Under internchatten här på Gamereactor med redaktionen eftersökte jag tips om en ny och vettig skäggtrimmer som gav upp för flera år sedan och som hugger min skäggväxt som en rostig viking - något som indirekt gjorde att jag snubblade över rubriken ovan. Vad håller Nintendo egentligen på med - sett till prissättning? I min krönika konstaterade jag att “mer eller mindre namnstarka tillverkare” mest troligt kommer kapitalisera på faktumet att Nintendo fått hybris efter framgångarna med Switch som idag är konsolen som tangerar Playstation 2 sett till etablering genom tiderna. Nintendo vet att de kan nyttja positionen och tillfället genom att vrida ur oss som disktrasor vid release - kosta vad det kosta vill.

GameChatt var en funktion som demonstrerades och har sedan dess tillskrivits som en killer app för formatet. Det har vi naturligtvis kvalificerade åsikter om, med rätta. Men döm till min förvåning när jag beställer min rakapparat och snubblar över en kamera från tredjepartstillverkaren Hori - som ser ut som en Piranha Plant, en design som är lika delar fantasifull som ett mer gediget hantverk och kommer mest troligt prestera på minst lika låga - om inte bättre - nivå som Nintendos egna och som till råga på det kostar hälften av vad Nintendo begär. Flugfångaren kostrar 478:- kontra Nintendos officiella för 629:- (och då är jag snäll som sökte på Prisjakt). Det här kommer naturligtvis kosta Nintendo över tid. Kameran i sig som sagt, en webbkamera med teknik anno 1997 som nätt och jämnt fångar, producerar och sänder en videoström som ögat kan uppfatta utan att trigga epilepsi - är prismässigt utslagen månader innan releasen av Nintendos egenhändigt tillverkade kamera.

Man kan givetvis argumentera för att Nintendos tillbehör är the real deal - men vad jag kunde se under presentationen lever de i en svunnen tidsålder där verkligheten man försöker sälja in - inte bara är under all kritik - den borde begravas under havsbottnen sett till pris/prestanda och vi förtjänar bättre sett till priserna som efterfrågas. Det kommer naturligtvis hagla tillbehör runt Switch 2 framöver; dockor med bättre och mer genomtänkta anslutningar, Joycons med bättre grepp, kameror som faktiskt agerar, Pro Controller-substitut som ligger som en smäck i nävarna och mer därtill, till en mer rimlig peng - och frågan är om de inte kommer vara både bättre och mer prisvärda än de som Nintendo själva trycker sin logga på.

Tycker du att Nintendo prissatt sin kommande tronarvinge och jesus 2.0 på rätt sätt - eller har de tappat bollen där vi konsumenter får gå ned på knä och acceptera läget?

Nej, jag ska inte dit varken idag eller i helgen - men jag har varit där åtskilliga gånger framförallt i min ungdom då det ligger en knapp timme från min hemort. En tillställning som står för fina bilar, bikinibrudar iförda mer eller mindre kläder likt E3 för en herrans massa år sedan och drifting där motorerna skriker ikapp med däcken - varvat med tävlingar i ljudsystem som får rutorna att gå upp i limningen. Jag minns framförallt 2002 när jag såg min första livs levande Koenigsegg CC där avgasröret smält ned den intilliggande regplåten, ett minne som står sig.

“Elmia” är ett event som lamslår hela Jönköping med milslånga köer på E4:an i både norr- och södergående riktning nu under påskhelgen. Förra året hade mässan lite drygt 100 000 besökare som löst biljett - och nästan lika många hängde utanför för umgänget. Jag var på genomresa förra året och sicksackade mig genom bibelbältet där jag tvingades bryta mot alla trafikföreskrifter som existerar för att komma framåt. Vill du parkera bilen på Asecs parkering under den kommande natthelgen? Inga problem: 3000kr i timmen.

Man ska undvika staden om man inte är där för evenemanget, men man gör rätt i att besöka händelsen minst en gång i livet. Jag har som sagt varit där under mina barn-/ungdomsår vilket var en årlig påsktradition tillsammans med en motorintresserad far (vila i frid). Han var en egenföretagare och bilmekaniker i över 50 år som började sin karriär som 14-åring på den anrika bensinstationen och verkstaden BP. Han tillhörde vad jag vill påstå är den gamla skolans mekaniker som löste problem från grunden - inte som idag där pojkspolingarna byter delar tills det fungerar och du får ta akuta SMS-lån. Han lödde ihop koppartrådar i generatorn när du fick problem - för att tala klarspråk, och han lärde mig allt jag kan. Han stod även för en hemmabyggd Beach Buggy från scratch godkänd för drift på vägarna under det sena 70-talet, en bil han senare sålde till låtskrivaren och journalisten Peter Himmelstrand som själv kom och hämtade ekipaget som skulle rulla runt i Stockholm som PR-bygge. Påsken idag är inte vad den en gång var. Jag äter ett par ägg och festligare än så blir det nog inte för min del, jag har dessutom jobbat natt den gångna veckan så jag måste försöka ställa om inför Annandag Påsk och förmiddagsvecka när ni andra ligger bakfulla i en buske - vem vet, kanske i Jönköping? Lucky bastards..

Vad har ni för påsktraditioner? Är det helgskinka eller donuts på Elmia?

När jag inte hänger på Gamereactor och interagerar och delar ett gemensamt intresse så har jag naturligtvis ett privatliv där jag bidrar till statskassan. Jag har de senaste 20 åren jobbat inom industri på ett eller annat sätt, primärt i någon av alla skiftgångar som existerar: 2-skift, 3-skift, 4-skift, 5-skift.

Från underleverantör till Volvo och Scania med glasfiberförstärkt formgjutning och lackering där det var 2-skift varvat med ständig natt som gällde - till produktionsberedare inom byggbranschen där jag stirrade in i CAD-ritningar och sprängskisser i 3D hela dagarna, där fokus låg på att förse produktionen samt inköp med optimerade underlag. Det var å andra sidan mitt enda dagtidsjobb jag någonsin haft, en syssla där 80% av tiden gick till att skapa samt exportera CNC-bearbetningar till verksamhetens sexmeters långbäddmaskiner som borrade och fräste ut mina kreationer i aluminium. Har ni sett Tuletornen i Sundbyberg? Vrickade balkongräcken. Det tog en stund att både kapa och bearbeta, åtskilliga mil aluminium i vinklar som skulle klaffa.

Numera kör jag 4-skift på en medicinteknisk industri sedan företaget jag arbetar för stuvat om till följd av ökad efterfrågan där man satte ihop och skapade ett nytt skiftlag där jag numera ingår - åren innan dess var det nämligen 5-skift som stod på mitt månatliga schema på samma ställe. Skift är slitsamt, vilket jag har insett med åren. Framförallt när företaget jag de senaste 6 åren arbetat för aldrig stänger ned sin verksamhet. Det rullar dygnet runt, 365 dagar om året - även röda dagar. No rest for the wicked. Jag är naturligtvis medveten om att det finns undersökningar som hävdar att skiftarbete förkortar ens livslängd, men som gamer har man ju extraliv, right?

Idag gick jag och lade mig strax innan klockan 08:00 när ‘normalt’ folk generellt startar sin arbetsdag, det är graveyard shift som gäller denna veckan för undertecknad. I vanlig ordning avbröts min sömn strax innan 10 då jag behövde gå upp och pissa, för att sedan gå och lägga mig igen och sedan vakna och stiga ur sängen strax efter 12:30. Det blir inte mycket sömn när jag arbetar natt, ett fenomen som med högre ålder gjort sig påmint - för 15 år sedan kunde jag sova till 16 och ändå vara vid gott mod. Att sova till eftermiddagen idag upplever jag är att kasta bort dygnets och livets mest värdefulla timmar, någon sorts vardaglig rutin måste efterlevas och jag är varken vampyr eller tonåring. Nattveckan är naturligtvis värst som jag helt enkelt bara försöker överleva. Att dricka morgonkaffet lagom till lunch och luncha lagom tills att alla andra går hem för dagen är rutin veckan som råder. Men allt är ju inte piss, pest och senapsgas - på en 4-skiftcykel är jag ledig en vecka, vilket är lagstadgat och moroten i sammanhanget, utöver att betala skatt.

Jobbar du eller har du jobbat i skift och vad är dina erfarenheter?

Att samla Achievements (Xbox) och Trophies (Playstation) på plattformarna agerar som naggande små morötter - eller naglar i ögonen - och erbjuder utökad speltid i form av diverse utmaningar. En vattendelare som inte alla uppskattar. Vi har lägret vars motto är Gotta catch ‘em all! och sen finns spelarna som mest av allt vill slippa eländet. Jag har alltid betraktat det som en utmaning och katalysator för min egen förmåga. Det påminner på flera sätt om en hörnsten inom gamla skolans gaming där man fick nöta spelen och vässa sig själv för att i slutändan lyckas skörda den eftertraktade frukten och framgången. Det har aldrig handlat om bragging rights för min del, jag är snarare av uppfattningen att man växer när man pushar sig själv - vilket går att applicera på alla områden i livet. Sen har jag visserligen ett kompulsivt OCD-beteende som triggar mig när det kommer till att se och göra allt förutsatt att spelet faller i god jord hos mig - något som inte underlättas när man erhåller en checklista att bocka av under sin spelarprofil.

Jag tänkte bryta ner ett par Achievements/Trophies framöver som utgör minnen kring dessa utmaningar som än idag ligger mig varmt om hjärtat. Vi inleder med en Achievement då det var där jag stiftade bekantskap med upplägget.

Det första spelet jag spelade som innehöll ovanstående upplägg var Condemned: Criminal Origins som flaggskeppstitel till Xbox 360. Min nyfunna vän i livet och tillika stridsparskamrat från en tid inom pansar på P4/Kvarn - Kolle - hängde på låset till Elgiganten när X360 lanserades. Han hängde bokstavligen på låset tillsammans med några polare med samma avsikt, de spenderade halva natten på en frusen parkering i Göteborg december 2005 och fördrev tiden med kundvagnsrace på bästa Jackass-manér, boys will be boys av årsmodell 1984. Jag satte mig i min första bil jag ägde som yngling, en rostig Toyota Camry med riktning mot Alingsås för att få uppleva Condemned. Ett fenomenalt detektivspel som var lika delar thriller som survival horror i jakten på en seriemördare där du som spelare hamnar i en komplott och tvingas rentvå ditt namn. Ett spel som blandade det depraverade och skitiga från filmen Se7en med ett upplägg stöpt i närstrid och överlevnad. Att svinga rostiga armeringsjärn mot psykotiska pundare utgjorde större delen av sträckorna i spelet där ammunitionen till de lätträknade skjutvapnen var ytterst begränsad.

Jag och Kolle marathonspelade inpå natten där vi letade efter ruttna kråkor och lyssnade efter flugsurr som markerade dess position i jakten på *blupp-blupp*-ljudet som X360 belönade spelaren med vid utförd syssla. “Crawling dudes” var ett begrepp vi myntade, en fiende i spelet som sprang på alla fyra utmed golvet som fick framförallt Kolle att hoppa högt i panik och skita knäck utan inbördes ordning. Kolle var haren - jag rörde inte en fena när vi överrumplades. Jag är uppväxt med skräckfilm sedan barnsben och såg film redan som 9-åring avsedd för en äldre publik, härdad via bland annat Tobe Hoopers The Texas Chain Saw Massacre som min - numera bortgångna - far lyckades få tag i innan den tilläts i Sverige.

Kråkorna i spelet har etsat sig fast som ett kärt minne när vi tillsammans samlade ihop den skräckblandade förtjusningen i spelet. Jag och Kolle (Jakkal och Madchild) var ett radarpar i många år och besökte bland annat New York ett par gånger där vi lämnade vår signatur på Top of the Rock, åkte Kingda Ka på Six Flags i New Jersey - när vi inte inkvarterade oss på Hostel Elf - the Magic Place i Prag och rökte.. vattenpipa med okänt innehåll tillsammans med ett frispråkigt och frigjort backpackergäng från Nederländerna. Sjuka minnen. Blood in Blood Out - vatos locos forever.

Jag köpte ett begagnat exemplar av Condemned på Tradera i december 2023 för att återuppleva spelet som var startskottet i sammanhanget. 970/970 Gamerscore klockade jag på min profil via Xbox Series X. De förmultnade kråkorna låg kvar i muskelminnet som närmast kan liknas vid en personlig tidsmaskin väl värd ännu en resa - och har du inte spelat spelet, gör det. Condemned: Criminal Origins är även tillgängligt på Steam.

Hur tycker, tänker, känner och resonerar du kring Achievements/Trophies och har du några minnen kopplade till dem genom åren?

Folkfesten Kent. Fans i alla åldrar har flockats till huvudstaden i mars 2025 för att uppleva någon av de sex spelningarna där en trio konserter utlovades från start. Konserterna sålde alla slut inom loppet av en morgonkaffe - plåtar som kostade 999kr exklusive serviceavgift för ståplats. Dubblera summan för sittplats. En senarelagd giv med konserter var givetvis iscensatt redan från start när ett utbrett och omfattande maskineri arbetar i bakgrunden vid events av den här magnituden.

Alla skulle som bekant se Kent, trogna fans som växt upp med ett av sveriges största rockband med utpräglad indieattityd - andra var där för evenemanget och TikTok-hypen, födda strax innan de klev av scenen 2016. Jag själv såg både första och sista spelningen på Avskedsturnén, högtidligt begravningsklädd för att säga farväl till en epok av musikhistoria som präglat stora delar av min uppväxt och som tonsatt min vardag. Bandets andra begravning ägde rum 27 mars 2025 och jag deltog naturligtvis även här.

Den gångna veckan har jag levt på lika delar dopamin som vemod efter bandets första av de tre spelningarna som tog sin början 21 mars. Ett personligt anthem som gått på kronisk tjejlyssnings-repeat i veckan är bandets låt Columbus som sammanfattar mig själv, Stockholm och när bandet tar namnet Kent 1993 och påbörjar resan som nått sin slutdestination i omgångar:

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen

Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen

Och det känns som när vi kom hit till möjlighetens land

Du kan följa mina spår hem, Columbus var mitt namn

- Columbus / Kent

Jag och J kom över biljetter till sista spelningen (igen), precis som 2016. Ståplats - allt annat är för pensionärer, de halta och lytta som kapitulerat inför livet. “Det finns inga dåliga väder, bara dålig tjäder.” - med vänlig hälsning J. Hon hatar kukfåglar.

Snabba ryck i sammanhanget, biljetterna inhandlades på tisdagen - jag var ledig, J ringde chefen som beviljade ledigt med kort varsel. Vi spånade hotell hela kvällen och störtade som en Boeing på Best Western i anslutning till Bromma flygplats med utsikt mot landningsbanan.

När vi rör oss genom arenaområdet för andra gången inom en vecka börjar 'artisteliten' röra sig i området, Grammisgalan på Annexet är i antågande. Vi styr med målinriktad blick mot entré V till 3Arena, samma sluss som förra veckan. Det blir en slalom mellan kreti och pleti; E-Type stylad med pälsdetaljer och vågigt hår, vi får ögonkontakt med bandet Opeth som senare på kvällen vann bästa hårdrock/metal. De skelettsminkade vampyrtjejerna som utgör Scarlet ställer upp för selfies iförda kort-kort, bara ben och en lite kallare eftermiddag än sist vi var här. 15 minutes of fame, likt dagsländor bör de passa på.

Robinsson-Pål står och chagglar chips i kön bredvid och dricker Monster. Regissören Maria Ericsson-Hecht går rad upp, rad ned utmed köerna och delar ut flyers för filmen Kevlarsjäl som har biopremiär 22 augusti. Det är som bekant ett event och ett maskineri som alla vill kapitalisera på, utöver hotellnäringen och merch som stavas infart och snabba cash.

Ståplats, det är högre tryck kvällen till ära vilket märks direkt. Det fyller på snabbt, nästan panikartat. Vi ser ansikten vi såg för en vecka sedan med samma avsikt i livet som oss själva, personer vi naturligtvis inte känner mer än ytligt men som etsat sig fast av mer eller mindre behagliga anledningar (vem fan klipper sig som Gustav Vasa och huserar självförtroendet att vistas utomhus överhuvudtaget?)

“Tusen tack. Välkomna hit till våran slutgiltiga begravning. Ingen som tror mig - längre. Men så är det.” - Jocke Berg

Konserten är bekant med tanke på att setlisten utgörs av en redan etablerad sådan där man modifierat den med taktfasta inslag. Jag som följt etablissemanget visste naturligtvis redan att katterna bland hermelinerna i sammanhanget skulle bestå av Stoppa mig juni (Lilla ego) och Sundance Kid precis som vid den tredje konserten som gick av stapeln 23 mars. Det här är ju trots allt spelning #6 och den sista inom tidigare nämnt maskineri av extrakonserter. Vi hoppades dock in i det sista att bandet skulle chocka med en ny låt (eller demo on-the-fly) trots rapporter från bland annat podden Back to the Music with Ingrid att så inte skulle bli fallet. Jag är dock mer än tillfreds, att få uppleva Sundance Kid till tonerna av flyglarm och en bitterljuv valsång tar jag med mig i döden när jag söker mig till mitt inre skyddsrum.

“Tusen tack. Säger det igen.. Nu är det faktiskt sista gången. Om vi ska göra det igen om 10 år då kommer vi in i rullstol och det kommer inte att hända. Vi ska spela en sista låt för er.. och.. den här vill vi tillägna alla dom vänner, nära och kära som inte finns med oss längre. Och det man bör tänka på är.. håll dom ganska close och hårt. Var snäll. Var lite snällare än du behöver!”

Förlåtelsen

Det var inte bara publiken som insett att det här var sista spelningen (på riktigt) - även Kent själva är påtagligt mer energiska ikväll med en extra näve att kasta i luften utöver en passion som glöder som eld. Publiken ikväll tog rekord med närmare 40 000 åskådare, vilket inte undgått bandet och dess sista andetag samt oss på golvet som står av oss själva som packade sillar.

En som i sammanhanget inte lyfts fram tillräckligt och fått lika delar cred är naturligtvis flerfaldigt hyllade regissören Adam Berg, Jockes bror som stått för regin och det visuella som prydde den 70 meter breda skärmen som fylldes med 750 kvadratmeter karaktäristisk videokonst den gångna veckan. Fullkomligt makalöst och lika vackert som 2016.

Jag är matt, lyrisk, ledsen och upprymd när vi lämlar ut från området med konfetti upp till knäna, igen. Innerligt tillfreds när jag skrivit historia ännu en gång tillsammans med Kent.

Du har tänkt allt som sagts om mig

Du kan tro allt du hört om mig

Du kan ställa frågor om sanningen

Finns det en eller finns det tusen

Svara rakt från hjärtat nu

Ditt medlidande kan jag va’ utan

Om det här ska vara allt vi hann

Så håll mig hårt, håll mig, älskling

Jag hoppas vi ses i Eskilstuna på Kentpromenaden i sommar. Du har redan förlorat om det handlar om att samla poäng 😉 Alla behöver Socker, det är ett tillförlitligt livsuppehållande och jag bjuder samtliga i hopp om pepp och utmaning.

Kent | 2025.03.27 | Den sista begravningen