Oftast när något får mycket ris så brukar jag inte bry mig om det inte är något jag längtat efter riktigt länge, utan jag vill helt enkelt bilda mig min egen uppfattning i stället. Och väldigt ofta är det ett bra drag för min egna del då jag med åren insett att min filmsmak inte alltid är så vacker och dekadent i andras ögon. Jag sticker inte under stolen att jag hellre ser en riktig härlig actionrulle istället för ett mörk och kriterrosat drama på franska som fått 22 Oscarsstatyetter av en helt enig jury. Ska jag vara ärlig så skulle jag hellre dra ut mina egna naglar med en slö tång än att tillbringa tre timmar av mitt liv framför en sådan rulle.

Tar hellre och slukar en Jerry Bruckheimerrulle vilken dag i veckan framför filmer med unika kameravinklar och svartvitt utförande. När det kommer till serier brukar jag längta efter serier som finns på kanaler jag har i mitt streamingbibliotek, resten är rätt ointressant för mig i största allmänhet. När Sagan om Ringen-serien The Rings of Power dök upp väcktes dock en liten nyfikenhet då jag dyrkar filmerna och gärna förlustar mig med filmmaraton lite då och då och bara kommer ut ur rummet för en och annan kissepaus. Men det var just bara nyfikenhet, kanalen fanns inte en tanke på att skaffa så den kändes rätt ouppnålig för mig där och då när första säsongen dundrade in på Prime.

Det tog sedan inte lång tid innan de första kritiska orden dök upp, precis som jag visste att de skulle. Om något så ska man tydligen ge fan i att filma filmer och serier där det finns en sekt med neurotiska fans som sitter och dyrkar originalet och sedan kommer granska allt som släpps under lupp och med ständiga kristiska blickar som bara letar fel. Det är en tunn glasskiva att trampa runt på med stora skor. Första avsnittet var de rätt förlåtande med men sen var det som om fördämningen brast och klagomålen haglade.

En på redaktionen förklarade för mig att det var som om någon gick loss på stackars Tolkien med en trasig flaska i ändalykten, så illa var serien. Så nyfikenheten försvann. Inte ville jag se något som skulle vara som ett sår i ändan. Men låt oss spola fram bandet. För ni vet hon som ständigt är sisten på bollen, hon skaffade Prime för några veckor sedan och sedan dess har serierna plöjts på löpande band. Reacher blev den första och jag föll hejdlöst för den stora jätten som lyckades fylla ut skjortan på Jack som aldrig lille Cruise med sina 1.70 cm gjorde. Sen föll min blick på The Rings of Power och den där nyfikenheten började göra sig påmind.

Tänk om såret i ändan bara var en liten finne? För en finne i röven kan jag liksom leva med. Så jag sa fuck it samtidigt som jag drog i gång den och hoppades på det bästa. Jag får väl säga att jag idag är väldigt tacksam att jag väntade. Att jag inte brydde mig nämnvärt om vad folk sagt. Jag gick in i serien utan några som helst förhoppningar, det enda som fanns var intutningen att detta skulle vara skräp. Och kanske är det därför jag kom ut på andra sidan med vad jag tycker var en riktigt bra serie. Den var i mina ögon påkostad, snygg och välspelad.

Många karaktärer jag gillade och som jag skulle bli sur om de gjorde en Game of Thrones, med ni vet när de offade Sean Bean med huvudkapning och allt. Och på tal om Game of Thrones så gillade jag denna bättre än den nya GoT-serien. För i den serien skulle jag ljuga om jag sa att jag blev ledsen om någon dog. Nä, föredrar alver och Sauron framför maktgalna incestmuppare vilken dag i veckan. Och jag måste ju säga att det är nice att bli fingermatad av mer historia bakom allt som ledde fram till Bilbo och Frodos äventyr. Att få vandra på stigen och hålla Galadriel i handen och få veta hennes början innan hon blev drottningen av Lothlo'rien och den vita häxan. Det ger liksom bara mer glädje nu när jag sett om alla Hobbit-filmer och Sagan om Ringen tätt efter jag såg klart serien. Det binder ihop berättelsen och täpper igen hålen som funnits där för oss som inte orkade ta oss igenom tegelstenarna till böcker och i stället kastade oss direkt över fulkulturen.

Nu går jag här och vankar som en äggsjuk höna i väntan på säsong 2 som gärna får komma redan imorgon. Eller i övermorgon. Jag blir ju liksom inte yngre här. Så folk får tycka serien är som att få en pungspark av självaste Hulken eller att bli utsatt för Håkan Hellströms musik, jag, Majsan med tvivelaktig smak gillade den och det är gott nog för mig.

Vad tyckte du om serien?

Janne Guillous bok Ondskan blev film 2003 och då tyckte jag den var riktigt, riktigt bra. Man led verkligen med Erik Ponti, både i hans hemförhållande och på snobbskolan han skickades till där våldet var hans vardag. För några dagar sedan hoppade jag på tåget där Ondskan blivit serie i sex ynka delar på TV4 Play och jag måste väl meddela att serien har gjort mig till en levande zombie. Varje dag efter jobbet har jag krypit ner under filten, haft en skål med popcorn på bröstet och trillat ner i kaninhålet av ren skär beroende som de få avsnitten väckt i mig.

Varje kväll när min sovklocka ringt i mig som om jag var Skalman har jag ignorerat den för bara några minuter till. Minuter blev till timmar och sedan har lampan släckts vid 02.00 bara för att ringa vid 03.30 och viska att det är dags att gå upp och göra sig redo för en härlig arbetsdag. Påsarna under ögonen har varit stora som Ica Maxis papperskassar och den svarta nyansen får folk att undra om jag gått och blivit Goth eller planerar att starta ett dödsmetallband. Men hur mycket jag än svurit att idag ska jag släcka tidigt så händer det igen. Jag kan inte slita mig från Eriks öde.

En del av mig säger högt när jag ser överklassungarna som stampar runt att "Ha!, jag visste väl att det är så dom är de där 08:orna med bakslick och stickad pullover över axlarna!". För lika mycket som 08:orna som fötts med en silversked i rektum har fördomar om oss medelklass-Svensson, lika mycket ser jag dom som oempatiska kryp som aldrig behövt göra ett handtag av hårt arbete i hela sina liv, som dekadent njuter livets glada dagar med skumpa till frukost, lunch och middag och som antagligen inte skulle räcka ut en hand till en drunknande i nöd.

Isac Calmroth gör rollen som Erik Ponti så övertygande att jag kan känna hans smärta, ilska och hans förnedring. Christian Fandango Sundgren spelar Otto Silverhielm med bravur och får mig att älska att hata honom. Han är vad Joffrey Baratheon var i Game of Thrones. En psykopat bakom en välkammad lugg och ett bländande leende. Någon man hoppas ska få nyllet mosat genom varje avsnitt. Att han ska möta den större fisken i dammen. Och om Otto är Joffrey så måste ju Gustaf Skarsgård som spelar Eriks styvfar Åke Ponti vara Ramsay Bolton.

Det går inte en minut som jag inte vill örfila upp honom så hans överkamning blir ruffsig och hamnar på fel sida om flinten. Han gör rollen som grym, alkoholiserad tyrann med perfektion och visar verkligen upp sina skådespelartalanger. Om man led med Erik Ponti i filmen så känner man här i serien varje slag och varje piskrapp som om det vore ens egen rygg som blir pryglad. Varje avsnitt lyckas väcka så många känslor i mig. Den är mörk och fylld av förnedring och smärta, men samtidigt får man inte glömma att den trots allt är fylld av en stark vänskap och en vacker kärlekshistoria mellan Ponti och kökshoran Marja. Jag måste säga att jag saknade den kommentaren i serien.

"Erik har knullat med kökshoran!" Jag är en filmfantast av rang och finner stor glädje att alltid slänga filmkommentarer runt mig när jag ser filmer jag sett om och om igen och jag satt igenom hela serien och bara väntade. Snart kommer den. Snart. Men icke. Och den kommentaren är väl kanske inte så 2023, inte särskilt rumsren. Ondskan får full pott av mig och har du missat den tycker jag att du borde kasta dig över den som en hund efter ett köttben. En resa till 50-talet du inte vill missa. Du kan se den på TV4 Play.

Varje kväll den senaste tiden nattas Majsan till en riktig rallarsvingande skjutfest som går i B-rullens tecken. I mitt saliga scrollande av serier och filmer fastnade jag för serien Banshee på HBO Max och hur sunkig den än kändes i början startades ett gravt beroende i mitt bröst. Jag behövde få veta hur det skulle gå för brottslingen Lucas Hood som tar rollen som ny sheriff i den lilla staden Banshee och som sedan juckar sig igenom stadens alla kjoltyg så som andra byter underkläder. Det rallarsvingas, det smiskas stjärt och knäskålar skjuts sönder och jag kan inte låta bli att gilla det.

Flera gånger sitter jag och stirrar på huvudrollsinnehavaren Anthony Starr och funderar på om han är lika overklig som hans efternamn. Han ser vid flera tillfällen ut som om han är gjord för ett TV-spel i ansiktet och egentligen är en AI så till den milda grad att jag får googla honom. Men nej, han är verklig. Och ja, han är gojtig. Hans rumpa har en stor roll i serien och jag har faktiskt inget emot det för det är trots allt en söt rumpa och i det hela så är det ett skönt avbrott för den uppsjö av tuttar som ständigt passerar rutan då de kvinnliga skådespelarna tyvärr glömde skriva in en nakenhets klausul i sitt kontrakt. Alla karaktärer är som om de gått i livets hårda skola.

Nä, inte den som de på Facebook gått på, ni vet dom som spenderar sin tid på Aftonbladets kommentarsfält och skriver arga felstavade inlägg om att vi borde ta tillbaka N-ordet i kokosboll och som ständigt skriver om Covidkonspirationen och att det är kvinnors fel att de inte får ligga. Nä, den hårda skolan jag snackar om är skolan som lär en hur man blir tuff som stål. Alla i serien slåss nämligen som om de vore besläktade med Bruce Lee eller kanske sluggern Jason Statham. Sen så har alla plåtskalle för de tål kopiösa mängder stryk och överlever alltid utan vare sig väst eller just plåtskalle.Men ibland är det skönt när allt inte är så satans logiskt och verkligt. Hollywood är ju vad de kallar drömfabriken och då kan man ju bara luta sig bakåt och bli road.

För denna serie roar faktiskt mig. Jag gillar den i all sin slaskighet och lätt löjliga tvist. Jag gillar och uppskattar att sheriffen är något av en skitmagnet som drar till sig alla världens skurkar och all jävelskap som staden Banshee gömmer och då i form av den före detta Amish-snubben Proctor som bytt skepnad och blivit stadens ärkeskurk med världens creepigaste livvakt som ser ut som en nörd i fluga, en vit Steve Urkle men som är dödlig som få. Alla fyra säsonger har nu plöjts igenom och jag sitter nu här och känner mig lite tom då jag nu behöver överge galenskapen i den lilla staden. Vem ska nu få mig att somna på kvällen? Jag behöver trots allt en godnattsaga och det känns som att allt annat kommer kännas lite för vanligt efter detta. Jag behöver lite mer B-ighet, men en rätt slags B-ighet för man vill absolut inte hamna på en C-serie i form av serien The Zoo eller nått annat sunk. Och det är en fin linje att vandra på. Jag säger lite som Robert Downey Jr sa i Tropic Thunder. Never go full retard. 

Har du några bra serietips att komma med?   

Stunden har kommit. Nu är det dags att avslöja vem den värdiga vinnaren är i Majsans relativt sexistiska dregellista om vem den hunkigaste hunken i spelvärlden är. Och ni har gissat på många skäggfagra och mindre fagra herrar under listans gång. Mr. Robotnik var det en som gissade på. Hmm ja, han har ju ansiktsbehåring till max men nej Majsan föredrar inte en man med en snorbroms över läppen.

En annan satsade på Sephiroth men han är för androgyn och kvinnlig för min smak. Män som spenderar längre tid framför spegeln än vad jag gör går tyvärr bort med en gång och där platsar även män som vaxar bringan. Det är ett stort nej nej. Nä, guldmedaljen går till någon som även han vet hur man svingar inte bara ett svärd utan två men denna man är lite mer råbarkad än Sephiroth och bryr sig inte om han bryter en nagel eller två.

På fritiden jagar han muterade monster när han inte är för upptagen med att ta varma bad och jagar fruntimmer. Och det verkar inte bara vara jag som finner honom hunkig, någon som skapade en TV-serie om honom valde världens sexigaste man, Henry Cavill att spela rollen som monsterdräparen så min smak verkar inte vara så tvivelaktig som jag först trodde. Så vem talar jag om?

(1) Geralt of Rivia <br />
Vitt hår som vinterns första snö. Ögon med samma färg som saffran. Ett ärr som bara gör honom ännu stiligare och intressant går från pannan ner över vänster öga, vittnar om ett farligt leverne. Sen har vi då den där rösten, hes som efter för många cigaretter och flera flaskor whiskey som får det att pirra i bröstet och helst vill man be honom läsa en godnattsaga för en. Och sjävklart finns den tvådagars skäggstubben även här, konstigt vore ju annars för vi har ju trots allt kommit överens att det liksom är min grej. Sen är det ju det där med en man i rustning.

Det och uniform gör ju att loppet är kört för alla andra. Vi är verkligen svaga för sånt om det så är polis, brandman eller militär. Och Geralt bär verkligen på det där som gör en man till hunk, det som sållar bort honom från den stora massan. Det där man kanske inte riktigt kan sätta fingret på om man bortser från det vackra ansiktet, den muskelösa kroppen och resten av kitet.

En karlakarl som saknar både manbun, skinnyjeans och elsparkcykel som är munderingen för många män i dag och det är faktiskt en trevlig paus från verkligheten att blicka lite på Geralt istället. Och det är väl egentligen det som en riktig hunk är, en fantasi, en ouppnådlig man, skön att beskåda och perfekt på alla sätt. Han får hjärtat att slå som en ankommande hjärtinfarkt, pulsen att jobba som om du sprungit Stockholms maraton och benen känns som pudding. 

Är Geralt en värdig vinnare? Vem hade du satt på tronen?

Har du missat resten av listan? Oroa dig inte, här kommer den:

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (10)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (9)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (8)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (7)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (6)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (5)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (4)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (3)

Spelvärldens Hunkigaste Hunk (2)

Vi har nu kommit fram till silverplatsen i min hunklista och slutet är nu nära så man riktigt kan ta på den. Nummer två på min lista är den karaktären jag älskar mer än allt annat i spelvärlden så det vore konstigt om han inte kvalade in. Mannen som är den trygga klippan för Ellie och mannen som hatas av Abbie. Jag snackar självklart om allas vår Joel.

(2) Joel Miller

Joel, Joel, Joel. Aldrig har jag älskat en karaktär så mycket genom åren så som just Joel, han är liksom min mall för hur en hunk ska vara. Han har hela paketet. Rösten som är som sirap, raspig och trygg i ett och som får de fina håren på armarna att resa sig när han öppnar munnen. Ett fårat stiligt ansikte, ögon att drukna i och en tjock kalufs man bara vill dra fingrarna igenom. Och sen ska vi ju inte glömma den där underbara skäggstubben. Skäggstubb är ett måste för Majsan som föraktar allt vad rakhyvlar heter på en mans käkben. Sen att han är en sån där stabil, härlig klippa gör han ju inte mindre hunkig för inget är så osexigt som en hunk utan ett hjärta. Sen är han ju bara så där manlig ut i fingerspetsarna att varje kvinna börjar producera extra östrogen bara hon tittar på honom. En bra karl reder sig själv som man brukar säga och det gör Joel fullt ut och det är trots allt sexigt.

Han är verkligen värdig silverplatsen eller vad säger du?<br />
Snart kommer sista delen där jag korar Hunkarnas Hunk! Vem tippar du på det blir?

Har du missat de andra delarna i listan? Ingen fara kompis! Här har du länkarna till hela listan!

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (10)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (9)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (8)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (7)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (6)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (5)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (4)

Spelvärldens Hunkigaste Hunkar (3)