Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Ser om lite Marvel

Skrivet av Mikael den 24 mars 2019 kl 13:38
This post is tagged as: MCU

Det är ganska exakt en månad kvar till Endgame, och jag insåg nyligen att jag har glömt mycket av de tidigare filmerna. Åtminstone av filmerna som jag inte har sett om två-tre gånger. Så jag har kikat på några igen, och några till lär det bli.

Iron Man
Den här filmen är minst sagt fascinerande. Även om Marvel förstås inte hade allting förberett så är det extremt förutseende att inkludera SHIELD så här tidigt. Robert Downey Jr gör en strålande rollprestation och det är fascinerande hur man lyckades ta en så totalt okänd seriefigur och göra honom till ett fenomen. Let's face it, nästan ingen av oss kände till Iron Man innan den här filmen. Jag minns när jag gjorde lite efterforskningar kring Marvel vs Capcom på den tiden då jag katalogiserade fightingspelsfigurer. Jag hade förstås koll på Spider-Man och Hulk, samt Wolverine. Men Captain America var relativt okänd här, och War Machine dök upp i det spelet istället för Iron Man så jag fick rota vidare. Iron Man hade förstås varit med i Marvel Superheroes men det fick jag inte testa förrän senare. Då började jag läsa på lite om Tony Stark och James Rhodes. Men det här var alltså 1999-2000 nån gång, och då var jag ändå hyfsat inne på superhjälteserier. Att han nu, drygt tio år senare, är en popkulturikon NÄSTAN lika stor som de etablerade giganterna, är en bedrift.

Thor
Jag tror faktiskt det här var den första MCU-filmen jag såg. Av ovanstående anledning hade jag inte brytt mig om att hänga på bion för de första filmerna, men den här råkade jag pricka in när jobbarkompisarna ville ta en afterwork. Den var ... okej. Bra skådespel men ganska menlös film i stort. Anthony Hopkins briljerar enormt. Den lade upp grunden för Thor och Loki, men här känns de halvfärdiga. Chris Hemsworths ögonbryn distraherar mig, han ser jättemärklig ut här. Thor 2 är ju Thor 2 (ska se om den snart) men jag är inte heller alls ett fan av Ragnarok, så på det hela taget är Thor den svagaste av originaltrilogierna.

Iron Man 3
Jag känner mig ganska bekant med tvåan så istället gick jag rakt på film tre. Det här är en rörig film av flera anledningar. En del scener är magnifika, hela grejen med attacken på Tonys hus var supercool. Men det är en märklig blandning av 80-talsactionrulle (hela grejen i Miami), småputtrig julfilm (i Rose Hill), lite Air Force One, lite Terminator och Iron Man 2. Problemet är en väldigt vag definition av vad Extremis egentligen kan göra, plus att det blir uttjatat när en hel armé har samma krafter. Den politiska intrigen känns också ovanligt ordinär för att vara Marvel, liksom, att göra en stor grej av att presidenten är kidnappad känns mjäkigt jämfört med folk som vill erövra världen. Att Pepper får krafter och sen bara blir av med dem känns som ett antiklimax. Rhodes är cool när han får vara tuffing utan dräkten, men när Stark själv gör det känns det väldigt out of character. Sen undrar jag vad hela poängen var med finalen. Stark spränger hela sin arsenal av dräkter som ett fyrverkeri (ska vi till att börja med lura i oss att han normalt flyger runt i dräkter som är fyllda med sprängämnen och har kommandon för att självdestrueras, om nu inte allt stryk han tar på daglig basis skulle aktivera dem?) och verkar lägga Iron Man på hyllan, bara för att i Age of Ultron ha börjat om från scratch?

Överhuvudtaget var många av de tidigare filmerna ojämna. På sistone tycker jag dock att Marvel verkligen har fått in flytet. Med utmärkta Captain Marvel och snart Endgame tror jag inte den saken förändras än på ett tag.

Nittiotalsnostalgi i Legos nya Disney-serie

Nittiotalsnostalgi i Legos nya Disney-serie

Skrivet av Mikael den 21 mars 2019 kl 17:59
This post is tagged as: Lego, Disney

Lego släpper sedan 2010 regelbundet nya figursamlarserier med olika teman. För några år sedan kom en uppsättning Disney-figurer som bjöd på både gamla och nya klassiker, men många fanfavoriter saknades. Den här gången verkar fokus ligga på nittiotalet. Först och främst får vi självaste Farbror Joakim och Knattarna, men också Piff och Puff, här dock i sina ursprungliga former istället för Rescue Rangers. Sen kompletteras förra seriens Aladdin med Jasmine och Jafar, plus att vi får Herkules och Hades. Utöver dem kommer retroversioner av Musse och Mimmi (som även kommer i ett set baserat på den urgamla filmen), båda huvudpersonerna från Nightmare Before Christmas, Anna och Elsa från Frozen och så slutligen två av de saknade karaktärerna från The Incredibles. Vissa av dem passar inte riktigt in i den standardiserade Lego-formen, jag tänker framför allt på Jafar och Jack Skellington, men i övrigt verkar de generellt välgjorda. Första maj släpps de, då är det bara att börja plundra leksaksbutikerna.

First4Figures fenomenala Alucard-staty

Skrivet av Mikael den 19 mars 2019 kl 21:30
This post is tagged as: Castlevania, First4Figures

Jag kunde förstås inte hålla mig. Som gigantiskt Castlevania-fan och sjukligt stort Symphony of the Night-fan kunde jag inte motstå First4Figures extremt begränsade utgåva av Alucard. Den här figuren är 47 centimeter hög vilket inte ens inkluderar plattformen han står på, och min variant har förutom hans ordinarie Alucard Sword även Crissaegrim och Alucard Shield att välja mellan. Vi snackar sanslösa detaljer bortom allt utom möjligen lika svindyra japanska lyxfigurer.

First4Figures fenomenala Alucard-staty

First4Figures levererar en fenomenal produkt till ett lika fenomenalt pris. Till och med ytterförpackningen är sanslöst detaljerad. Det är troligen för sent för dig att köpa den, om du inte betalar rövarpriser i andrahand. Men det här visar på att deras figurer är värda vartenda öre.

Best of PSVR

Skrivet av Mikael den 18 mars 2019 kl 18:12
This post is tagged as: VR, PSVR, Déraciné, Skyrim, Astro Bot, Beat Saber, Superhot

The Wizards blev min första nya recension och det var ett okej VR-spel utan större sensationer. Men vilka är de riktigt bra VR-spelen då? Med brasklapp för att jag inte äger ett PC-headset än, här är de bästa spelen i VR just nu. Först fem stycken bubblare som inte riktigt nådde ända fram. Moss är ett dundercharmigt äventyrsspel där du vakar över en modig liten muskrigare. Keep Talking and Nobody Explodes fungerar i teorin utan VR men upplägget är extra genialt när man vrider och vänder på en bomb i sina händer medan kompisarna skriker förvirrade instruktioner från manualen. Wipeout: Omega Collection fick sent omsider ett fullständigt VR-läge och det är lika intensivt som det låter. Inte ett spel att börja med men att aspirera till att klara av. Rez Infinite är en tidlös klassiker som blev ännu lite bättre i VR vilket också passade ihop med spelets tema. Och så har vi Tetris Effect, som gör pusslandet ännu mer benäget att fastna i hjärnbarken. Men nu över till de riktiga höjdarna.

(5) Déraciné
From Software är förstås mer kända för Souls-serien och, längre bak i tiden, för mechsimulatorer. Men istället för ett Armored Core VR blev deras första VR-titel äventyrsspelet Déraciné. Som ett spöke som existerar utanför tiden utforskar du en kuslig senviktoriansk herrgård där en grupp föräldralösa barn lever. Utan att förlita sig på skräckklyschor lyckas Hidetaka Miyazaki bygga upp en lågmäld, vacker och dramatisk historia fullproppad av välskrivna karaktärer. En framtida klassiker som känns som en blandning av Myst och Shadow of Memories.

(4) Skyrim VR
Med åtta år på nacken har Skyrim spelats framlänges, baklänges och ut-och-in vid det här laget, men VR tillför ändå något alldeles extra. Att ströva genom vildmarken blir en upplevelse i sig, och att rusa fram genom slottsruiner med tvåhandssvärdet i högsta hugg eller smyga med en pil på strängen i jakt på vampyrer blir aldrig trist. Det gäller förstås att spela det med Move-pinnar, annars är det bara måttligt mer inlevelserikt än originalet, och då förstås utan åtta års grafiska moddar.

(3) Astro Bot: Rescue Mission
Bakom tidernas mest shovelware-doftande namn döljer sig ett genialt plattformsspel som med viss rätt kan kalla sig för VR-teknikens svar på Mario. Sonys supercharmiga robot utforskar dundermysiga plattformsmiljöer som helt och hållet bygger på det faktum att du finns mitt i dem. Det är som att sitta på golvet i barnrummet med alla sina leksaker runt omkring sig, men nu lever allt sitt egna liv. En klar systemsäljare och om Sony har ett Astro Bot 2 redo för Playstation 5 så kommer den här tekniken äntligen att dominera.

(2) Beat Saber
Vad får man om man korsar Guitar Hero med Star Wars? Jo, ett musikspel som är ofattbart simpelt och samtidigt ofattbart underhållande. I takt med musiken åker block mot dig och du måste hugga sönder dem med dina två ljussablar. Det geniala ligger i den intensiva kopplingen mellan musik och rörelser, och det hela blir en koreograferad dans som får dig att känna dig som en ovanligt dansant jediriddare. Det är också det perfekta spelet att demonstrera VR med, för det finns inte enklare instruktioner än "hugg kuberna åt det håll som pilarna visar".

(1) Superhot VR
Med en liten marginal är det ändå Superhot VR som är det absolut coolaste man kan göra i VR. Originalet var genialt i sig, men VR-versionen tar det hela flera steg längre. Man placeras fortfarande i en actionsekvens och så fort man rör sig gör även fienderna det, men inlevelsen blir oändlig när du faktiskt måste ducka för skott samtidigt som du slår en hagelbrakare ur händerna på den närmaste motståndaren. Att parera skott efter skott ur luften för att sedan kasta din tomma pistol på din sista fiende är också något som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, och ett destillerat VR-ögonblick som platt spelande aldrig kan återge. Superhot VR är som att spela huvudrollen i de galnaste actionfilmerna, bara det att allt är uppbyggt av vit plast. Om du undrar varför folk är så begeistrade av VR, testa det här.

Best of PSVR

Det börjar verka Japan-tripp banne mig

Skrivet av Mikael den 12 mars 2019 kl 21:22
This post is tagged as: Sarah Alainn, Yasunori Mitsuda, Spelmusik, Japan 2019

Jag har haft vaga planer på att åka till Japan någon gång i höst, för att se landet i höstfärger och passa på att besöka fler ställen än bara storstäderna. Nu blev det helt plötsligt mer konkret. Yasunori Mitsuda, ni vet, en av tidernas bästa spelkompositörer, kommer att anordna en jubileumskonsert för Chrono Cross. Det intresserar mig inte så jättemycket egentligen, även om musiken är bra. Desto mer nödvändigt blev det nu när det visar sig att Sarah Alainn kommer att vara med, på violin och sång. Hon deltog tidigare på det arrangerade Chrono Trigger/Chrono Cross-albumet och hennes Radical Dreamers och To Faraway Times var magnifika, förutom då att hennes egna album är fenomenala. Så när musikerna som har gjort nummer två och nummer tre på min lista över världens bästa skivor har konsert tillsammans, då finns det inget att snacka om. Jag ska dit.