnat lista ut. I stället publicerar våran eminenta skvallerblaska bilden på nån från fjollträsk som ser supernöjd ut och som står likt en trollkarls assistent med överraskad blick och pekar på produkten som om hon upptäckt botemedlet till cancer. Nä, lifehacks är väl det sista detta borde kallas. Eller varje år när det vankas grillning i sommarvärmen så är det ett så kallat geni som inser hur man öppnar en påse med grillkol genom att dra i ett snöre. När jag växte upp var ett lifehack att blåsa bort osynligt damm på en NES-kassett för att magiskt få den att fungera igen.

Alla ungar såg ut som om de skulle hålla en konsert i panflöjt innan varje spel skulle startas och vi kände oss verkligen som en förlaga till MacGyver. Eller när våra kassettband trasslat sig och enda botemedlet var en blyertspenna. Här snackar vi lifehacks! Sen finns de dom som har tricks man gör allt för att glömma. För en massa år sedan när jag bodde i en lägenhet i Karlskrona ringde det en dag på dörren medans jag storstädade. Efter att ha stängt av dammsugaren i panik i tron att jag skulle lyckas lura vem den än var utanför dörren att jag inte var hemma  fick jag tillslut se mig som överlistad när ringklockan fortsatte att ringa om och om igen med ett bestämt ljud.

Jag stirrade irriterat på ansiktet utanför i mitt titthål som om min blick skulle trolla bort det rynkiga ansiktet utanför men nej, hon blev kvar. Öppnade och tittade frågande på kvinnan jag visste bodde en våning upp och misstänkte att hon skulle anmärka på mina två soppåsar utanför min ytterdörr som jag satt ut medans jag städade och som jag senare skulle springa ner med till soprummet. Gunbritt som det rynkiga ansiktet hette puttade till en av soppåsarna med foten och frågade andäktigt om det var en toalettborste möjligtvis i påsen, en onödig fråga trots allt när borsthandtaget avslöjande stack upp ur påsen. Jaaa, svarade jag långsamt medans jag i mitt huvud undrade vad hon nu skulle gnälla om. Men gnället uteblev och istället chockade hon mig med en fråga som än idag ger mig lite kväljningar. ”Om du ändå ska slänga den där så kanske jag kan ta den? ” Ehhh, sa hon precis att hon ville ha min använda toalettborste? Som jag använder för att ta bort mina skitränder med?

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när hon avbröt min inre dialog med orden ”Jag brukar bara köra dom i diskmaskinen så blir de som nya”. Så jag nickade bara stumt och såg tanten nöjt bära iväg påsen med sitt nyförvärv upp för trappan till sin lägenhet. Sen den dagen brukar jag slänga en funderande blick på mina vänners diskmaskiner när de bjuder på en fika och i mitt stilla sinne fundera på vad mer än kaffekoppar och mattallrikar de brukar diska där i. Kanske deras hemliga samling av dildos och buttplugs tumlat runt där inne? För med Gunbritt väcktes en misstro till mänskligheten. En misstro att koppen mot mina läppar diskats med något som använts att krafsats runt i holken. Så nej du Gunbritt, alla lifehacks är inte att dela med sig av. Somliga borde inte ens avslöjas, än mindre be andra om hjälp till. Jag vet iallafall att jag hade mått bäst av att inte veta.

Vad har du för lifehacks att dela med dig av?

Lurad på konfekten på E3

Lurad på konfekten på E3

Jag får väl säga att för egen del så lämnade mig årets E3 med en liten bitter smak i munnen i form av krossade förhoppningar och avsaknad av mina önskespel. Bara det att Sony lös med sin frånvaro gjorde ju det hela ännu värre då det är just deras konsol som spelas mest på i Majsans hushåll. Jag sitter fortfarande med min gamla Playstation 4 och hade ju på något sätt hoppas på att få se några väl valda orsaker i form av kommande storspel för att få mig att lägga manken till och slåss bland skalpers för att komma över en Playstation 5 men det uteblev ju så jag får ju säga att jag känner mig lite lurad på konfekten. Men det var inte många spel som fick dreglet att börja rinna och måste-ha-tarmen att börja pirra. Men de spel som såg mest intressanta ut för egen del tänkte jag lista här och det blir tyvärr en ynklig kort lista.

Starfield

När spelutvecklaren jag hatar att älska, Bethesda ,visade upp sitt kommande rollspel insåg jag snabbt att jag nog blir tvungen att investera i en ny krysslåda, en Xbox Series X inom en snar framtid för detta vill ju inte tösabiten som är helt sålt i Fallout-serien missa. Såg riktigt snyggt ut och jag längtar verkligen att se vad det kan bli av detta spel.

Redfall

Och när jag då pungat ut massa deg för Xboxen så måste jag ju ha mer spel i samlingen, och vampyrslakt låter ju inte helt fel. Och riktigt bra co-op-spel finns ju inte i överflöd. Trailern såg riktigt grym ut och kanske kan det få min fegiskompis Emil att fatta mod och köra lite samarbetsläge utan att göra i byxorna? Och eftersom jag gillade både Dishonored och Prey blir detta ett givet köp för mig om det levererar vad det lovar.

The Outer Worlds 2

Den underbara och sjuka trailern sålde det utan snack. Mer behövs inte sägas.

Back4Blood

Få spel har jag haft så roligt med i co-op som deras gamla spel Left4Dead och hoppas verkligen detta kommer leverera samma zombiefest med nervösa ögonryckningar som resultat efter för mycket spelande och extra många trosbyten i slutänden.

Nä, jag saknade många titlar denna vecka. Som en ny Resident Evil Remake, ett nytt Tomb Raider, ett nytt Assassins Creed och ett nytt Uncharted. Nått att verkligen se fram emot. Ett nytt Bioshock eller ett DLC på The Last of Us hade suttit fint, men vad är en bal på slottet? Nu blev det lite nya DLC till Assasins Creed Valhalla och till Resident Evil Village så de kan hålla kvar i det ett år till. A Plauge Tale:Requiem, Life is Strange:True Colors och The Dark Pictures: House of Ashes kommer inhandlas också men inga jättetitlar i mina ögon.

Tyvärr har jag aldrig varit såld på varken Halo eller Metroid Prime så inte ens det kunde liva upp mig. Och låt mig inte börja om penismätarspel som From Software gör, så misstänker att Elden Ring inte kommer falla mig i smaken. Har annat att göra än att visa hur tapper jag är med min cape och mitt svärd, skulle antagligen få sitta och ständigt stirra in i grillstaden med en näve marshmallows som den kassa jävla spelare jag är som saknar allt vad tålamod är. Jag insåg på detta E3 att jag är jäkligt smal i min spelsmak och definitivt måste bredda mina vyer om jag inte ska gå under nästa år.

Vad tyckte du om E3? Hade du tur som fick se ditt favoritspel som trailer?

Prestationsångest eller bara kass som fan?

Prestationsångest eller bara kass som fan?

Jag har så länge jag kan minnas hatat att nån kollar på mig när jag jobbar. Då går jag från att vara den lugna, metodiska och snabba arbetaren till någon som plötsligt klantar sig på de mest simpla saker. Jag misstänker den röda tråden går tillbaka till när jag var yngre och växte upp med en perfektionist till far som ständigt svävade över en och ständigt misstrodde ens kapacitet att klara något själv vilket självklart väckte tvivel hos sig själv och en känsla att aldrig vara riktigt jäkla bra på något. Pappa Jörgen är kock och gick till sjöss när han var ynka fjorton år gammal då han mönstrade på ett Kinesiskt fartyg så han är världsvan och van vid att klara sig själv. Jag ser mig själv som duktig i köket, jag är kreativ och självlärd och eftersom min mamma gick bort tidigt i mitt liv har jag inte haft henne att luta mig emot eller fråga när tankarna och frågorna varit många. Jag älskar att baka och laga mat, men dock inte i min pappas Jörgens sällskap.

 

Innan han ens tar en tugga sträcker han sig automatiskt efter saltkaret och deklarerar att det behövs mer salt. En gång översaltade jag för att jag tänkte att nu jäklar ska han fasen inte gnälla om det, men trots att min tunga krullade ihop sig av saltheten stäckte sig gubben efter mer salt. Han tittar tyst på när man hackar något och frågar om jag ska hacka så där och jag har därför alltid alla taggarna utåt i köket när den stackars gubben är i närheten. Jag vet att han vill väl men att ständigt bli ifrågasatt över de simplaste tingen gör att man tvivlar på sig själv och misslyckas. Såsen skär sig, brödet bränns och kycklingen blir torr i hans närhet, han är som mitt kökskryptonit. Rätter jag kan i sömnen och aldrig misslyckas med går åt helvete bara den hör att pappa Jörgen ska komma på middag. Samma sak är det när jag sitter och spelar. Jag är ingen dundergamer som någonsin skulle kunna slå några rekord eller som bör släppas in på någon multiplayermatch, men jag är bra.

 

Jag kör aldrig på svinsvår svårighetsgrad utan håller mig till normal, till medel. Spel ska vara kul i mina ögon och inte en källa till högt blodtryck och tunnhårighet. Men av någon jävla underlig anledning blir jag tafatt som få när nån ställer sig och glor när jag spelar. Min systerson Nicola älskar att sitta och kolla när jag spelar och varje gång minskar min pricksäkerhet med typ fyrtio procent under hans vakande ögon. Jag känner mig plötsligt som åttiofemåriga farmor Tyra som plötsligt hittat en handkontroll och inte riktigt vet vad den gör. Ungjäveln vänder blicken emot mig och säger till mig vad jag ska göra för att sikta bättre. Och inombords skriker jag att jag faktiskt är bra! Jag lovar! Innan du kom prickade jag alla Geths, det är du som är som dålig spelkryptonit!

 

Men sanningen är att jag lider av sjuk prestationsångest. Men jag tror inte jag är ensam om det tack och lov. En kompis till mig har skrutit sig hes på Facebook om sin två åring hemma som enligt henne ligger på en fem årings kapacitet och tydligen både kan räkna och konversera i svåra meningar. Men allt jag möts av när jag är där är en unge var största prestation är att blåsa bubblor med nässnoret som ständigt hänger som en grön sträng under vänster näsborre. Samma geni till unge har även setts spisa en och annan färgkrita så han antagligen kan fisa i regnbågens alla färger vilket i sig är rätt storartat. Men nä, inte lätt att ha prestationsångest i sån tidig ålder. Tror både jag och lille Aron får jobba på detta för att nå vår sanna potential när vi har ögonen på oss.

 

Cockblocker? Nej, bara en Gameblocker

Cockblocker? Nej, bara en Gameblocker

I förrgår när jag var som mest stressad och rusade mellan hyllorna på Ica sprang jag på en bekant som jag inte sett på lite över tjugo år. Hon grabbade tag i mig vid mjölkdisken och trots Coronarestriktioner lyckades hon tvinga till sig en sån där hemsk vaggande tjejkram som är typiskt för våpiga högljudda tjejligor man ibland ser på stan men som jag själv alltid tyckt ser enbart löjliga och tillgjorda ut. Jag fick i mitt stilla sinne stoppa mig själv och försöka leta igenom mitt hjärnbibliotek vem människan var och till mitt försvar när jag väl kom på det ska sägas att vi aldrig var särskilt nära, mer en bekant till en bekant.

Kvinnan ifråga tittade nyfiket men bestämt på mig och kikade runt i golvhöjd efter mina icke existerande ungar medans jag stirrade tillbaka på hennes mycket verkliga barnaskara på fyra högljudda ligister som mer lät som om de var femton stycken och medlemmar i en huliganliga som precis sett sitt favoritlag förlora och nu börjat skaka på kravallstaketen. Den vanliga frågan som jag som vanligt alltid får av mammor på randen till nervsammanbrott kom snabbt levererad och den var självklart hur stor min barnaskara är nu när jag passerat de fyrtio. Som barnlös infertil kvinna har jag tröttnat på den frågan som alla som bara skakar kalsongerna och blir gravida slänger ur sig och har för länge sedan slutat att linda in utan svarar nu mera att jag tyvärr inte kan få några.

Tystnaden blir alltid lika tjock så man kan skära i den med en kniv och i smyg njuter jag av hennes röda kinder av olust och skam. Tänkte att det kunde du allt ha för att du ställer okänsliga frågor. Hon hämtade sig dock lite väl snabbt och vi började då prata om arbete och fritid och hon förklarade att hennes tid lades på stadens alla kaffehål med andra lattemammor och sedan följde en femton minuters lång predikan att hennes tid lades på det viktigaste i livet, hennes barn och att de var livets gåva och meningen med livet.

I mitt huvud funderade jag på om hon när hon la all sin vakna tid på ligisterna helt glömt av uppfostran när jag i smyg sneglade på en lintott som vid det tillfället försökte klättra in i mjölkdisken medans han slängde ett paket lättmjölk på golvet så den vita vätskan började sippra ut på klinkergolvet. Min andra fundering var om mitt liv i hennes ögon då var totalt meningslöst eftersom jag inga yngel hade? Jag vaknade till liv ur mina funderingar när jag såg att hennes läppar slutat röra sig och ett uppfodrande väl nopprat ögonbryn höjts. Jag harklade mig och fick be henne upprepa sig och insåg att hon ville veta lite om mig och jag förklarade att jag jobbade på en högstadieskola och skrev på en speltidning på fritiden.

Spel? Du menar som Lotto och Poker? Jag stoppade henne innan hon listade mer meningslös betting och förklarade att jag spelar TV-spel på min fritid och även skriver om det. Och där kom den, blicken. Hon fnittrade till innan hon lyckades hejda sig och himlade med ögonen innan standardsvaret kom, "Har du inte vuxit ifrån det än?" Mitt redan stela leende blev vad jag kan tänka mig en stillbild av Heath Leedgers Joker och jag blev sjukt provocerad trots jag vid det här laget är så van vid samma tröttsamma mening. Innan jag hann komma med en ljuvligt giftig kommentar som rullats in i två kilo socker, fem kilo bitande sarkasm och ett svalt leende vände hon plötsligt på sitt huvud och grabbade tag i en man med jagad blick och ett undan flyende leende och ett ögonblick trodde jag hon hittat en till gammal bekant som nu skulle överösas av misstänkta Coronabakterier och vaggande kramar.

Med orden "Ruben spelade också såna där meningslösa spel när vi träffades men det fick jag snabbt ur honom" avslöjade hon utan att presentera honom att den skäggprydde nervösa spillran av en man var hennes bästa hälft. Och där och då rann min irritation av mig för att i stället bytas ut till en stor portion sympati för mannen med den nedslående blicken. För en snabb stund såg jag livet återkomma i glansen i hans ögon när han vågade sig till att rabbla upp vad han brukade spela i form av World of Warcraft och Counter-Strike innan den kvinnliga glädjedödaren fimpade hans tal med vad som verkade vara ett Jeditrick.

Jag ursäktade mig snabbt för att slippa att själv bli utsatt för hennes Jedikrafter som verkade ligga i att suga bort glädje och livslust och medans jag vände mig bort från Selma och lilla Fridolf och sakta gick iväg mellan kylarna fyllda av mjölk och juicer kunde jag känna vad jag tror var den stackars karlens försök att sända en ljudlös S.O.S signal till mig att rädda honom från ett liv utan TV-spel och glädje. Men jag gick vidare till brödavdelningen med tanken att huliganligan trots allt behöver en pappa. Men mina tankar går till honom, styrkekramar och många hjärtsymboler och allt det där.

Och med denna text vill jag uppmärksamma alla dessa stackars män där ute som idag sitter i parken på en filt medans deras kärringar lägger upp bilder på mysiga picknicks på Instagram med hashtags #harenunderbarsöndagmedälsklingen, alla män som blivit ivägsläpade på en loppis fylld med en massa skit bara en kvinna kan gilla och se nån funktion i och allt dessa karlar kan göra är att sitta och fundera på i sitt stilla sinne är hur det kändes att hålla i en handkontroll. Hur det kändes att hålla i en hagelbrakare och peppra zombies fulla med kulhål. Hur det kändes att ha en egen vilja. Jag tänker på er. #Styrkekramar #Kämpa på.

När spel buggar loss mer än Kicki Danielsson

När spel buggar loss mer än Kicki Danielsson

Har spel alltid varit så buggiga som de är nu? Eller är det så att vi blivit mer sparsmakade och uppmärksamma med tiden? Jag tror på det förstnämnda och jag tror inte det är så att vi plötsligt sitter med sämre programmerare och tv-spelstillverkare än tidigare utan att det är denna ständiga stress att släppa spel innan de är klara till hundra procent som är den återkommande boven i dramat. Bästa exemplet på detta stavas ju nu senast med Cyber Punk 2077 som överallt blev hyllat som ett mästerverk och årets spel innan det ens hade släppts på marknaden. Och titta hur det gick med det, sönderbuggat till tusen vid release och ett spelbolag som fick ge pengarna tillbaka till en uppsjö av besvikna spelköpare. Och i samma takt som kvalitén på våra spel sjunker ökar just nu priset på dom vilket jag tycker är en konstig addition då de två inte borde gå hand i hand.

Om jag ska betala nästan åttahundra för ett spel så förväntar jag mig att det är färdigutvecklat och spelbart vid inköp. Vad jag däremot inte förväntar mig är att redan samma vecka som jag köpte det ska behöva ladda ner patchar större än orginalspelet och lite till. Enligt min mening finns det inget mer avtändande i spelvärlden som ett efterlängtat spel som är överöst av buggar som förstör första intrycket och hela spelupplevelsen. Det är lika sexigt som en man som inte tar av sig tubsockarna i sängen för att flåsa dig i örat eller en kvinna i tvättstugetrosor med dåligt resår och sängkammarblick, alltså inte ens lite upphetsande. Förut var det vissa spelutvecklare som gjort sig ett namn på att vara allmänt buggiga som till exempel Bethesda där man räknade med buggarna redan innan man upplevde dom. Men på senaste tid tycker jag småbuggar börjat dyka upp i spel jag verkligen inte stött på någon tidigare, spelserier som alltid hållit hög kvalitét.

När till exempel Mafia Definitive Edition släpptes förra hösten höll jag på att bli flintskallig av ren hårryckarfrustration när uppdrag efter uppdrag fick göras om när buggarna satte krokben för att kunna slutföra de. Ibland snackar vi en timmes omspelning vilket jag tycker är ett hån mot oss spelare som lagt dyra pengar vid inköp. Då förväntar jag mig mer, nä förväntar är fel ord så förlåt, jag kräver mer. I senaste Assassins Creed Valhalla började en uppsjö av buggar dyka upp i samma veva som de första nedladdningsbara Yulefestivalerna kom. Uppdrag som försvann, karaktärer som inte fanns där de skulle vara och objekt som gick upp i rök. Min Eivor var ständigt aspackad varje gång jag satte på spelet och jag var då tvungen att meditera för att få henne i spelbart tillstånd igen. Så snälla ska ni släppa extramatrial se då till att det fungerar annars är jag hellre utan. Blir ju att man sneglar illa på hela spelet efter en sån miss.

Just nu avnjuts Mass Effect Legendary Edition och även där har små buggar kommit smygande i form av plötsligt frusen bild så omstart behövts som åtgärd för att komma vidare. Även en av mina sidekicks Kaidans ena vapen gick upp i rök under ett uppdrag och det såg ut som om han försökte spela luftgitarr när han försökte avlossa ett vapen som plötsligt inte fanns i hans armar längre. Nä, personligen är jag sjukt trött på missar och slarv. Är det inte dags att vi som spelare kräver mer valuta för våra slantar? Är det inte dags att vi åtminstone kräver att spelen vi köper är färdiga vid release? Vad tycker du? Vilka är dina värsta buggminnen?

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy