Tomlådor och byxsnokar

Sen jag var riktigt liten har jag varit maniskt rädd om mina prylar. Mina Barbiedockor hade orginalfrisyrerna och kläderna kvar och har det än idag i lådan i källaren, mina gamla Nes-spel ligger kvar i sina pappersfodral med manualer och allt och alla plastfodralen på mina Playstation 1 spel är hela. Mina spel och filmer är repfria och efter att jag insåg att inte alla är lika rädda om sina prylar som jag så lånar jag inte ut spel till någon längre. Att vara på besök hos folk och se deras tv-spelsskivor ligga travade över varandra i hyllan får håren på mina armar att resa sig, vad är detta för barbarer??!! Sätt in i fodralen era kretiner!

När jag skulle flytta sist från Karlskrona till Alingsås hittade jag alla mina barndomsböcker från Kalle Ankas bokklubb. De såg precis olästa ut, trots jag läst dom så ofta så jag kunde historierna utantill. Kan ju tyckas att jag var ett snällt och försiktigt barn, eller hur? Jag har själv alltid gått runt och inbillat mig detta, men tydligen är mina syskon av en helt annan åsikt. Medans jag har lådor kvar av mina fina hela leksaker i nyskick lyser deras gamla leksaker med sin frånvaro. Varför kanske du undrar? Jo, det råkar vara så att deras lilla syster som gick under namnet Bölden, levde upp till det namnet med bravör. Medan Bölden, alltså jag, var sjukligt rädd om sina egna grejer på samma sätt som jag kan tänka mig att en Amerikansk seriemördare var som liten, lika oförsiktig var jag med andras leksaker. Min syster hade världens finaste sagobok kommer jag ihåg, orsaken att jag kommer ihåg den var att jag la extra mycket tid med att färglägga varje sida i den och målningarna skulle gjort Pablo Picasso stolt. Min systers sötaste Cindydocka, alltså Barbies fulare granne fick sig en omstyling med saxen så de blonda lockarna rök in till skalpen och hon blev plötsligt en han med egengjorda bläcktatueringar längst armarna och gick till historien som den första kända transdockan från Hasbro. Bölden behövde nämligen en pojkvän till sin Barbie, vem skulle annars försörja Barbie och hennes sjuka shoppingmani?

En jul fick alla vi barn välja varsin marsipangubbe på ett kondis, vi stog ute i snön i kylan och tryckte våra små ansikten mot rutan medans vi valde väl. Syrran och jag mölade i oss våran direkt, medan min bror som var löjligt sparsam sparade sin. En vecka senare mötes han av rena brottsplatsen när han kom hem från skolan. Hans älskade lilla snögubbe av marsipan hade blivit halshuggen och fått huvudet uppäten av hans hemska lillasyster som slukat det klotrunda huvudet i ett nafs med morotsnäsa och allt trots att den var svettig och torr som fnöske. Tack och lov var jag ett sladdbarn, och då har man av någon anledning alltid föräldrarna i sin ringhörna så det skyddade mot mina syskons hemska planerade vedergällningar. Men visst kom hämnden när jag minst anade det. Min syster gjorde tyst motstånd mot mina illvilliga sabotage och en strategisk hämndaktion i form av vulgära, perversa målningar som uppdagades när Bölden tog fram sin samling av perfekta Pixiböcker och letade fram favoriten "Daniel i lejongropen" började. Det var målade snoppar precis överallt, lila snoppar i ansiktet på min sagohjälte Daniel och snoppar på lejonen. Stackars Daniel blev ju helt distraherad i sin kamp mot lejonen med alla dessa byxsnokar runt omkring sig. Systeryster hade lyckats måla snoppar på precis varenda sida i den lilla boken, stora som små, och när jag tänker tillbaka inte särskilt anatomiskt korrekta. Kanske är detta källan till min något perversa humor? Andra barn är ju trots allt uppväxta med böcker som Babar på äventyr medans jag blev utsatt för detta. Så tack för den syrran!

Mitt ordningssinne har dock följt med mig in i vuxenlivet, och det är nu när jag lever i trångboddhet till skillnad från min gamla stora villa som jag inser att vissa saker borde jag kanske sluta med. Som mitt ständiga sparande på alla mina kartonger till spelfigurer, spelkonsoler och spelmerch. Alltså, hur många har banankartonger fyllda med mer kartonger? Och nu snackar vi inte en eller två, vi snackar många. Sanslöst, men jag vill inte göra mig av med dom. Tänk om jag en dag ska sälja, då behöver jag ju kartongerna. Men innerst inne vet jag att jag aldrig kommer ta farväl av mina älskade spelgrejer, de har ju följt med mig så länge som jag kan minnas. Så min källare får fortsätta att bestå av kartonger som innehåller mer kartonger. Min källare är i grund och botten bara fylld som en stor babushkadocka, öppnar man en så finner man en ny och så fortsätter det i oändlighet. Men samtidigt gillar jag ju ha kompletta saker och en konsol är ju inte komplett utan vare sig handkontroll eller den fina kartongen. Lite som jag, jag är inte komplett utan min Playstation 4 eller min spelsamling. Nä, den som har mest lådor när han dör vinner! Gäller bara att tala tyst om detta så de stackars krakarna som hjälpte mig flytta och bära hundratals lådor inte får nys om att hälften av dom var just tomlådor för då hänger jag löst misstänker jag. Inte alla som uppskattar varken ordning och reda eller tron att en stackars låda kan göra gammal skit värdefull en gång i framtiden. Allra minst min far som brukar skaka på huvudet åt mina inköp.
Så hur gör du? Sparar du också på lådorna eller är jag en skum jäkel? Är du en fodral eller hylläggare av dina spel? Är du en kretin? Barbar? Kom igen med sanningen nu, lovar att inte bli arg. Bara upprörd och kränkt för alla stackars spels räkning.