Svenska
Blog

Visionären Bjarneby

Skrivet av Mikael den 18 juli 2019 kl 21:46

Nej, jag tänker inte berätta om 198X för jag har inte spelat det än (däremot lär det nog bli av framöver). Däremot vill jag dela med mig av något jag hittade när jag rotade i den gamla högen med Super Power och Super Play där hemma. Alla spelskribenter tenderar väl att bli nostalgiska titt som tätt, men Tobias Bjarneby hade anledning att vara det redan 1994 när Bergsala gjorde ett sista ryck med NES och släppte ett gäng klassiker på nytt. Det är väl egentligen få saker som är så menlösa som en tjugoårings nostalgi för saker han gjorde när han var tretton, men Tobias recension av Legend of Zelda och Adventure of Link (båda 94%) innehåller en hel drös av förutsägelser. Hör bara:

"Med tanke på liknelserna mellan musik och TV-spel som Mats skrev om, börjar jag fundera på hur det kommer att bli med TV-spel i framtiden. Kommer vi som var med från början tycka att allt var bättre förr och framför allt, kommer Nintendospelstillverkarna bli lika pinsamma som Axl Rose? Det kanske skapas olika trender inom olika speltyper precis som i musikens värld. Shoot'em-up:are har långt hår och nitar, plattformslirare har pipskägg och hål i naveln. Sedan kommer programmerare börja bli alternativa och independent och bara ge ut sina spel på små bolag och aldrig göra som Nintendobossarna säger åt dem. Sedan blir allting retro och folk försöker göra om gamla hits, som Mario- och Zelda-spelen, fast i 2020-talstappning. Och Shigeru Miyamoto kommer bli kult. Astufft!

Jag kommer bergis sitta där och säga att Zelda I och II fortfarande är bäst medan de som är födda år 2000 försöker förklara hur mycket hippare Zelda XII är. Vem kommer egentligen ha rätt?" (Super Power nr 7 1994)

I den här korta texten förutspådde Bjarneby alltså för tjugofem år sedan avdankade spelutvecklare som tappat stinget á la Itagaki eller CliffyB, indieutveckling, trenden med nyversioner av gamla spel, att folk fortfarande försöker överträffa Mario och Zelda, och att det bevisligen uppstått en personkult kring Miyamoto. Respekt!

HQ

Snart dags för Lejonkungen

Skrivet av Mikael den 11 juli 2019 kl 17:57
This post is tagged as: Disney

Jag lyckades hålla mig undan hypen fram till nu. Disneys remakes av sina tecknade klassiker är i stort sett onödiga och både Djungelboken och Skönheten Och Odjuret var tämligen menlösa. Aladdin har jag inte orkat se än. Men alltså, de släppte just musiken från Lejonkungen och den är precis lika magnifik som alltid. De verkar inte ha fipplat särskilt mycket med perfektionen utan de flesta styckena är hämtade rakt av från originalet, bara med nya röster. "Be Prepared" har klippts ner en hel del, men i övrigt är det sig likt. Och jag uppskattar verkligen att Timon och Pumba inte förstör "Can You Feel The Love Tonight" riktigt lika mycket, att "He Lives In You" nu finns med i filmen och att Elton John har skrivit en helt ny låt också.

Så den måste ses, hur överflödig den än må vara. Bara för musiken om inte annat.

Och så är det ju lite lustigt. Disney har i år släppt eller kommer att släppa Captain Marvel, The Avengers: Endgame, Toy Story 4, Aladdin, Lion King, Frozen 2 och så Star Wars nio. Sju filmer som ledigt tjänar in en till två miljarder dollar vardera. Herregud. Precis alla pengarna.

https://www.youtube.com/watch?v=CF-c1K3WWg4

HQ
Lego gör en Harley

Lego gör en Harley

Skrivet av Mikael den 9 juli 2019 kl 15:37
This post is tagged as: Lego

Lego har ju ägnat de senaste åren åt att släppa en rad stora, dyra set riktade till samlare. Bland annat släpps varje år en påkostad klassisk bil, som VW Beetle, Ferrari F40 eller nu senast en Ford Mustang i 60-talsstil. Nu utökar de utbudet med en rejäl Harley-Davidson också.

Nu finns det väl lyckligtvis nittioåriga tanter som är mer intresserade av Harley-Davidson än jag, men man måste beundra deras förmåga att konsekvent sätta ihop extremt detaljerade set som liknar originalen så här mycket.

Brottas med Dreams animationsverktyg

Skrivet av Mikael den 6 juli 2019 kl 16:13
This post is tagged as: Dreams

Jag har ägnat de senaste dagarna åt att jobba vidare på min spelhjältinna i Dreams. Det är inte helt enkelt. Allt går att göra i Dreams men det är inte nödvändigtvis enkelt. En av anledningarna är att systemet egentligen är lite för smart. Det vill absolut göra alla animationer så smidiga som möjligt och ser därför till att blanda ihop alla dina rörelser, så om du till exempel springer och trycker på fyrkant samtidigt så har spelet inga problem med att spela både springanimationen och attackanimationen samtidigt. Nackdelen är att det sällan ser riktigt snyggt ut. De inbyggda automatgenererade animationerna är också lite väl sladdriga för det jag hade tänkt mig, så jag valde att stänga av allt och bygga mina animationer från scratch. Vilket förstås också fungerar, men det finns en hel del man måste tänka på.

Till att börja med kombineras precis alla animationer som pågår. Jag har gjort en idle-animation så att hon inte står blickstilla utan flyttar svärdet lite och ser sig omkring ibland. Men jag måste se till att den här animationen inte spelas samtidigt som hon attackerar eller springer, för då förvrids allt. Men det är inte så enkelt som att hålla koll på vilka knappar som trycks. Attacken är ju en kort animation som sätter igång när man trycker på knappen, så då måste jag ha en inaktiverare för idle-animationen som pågår tills attacken är slut. På samma sätt måste jag kolla så hon står på marken innan det går att attackera, och så vidare.

Brottas med Dreams animationsverktyg

Det är mycket att justera, men nu börjar grunderna fungera i alla fall. Jag har lärt mig att man aldrig ska flytta kroppsdelar dit man vill ha dem, utan rotera lederna så de hamnar rätt. Annars sparas den absoluta positionen snarare än den relativa. Och nu kan Shaana faktiskt röra sig lite. Hon kan kuta runt, hon kan attackera (även om jag måste trixa vidare med den animationen), hon kan parera, hon kan hoppa och hon kan aktivera sitt eldsvärd. Allt går förstås att polera ytterligare, men det är kul att se lite framsteg. Även om det tar en himla tid.

Ack, Aquaman, vilket slöseri

Skrivet av Mikael den 4 juli 2019 kl 22:20
This post is tagged as: Aquaman

De som driver skutan på DC och Warner måste vara fullständigt inkapabla. Säga vad man vill om Marvel, men de håller en väldigt hög snittnivå. Men DC:s filmer är överlag totalt skräp, både i och utanför deras kinematiska universum. De moderna Stålis-filmerna var skräp, det har släppts två bra Batman-filmer ungefär någonsin, och både Justice League och Suicide Squad var spektakulärt usla. Men det fanns ett undantag: Wonder Woman. Den filmen var strålande. Och nu är de två. Jag fick aldrig tillfälle att se Aquaman på bio, men det är en riktig höjdare det också.

Det är fascinerande. Jason Momoa var visserligen en av få höjdpunkter i Justice League, men jag hade aldrig trott att någon skulle göra något vettigt av Aquaman. För hela konceptet är ju faktiskt, fortfarande, dunderfånigt. Men det gäller också det mesta av superhjälteserier överlag. Dunderfånigt á la grande. Särskilt DC, men också det mesta inom Marvel. Och i den här filmen så dyker man huvudstupa in i fånerierna och tar dem på allvar. Jag har aldrig sett en så extremt plastig och glansig film med så uppenbart CG-ade dialogscener sedan Warcraft (som för övrigt har en hel del likheter med den här), men det funkar. Neonfärgerna och undervattenspratet, det funkar. Det är episk sci-fi, under ytan. Nästan som The Abyss fast förstås hundra gånger mer spejsat.

Mycket beror det på att Momoa är sjukt karismatisk. Karln fick knappast utrymme för skådespel som Khal Drogo, men han är strålande här. Amber Heard är också riktigt bra, och jag gillade henne extra mycket på land där hon kändes väldigt mycket Indiana Jones. För att spoilera lite så vill jag också passa på att gratulera Willem Dafoe för sin första roll där han inte är är ond i hemlighet. Och så var det en lite lustig parallell att Nicole Kidman liksom Michelle Pfeiffer, båda en gång Batman-skådisar, nu har spelat badass-mammor i exil i varsin superhjältefilm.

En av bristerna är väl att Black Manta känns lite malplacerad. Han är totalt ointressant som karaktär och skurk och känns ungefär lika meningsfull som Crossbones i Captain America-filmerna. Scenerna på Sicilien var visserligen magnifika men jag kan inte ta karaktärsdesignen på allvar. Litet plus dock för att man åtminstone var trogen seriedesignen, även om den också är hemsk. Sen undrar jag också om det här är bortkastad möda. Med både Batman och Superman utbytta känns det som att DC-filmerna inte har någonstans att ta vägen. Man skulle egentligen behöva börja om från scratch, igen, men då blir vi ju av med både Wonder Woman och Aquaman. Det ska bli intressant att se hur de löser den biten.