Få spel har lyckats golva mig lika mycket som Shadow of the Colossus gjorde. Vissa spel bjuder på den där obeskrivliga magin som bara kan upplevas och för mig bjöd Shadow of the Colossus på just detta. Detta kombinerat med fascinationen som vi har för hemligheter och Easter Eggs i spel skapar en farlig kombination, jag stötte på en artikel skriven av Craig Owens på Eurogamer som just lyfter fram spelare som har tillägnat ofantligt mycket tid och energi på att hitta de sista hemligheterna som Shadow of the Colossus gömmer. Giant Bomb brukar varje vecka sammanställa alla intressanta artiklar och liknande från föregående vecka och det var genom dem som jag hittade den här artikeln. Rekommenderar alla som har spelat spelet att läsa men även de som inte har spelat då artikeln i sig redovisar för rätt generella drag hos spelare som nog alla kan relatera till.

Jag älskar när spelare leker detektiver tillsammans. Jag älskar när hela communitys går ihop för att tillsammans för att klara av något. När förra årets indie-hit Fez släpptes så sammanslöt fansen på olika messageboards för att i kollektiv kunna lösa spelets svårare pussel och mysterier. Någonting liknande har pågått med Shadow of the Colossus ända sedan spelets release på PS2, bland communityn finns det fortfarande spelare som vardagligen är på jakt efter att avslöja... ja något. Det är just det som intressant, den psykologiska aspekten av jakten är fruktansvärt intressant för mig. För den här hängivelsen som flera spelare visar kräver mer än bara genuint intresse hos en person, det är mer en psykologisk fixering än någonting annat. Det är verkligen intressant att spekulera kring vad som möjliggör det här. Jag tror personligen att det är just spelvärlden och handlingen. Team ICOs mästerverk bygger sin atmosfär på mysteriet kring händelserna. Samtidigt är det här verkligen skönheten med spelet i jämförelse med andra spel som bjuder på öppna världar, här finns det ingen journal eller codex som förklarar varje detalj i världen. Ser vi ruiner så fyller vår fantasi ut bakgrundshistorien. Det är därför jag nästan ryser varje gång skribenten nämner "The Forbidden Lands" i artikeln. Namnet i sig är så känslofullt för alla som har upplevt äventyret.

Jag förstår att det här inlägget blev lite tvåeggat. Jag vill till en början tipsa om artikeln som verkligen var läsvärd, den är inte särskilt lång eller svårläst så ge det en chans. För det andra så vill jag få utlopp för kärleken till det här spelet.

The quest for Shadow of the Colossus' last big secret

Det fanns en gång i tiden då Nintendo som varumärke brukade betyda något, det fanns en gång i tiden då Nintendo brukade betyda magi eller åtminstone det närmsta man kundekomma magi i spelväg. Idag betyder Nintendo absolut ingenting för mig. Företaget som bjöd på underbara upplevelser en gång i tiden återvinner nuförtiden endast sina egna koncept om och om igen i något som endast kan bero på ideetorka. Det finns inte längre någon själ, någon kreativitet, någon drivkraft. Det finns inte något Nintendo längre.

Nintendo var en gång i tiden på toppen av spelvärlden, man bjöd på spel som helt enkelt reste sig till en helt annan nivå i jämförelse med konkurrenterna. Man bjöd på upplevelser som man endast kunde få ta del av på en Nintendo konsol och om du inte hade någonting med Nintendo stämpeln på sig så väntade endast den värsta typen av social utfrysning. Jag växte personligen upp med en Super Nintendo trots att det inte riktigt passar överens med min ålder. Jag växte upp med spel som Super Metroid, The Legend of Zelda: A Link to the Past och Super Mario World. Spel som än idag återkallar nostalgi på oanade höjder inom mig, visst har jag nog med tiden förskönat dessa upplevelser i huvudet men att hävda att dessa spel var någonting mindre än mästerverk är en underdrift. Än idag så är Super Metroid en referens punkt för hur bra atmosfär i spel ska uppnås. Det var en tid då världens största spelföretag ännu hade råd att chansa och ta risker, det ultra-kapitalistiska tänkandet hade ännu inte tagit över allt och alla. Det fanns fortfarande en väldigt inbjudande känsla över hela verksamheten.

Tiden gick och Nintendo förändrades men med tiden så förlorade Nintendo den magin som företaget hade än gång i tiden. Många skulle nog påstå att det mest beror på att jag själv växte upp och mognade (?) medan jag själv nog påstår att Nintedo förändrades. Vem det var som förändrades kan diskuteras länge men för mig är det rätt självklart att det var Nintendo som förändrades, med all rätt då företaget var steg från att ruineras men att förlora sig själv i förnyelse processen är nästintill lika illa som att gå i konkurs. Visst förändrades jag med tiden men just nu kan jag ingenting annat än konstantera att Nintendo endast är ett tomt skal. Ett varumärke från en tid som länge har passerat men samtidigt ett företag som gör allt de kan för att hålla kvar vid det gamla.

Det finns ingenting nytt med Nintendo längre, varje år utannonseras en uppföljare till alla deras top-tier spel samtidigt som man passar på att utnyttja några spin-offs när man väl är i farten. Man brukar väldigt ofta tala om utvecklare/utgivare som mjölkar serier och visst är Ubisoft, Activision och EA bovar i frågan men för mig personligen är ingen av dessa värre än Nintendo. Activision må skicka ut ett nytt CoD varje år men det som gör Nintendos agerande värre för mig är att de samtidigt trampar på en hel del spelhistoria när de skickar ut dessa mjölkade produkter. Varje gång ett medelmåttigt Mario spel släpps så skadar det här seriens arv. Nu senast verkar det vara dags för A Link to the Past att få sig en liten upplyftning, jag hade inte tackat nej till en HD version av spelets men jag vill helst slippa se att man ändrar mekaniker och gameplay. Om spel ska vara konst tycker jag att man borde ha klass nog att inte gå tillbaka och förändra gamla klassiker.

Man slutat producera magin som företaget en gång i tiden hade, med all respekt åt Shigeru Miamoto vars meritlista inte kan ifrågasättas av någon så har den mannen inte skapat någonting märkvärdigt på länge. Jag tänker inte klaga på honom allt för mycket då även större kreatörer än Shigeru har med åren förlorat det som gjorde de speciella en gång i tiden men Nintendo borde ha fokuserat på att hitta nya talanger, nya människor som kan skapa dessa nya upplevelser, vi behöver inte någon New New Super Mario Bros Luigi Edition 23.

Jag skriver detta med frustration, jag skriver detta med sorg, jag skriver detta för att jag fortfarande bryr mig. Det finns fortfarande en generation som växte upp med några av Nintendos tidigare spel, det finns en generation som lät sig förbluffas av Hyrules vid-öppna fält, det fanns en generation som satt förskräckta under Super Metroids första sekvenser, det fanns en generation som låt sig hypnotiseras av Marios charm. Någonstans på vägen i samband med intåget av CD-skivor och hårddiskar försvann den Nintendo som vi alla bekantade oss med och älskade, någonstans försvann det Nintendo som definierade vår barndom. Jag vill inte avsluta den här texten med att klaga över vad Nintendo har förvandlats till, istället vill jag avsluta med att beklaga mig över vad som har hänt med Nintendo. Oavsett vad som händer och vilka märkliga beslut som man tar i framtiden så kommer Nintendo ha en särskild plats i hjärtat, jag kommer aldrig glömma det gamla Nintendo. Det var något alldeles extra.

Vid det här laget har det nog inte undgått någon att Kojima är en mästare på att reta sina fans och leka med våra förväntningar, nu fortsätter hela cirkus Kojima och nu handlar det mer om röstskådespelaren som ska ta över Snakes röst. Vi vet redan sedan tidigare att Hayter inte skulle göra rösten till Big Boss i nästkommande MGS spel men redan då var det flertalet som ifrågasatte ifall detta var sant eller ej, nu får nog dessa personer lite mer att tänka på då Kojima har släppt en extremt kryptisk video där en (enligt videon) känd röstskådespelare från Hollywood berättar att han ännu inte kan avslöja sin identitet, den 11 Juni (E3 öppnar samma dag) kommer han att avslöja sin identitet men tills dess ska vi kalla honom för Mr Oni. I videon så använder man sig av samma mask som Kojima hade och datorproducerat röst som ska gömma skådespelarens identitet. Enda ledtråden vi får är:

"I am who you thought I was from the start, look closer detectives"

Om detta inte säger dig något så ska du inte oroa dig, jag fattar inte heller någonting. Det känns helt klart som Kojima börjar gå överstyr nu, det som en gång i tiden kunde ses som smart satir av speljournalism känns nu bara som resultatet av en arrogant producent som lever ut sina galnaste fantasier. Hur det här kommer att sluta vet jag inte men jag chansar på att Kojima bara har börjat med sina galenheter. Jag är trött på det hela innan det ens har börjat, om det visar sig vara Hayter kommer jag nästan att bli förbannad då hela konflikten bara har varit en enda lång (tråkig) practical-joke.

Kika själv på videon och återkom gärna med vad ni tycker om Kojima och hans senaste påhitt.

MGSV: The Chosen One

Because I can.

Det var tänkt att första singeln från det nya albumet Random Acess Memories skulle släppas på fredag men redan nu verkar radio-versionen ha hittat sig till nätet, det är själv klart låten "Get Lucky" som de har gjort tillsammans med Pharell Williams och Nile Rodgers. Om det är fake eller ej vet vi inte vid det här tillfället då man inte har bekräftat men det låter troligt med tanke på att låten nog vid det här laget har börjat leta sig fram till allt fler personer. Hur det blir får vi väl se snart då det lär bekräftas antingen idag eller imorgon. Är det äkta kan vi nog räkna med att videon tas bort när som helst. Min gissning är dock att detta är the real deal, jag undviker dock att lyssna mer tills vi har lite bättre kvalité på ljudet.

Finns annars inte mycket att säga, igår släpptes tracklisten och idag sker detta, nyhetsuppdateringen kring robotarna kommer att öka markant under nästkommande dagar. Låten har vi sedan tidigare fått höra lite bitar ifrån och det låter helt underbart, föga överraskande. Förövrigt en perfekt singel att släppa först då jag tror att den har möjligheten att tilltala flera olika målgrupper och liknande.

Njuuuuuuut

Get Lucky (Ft. Pharrell and Nile Rodgers) (Radio Edit)

Daft Punk, denna franska DJ duo som nu återigen har snott åt sig alla rubriker börjar nu på riktigt späda på hypen inför nya albumet Random Access Memories. För några dagar sedan släppte man ett kort klipp från låten "Get Lucky" med Pharell Williams. Nya albumet känns redan på förhand som extremt spännande. Det där korta klippet har redan nu spelats upp mer än hundra gånger här hemma hos mig.

Den 21 Maj är det dags för albumet men redan nu har man släppt hela tracklisten via Vine. Vilket annat album som helst så hade jag knappt brytt mig men all information från R.A.M får mig att svettas. Med artister som Pharell William, Julian Casablancas och Nile Rodgers så kan det bara inte gå fel.

Tracklist

01. Give Life Back to Music
02. The Game of Love
03. Giorgio by Moroder
04. Within
05. Instant Crush
06. Lose Yourself to Dance
07. Touch
08. Get Lucky
09. Beyond
10. Motherboard
11. Fragments of Time
12. Doin' It Right
13. Contact

Källa