Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Det här att konstant ligga en teknikgeneration efter

Skrivet av mindcrime den 25 mars 2020 kl 00:43

Jag hade tänkt att skriva om händelsen direkt när den inträffat men en kraftig och självordinerad dos av vem-i-hela-helsefyr-bryr-sig? fick mig att låta bli. Nåväl, det som skedde var att jag i december förra året slutligen köpte Playstation 4.

Big deal... right? Nej, såklart inte. Alla som någonsin velat äga en PS4 köpte en sådan för åratal sedan. Jag har dock kämpat tappert mot köplusten ända sedan 2013 på grund av lojalitet till min enorma backlog. Detta har redan avhandlats åtskilliga gånger och jag tänker inte gå djupare in på saken. Till sist kunde dock inte ens tjurskalliga jag stå emot, och jag skyller helt på Black Week - detta spattiga spektakel jag i normala fall ignorerar totalt. Tusen kronor billigare var det hur som helst så en ståtlig vit PS4 Pro klickades ner i kundvagnen.

Idag skriver vi 25:e mars 2020 och maskinen är fortfarande inte startad för första gången. Nu känner jag förvisso ingen panik med den saken - det känns tryggt att veta att den står här, redo att börja sin tjänstgöring längre fram - men samtidigt är det lite svårt att helt blunda för att ett ynka år av ytterligare väntan hade placerat mig i position att istället köpa en ny biffig bakåtkompatibel PS5. Det skulle dock kännas märkligt att helt skippa nuvarande konsolgeneration - att aldrig köpa själva hårdvaran - så... nu är den köpt.

Det jag finner intressant är att när så gott som hela världen suktar efter Playstation 5 och Xbox Series X så ser jag genuint fram emot att ta steget upp till PS4. Och, ja, det är onekligen ett stort steg upp för min del. Räknar man inte de små trevare jag gjort på den skapliga gaming-pc jag köpte 2013 (och som stått nästan helt oanvänd i sex år) så har jag fortfarande inte tagit steget in i 1080p-spelande. Smaka på den! Jag spelar idag inte något modernare än PS3 och X360 så i min värld kommer PS4 medföra ett enormt lyft, trots att den ligger farligt nära pensionsåldern och 1080p idag är ungefär lika hett som Hjalle och Heavy.

Samma gäller på gitarrsidan med digital förstärkarmodellering. Jag står på tröskeln att skifta från en uråldrig BOSS GT-10 från 2008 till min hittills oanvända Line6 POD HD500X, som förvisso släpptes 2014 men i grunden delar modeling-teknik med den något cpu-svagare HD500 från 2010. Trots att Line6's nuvarande flaggskepp Helix redan funnits ute i fem år kommer steget upp till den åldrade föregångaren bli markant för mig. Det gäller att skynda långsamt.

"Perspektiv" skulle måhända vara en bättre, och därtill avsevärt mer pretentiös, bloggrubrik. Olika perspektiv beroende på var man befinner sig. Det som andra står redo att stoppa ner i en låda och gömma undan i något kallt och nattsvart källarförråd representerar för mig en småpirrigt spännande framtid. "Osynk med samtiden" skulle kunna vara en annan tänkbar rubrik men det låter mest som nånting gossarna i Kent hade kunnat kräkas upp under ett synnerligen oinspirerat besök i replokalen 2007. Nu vet jag i och för sig inte om Kent hade något enda inspirerat besök i replokalen efter 2005... men det har ju onekligen väääldigt lite med ämnet att göra.

Stay safe i Corona-tider, gott folk!

Det här att konstant ligga en teknikgeneration efter

Ja men nästan lite relaterat till min situation i alla fall...

Kampen mot spelhögen #3: Smaken av accelererande desperation

Skrivet av mindcrime den 25 april 2019 kl 00:13
This post is tagged as: Backlog

Jag börjar slutligen märka en viss förändring hos mig själv. Givetvis anknyter detta till det kanske främsta av alla kända i-landsproblem - backlogen, och det eeeeeviga tjatet om densamma, men det framgick väl sannolikt redan av titeln.

Nu har jag förvisso lyckats avverka några fler spel än vad denna sedan länge slumrande bloggserie ger sken av men resultatet är ändå inte särskilt imponerande. Väger man in ett antal sporadiska spelköp till PS2, PS3 och X360 de senaste åren (min nollvision visade sig oväntat svår att leva upp till) så har backlogen sannolikt inte minskat alls sedan jag beslutade mig för att spotta i nävarna och börja ta "projektet" på något slags allvar. Deprimerande, to say the least...

Men nu mitt i allt snack om kommande PS5 börjar jag ändå känna en svidande otålighet växa sig allt starkare. Jag har ju för tusan inte ens tagit steget in i PS4-generationen ännu. Som jag nämnde i en kommentar häromveckan sa jag halvt på skoj 2013 att jag kanske inte kommer "hinna" köpa PS4 innan PS5 släpps. En situation som nu faktiskt ser ut att kunna slå in på riktigt. Visst, det är väl bara att springa ut och köpa en, men tanken har hela tiden varit att ett köp ska ske på sunda premisser - att backlogen ska vara borta (eller åtminstone kraftigt decimerad) innan dess, och där befinner jag mig definitivt inte i nuläget.

Men, som sagt, jag känner hur något börjar förändras. Kanske är det stressen över att sitta så stenhårt fast som tar ut sin rätt men nu vill jag banne mig komma framåt. Jag vill börja beta av det tjugotal PS4-spel som väntar i hyllan innan situationen vuxit sig lika ohanterlig där som till de äldre maskinerna. Det börjar bli farligt nära nu, och det till en konsol jag inte ens köpt ännu. Gud hjälpe!

För tillfället är jag 20 timmar in i det gamla Two Worlds på X360, och i denna typ av spel motsvarar 20 timmar knappt ens ett hastigt dopp av tårna. Ändå märker jag att både suget och upptäckarlustan haltar betänkligt. Helst av allt vill jag bara lägga ner och gå vidare och det var verkligen inte den känsla jag förväntade mig vid uppstart. Man kan väl kanske delvis skylla på att spelet är gammalt och tekniskt primitivt, och givetvis kan man inte heller falla pladask för alla spel även om de på papperet kryssar i rätt rutor, men jag tror ändå den mest rättvisande förklaringen är att alla år av vattentrampande slutligen frammanat något slags uppriktig panik. Det känns aldrig som att jag kommer en enda centimeter närmare att "uppgradera" mitt spelande till en ny generation. Allt bara står och stampar. Enda sättet att se framsteg lär vara att helt byta strategi och undantagslöst fokusera på backlogens kortare och mer linjära spel. Kill your darlings. Det borde åtminstone kunna ge känslan av att det rör på sig.

Jag inser förstås att detta raljerande inte är speciellt rafflande läsning. Det blir mer som en form av terapi att skriva av mig lite, vilket väl också var tanken där för ett par år sen när jag kände att bloggande om saken kanske kunde bli nånting regelbundet. Att med hyfsat jämna mellanrum slå ner små stolpar längs den långa krokiga vägen. Af detta blefvo emellertid intet.

Det smått paradoxala är ju att om jag inte läst att PS5 kommer vara bakåtkompatibel hade jag förmodligen köpt den där efterlängtade PS4:an ganska snart (oavsett om det varit "rätt" beslut eller inte) men nu känns det ju plötsligt en smula dumt att lägga drygt fyratusen på en maskin som relativt snart kommer bli ersatt av den bakåtkompatibla PS5. Sannolikt smartare att vänta kan man tycka, men då pratar vi ändå om en kännbar väntetid innan jag kan ställa mig på ruta ett med mina befintliga PS4-spel... och vem vet hur hett det kommer kännas när det då samtidigt finns PS5-spel som skriker efter min uppmärksamhet?

Ack dessa gropar man grävt åt sig själv. Frågan är ju om det ens går att vinna här? Haha... :)

Kampen mot spelhögen #3: Smaken av accelererande desperation

En avlägsen dröm? Det kan åtminstone kännas så emellanåt.

Ja vad tusan... vi tar väl och bloggar lite Queensrÿche igen

Skrivet av mindcrime den 9 april 2019 kl 23:57
This post is tagged as: Queensrÿche, Bra musik

I runda slängar tre och ett halvt år sedan senaste bloggen nu, och den handlade om Queensrÿche's förra albumsläpp Condition Hüman. Kan karljäveln bara blogga om en enda sak? Ja, tydligen...

För drygt en månad sedan smällde det till igen. Queensryche släppte sitt nya album The Verdict på Century Media Records. Till skillnad från förra gången tillät jag mig att förhandslyssna och det jag hörde lovade mycket gott. Tyvärr havererade Pledgemusic-kampanjen (inget som bandet kan beskyllas för) och pengarna gick upp i rök så det blev att slanta upp en andra gång och beställa albumet på traditionellt vis via Ginza. Att lägga massor av tid och energi på att försöka få tillbaka slantarna kändes inte värt besväret.

Med plattan slutligen i hand var det så äntligen dags för premiärlyssning från start till mål, vilket nuförtiden uteslutande innebär ryggläge med hörlurar. Första låten "Blood of the Levant" hade jag förhandslyssnat, likaså efterföljande "Man the Machine" men det framgick tydligt att bandet inte tänker lägga några fingrar emellan denna gång. Pang på rödbetan. Starkt, drivet och fartfyllt. I intervjuer har de berättat att förra albumet blev lite oväntat midtempo-betonat, något de själva tydligen insåg väldigt sent i processen, och att de därför ville höja tempot på The Verdict. Det tycker jag de lyckats bra med.

Om man ser utvecklingen sedan bandets omstart 2012 i och med sparkandet av Geoff Tate känns detta som ännu ett tydligt steg i rätt riktning. Första plattan med Todd La Torre på sång (självbetitlad, 2013) var en positiv nytändning med ett par riktigt bra låtar men i mitt tycke inget helgjutet album (vilket man lätt kan förstå sett till rådande omständigheter). Uppföljaren Condition Hüman (2015) tog ytterligare ett par bastanta kliv framåt och en tydligare "post-Tate"-identitet började växa fram. Någon skönhetsfläck kunde väl skönjas men överlag gediget och bra.

Med The Verdict är det, enligt mitt ringa förmenande, mer eller mindre fullträff. Det låter helt enkelt förbaskat bra. Även denna gång har Zeuss producerat (något jag efter förra plattan hoppades skulle undvikas) men här har jag lättare att ta till mig produktionen. Måhända är skillnaden överlag inte enorm men jag tycker att trummorna, rent ljudmässigt, låter lite mer naturliga än förra vändan.

Just trummorna är för övrigt också intressanta av en annan orsak. Denna gång har nämligen Todd La Torre lagt samtliga trummor på plattan, och det med den äran. Han är inte bara en fenomenal sångare utan därtill en synnerligen kompetent trummis. Varför Scott Rockenfield fortfarande inte avslutat sin vääääldigt långa pappaledighet och återvänt till trumstolen vet bara han själv men enligt övriga medlemmar gavs han alla chanser i världen att deltaga i skapandet av albumet, något han dock valt att avstå. Vad detta innebär för hans fortsatta medverkan i bandet kan man i nuläget bara gissa men jag tycker tråkigt nog det börjar kännas som att han inte längre vill återvända, trots vidöppna dörrar. Supertrist i så fall, men beslutet är såklart hans. Skulle så bli fallet känns väl det mest naturliga att deras nuvarande livetrummis Casey Grillo erbjuds en fast plats, men den som lever får se.

Efter den starka inledningen fortsätter albumet servera ett pärlband av njutbar melodiös och välspelad progressive rock/metal ur den äldre skolan ända fram till den majestätiska avslutningen "Portrait" som ekar av 1994 års Promised Land och kontemplativt melodiöst vemod. En synnerligen värdig albumavslutning i min bok.

För mig tar det ofta lång tid att smälta nya album men The Verdict landade snabbt på fötter och satte full fart med sikte på en plats i mitt musikaliska hjärta. Alla som följt Queensrÿche genom deras utdragna period av musikalisk hopplöshet vet hur det känns att vara svältfödd på kvalitativ musik från deras läger men detta har tack och lov förändrats sedan nystarten 2012 - lite trevande till en början men nu efter tre album med Todd La Torre känns maskinen väloljad, uppe i varv och ordentligt hungrig.

The Verdict är det bästa album bandet släppt på 25 år och markerar förhoppningsvis slutet för allt seglivat tjat om att "Geoff Tate är Queensrÿche" och liknande nonsens. Dagens Geoff Tate och hans nuvarande bandkonstellation är definitivt inte värdig att på något plan jämföras med detta. Trots (den förhoppningsvis temporära) frånvaron av Scott Rockenfield står Queensrÿche starkare än på mycket länge. Jag tackar, lyfter på hatten och bugar ödmjukt.

Ja vad tusan... vi tar väl och bloggar lite Queensrÿche igen

Så ska en slipsten dras!

Queensrÿche - från klarhet till klarhet

Skrivet av mindcrime den 30 oktober 2015 kl 09:02
This post is tagged as: Queensrÿche, Bra musik

I likhet med väntan inför 2013 års självbetitlade nystart fick jag även denna gång kämpa med att kontrollera mina galopperande förväntningar för att inte glänta på dörren till onödig besvikelse. Trots frestelsen ville jag också hålla överraskningsmomentet intakt och undvek alla former av förhandslyssning på internet. Releasen av Condition Hüman ligger nu några veckor bakåt i tiden och CD:n har hunnit snurra ett antal varv här hemma.

Mitt intryck efter första lyssningen var positivt men inte den totala käftsmäll jag någonstans ändå drömt om. Var detta verkligen samma 9/10-mästerverk jag läst om i så många recensioner? Visst lät det bra och visst var det en fröjd att lapa i sig den naturliga och positiva utveckling som skett sedan förra plattan (som ju var en efterlängtad vändpunkt och en markant uppryckning i jämförelse med de sex plattor som närmast föregick den) men jag kunde ändå inte riktigt känna att det jag nyss hört låg i nivå med alla entusiastiska recensioner.

I min värld behöver dock all ny musik lång inkubationstid innan den slår rot och blommar ut så jag tänkte inte låta mig skrämmas. Efter flertalet genomlyssningar av Condition Hüman i ryggläge med hörlurar börjar nu en annan känsla sprida sig. Små nyanser blir tydligare, låtarna börjar få personliga identiteter och helhetsintrycket växer sig allt starkare.

För min del känns käbblet om Geoff Tate's frånvaro - och hur detta, enligt vissa, är likställt med bandets totala undergång - ganska ointressant. Den diskussionen är överspelad och i slutändan håller jag inte med. Queensrÿche har inte mått så här bra på minst femton år och en stor anledning till detta stavas Todd La Torre. Han är inte bara en formidabel sångare som kan göra rättvisa åt det klassiska materialet (något många tycks 'glömma' att Geoff Tate själv inte är i närheten av nuförtiden), han är också en kompetent allround-musiker och därtill genuint ödmjuk. Kort och gott - han är den vitamininjektion bandet så desperat behövde för att överleva och hitta ny kraft. Att Parker Lundgren dessutom vuxit in i rollen som bandets bäst fungerande andregitarrist sedan Chris DeGarmo gör ju inte direkt ont heller.

Alla omfamnar såklart inte nyordningen men det övergår mitt förstånd hur man kan föredra en sås-poppig och oharmonisk fortsättning med herr Tate vid mikrofonen framför den enorma nytändning vi sett efter hans avsked. Queensrÿche på 00-talet var ett svagt och sjukligt band under hans diktatoriska ledning - nere för räkning och i accelererande takt på väg rakt in i glömskans allra mörkaste utmarker - men efter att ha dumpat sitt gamla bojsänke har skutan äntligen fått styrfart igen. Samma höjder som under 80- och delar av 90-talet lär de aldrig nå men varumärket är definitivt under uppbyggnad efter 15 år av sömnigt förfall och det känns fantastiskt roligt att bevittna.

På flera sätt är det ett annorlunda Queensrÿche vi nu har att förhålla oss till, men samtidigt också ett band som förvaltar sin musikaliska historia med långt större respekt än vi sett på smärtsamt lång tid. Condition Hüman är ett varierat album av hög kvalitet och ett tydligt lyft från den redan positiva föregångaren. Låtarna är starkare, harmonierna tydligare och produktionen är både fetare och mer dynamisk. Så här borde bandet ha låtit som en tung återgång efter lallandet på den halvbleka Here in the Now Frontier från 1997 men istället fick vi Q2K och formsvackan blev plötsligt mer permanent än tillfällig.

Jag känner att Condition Hüman kommer fortsätta växa och tvekar inte att utnämna plattan till bandets starkaste och mest helgjutna prestation sedan 1994 års Promised Land. Sett till den strida ström av svaga album som kommit sedan dess låter utmärkelsen måhända inte så imponerande men Condition Hüman befäster verkligen det som klisterlappen på förra albumet förkunnade: A RETURN TO FORM!

Queensrÿche - från klarhet till klarhet

Mom! We're totally out of Windex!

Kampen mot spelhögen #2: RAGE

Skrivet av mindcrime den 4 juli 2015 kl 03:55
This post is tagged as: Backlog, RAGE

RAGE (2011)

(kort utlåtande - inte en recension)

"Jag är glad att det är över
så lämna mig ifred
du är det sista jag behöver
och jag orkar inte mer."

Okej... kanske inte fullt så illa men trots att jag överlag gillade Rage kan jag inte hjälpa att Ratata's gamla poprefräng sammanfattar läget ganska bra. Visserligen baseras denna känsla till stor del på mina initiala förhoppningar och eftersom Rage aldrig gjorde något direkt "fel" (utöver att vara en annan typ av spel än jag ville att det skulle vara) blir det måhända lite småaktigt att kritisera detta, men... ja. Hård och orättvis. Det är så jag rullar.

De smutsiga post-apokalyptiska miljöerna var genomgående härliga men just där ligger också mitt problem med spelet. Jag saknade en friare värld att utforska och "leva" i. Inte nödvändigtvis större, men friare och öppnare.

Nu är Rage förvisso inte ultralinjärt på traditionellt vis men spelvärlden utanför städerna Wellspring och Subway Town kändes aldrig som mer än tomma transportsträckor mellan höga bergväggar, trots att det bjöds en hel del strider med andra beväpnade fordon. De flesta uppdrag utfördes på skönt designade platser nerlusade med fula elakingar att ihjälmörda men världen utanför kändes aldrig levande. Nu är det förstås menat att världen ska vara tämligen karg och livlös men jag tror ändå de flesta förstår vad jag fiskar efter. Den kändes död på fel sätt. Innehållslös, inrutad och tom. Onödig.

Spelet var också för generöst med pengar och loot. Visserligen köpte jag inte allt spännande som erbjöds men jag hade definitivt välkomnat en tydligare känsla av att leva på marginalerna och tvingas prioritera hårdare. Nu kunde jag istället glatt unna mig mängder av ammunition och annat mer eller mindre nödvändigt utan att behöva sälja speciellt många av de saker jag hittat under uppdragen.

Nå, efter diverse gnäll ska dock sägas att jag gillade Rage som traditionellt fps. Nu är jag förvisso en defensiv och rätt medioker fegspelare men striderna kändes köttiga, underhållande och ibland rätt kaotiska. Speciellt svårt var det väl egentligen aldrig men ibland hettade det till ganska ordentligt. Enligt mig hade Rage dock vunnit på att "bara" vara ett oldskool-fps utan påklistrad bilkörning kors och tvärs över en karta som mest bestod av linjära transportsträckor.

I min utgåva ingick "Wasteland Sewer Missions" dlc - ett antal relativt korta uppdrag där man köttar sig genom mängder av ilskna mutanter. Ingenting direkt upphetsande där (förutom slitna och ogästvänliga underjordiska miljöer som jag alltid älskar) men eftersom jag inte behövde betala extra för dessa kändes det förstås helt okej.

Extrapoäng måste delas ut till den alldeles ljuvliga effekten av rinnande vatten på skärmen när man passerar under läckande rör och liknande. En riktigt skön detalj. Mmmm... svalkande.

Kampen mot spelhögen #2: RAGE

Nämen... här sitter ju Ginny och stirrar. You go, girl!