Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

En vecka med Battlefront II (spoilers, såklart!)

Så läste väl i rubriken att det förekommer spoilers i detta blogginlägg? Bra!

Oh boy, det är Star Wars-säsong! Snart släpper Disney lös The Last Jedi, och det har börjat vattnas rejält i truten hos mig. Tur då att jag under föregående vecka fick stilla mig begär genom att skjuta kollegor i nya Star Wars: Battlefront II. Och vad har jag att säga om den omtalade kontrovers till TV-spel? Jodå, jag gillart. Jag spelade inte mer än betaversionen av det första Battlefront. Varför? För att jag föredrar storydrivna spelupplevelser nu för tiden, som inte bara handlar om kaos och panik och intensivt pang-pang. Och efter de senaste veckornas snack om EA och Viscerals nedlagda Star Wars-projekt vill jag absolut inte uppmana dem till att satsa ännu mer på multiplayer.

Först och främst: Jag bryr mig inte om den här debatten som råder kring pay-to-win, loot boxes, mikrotransaktioner och så vidare. Jag tycker att det är en beklaglig utveckling, men jag är ändå inte intresserad av multiplayer just nu, så det spelar mig ingen roll om det tar 60 timmar att låsa upp Darth Vader, för jag kommer ändå inte hinna göra det. Därför påverkar näthatet som råder över Battlefront II inte mig i överhuvudtaget. Så ja, jag såg faktiskt fram emot spelet. Men endast tack vare kampanjen. Multiplayer och storslagna onlinestrider är liksom en liten bonus, men knappast något som rättfärdigar ett köp enligt mig.

Jag hade förväntat mig ett snuskigt snygg singleplayer-läge, med spännande story och dödscoola spelsekvenser. Och det fick jag - typ. Battlefront II är såklart snuskigt snyggt, och visst sker det en del coola saker i kampanjen, men storyn och berättandet kändes som fanfiction skrivet av en 12-åring, eventuellt något Jonas Mäki hittat på medan han var på dass.

Det är verkligen svårt att gilla huvudkararktären Iden Versio. Hon är en dryg, uppkäftig, bortskämd tölp enligt mig, och även om jag förstod redan vid utannonserandet av spelet att hon skulle byta sida (för inte har väl EA/Dice/Disney cojones att faktiskt visa oss berättelsen från skurkarnas perspektiv en endaste gång?) så skedde det på det bajsnödigaste sättet. Idens hemplanet blev attackerad av Imperiet... och då var det inte lika kul att vara soldat längre. Happ. Det krävdes inte mer alltså. Hemska tillvägagångssätt är OK, så länge de inte riktas mot Idens egna bakgator. Då lämnar man Imperiet och blir rebell istället, så de så.

Och så den där killen Del, eller vad han nu hette. Noll kemi mellan honom och Iden, och sen helt plötsligt så kysser de varandra i Jakkus ökenmarker. Va? Vad kom den kyssen ifrån? Sen när kan Iden uppvisa känslor? Jag är medveten om att Hollywood tränger in krystade romanser i sina berättelser, men varför tvingade man in den där relationen egentligen? Har det kanske att göra med den oerhört förvirrande epilogen, där Del och Iden inte längre är ihop, och det snackas något om deras gemensamma dotter. Är dottern Rey? Kommer The Last Jedi avslöja att Reys föräldrar hela tiden var två skittråkiga karaktärer från Star Wars: Battlefront II? God, I hope not...

Och var det verkligen nödvändigt att låta Hask överleva? Vad tjänade det för syfte? Vad är det för Project Resurrection han snackar om där i slutet? När är det tänkt att Dice ska ge oss fortsättningen på alla dessa lösa trådar? I Battlefront III? Jag tvivlar på att något av detta kommer tas upp i The Last Jedi, så varför tillät Disney ens denna berättelse? Varför avsluta hela spelet med en 10 minuter lång epilog vars enda syfte är att ta upp en massa nya frågor och sedan avbryta hela skiten i den konstigaste cliffhangern någonsin. Storyn i Star Wars: Battlefront II är en riktigt mess. Och som om inte det vore nog så är den inte ens klar.

I övrigt då? Uppdragen är skämtsamt korta, linjära, väldigt hoppig och alldeles för fokuserad på fanservice. Jag hade föredragit en välutvecklad, snortight story med Iden Versio i huvudrollen, från början till slut, istället för att få spela som Han Solo i 10 minuter när han går runt och stället frågor i en krog. Väldigt underlig spelsekvens det där, som bara infinner sig i spelet för att 1) dra ut på tiden och 2) orsaka nerdgasms.

Nu låter det som att jag tokhatar på Battlefront II, och det är inte min mening. Jag försöker bara säga att det är detta som sker när EA lägger allt fokus på multiplayer och lägger in en singleplayer-del bara för att tillfredsställa vissa fans. För kampanjen är faktiskt grym rent spelmässigt. Det är skitroligt att peppra Stormtroopers i fejset med lasergevär. Omgivningarna är, som jag skrev tidigare, snuskigt snygga, och allting flyter på fantastiskt på min Xbox One X. Men! Storyn och berättandet är kaos, så nästa gång ser jag gärna att EA lägger tid och pengar på att skriva en riktigt grym Star Wars-saga.

Och nu ska jag faktiskt ta och pröva lite multiplayer ändå tror jag...

Iden Versio - En karaktär så hjärtlös att hon kallar sin droid för... "Droid"...

Direkt från Tokyo!

"Tokyo-a-go-go, baby yeah!" - Austin Powers

Att besöka Tokyo har legat högst upp på min Bucket List en väldigt, väldigt lång tid. Eller okej, egentligen i tre månader (eftersom E3-mässan bockades av då), men Japans huvudstad och nördarnas kungarike har åtminstone befunnit sig på en stabil andraplats sedan jag gick i blöja. Och nu har drömmen äntligen gått i uppfyllelse, för i skrivande stund chillar jag på ett hotellrum, 15 våningar upp, och ser ut över Tokyos fantastiska skyline. Imorgon börjar galenskapen. Imorgon börjar Tokyo Game Show!

Än så länge är Japan exakt så som jag förväntade mig det - det vill säga helt fantastiskt mysigt. Det är som att resa några år in i framtiden, men samtidigt några år bakåt. Jag, Dori från GRTV och Andreas från Gamereactor Danmark kommer ladda upp en del videobloggar under veckans gång, så om du vill se hur ett mässgolv fyllt med tusentals cosplayande japaner är det bara att hålla ögonen öppna.

Tro det eller ej, men det jag ser mest fram emot under mässan är faktiskt de två kommande Persona-dansspelen (men jag har inte hört något om att de kommer finnas spelbara ännu). Hade du frågat mig för ett år sedan om jag någonsin skulle vara intresserad i ett dansspel hade jag skrattat högt och länge men... Persona är Persona, så... klart jag vill ha, liksom.

Och nu - mat!

Mina Japan-eskapader hittills: Båtresor, sushi och en massa sightseeing.

Uncharted: The Lost Legacy.... NU!

Rackarns rabarber vilken start på veckan! Petter "Storosten" Hegevall älskar att överraska. Ibland får man en sliten lastbilssimulator till PC. Andra gånger får man ytterligare tre exemplar av "Mamma Mia!" på HD-DVD. En gång fick jag en fis i en plastpåse. Men det händer också att man får hem någonting helt fantastiskt som man alltid önskat sig. Det sistnämnda hände igår. Gamereactors recensionskod till Naughty Dogs hett efterlängade Uncharted: The Lost Legacy är nämligen här, och nu ska hela jäffla dagen spenderas med Chloe Frazier och hennes skattjakt kan jag lova. 44.7 GB ligger kalaset på, vilket innebär att jag i skrivande stund sitter i TV-soffan och bara... väntar... Förhoppningsvis är nedladdningen klar i tid till att pizzabudet knackar på dörren. Reqo, out!

Tuff brud i lyxförpackning. Recensionen läser ni här på Gamereactor 08:00 på torsdag morgon.

Tre nya Persona-spel utannonserade på en och samma dag...

Ooooh boy! Under dagen har Atlus utannonserat inte ett, inte två, utan tre (!) sprillans nya Persona-spel. Herregud, så knasigt. Jösses, så underbart. Jag kan nämligen inte få nog av Persona, så det är oerhört kul att se hur bra det går för Atlus och deras high school-simulatorer. Just nu finns det ingen annan spelserie där ute som jag njuter lika mycket av. Så bra är Atlus tre senaste rollspel. Riktiga må-bra-spel, helt enkelt. Visst, jag är fortfarande lite utmattad efter de 100 timmarna jag lade på Persona 5 i våras när jag recenserade spelet här på Gamereactor, men just ikväll känner jag faktiskt ett sug för Persona 3. Det är mycket möjligt att resten av min semester sugs upp av den mystiska midnattstimmen och det oändliga höga tornet Tartarus.

Jag och miljontals andra gamers får bara inte nog, och nu verkar det alltså som att vi kommer ha ett par nya Persona-spel att mysa med under 2018. Att ett bärbart Persona Q2 är på väg till Nintendo 3DS bryr jag mig egentligen inte om, med att det är två nya dansspel på G till Playstation 4 och Vita är ju bara för bra för att vara sant. Jag vet hur det låter. Varför skulle jag någonsin vara exalterad över ett nytt dansspel? Jag vet inte hur Atlus lyckas, men alla deras spinoffs, vare sig det är fighting eller dans, blir lyckade. Just därför känns inte detta som mjölkning, och inte heller smaklöst. Det är fan service, men på det bästa möjliga sättet. Om dessa nya spel blir lika bra som Persona 4: Dancing All Night, komplett med intressant story och fantastiska karaktärer, kommer det bli dag 1-köp för mig åtminstone.

Och som inte det vore nog är ju en animerad serie baserad på Persona 5 tänkt att börja sändas nästa år också. Fantastiskt! Atlus får gärna fortsätta med detta aggressiva expanderande, så länge det riktiga Persona-utvecklingsteamet fortsätter jobba på en utökad version av femman, eller rent utav en sjätte del i sagan.

Shut up and take my money!

En vecka i punggrävlingens tecken

Snart är arbetsdagen slut, och då blir det hemfärd illa kvickt kan jag lova . Där hemma väntar nämligen en god gammal vän till mig, som jag inte sett på många, många år: En orange punggrävling från Australien vid namn Crash Bandicoot. På fredag släpps som bekant N. Sane Trilogy till Playstation 4, och jag har fått äran att recensera samlingen. På torsdag eftermidag kan ni läsa mina intryck, men jag är såklart väldigt förväntasfull. Jag växte trots allt upp med Naughty Dogs tre första plattformsäventyr, och jag har bloggat om dem här på siten otaliga gånger.

Jag är oerhört taggad på att få återuppleva allt galenskap i uppfräschad form denna vecka, men jag ser faktiskt mest fram emot alla nya hemligheter som enligt utsago ska infinna sig i samlingen. Utvecklarna menar att de finns ännu fler samlarsaker att hitta i spelet, vilket gör det svårt för mig att kontrollera anledningen, eftersom jag har som jultradition att klara 100% i både Crash 2 och 3. Och att man kommer kunna spela som Coco Bandicoot genom alla tre spel är ju nästan för bra för att vara sant. Nu ska jag försöka lugna ner mig lite, så att förväntningarna ligger på sansad nivå när jag sätter mig ner med spelet senare i eftermiddag.

YABBA-DABBA-DOO!!

Ser du fram emot Crash-fredag?