Som jag tidigare berättat var jag med i Self-Preservation Society, ett fantastiskt trevligt gille. Vi hade länge planerat att träffas någonstans, det talades om Amsterdam eller Danmark, men inget blev riktigt gjort. Sen splittrades gillet och folk spreds för vinden, och vi trodde att det aldrig skulle bli av. Men under sommaren tog en av oss tag i det hela och började planera på allvar. Han bor i Prag och det är förstås ett intressant resmål i vilket fall som helst, så rätt många nappade. I slutet av augusti var det äntligen dags...

Och givetvis blir det terroristhot på Heathrow där hälften av deltagarna skulle passera dagen senare. Ett kort tag var vi rädda att ingen skulle ta sig ner, men det löste sig och bara en stackars tjej fick stanna hemma då hon hade försökt åka en dag tidigare...

Hur som helst, tillsammans med min syster (som var med i samma gille) och en av våra gemensamma vänner åkte jag till Prag och möttes på flygplatsen av en liten gnom, Taimori, som i verkligheten visade sig vara en lång, mörkhårig kille. Vi plockade upp en kille till, Zarfina, (en rödhårig britt som spelar en silverhårig nattalv precis som jag) och åkte in till stan. Där träffade vi resten av gänget, presenterade oss och åkte sedan ut mot hotellet.

Det blev rätt snart praxis att använda våra spelnamn. Vi har pratat så mycket med varandra redan innan, så det kändes mer naturligt än att försöka komma ihåg ännu ett namn på alla och associera med rätt spelnamn. Så jag var Tel under hela helgen (för Telperiel), medan syrran blev Annie (Anciol). Zarfina slapp sitt feminina namn eftersom vi alltid kallar honom Zarf ändå, och så vidare.

Det var fascinerande att träffa folk och äntligen få ansikten till rösterna på Teamspeak. Det är inte direkt någon som liknar sin karaktär, men det hade man väl knappast kunnat vänta sig heller. Det blev faktiskt inte så extremt mycket World of Warcraft-snack som man hade kunnat tro (och som vår kompis och Taimoris flickvän hade fruktat). Eftersom vi inte spelade särskilt mycket tillsammans längre blev det mer snack om annat, även om vi alltid hade vårt gemensamma intresse att falla tillbaka på. Nördsnack dock, yes, massor. Om någon hörde oss prata (och förstod engelska där ute på den tjeckiska vischan, hotellpersonalen gjorde det inte) skulle de ändå inte hänga med en sekund.

Vad gjorde vi egentligen där borta? Tja, det blev mest bara att umgås. Hotellet var ett konferenshotell ute på vischan (bokstavligen) med fri mat och dryck, vilket ledde till att Dex och Diacide tappade bort nyckeln till sitt rum och fick dela en ledig säng och att Diacide tidigare under kvällen slängde sig över Dex och ner i en pool, varpå Dex mobiltelefon slutade fungera. Ungefär som våra räder brukade gå till, alltså.

Förutom att äta och dricka gott hann vi också åka iväg till ett slott i närheten, ett äkta medeltida slott som hade kunnat vara hämtat ur World of Warcraft. Vi noterade faktiskt en del likheter med Scarlet Monastery och hade väldigt kul under den guidade turen.

"Vad finns där borta?" "Det är 20-manna-delen, vi är inte tillräckligt många."

"Ahh, en drake!" - draken var gjord av trä - "Tanka den, Tel!"

Vi provade också på att skjuta armborst och som gillets armborstfetischist hade jag förstås en del att bevisa, men efter två totalt misslyckade skott lyckades jag pricka hjärtat på vildsvinet på tavlan. "Critical hit, boar has been slain by Tel!"

Efter två varma och härliga dagar var det dags att bryta upp. De flesta åkte till flygplatsen medan några stannade kvar en dag till och följde oss till Prag där vi sedan semestrade några dagar. Där umgicks vi med de tjeckiska gillesmedlemmarna och såg stan (som är fantastisk, ett måste för alla som gillar arkitektur och medeltida känsla) och bodde billigt och bra. När vi till slut skildes åt var det vemodigt, men vi visste ju att vi kommer att träffas många gånger till... om inte i Prag så åtminstone i Ironforge...

Ikväll var det tänkt att vi skulle fara till Molten Core, men så här i juletider är det svårt att få ihop tillräckligt med folk. Men vi lät oss inte nedslås av detta utan bestämde oss för att köra Zul'Gurub istället. Och inte bara det, vi skulle ta alltihop på en gång, något som har tagit minst två kvällar tidigare.

Sagt och gjort, efter fem timmar hade vi besegrat alla fem prästerna och Hakkar själv. Det är verkligen helt otroligt kul att spela när allt fungerar. Vi fick ett utmärkt svärd av Hakkar som gick till en i gillet som haft ett kompletterande vapen länge, utan att behöva slå tärning eller något. Sedan fortsatte vi en extrasväng upp till Mandokir eftersom det ändå gick så bra, och en dryg halvtimme senare hade vi besegrat honom också. Och så får jag ÄNTLIGEN se Halberd of Smiting!

Senast den dök upp var jag inte med, det var minst ett år sedan om inte mer. Sedan dess har jag varit närmast besatt av att få tag på den, hillebardsfantast som jag är. Visserligen är den inte så värst användbar för en tank, men det spelar ingen roll.

Och jag är otroligt tacksam att de lät mig få den. Jag har tjatat om den i evigheter så de kanske bara ville få tyst på mig, men nu spelar det ingen roll. Andra grejer i spelet har jag velat ha mest för att få bättre stats, men nu när Burning Crusade snart släpps kan jag gärna hoppa över dem och vänta på expansionens vansinnigt mycket bättre prylar. Men Halberd of Smiting kommer jag att springa runt med bara för att den är så cool att springa runt med. Jag kommer att kuta runt i Nagrand i min Robe of Doan och med min hillebard.

Jo, just det ja. Från Mandokir fick jag också en ny rustning så nu ser jag verkligen ut som Spindelmannen. Spindelmannen med en fyrameters hillebard. Muahaha!

Redan när jag spelade World of Warcraft såg jag likheterna mellan Blizzards och Naughty Dogs alver. Det finns inte så många som har tagit det där med spetsiga öron till en sådan extrem punkt, och spelen har ju designmässigt en del likheter i övrigt med en blandning av lummiga tecknade skogar och en hel del kall metall.

När jag besökte Blizzard förra året frågade jag Justin Thavirat, huvuddesignern för Burning Crusade, vem som var först egentligen. Han hade inte tänkt så mycket på saken, sade han. De hade bara gjort öronen längre och längre tills de såg lagom extrema ut, som så mycket annat i spelets design. Och eftersom nattalverna först dök upp i Warcraft III som släpptes ungefär samtidigt som Jak & Daxter så är det svårt att utse vem som har kopierat vem.

Däremot verkar det som att Blizzard helt klart har tagit inspiration av Jaks lilla skäggplätt på underläppen när de har skapat blodalvernas ansiktsbehåring. Det ser bedrövligt ut, minst sagt, och lika lite som man kan spela en människa utan skägg (harmynt inavlad fribrottare nån?) går det att spela en blodalv med en pytteliten metrosexuell tofs.

Att Transformers på sistone har vuxit igen tack vare en blandning av den vanliga leksaks/tv/frukostflinge-synergin och rejäla nostalgikickar för oss 25-30-åringar är ingen nyhet, åtminstone inte för mig som slaviskt följt utgivningen de senaste tre åren. Det är heller ingen tillfällighet att det dyker upp Transformers precis överallt, i reklam för bilar, kopiatorer och mycket annat, för vi som satt på vardagsrumsgolvet för tjugo år sedan och gjorde brumljud med munnen samtidigt som vi körde Hot Spot rakt in i fiendeleden så att plasten yrde är nu de som sitter på reklamfirmor, på VD-platser i unga friska företag (eller för den delen som skribenter på diverse tidningar) och vi minns. Vi minns en leksaksserie som blev mer än bara leksaker, figurer som blev våra bästa kompisar, mer, vill jag påstå, än till och med Pokemon idag.

Men trots att jag har vandrat i leksaksaffärerna de senaste åren och köpt på mig en försvarlig samling av utvalda favoriter (Energon Shockblast som är en svinläcker nytolkning av gamla Shockwave eller Armada Unicron som är den första leksaksversionen av den gamla überondingen från Transformers-filmen anno 1986 till exempel) har jag aldrig råkat ut för samma vansinniga nostalgikick som när jag gick in på Toys'r'Us häromdagen.

I hyllan fanns Megatron som blir en pistol, Optimus Prime som blir en lastbil, Hot Rod (jaja, Rodimus) som blir en röd sportbil med orange spoiler, Bumblebee som blir en liten gul bil, Astrotrain som blir BÅDE ett tåg och en rymdskyttel och så Starscream som blir ett F16-plan. Transformers Classics är moderna versioner av våra gamla favoritfigurer, så nära originalen man kan komma men med tjugo år fräschare leksaksteknik.

Visserligen har jag redan allihop (såklart) men jag blev vansinnigt sugen på att köpa dem igen, eller börja pracka på dem på stackars vilsna julklappshandlare (och skrämma livet ur dem i samma veva) eller helt enkelt ställa mig och skrika rakt upp i taket JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! (som Darth Vader men tvärtom)

Om du någonsin tyckt om Transformers, spring till affären (de finns förstås på Barnens Hus och andra affärer också) och köp dig en Megatron eller en Optimus igen. Plocka ut dem, förvandla dem, bli tjugo år yngre och rejsa Bumblebee mot Hot Rod på vardagsrumsgolvet, spring omkring och gör pangljud med Megatron i högsta hugg. Eller om din fortsatta sociala ställning inte tillåter detta, köp dem åt dina barn eller dina småsyskon eller din låtsaskompis.

Transformers är tillbaka, och oavsett hur Michael Bay våldför sig på Transformers-licensen i sin film nästa år har jag ett oslagbart stycke nostalgi stående runt min monitor.

Äntligen, äntligen. Igår sänkte vi Hakkar igen efter en lång rad försök och uppriktigt sagt trodde jag inte att vi skulle lyckas. Efter ett försök som slutade när Hakkar hade ungefär 1 procent energi kvar och sedan gick bärsärk och dödade oss allihop var frustrationen kännbar. Men vi bet ihop, slipade vapnen, buffade vad som buffas kunde och försökte igen.

Jag har inte haft särskilt tur med belöningar från Hakkar. Det här var fjärde gången jag såg honom falla. Första gången vann jag egentligen Aegis of the Blood God, men lämnade den till gillets huvudtank (som sedermera slutade spela sin krigare och pangade all sin utrustning). Andra gången kom jag dit som min magiker och fick visserligen en hyfsad ring, men ringar är inte bling i World of Warcraft, det ska vara axelskydd eller enorma sköldar eller nåt som faktiskt syns. Tredje gången körde vi på DKP och en krigare som nästan aldrig spelare hade råkat skrapa ihop mest poäng just då och belönades med det tokläckra Zin'Rokh-svärdet. Och nu suktade jag förstås efter skölden igen, men den dök inte upp och jag fick nöja mig med ett par blåröda byxor.

Så nu ser jag ut som Spindelmannen, men de här byxorna är faktiskt rätt fräscha och kommer väl att hålla ungefär en halv nivå in på Burning Crusade (suck) tills jag plockar på mig Flintlocke's Piloting Pants igen, precis som all annan utrustning vi hittar i Zul'Gurub och Molten Core.

Men, vi sänkte Hakkar igen. En gång är ingen gång, två gånger är en vana.