Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Allt kan inte konverteras till allt hela tiden

Skrivet av Mikael den 23 april 2019 kl 16:59
This post is tagged as: Retrospel

I spelvärlden har vi en teknikutveckling som heter duga. Spelen du spelar idag fungerar inte på en konsol som är, låt säga, tio år gammal, och den konsolens spel kan du inte räkna med fungerar idag. Delvis beror det på att det har varit flera rivaliserande konsoltillverkare men också på att tekniken utvecklas så snabbt så att tio år gamla konsolerna är rent primitiva i jämförelse med det senaste.

Men många spel är ju fortfarande värda att spela långt senare, om inte annat av historiska skäl. Det kanske teoretiskt sett finns bättre plattformsspel än Super Mario Bros idag, men en någorlunda insatt gamer bör ha spelat det, precis som att även en modern musikfantast bör ha lyssnat på både Beatles och Mozart och att en filmkritiker ändå bör känna till Citizen Kane och Casablanca.

Det här skapar ett behov av nyutgivningar, och de är många. Egentligen har konceptet funnits hela tiden. Under 80-talet konverterades arkadklassikerna löpande till varenda tänkbart format, och spel som Bubble Bobble, Space Invaders och Pong fick nytolkningar under 90-talet. Men det är först från och med PS2-eran som retrosamlingarna tagit fart på allvar, och på senare år även minikonsolerna. Nu finns tusentals klassiker tillgängliga på flertalet aktuella format.

Den frågan jag ställer mig är dock: var tar det slut någonstans? Ska alla spel behöva konverteras till varje nytt format för att alla ska vara nöjda? Jag läste just att någon beklagade sig över att Metal Gear Solid 1-3 inte fanns på Playstation 4. Nej, och det är väl synd, men i gengäld finns de på andra format inklusive bakåtkompatibelt på Xbox One. Men är det en utgivares plikt att se till att spelen flyttas med hela tiden?

I viss mån kommer bakåtkompatibilitet att lösa det här problemet. Xbox One är redan i princip kompatibel med alla intressanta spel som någonsin har släppts på Microsofts format. Sony klantade sig med Playstation 4 men verkar vilja åtgärda det nästa gång. Nintendo har delvis släppt idén de en gång hade med sina bärbara format så där får vi se. Men i övrigt anser jag att utgivare inte har någon som helst skyldighet att släppa sina spel igen.

Visst vore det trevligt att ha alla tiders klassiker tillgängliga på en maskin. Men jag har insett att det är ett Sisyfos-arbete utan dess like. Köp alla spel som konverteras till Playstation 3 - och sju år senare måste du lik förbaskat köpa alla spelen igen till Playstation 4. Plus alla uppkonverterade Playstation 3-spel. Ni ser väl hur snabbt detta blir ohållbart?

Och inte bara för vår plånbok. Konverteringar tar tid att utveckla, även om de tar mindre tid än ett nytt spel. De ska testas och certifieras utifrån nya regler, de ska publiceras, de ska göras reklam för, det ska tillhandahållas kundsupport. Och inte nog med det, de tar i anspråk tid och pengar som man kanske annars vill att spelaren ska lägga på det nya coola spelet. Varför ska man annars utveckla nya spel överhuvudtaget?

Jag tycker alltså att det borde gnällas mindre efter konverteringar, särskilt om det redan finns konverteringar till aktuella format. Och faktum är att en stor majoritet av tidernas bästa spel finns att spela i diverse nyutgåvor, idag, ofta för struntsummor. Det är bara en handfull som försvunnit ... men det är ämnet för en annan blogg.

Castlevania-samlingen nummer ett är komplett

Skrivet av Mikael den 18 april 2019 kl 15:17
This post is tagged as: Castlevania

Konami har som bekant fått ett ryck och börjat släppa en drös retrosamlingar. Idag släpps Arcade Classics Anniversary Collection, som tyvärr är full av ointressanta shooters. Framöver kommer också Contra Anniversary Collection och Castlevania Anniversary Collection.

Den senare har redan fått fyra av åtta spel utannonserade:
Castlevania (NES)
Castlevania III: Dracula's Curse (NES)
Castlevania 2: Belmont's Revenge (GB )
Super Castlevania IV (SNES)

Nu fick vi veta de ytterligare fyra:
Castlevania Bloodlines (MD)
Kid Dracula (NES)
Castlevania the Adventure (GB )
Castlevania II: Simon's Quest (NES)

Nu var ju inte Bloodlines en lika stor sensation när de nyligen utannonserat det till Segas minikonsol, men det är trevligt att få med det i alla fall. Men utbudet i övrigt är tyvärr rätt bedrövligt. Vem bad om Kid Dracula när vi hade kunnat få exempelvis X68000-versionen av Castlevania? Var är Rondo of Blood eller till och med den remixade versionen Dracula X?

De senare spelen behöver vi nog inte oroa oss för, för Konami har mer eller mindre utlovat en andra samling. Där hoppas jag på att både GBA- och DS-spelen får vara med. Sen vore det kanske kul med Lament of Innocence och Curse of Darkness igen, om inte annat hade de bra musik. Eftersom Rondo saknades i den nuvarande samlingen tror jag att de helt enkelt inte vill krocka med den befintliga Rondo/Symphony-samlingen, så då uteblir också Symphony här, vilket inte är ett större problem för PS4-ägare men desto mer störande för andra.

Castlevania Anniversary Collection blir dock mest en historisk kuriositet. Allvarligt talat håller inte NES-spelen måttet idag och än värre är det för GB-spelen. Bloodlines och IV är fortfarande höjdare och är väl de jag överhuvudtaget kommer att lägga någon tid på, men mest väntar jag alltså på samling två.

Det magnifika 20-årsjubiléet för Xenogears

Det magnifika 20-årsjubiléet för Xenogears

Skrivet av Mikael den 12 april 2019 kl 19:06
This post is tagged as: Xenogears, Yasunori Mitsuda

Xenogears var ett av få spel som jag gjorde mig besväret att importera, eftersom Square kategoriskt vägrade att släppa det i Europa. Nu så här tjugo år senare har minnet av sladdriga texturer och extremt långdragna textsekvenser förtvinat och bara det bästa finns kvar: musiken. Yasunori Mitsuda skapade här sitt livsverk (sorry, Chrono Trigger) och Xenogears har kanske tidernas allra, allra, allra bästa spelsoundtrack alla kategorier.

Och efter tjugo år, för nästan exakt ett år sedan, var det dags för en jubileumskonsert som hölls i Tokyo. Hade jag vetat om det i förväg hade jag gjort vad som helst för biljetter (nu gör jag istället samma sak för Chrono Cross), för den här konserten blev något otroligt. Det finns numera två sorters människor: de som såg Xenogears 20th Anniversary Concert - The Beginning and The End på plats, och de som inte gjorde det.

En liten tröst var i att konserten också sändes över den Japan-exklusiva tjänsten Niconico. Med nätet som det är dröjde det förstås inte länge förrän en rippad version fanns tillgänglig, med burkigt ljud och sjaskig bild. Och det var ändå magiskt. Det skulle inte släppas någon hemversion och vi stackars förlorade själar som inte var där gick miste om uppenbarelsen, och fick nöja oss med återspeglad glans av härligheten.

Men Yasunori Mitsuda ändrade sig och har nu släppt en konsert-bluray med två timmar ren magi. Jag rusade hem från posten, körde igång skivan och satt sedan som förtrollad. Xenogears musik är makalös redan till att börja med och efter det ursprungliga soundtracket släpptes först liveskivan Creid där Mitsudas band Millennial Fair tolkade musiken till något ännu mer fantastiskt. Sen kom för några år sedan en orkestrerad version, Myth, som plockade upp andra delar av soundtracket och gav oss ännu mer. Men den här konserten är nog den bästa versionen av musiken, och därmed mycket av det bästa i spelmusikhistorien.

I princip hela soundtracket finns med här. Den mäktiga inledningen med Dark Dawn, den oändligt upplyftande My Village Is Number One, den makalösa A Gentle Breeze Sings, pianoversionen av Small Two of Pieces, den dramatiska Soaring, och så förstås Fangs Bared at God och The Beginning and The End från spelets slut. De är fantastiska allihop och framförs med energi och glädje. Men ännu roligare är att man även har plockat in mer actionfylld musik som inte passade in på de andra skivorna. Steel Giant, Fuse, Deadly Dance och Crimson Knights är bara några exempel, och allra bäst blir det med Wings som är spelets luftskeppstema och precis som sina motsvarigheter i Final Fantasy-spelen ett av de mäktigaste.

Mitsuda tog inspiration från Irland både för originalsoundtracket och för Creid, och därför är det ytterst lämpligt att han här anlitade den irländska kören Anúna som han tidigare samarbetade med för Xenoblade Chronicles 2. De tar flera av spelets lite långsammare stycken och gör dem oerhört vackra, som Memories Left Behind och We, the Wounded Shall Advance into the Light. De ackompanjerar också de sista delarna av soundtracket.

Spelets slutmusik Small Two of Pieces må ha en titel som inte stämmer nånstans, men det är också spelets höjdpunkt. Till soundtracket hade Mitsuda upptäckt sångerskan Joanne Hogg, som då spelade med det kristna rockbandet Iona. Hennes vackra röst passade perfekt till Xenogears och som extra bonus spelade hon in Stars of Tears, även om låten aldrig kom att användas i själva spelet. Båda framfördes på konserten och Hogg har inte riktigt samma styrka längre, men det var fortfarande härligt att få en ny version av de här.

Efter Joannes två framföranden börjar det vara slut, men först brister orkestern ut i Balto & Lahan, två av arrangemangen från Creid som tar Xenogears-originalen till nya höjder. De vill aldrig sluta, men när musiken och applåderna slutligen har klingat ut placerar Mitsuda en liten speldosa på ett bord. Där kommer till sist den enklaste möjliga versionen av melodin som används i Distant Promise och Small Two of Pieces. Som för att en sista gång bevisa hur perfekt kompositionen är.

Det här är en fenomenal konsert som alla Xenogears-fans måste uppleva, och eftersom det alltså är för sent att se den live är bluray-versionen ett gott substitut. Både bild och ljud är utmärkta och knivskarpa, däremot är jag lite besviken att det inte gick att ladda över låtarna till datorn som på en del andra skivor (Final Fantasy Orchestral Album till exempel). Det enda som går att hämta är en folder som är helt på japanska. Men då har jag ju istället anledning att se hela alltet många gånger till.

En trailer ser du här:
https://youtu.be/5uAm0JjESE4
Själva skivan kan beställas från Japan eller från Square-Enixs europeiska webbshop.

Tre grymma nya samurajkämpar

Tre grymma nya samurajkämpar

Skrivet av Mikael den 5 april 2019 kl 18:22
This post is tagged as: Samurai Shodown

Med bara ett par månader kvar till premiären av Samurai Shodown visade SNK upp de tre nya kämparna, varav vi bara fått se en skiss av en. Först ut är Yashamaru Kurama, en tämligen cool samuraj som klär sig med tengu-tema och slåss med en nagamaki, ett svärd med extra långt handtag, och som vill hämnas sin fars död. Att nykomlingar i SNK-sammanhang blir coolingar med vitt hår är nästan standard, men nog verkar han lovande.

Sen har vi Darli Dagger, en hårdför dam som verkar ha klädshoppat i Monster Hunter-världen och sedan tagit en tripp till Yharnam för att skaffa sig en fällbar såg att slåss med. Hon är båtbyggare och sägs ha några unika förmågor när hon blir av med sitt vapen, ett tillstånd som annars traditionellt har varit ett taskigt läge i Samurai Shodown-spelen. Vrålstarka kvinnliga kämpar har vi heller inte så gott om i genren, så hon har klar potential.

Och så slutligen Wu-Ruixiang, en ung dam som ersätter Wan-Fu som representant för Kina. Hon ska vara något av en enstöring och sysslar med en offensiv form av feng shui där hon kallar på monster med sin sköld. Hon har drag av Mian från King of Fighters XIV och lite av Litchi från Blazblue, och skulle också kunna bli en favorit. Jag stör mig dock litegrann på glasögonen som känns alldeles för moderna.även om de rent tekniskt sett existerade i slutet av 1700-talet när det här utspelar sig.

Så tre stycken intressanta karaktärer, helt klart. Kanske inte så renodlade samurajkämpar egentligen, men säg det till Earthquake, Tam Tam eller Charlotte ...

När mitt aprilskämt förutspådde Game Boy Player

Skrivet av Mikael den 1 april 2019 kl 17:03
This post is tagged as: Gamecube

Jag minns 2002 som om ... det var sjutton år sedan, det vill säga inte särskilt väl. Det här var på den tiden jag inte ens hade börjat på Gamereactor än, men jag skrev för en annan sajt då (lite osäker exakt vilken det var just då). Vi körde i alla fall aprilskämt och jag var ovanligt ambitiös då (plus att jag var student och hade oändligt med fritid). Gamecube var precis aktuell och jag gjorde en fejkad version med inbyggd kassettlucka. Tanken var att den skulle kunna spela Nintendo 64-spel. Sen stajlade jag bilden som om den var scannad ur någon japansk tidning.

När mitt aprilskämt förutspådde Game Boy Player

Jag vill minnas att den lurade rätt många, men delvis var det nog för att vi släppte bilden någon dag tidigt. Uppenbarligen var det ingen som noterade att kassettluckan faktiskt var plockad från en Saturn eller att texten sade något helt annat (på dålig japanska). Det roligaste i sammanhanget var väl sen att mindre än ett år senare så släppte Nintendo Game Boy Player, som på ett liknande sätt gav möjlighet att spela GB- och GBA-spel, som fortfarande är det enda externa tillbehöret för bakåtkompatibilitet på någon modern konsol. Så där blev det ju fullträff.