The Wizards blev min första nya recension och det var ett okej VR-spel utan större sensationer. Men vilka är de riktigt bra VR-spelen då? Med brasklapp för att jag inte äger ett PC-headset än, här är de bästa spelen i VR just nu. Först fem stycken bubblare som inte riktigt nådde ända fram. Moss är ett dundercharmigt äventyrsspel där du vakar över en modig liten muskrigare. Keep Talking and Nobody Explodes fungerar i teorin utan VR men upplägget är extra genialt när man vrider och vänder på en bomb i sina händer medan kompisarna skriker förvirrade instruktioner från manualen. Wipeout: Omega Collection fick sent omsider ett fullständigt VR-läge och det är lika intensivt som det låter. Inte ett spel att börja med men att aspirera till att klara av. Rez Infinite är en tidlös klassiker som blev ännu lite bättre i VR vilket också passade ihop med spelets tema. Och så har vi Tetris Effect, som gör pusslandet ännu mer benäget att fastna i hjärnbarken. Men nu över till de riktiga höjdarna.

(5) Déraciné
From Software är förstås mer kända för Souls-serien och, längre bak i tiden, för mechsimulatorer. Men istället för ett Armored Core VR blev deras första VR-titel äventyrsspelet Déraciné. Som ett spöke som existerar utanför tiden utforskar du en kuslig senviktoriansk herrgård där en grupp föräldralösa barn lever. Utan att förlita sig på skräckklyschor lyckas Hidetaka Miyazaki bygga upp en lågmäld, vacker och dramatisk historia fullproppad av välskrivna karaktärer. En framtida klassiker som känns som en blandning av Myst och Shadow of Memories.

(4) Skyrim VR
Med åtta år på nacken har Skyrim spelats framlänges, baklänges och ut-och-in vid det här laget, men VR tillför ändå något alldeles extra. Att ströva genom vildmarken blir en upplevelse i sig, och att rusa fram genom slottsruiner med tvåhandssvärdet i högsta hugg eller smyga med en pil på strängen i jakt på vampyrer blir aldrig trist. Det gäller förstås att spela det med Move-pinnar, annars är det bara måttligt mer inlevelserikt än originalet, och då förstås utan åtta års grafiska moddar.

(3) Astro Bot: Rescue Mission
Bakom tidernas mest shovelware-doftande namn döljer sig ett genialt plattformsspel som med viss rätt kan kalla sig för VR-teknikens svar på Mario. Sonys supercharmiga robot utforskar dundermysiga plattformsmiljöer som helt och hållet bygger på det faktum att du finns mitt i dem. Det är som att sitta på golvet i barnrummet med alla sina leksaker runt omkring sig, men nu lever allt sitt egna liv. En klar systemsäljare och om Sony har ett Astro Bot 2 redo för Playstation 5 så kommer den här tekniken äntligen att dominera.

(2) Beat Saber
Vad får man om man korsar Guitar Hero med Star Wars? Jo, ett musikspel som är ofattbart simpelt och samtidigt ofattbart underhållande. I takt med musiken åker block mot dig och du måste hugga sönder dem med dina två ljussablar. Det geniala ligger i den intensiva kopplingen mellan musik och rörelser, och det hela blir en koreograferad dans som får dig att känna dig som en ovanligt dansant jediriddare. Det är också det perfekta spelet att demonstrera VR med, för det finns inte enklare instruktioner än "hugg kuberna åt det håll som pilarna visar".

(1) Superhot VR
Med en liten marginal är det ändå Superhot VR som är det absolut coolaste man kan göra i VR. Originalet var genialt i sig, men VR-versionen tar det hela flera steg längre. Man placeras fortfarande i en actionsekvens och så fort man rör sig gör även fienderna det, men inlevelsen blir oändlig när du faktiskt måste ducka för skott samtidigt som du slår en hagelbrakare ur händerna på den närmaste motståndaren. Att parera skott efter skott ur luften för att sedan kasta din tomma pistol på din sista fiende är också något som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva, och ett destillerat VR-ögonblick som platt spelande aldrig kan återge. Superhot VR är som att spela huvudrollen i de galnaste actionfilmerna, bara det att allt är uppbyggt av vit plast. Om du undrar varför folk är så begeistrade av VR, testa det här.

Jag har haft vaga planer på att åka till Japan någon gång i höst, för att se landet i höstfärger och passa på att besöka fler ställen än bara storstäderna. Nu blev det helt plötsligt mer konkret. Yasunori Mitsuda, ni vet, en av tidernas bästa spelkompositörer, kommer att anordna en jubileumskonsert för Chrono Cross. Det intresserar mig inte så jättemycket egentligen, även om musiken är bra. Desto mer nödvändigt blev det nu när det visar sig att Sarah Alainn kommer att vara med, på violin och sång. Hon deltog tidigare på det arrangerade Chrono Trigger/Chrono Cross-albumet och hennes Radical Dreamers och To Faraway Times var magnifika, förutom då att hennes egna album är fenomenala. Så när musikerna som har gjort nummer två och nummer tre på min lista över världens bästa skivor har konsert tillsammans, då finns det inget att snacka om. Jag ska dit.

Ni minns väl såna där modelldockor i trä som alltid pryder bildsalar och hipstervardagsrum? De är ju tänkta att vara till hjälp när man ritar människor, men i praktiken brukar det vara bättre att skissa på fri hand istället, eftersom de är extremt begränsade i sin rörlighet och ändå inte hjälper till med de svåra grejerna.

Vanligtvis ritar jag också på fri hand. Ibland när jag vill fånga en komplicerad posering så brukar jag helt sonika fota mig själv. Men ibland är det bra att ha en förebild, både att kunna vrida och vända på, och att kunna ta bilder och använda direkt som skiss. Därför har jag investerat i figurer från två kända japanska märken: S.H.Figuarts (Bandai) och Figma (Good Smile Company). Båda gör i huvudsak samlarfigurer, men de har också använt sina figurers extrema poserbarhet för att skapa grundläggande gestalter som är tänkta just för ritande och målande. Figuarts har släppt Body-kun respektive Body-chan medan Figma har gjort Archetype She och Archetype He (från vänster till höger på bilden).

Det allihop har gemensamt är en väldigt bra poserbarhet. En begränsning är förstås att knän och armbågar inte kan komprimeras och det går därför inte att böja mer än drygt 100 grader innan baksidan tar emot. Händerna är utbytbara och även om det handlar om väldigt tunna delar så är de rätt hållbara, även om man definitivt inte bör använda dem som rena leksaker. Varje figurer brukar få med två-tre extra uppsättningar händer. Det finns också dyrare paket som skickar med lite rekvisita, men har man samlat på diverse figurer en längre tid brukar det finnas att låna från någon annan. Värt att påpeka är att Figma-figurerna har egna stativ medan man måste köpa Bandais generiska figurstativ separat.

Vad kostar de då? Normalt får man räkna med 300-400 kr per figur, vilket är billigare än de licensierade figurerna men fortfarande en hel del pengar. Det går att hitta betydligt billigare men då rör det sig med hundra procent säkerhet om billiga piratkopior, särskilt av Figuarts-figurerna, som kan vara allmänt sladdriga. Köper man från en renommerad importsajt som BBTS, Ami Ami eller Hobbylink Japan så är det ingen fara, men på Ebay eller Amazon är det betydligt vanskligare.

Värt att påpeka är att de två serierna har lite olika inriktning. Figma är betydligt mer verklighetstrogna med detaljerad muskulatur och hyfsat mänskliga ansiktsdrag, medan Figuarts har slätare kroppar och större, mer animestiliserade huvuden. Länge ägde jag bara Body-kun och Archetype She, och hans huvud blev ofta för stort på karaktärer som ska vara hyfsat långa. Samtidigt såldes bara en mer muskulös Archetype He som inte riktigt passade mina bilder; nu finns fler varianter.

Är det värt att investera någon tusenlapp i såna här? Tja, det beror helt på vad du ska ha dem till. Om du ritar relativt ofta så kan de vara extremt användbara. Jag har haft några av dem i några år och de håller för en hel del poserande om man inte är vårdslös. På sistone har jag velat utveckla min samling porträtt med bilder i helfigur, lite som om de var med i ett fightingspel. Och då har de här figurerna visat sig ovärdeliga för att snabbt hitta grunderna och sen rita utanpå det.

I samband med min återkomst bad Petter mig uppdatera min gamla redaktionssida med favoritgrejer och en massa sånt, och jag började fundera på vilken som är min favoritskiva. Och just nu är det ganska lätt att svara på: Calling All Dawns av Christopher Tin. Det här albumet släpptes 2009 och är vann två Grammys, bland annat för bästa musikarrangemang för Baba Yetu. Och förutom att det var en minst sagt välförtjänt utmärkelse så var det första gången som spelmusik vann en Grammy.

För Baba Yetu är förstås känd bland gamers som titelmusiken till Civilization IV. Det är ett makalöst stycke musik, som sjungs på swahili med det språkets version av Fader Vår som text. Men det är förstås melodierna och arrangemanget som gör det fullständigt magiskt. Bryggan i mitten är så fenomenal att jag sitter och småsnyftar av ren och skär känslomässig kollaps. Baba Yetu har sedermera blivit en internationell succé i körsammanhang och framförs regelbundet. Förutom den officiella versionen är den bästa tolkningen gjord av Peter Hollens och Malukah på Youtube - kolla in båda!

Med Calling All Dawns utvecklade sedan Tin temat till ett helt album, som samlar religiösa texter från hela världen och gör dem till musik. Variationen är enorm, från stillsam japansk ballad till en portugisisk diva till traditionell klassisk musik med irländska strofer. Men det som gör skivan till den bästa någonsin är finalen, cirka tio minuter av olika motiv som vävs in i varandra. Hebreiska Hayom Kadosh övergår till den enastående vackra Hamsáfár som sjungs på persiska. En ganska tvär vändning leder till Sukla-Krsne, som sjungs på sanskrit (!) men har en klassisk indisk melodi, och sen kulminerar det hela med Kia Hora Te Marino på maorispråket från Nya Zeeland, där en ljuv kvinnokör ackompanjeras av krigiska utrop från den manliga motsvarigheten i en märklig men fascinerande blandning.

Några stycken i mitten är inte riktigt lika underbara, men det finns inte ett enda dåligt stycke på Calling All Dawns. Christopher Tins första skiva är ett mästerverk. Och vet ni, han har både gjort en andra och jobbar just nu med en tredje. Men mer om dem någon annan gång ...

Ooooooh! Den kommande Midgård-baserade serien lät länge som att det skulle bli en serie om en ung Aragorn, och det är ungefär lika hett som sju dagar gammal pasta som blivit kvar i kastrullen. Även om jag skulle ha sett den, av ren princip, så är det fullständigt ointressant att få veta exakt hur en karaktär hamnade i den situationen vi vet att de befann sig i några år senare. Se även: Solo.

Men nu tyder mycket på att serien faktiskt kommer att utspela sig i andra åldern, det vill säga minst tre tusen år före Sagan om Ringen. Silmarillion täcker i stort sett världens skapelse och den första åldern och slutar med att Morgoth besegras och att en stor del av världen dränks. Under den andra åldern innefaller Numenors storhetstid och fall, och det slutar med det krig som visas i början av Fellowship of the Ring. Överhuvudtaget är Sauron en nyckelperson under den här eran. Det finns sjukt mycket som har hänt historiskt, och slutet på historien bör kunna vara det mest sanslösa någonsin: när Numenor går under och Aman skiljs från resten av världen.

Det är också spännande eftersom det i så fall skulle innebära att det gamla förbudet mot att gå utanför Sagan om Ringen och Bilbo inte längre gäller. Nu verkar inte Silmarillion vara aktuell - än så länge - men det här är definitivt minst lika mäktigt och kan bli en serie som med rätt budget, rätt författare och rätt skådespelare utklassar Game of Thrones på samtliga punkter. Och jag skulle inte bli förvånad om det är precis det som Amazon siktar på.