Dåliga förlorare och sämre vinnare

Alla har vi stött på dom, de där som inte kan ta en förlust på ett värdigt sätt. De som låter sina känslor synas, som går från ett till hundra på några sekunder och som förvandlar ett simpelt sällskapsspel eller tv-spel till blodigt allvar. De ska dock inte blandas ihop med småbarn även om det är lätt hänt då de har flera likheter i sitt beteende så som stampandet i golvet med foten, darrande underläpp och högljutt gnällande. Den dåliga förloraren kommer i alla former och kön även om jag nog misstänker att mannen är överrepresenterad i detta fall och de bär oftast på en övertro av deras egna förmåga i spelet som spelas. Redan i början av spelet har de i smyg tagit ut sin vinst i förväg och har antagligen redan sett sig med en fet pokal och ett diplom i bakfickan vilket gör att förlusten känns extra hård när den väl blir verklighet.

Jag har stött på min beskärda del av dåliga förlorare i mitt liv och insett att bakom varje dålig förlorare sitter en nöjd mamma som aldrig låtit sitt barn förlora i något sen dagen han/hon föddes. Hon ser inget fel i att låta sin lilla pralin vinna i allt han gör, hon stärker ju bara honom, peppar och gör honom till en klar vinnare. Vad hon dock inte räknar med är att livet inte fungerar så. Man är ingen vinnare bara för man tror det, det krävs jobb och tålamod. Det krävs att man är bättre än alla andra. Min storebror var en löjligt dålig förlorare när vi växte upp. Och inte nog med att han var en dålig förlorare, han fuskade utan att blinka och med en självklarhet. Varför vi varje gång gick med på att han skulle ha hand om banken när vi kände till hans kriminella bana som bankrånare och svindlare i Monopol kan jag än idag inte besvara, men kanske var det för att han var tio år äldre än jag, större och starkare? Varje gång han höll på att förlora drog han alltid magiskt fram en bunt sedlar som han gömt i sin högra strumpa som en annan Donald Trump och räddade sig själv från utklassning och bankrutt.

Om han väl förlorade hände det ofta att han vände upp och ner på spelbrädet så vi andra inte kunde spela vidare och tjurande lämnade rummet. Och detta var ändå de mer städade tillfällena, annat var det när han en gång mördade en vattenmelon. Mamma och pappa var bortresta och vi syskon hade huset för oss själva. En kusin hade kommit hem till oss och vi satt alla och spelade "Kotte" vilket var ett kortspel där man spelade i två lag. Min bror är känd för att tänka väl innan han handlar, en total motsats till mig, lillasyster Bölden som alltid tänker efter hon handlar. Tyvärr kan han fundera lite väl länge ibland och då kan ju liksom inte Bölden bara sitta ner i båten och vänta, då måste man ju häckla och stressa lite. Han skulle skicka vidare ett kort till mig och eftersom det dröjde så, så kanske jag råkade reta honom för hans andranamn som råkar vara Morgan, och jag kanske råkade fråga om det stavades Morgan med stort M och litet organ.

Detta var något han hörde ofta från retstickan till lillasyster och kanske var det en gång för mycket som fick det att rinna över eller så kanske det var att han råkade skicka fel kort som gjorde det, men det enda jag kommer ihåg var att bordet vältes och korten regnade runt oss och sedan försvann han som Mr. X i Resident Evil in i köket där det lät som om han slog en stekpanna i huvudet på nån. Det visade sig att nån stekpanna inte var med i brottet, utan det var mer knytnäve VS vattenmelonen mamma köpt till mig som hade åkt på spö, och det så illa att vi fick torka vattenmelonkött och kärnor hela kvällen från både tak och köksluckor. Inte nog med en bror som fuskade och var en sur förlorare så råkade jag gifta mig med en man som var den sämsta av förlorare man kan tänka sig. Ni vet en sån som bara är allmänt arg när man spelar, som skakar tärningarna lika aggressivt som en annan skakar sig en drink och som suger bort det roliga i spelet för det känns som om ni spelar på liv och död.

Jag insåg vem som låg bakom hans dåliga förlorarattityd när vi en dag spelade Monopol med hans mamma och maken landade på mitt dyraste hotell på min dyraste gata. Han satt där sur som en barnunge med utskjutande underläpp och sammanbitna käkar medans han räknade upp sina sista slantar under tystnad, sedlar som inte ens skulle täcka parkeringsavgiften. Plötsligt bröts tystnaden av lilla mamsen som plötsligt börjar räcka över en hög med skrynkliga sedlar till honom och jag stirrar chockat på samspelet mellan mor och son. "Han kan få låna av mig"... Nej, nej, nej! Här lånas inget! Hela poängen av spelet är ju att när dina cash är slut så är också du slut! Hasta la vista, Auf wiedersehen, bye bye motherfucker. Tyvärr var de två mot en och tydligen är jag elak när jag inte låter alla leka så det slutade med att mor och son gjorde en Robinsonpakt och gjorde allt för att rösta ut mig från ön, eller samarbetade för att jag skulle åka ut i spelet. Det som skulle vara en rolig spelkväll förvandlades till lite vad jag föreställer mig klädpoker på Kumla skulle kännas som, en vinst som skulle göra ont och vara ömmande.

Efter den gången började Monopolet samla damm och även resten av min stora sällskapsspelssamling föll i glömska. Sen några år senare gjorde jag det stora misstaget att köpa Buzz till min Playstation 2 i ren inbillning att det kanske är sällskapsspel han inte klarar av utan att förvandlas till en jättebaby. Eftersom jag älskar musik blev Buzz Music ett självklart val och satan va bra jag var. Inte nog med att jag är allätare när det gäller musik, jag är snabb som en vessla och utklassade alla jag spelade emot. Tyvärr brukar det vara så att ingen gillar att förlora 0-50 och min make verkade inte heller mäkta glad över det hela konstigt nog. Han bytte Buzzrar oftare än han bytte kalsonger, det var ju självklart fel på hans knappar. Mina vinster hade inget med att jag kunde mer än honom. Så vid en middag med svärmor halade hon plötsligt upp ett nytt spel ur en påse, första och sista tv-spelet hon köpte ska tilläggas. Det var Buzz Sport och de tittade på varandra med nöjda leenden i samförstånd. Alla som känner mig vet att jag hatar sport. Tyvärr verkade det som om deras Buzzrar var trasiga även denna gång för jag sopade mattan med dom båda trots sportfrågor från helvetet. Och jag gjorde det redigt och rejält. Och lika dålig förlorare som min make var ska ju sägas att lika dålig vinnare är jag. Om nån surar och häcklar mig får de dubbelt upp tillbaka, jag är slängd i truten som en sjöman och det är lika mycket en förbannelse som en välsignelse. Kan ju avslöja att det hela slutade iallafall med att svärmor bröt upp från middagen tidigare än planerat och vi hade radiotystnad i dagarna två, vilket var en vinst i sig så att säga. En storvinst, som att vinna den där bautastora kexchokladen på Liseberg som alla traktar efter. Nä, det är hälsosamt att förlora. Hur ska man annars lära sig att överkomma svårigheter? Hur ska man lära sig att bli bättre?

Jag ska väl inte sitta här och säga att jag tar en förlust med ett leende. Då hade jag ljugit stort. Alla som sett mig framför mitt älskade tv-spel har även också haft oturen att höra mig. Jag gapar av ilska, jag slår näven i soffan som en ilsken tre åring och biter mig i kinden så det gör ont ibland. Och i vissa spel hör det nästan till, när millimeter hopp ska göras, där ett felsteg leder till döden. Där bossar dödar dig med en lätt fis och du inte fått spara på två timmar. Hade du inte reagerat med känsla vid det tillfället hade jag googlat dig så du inte råkat vara en ny Ted Bundy. Men skillnaden är ju att jag inte ger upp mina spel, jag kämpar vidare. Jag lär mig, jag analyserar vad jag gör fel. Skillnaden är bara att den enda jag förpestar tillvaron för är mig själv när jag får mina utbrott framför tv-spelet.

Är du en dålig förlorare? Hänger du läpp och surar som ett dagisbarn om du förlorar? Eller tar du en förlust som de flesta av oss, som en del av livet?