Namco avslöjade just Haohmaru i Soul Calibur VI, och som väntat ser han ut att passa perfekt i den världen. Det är ju precis samma arketyp som Mitsurugi är baserad på, så jag ser fram emot deras interaktioner (och kanske även Arthur?). Men Haohmaru lär vara roligare att spela med, och så är han cirka 364 gånger coolare.

Ungefär samtidigt visade SNK upp nästa säsong av nykomlingar till Samurai Shodown. De tre första var allihop väntade. Sogetsu Kazama har ju redan sin brorsa i spelet och de brukar vara med båda två, men jag har aldrig gillat honom. Däremot var Mina Majikina ett roligt, om än obalanserat tillskott i Samurai Shodown 5, och även om hon är hatad för sin pilbåge så är det ett kul inslag om man inte spelar seriöst. Sen var också Iroha rätt kul i Samurai Shodown 6, eller vad man nu ska kalla det spelet. Hon är visserligen fan service personifierad (nästan bokstavligen) men hon är också den karaktär som hållit Samurai Shodown vid liv någorlunda under de senaste femton åren, och jag vill att det här spelet ska få leva vidare. Den fjärde karaktären till sist är ännu inte avslöjad, men det finns väldigt många kandidater och jag hoppas hur som helst på en tredje säsong, så det spelar mindre roll vem som får vara med den här gången.

Är det någon här som är ett gigantiskt fotbollsfan? Då kanske du också är intresserad av ett gigantiskt Lego-set som föreställer Manchester Uniteds arena Old Trafford. Och jag menar verkligen gigantiskt: för 2999 kronor köper du 3898 bitar som tillsammans blir en skalenlig modell. Och så kanske det inte behöver förtydligas, men det här är inte en leksak och Lego låtsas inte som det heller; i pressreleasen påpekar de upprepade gånger att detta är en byggmodell för vuxna.

Personligen är jag noll procent intresserad, men jag är också medveten om att det finns rätt många ManU-fans. Mitt intresse sträcker sig inte längre än att jag gissar Manchester United som svar på alla quizfrågor om fotboll. Å andra sidan tillverkar ju Lego allt från Duplo till detaljerade arkitekturmodeller. Även om deras huvudmålgrupp är barn så finns det uppenbarligen inget som hindrar en äldre och smalare målgrupp för vissa set. Eller känner du många barn som var intresserade av deras gigantiska Technic-Porsche, eller för den delen deras Millennium Falcon för 8500?

Du läste kanske nyheten att Pokemon Go fortfarande drar in cirka en fantasiljon i månaden, give or take. För vissa kanske det är en överraskning, men inte för mig. Pokemon Go är nämligen med stor marginal det spelet jag har spelat mest de senaste tre och ett halvt år sedan. Jag menar, jag har slutat. I två och ett halvt år har jag hållit på att sluta, jag har bara inte slutat ... sluta än.

För drygt två månader sedan var jag i Japan. Osaka har förstås aningen fler stopp och gym än Östersund, men spelet är också ohyggligt starkt där. Jag var ute och promenerade längs Dotonbori (som sig bör) och tog fram telefonen bara för att kolla om någon Litwick behagade visa sig (jag hade ingen då, än, nu har jag Chandelure och är jättecool). Då såg jag att det var raid på gång, vid bron precis bredvid den där löparannonsgubben. Jag rusade dit och till min lycka var det precis en plats ledig. Men innan jag hade loggat in startade raiden, utan mig. Jag hann däremot bara vara bitter i tre sekunder, sen var min raid också full med ytterligare tjugo spelare, som bara spontant spelade, just då. Det var likadant överallt. Folk som står och hänger med mobilerna framme vid ett köpcentrum i Hiroshima. Fram med mobilen, jajamen. Går genom en galleria i Kobe och hoppar in i ännu en Darkrai-räd, och den gången får jag den.

Så det är fortfarande stort, och inte bara för att folk är oerhört förtjusta i generation ett. Nej, Niantic har jobbat stenhårt med att hålla spelet uppdaterat. Visst, de är usla på att hitta buggar och varje ny patch har sönder något gammalt, men de fyller spelet med nya grejer, något som Game Freak själva var sisådär på i Sword och Shield. Nu har de börjat med generation fem, men tar väldigt god tid på sig. Om du spelade i någon månad 2016 har du inte sett en bråkdel av vad som finns nu. Raider var det första riktigt stora fenomenet och det är fortfarande aktuellt - jag och tre andra träffades i en park idag och spöade Heatran (min var dessutom shiny). Raiderna fick mig att börja engagera mig i den lokala Pokemon-scenen och även om det vore en överdrift att säga att det har gett mig nya vänner så har det i alla fall gett mig många nya "hälsa-på-när-man-möts-på-stan"-folk.

Sen dök det upp dagliga uppdrag, som sedan kryddades ytterligare med långa uppdragsserier som ger tillgång till några riktigt exklusiva monster, och det ger spelet lite mer fokus, att leta efter speciella saker. Och på sistone har Niantic satsat hårt på att utveckla duellspelandet. Fortfarande fungerar själva stridandet helt enkelt genom att trycka vilt, men med en eller två specialattacker och Pokemons inbyggda sten-sax-Solar Beam-mekanik blir det väldigt djupt för ett så enkelt upplägg. Efter att ha letat efter maximala IV-nummer i flera år och optimerat varje Pokemon med rätt specialattacker behöver man nu tänka om och hitta en nivå som ger mest hållbarhet för varje viktklass, och välja attacker som kanske rensar motståndarens sköldar, eller tvingar dem att byta ut sin bästa för att den är för sårbar. Det finns helt enkelt ett väldigt stort metaspel, vilket inte är illa för en extremt casual mobilupplevelse.

Inte för att jag bryr mig om PVP. Men det är kul att det finns och att det håller spelet vid liv mellan de intressanta raiderna och uppdragsbonusarna (just nu är det som sagt Heatran och sen Lapras, vilket är inte är särskilt hett). Under tiden lastar man på med särskilda event nästan jämt, så att det alltid finns något nytt eller gammalt att jaga. Då generation fem är lite för svåråtkomlig spelar jag emellanåt på ett nytt konto, bara för att få känna rushen av att hitta typ en Bagon igen. Och jag uppskattar att spelet är himla bra på att få mig ut genom dörren. Seg kväll framför datorn? "Du, det finns en Snivy i grannkvarteret".

Det sanslöst mysiga äventyrsspelet To the Moon släpps till Switch den 16 januari. Det handlar om en gammal man som får möjligheten att, på sin dödsbädd, få sina minnen justerade för att få ha levt ett bättre liv. Genom spelet följer vi de två doktorerna som utforskar hans historia för att hitta rätt ställe att förändra allt. Det är fenomenalt skrivet och har ljuvlig musik av Laura Shigihara samt spelets ensamme kreatör Kan Gao. Varmt rekommenderat!

https://youtu.be/RGEovo2mdIc

Gott nytt år eller din regionala motsvarighet. Jag är tillbaka efter veckor av frossande och julklappsöppnande, men också en hel del spelskapande. De nya äventyren i Avdank Fejd fungerar helt okej men jag var inte nöjd med några av bilderna. Så igår kväll satte jag mig och ritade om Symni, en älva som fungerar som NPC i spelet och kan rekryteras under förutsättning att man har några goda hjältar med i gruppen. Hon är förstås aningen obalanserat bra men det är meningen, och samma sak gäller hennes onda motsvarighet. Eftersom man inte är garanterad att få dem behöver de vara bättre än en godtycklig hjälte, och eftersom de är äventyrskort behöver jag inte oroa mig för att de saboterar balansen i de andra två spelen. Jag blev i alla fall väldigt nöjd med bilden så här är det färdiga kortet.