Kampen mot spelhögen #3: Smaken av accelererande desperation

Jag börjar slutligen märka en viss förändring hos mig själv. Givetvis anknyter detta till det kanske främsta av alla kända i-landsproblem - backlogen, och det eeeeeviga tjatet om densamma, men det framgick väl sannolikt redan av titeln.

Nu har jag förvisso lyckats avverka några fler spel än vad denna sedan länge slumrande bloggserie ger sken av men resultatet är ändå inte särskilt imponerande. Väger man in ett antal sporadiska spelköp till PS2, PS3 och X360 de senaste åren (min nollvision visade sig oväntat svår att leva upp till) så har backlogen sannolikt inte minskat alls sedan jag beslutade mig för att spotta i nävarna och börja ta "projektet" på något slags allvar. Deprimerande, to say the least...

Men nu mitt i allt snack om kommande PS5 börjar jag ändå känna en svidande otålighet växa sig allt starkare. Jag har ju för tusan inte ens tagit steget in i PS4-generationen ännu. Som jag nämnde i en kommentar häromveckan sa jag halvt på skoj 2013 att jag kanske inte kommer "hinna" köpa PS4 innan PS5 släpps. En situation som nu faktiskt ser ut att kunna slå in på riktigt. Visst, det är väl bara att springa ut och köpa en, men tanken har hela tiden varit att ett köp ska ske på sunda premisser - att backlogen ska vara borta (eller åtminstone kraftigt decimerad) innan dess, och där befinner jag mig definitivt inte i nuläget.

Men, som sagt, jag känner hur något börjar förändras. Kanske är det stressen över att sitta så stenhårt fast som tar ut sin rätt men nu vill jag banne mig komma framåt. Jag vill börja beta av det tjugotal PS4-spel som väntar i hyllan innan situationen vuxit sig lika ohanterlig där som till de äldre maskinerna. Det börjar bli farligt nära nu, och det till en konsol jag inte ens köpt ännu. Gud hjälpe!

För tillfället är jag 20 timmar in i det gamla Two Worlds på X360, och i denna typ av spel motsvarar 20 timmar knappt ens ett hastigt dopp av tårna. Ändå märker jag att både suget och upptäckarlustan haltar betänkligt. Helst av allt vill jag bara lägga ner och gå vidare och det var verkligen inte den känsla jag förväntade mig vid uppstart. Man kan väl kanske delvis skylla på att spelet är gammalt och tekniskt primitivt, och givetvis kan man inte heller falla pladask för alla spel även om de på papperet kryssar i rätt rutor, men jag tror ändå den mest rättvisande förklaringen är att alla år av vattentrampande slutligen frammanat något slags uppriktig panik. Det känns aldrig som att jag kommer en enda centimeter närmare att "uppgradera" mitt spelande till en ny generation. Allt bara står och stampar. Enda sättet att se framsteg lär vara att helt byta strategi och undantagslöst fokusera på backlogens kortare och mer linjära spel. Kill your darlings. Det borde åtminstone kunna ge känslan av att det rör på sig.

Jag inser förstås att detta raljerande inte är speciellt rafflande läsning. Det blir mer som en form av terapi att skriva av mig lite, vilket väl också var tanken där för ett par år sen när jag kände att bloggande om saken kanske kunde bli nånting regelbundet. Att med hyfsat jämna mellanrum slå ner små stolpar längs den långa krokiga vägen. Af detta blefvo emellertid intet.

Det smått paradoxala är ju att om jag inte läst att PS5 kommer vara bakåtkompatibel hade jag förmodligen köpt den där efterlängtade PS4:an ganska snart (oavsett om det varit "rätt" beslut eller inte) men nu känns det ju plötsligt en smula dumt att lägga drygt fyratusen på en maskin som relativt snart kommer bli ersatt av den bakåtkompatibla PS5. Sannolikt smartare att vänta kan man tycka, men då pratar vi ändå om en kännbar väntetid innan jag kan ställa mig på ruta ett med mina befintliga PS4-spel... och vem vet hur hett det kommer kännas när det då samtidigt finns PS5-spel som skriker efter min uppmärksamhet?

Ack dessa gropar man grävt åt sig själv. Frågan är ju om det ens går att vinna här? Haha... :)

En avlägsen dröm? Det kan åtminstone kännas så emellanåt.