Det brukar sägas med visst fog att Japan är en av de säkraste platserna i världen att befinna sig på, om man inte lider av obotlig shopaholism. Men det finns ändå ställen där du bör vara lite mer försiktig. Ett av dessa är Shinjuku, eller mer specifikt Kabukicho. Men vi kommer dit snart. Vi anlände tidigt på förmiddagen och gick först till Shinjuku-gyoen, den stora parken. Det är lite som Central Park, med massor av promenadstigar och öppna ytor men också en del sevärdheter och en hel botanisk trädgård. Det var ett trevligt ställe att strosa runt, men Kabukicho var ändå målet för dagen. Där finns alla restauranger, och också alla nattklubbar, strippklubbar och skumma barer.

Om det låter bekant så har du kanske spelat Yakuza, för alla de spelen utspelar sig i Kamurocho, som är Kabukicho. Jo, det är så exakt likt att jag snabbt hittade runt genom att navigera efter större landmärken jag hade sett som Kiryu. Därmed inte sagt att man blir attackerad av arga gäng varannan minut. Nej, risken med Kabukicho är snarare att du följer med någon inkastare in på någon av de där skumma barerna och blir lurad att köpa hysteriskt dyra drinkar och sedan är skyldig yakuzan en jäkla massa pengar. För ja, yakuzan äger hela stället på riktigt också. Men om man ignorerar de uppenbara lurendrejerierna så är det, enligt uppgift, tämligen säkert ändå.

Vi hade dock två specifika mål. Ett var en bar med Capcom-tema, som vi hittade efter några missade försök. Där fick vi beställa dyra tilltugg av typen "Devil May Cry-pizza" och "Ace Attorney-bakverk" och titta på skärmar där det spelades Sengoku Basara. Charmigt men ganska menlöst. Sen skulle vi på en konsert, men lokalen visade sig vara två våningar under jord. Där hörde vi utanför en dörr att det redan rockades, så vi betalade och gick in. Det visade sig vara ett visual kei-band som sprängde trumhinnorna på en hord av skolflickor. Vilket säkert hade varit trevligt, men det var inte därför vi var där. Jag upptäckte att bakom dörren mittemot fanns det stället vi egentligen skulle till. Där spelade Electric Ribbon, ett indie-jpop-band bestående av ett gäng tjejer i självlysande maid-outfits. De körde rätt ordinär pop, men det var en intressant upplevelse ändå. Sen när de var klara blev det en meet-and-greet, och eftersom vi var tre rätt uppseendeväckande gaijin bland en publik som annars bestod av 45-åriga salarimen så schasade de upp oss på scenen. Så vi fick växla några ord på bruten engelska och så köpte jag deras skiva eftersom de ändå autograferade alltihop.

Vi ska tillbaka till Shinjuku, men troligen bara för att äta nästa gång. Det finns många bra izakaya, såna där minipubar med plats för typ fem personer, men själva Kabukicho undviker vi nog. Om du vill lägga lite tid där är Robot Restaurant en rätt legendarisk upplevelse, men jag har också hört att det är en fullständig turistfälla. Och som sagt, se upp för inkastare.

Jag har varit lite sugen på Oculus Quest. Den här burken är ju en fristående VR-hjälm med inbyggd datorkraft så att man helt och hållet slipper koppla upp sig mot något. I gengäld blir alltså prestandan lite lägre och de tyngsta spelen är inte ett alternativ. Men nu kommer en smart och egentligen ganska uppenbar lösning. Oculus/Facebook släpper en höghastighetskabel som gör att den går att koppla direkt till din dator och där fungera som ett vanligt Oculus-headset. Så i teorin får man alltså det bästa av båda världar. En liten kompromiss är att den reguljära stationära Oculusen (S) har lite bättre bilduppdateringsfrekvens, men 72 Hz är fortfarande tillräckligt.

Det enda problemet är väl att jag inte riktigt vill ha tre VR-hjälmar och jag lutade mer åt nästa Vive. Men förhoppningsvis är den här idén något som blir standard framöver. Tänk till exempel om Playstation VR 2 i praktiken blir deras nästa bärbara format som också går att koppla till Playstation 5.

Jag kommer förstås att komma till den mest magiska av platser, men Akihabara är inte det enda stället att hitta nördigheter i Tokyo och kanske inte heller det mest effektiva. Det är trots allt utspritt över en ganska stor yta och inkluderar en massa åkande i klaustrofobiska hissar eller att klämma sig ner i källarlokaler med två centimeter utrymme runt axlarna. Nakano Broadway är en galleria alldeles i närheten av stationen Nakano, som i sin tur ligger alldeles i närheten av centrala Shinjuku.

I Nakano Broadway hittar du i princip enbart samlarprylar, och då snackar vi alla sorter. Vi snackar tre våningsplan där butiker kan vara dedikerade till enbart retro-robotar eller Dragon Ball, där det finns skyltfönster fullproppade med precis alla svindyra och eftertraktade Transformers som någonsin skapats, där du kan hitta en specifik butik som enbart säljer animationsrutor (cels) från klassiska filmer för ohyggliga priser, där det finns minst två-tre ställen med soundtracks, och förstås praktiskt taget varenda spel som existerar. Mandarake-butikerna tenderar att ha samma sorts grejer men i en stor lokal, men här är utbudet alltså uppdelat i separata affärer och därmed aningen mer överskådligt.

Andra fördelar med Nakano är att man slipper den allra värsta turisthetsen och det mesta av den glättiga ytligheten (om det inte är därför man är där) och kan fokusera på ren shopping. Eftersom det inte är riktigt lika hypat som exempelvis turistfällan Super Potato går det också att hitta fler rariteter. Det är också bra att alltihop är inomhus ifall vädret är dåligt (passa på att åka dit när det ösregnar). Nackdelen är att det inte verkade finnas någon bra restaurang i gallerian så du behöver leta dig vidare för att få något att äta. Observera också att allting öppnar vid 12 förutom några arkadhallar, så det är ingen mening att stressa dit.

Eftersom Nakano Broadway ligger i Japan och alla japanska företeelser ska ha en animemaskot så har förstås även Nakano Broadway en egen animemaskot.

Jag tänkte passa på att återuppleva några minnen från min förra Japan-resa och samtidigt tipsa om vad man kan hitta på i världens coolaste stad. Först ut är Odaiba, som i sin moderna form är byggt på 2000-talet, och det märks. Odaiba ligger ute mot havet på en artificiell ö men har flera direkta tåganslutningar mot fastlandet och det finns också skyttelbussar på själva ön. Här kryllar det av toppmoderna gallerior, nöjesparker och inte minst den berömda Gundam-statyn, som är ohyggligt imponerande. Aqua City, Decks, Diver City och Venus Fort är fyra av de större galleriorna. Av dem är Aqua City mest känt för sina restauranger medan Diver City har både ordinarie butiker och en VR-arena. I anslutning till Venus Fort hittar man också Toyotas stora visningshall fullproppad med bilrelaterade aktiviteter.

När vi var där förra gången gick vi en vända runt området och spenderade hela dagen där, men ändå såg vi bara en bråkdel och missade massor av grejer. Därför tänker jag återvända. Dels är konserten med Yasunori Mitsuda här nere, och dels ska det vara motormässa medan vi är där. Sen finns också två stora digitala konstgallerier, TeamLab Borderless och TeamLab Planets, som kan vara intressanta. Vill man slappna av finns ett stort spa-komplex med historiskt tema: Oedo Onsen. Den gigantiska Fuji TV-byggnaden måste också besökas. Så det lutar nog åt att det blir en och en halv eller två dagar i Odaiba nästa gång. Medan större delen av Tokyo byggdes på nytt efter kriget och därmed är 60-70 år gammalt i ganska trist funktionell stil känns Odaiba som att besöka framtiden, eftersom hela ställen alltså är byggt relativt nyligen. Därför är det också en av mina favoritplatser i Tokyo.

Sedan jag var där har den här statyn bytts ut mot en modernare variant som numera har rörliga delar!

Nu är det snart dags igen, och jag skissar för fullt på schemat. Vi åker till Japan i tre veckor och det finns förstås en oändlig mängd saker att göra. Förra gången blev det Tokyo helt och hållet i två veckor, men den här gången tänker vi göra lite tågluff. Så det blir Osaka i några dagar (möjligen med avstickare till Kyoto), sen Kobe för att käka kobebiff, sen Himeji för att kolla på ett av få äkta bevarade medeltida slott, sen Hiroshima i några dagar för att uppleva kultur och historia, och sen en dryg vecka i Tokyo för att göra det som går att göra i Tokyo. Vilket i det här fallet inkluderar en konsert med Yasunori Mitsuda, diverse museibesök och minst en heldag i Akihabara. På vägen ska vi hinna äta (förutom kobebiff) okonomiyaki (både Osaka- och Hiroshima-style), ett bakverk format som Magikarp, black ramen, gyudon, niku make, yaki onigiri, nikuman, katsu sando, ett par Japan-exklusiva McDonalds-grejer, honey toast, dojima roll och tamaran cheesecake. Och det är bara grejerna jag inte testade förra gången, för det lär bli en hel massa karaage och yakiniku också.

Kul lär det bli.

Så här trevligt hade jag förra gången.