Svenska

Det här att bredda sin spelhorisont (tips mottages)

Jag har ju tjôtat om övermäktiga backlogs och mina kraftigt släpande övergångar mellan konsolgenerationer i minst tio år nu. Livet är hårt och yada yada, men kanske är det inte så konstigt att jag börjar känna ett gryende sug efter annorlunda spelupplevelser.

Så vad innebär annorlunda? Ja, i min bok är det lite mer avslappnade upplevelser. Jag har exempelvis sneglat mot diverse "vandringssimulatorer" och även (vilket förvånade mig själv oerhört) det nya Animal Crossing. Nu har jag inga uttalade planer att skaffa en Switch så just Animal Crossing blir kanske aldrig verklighet, men det var främst min fascination för ett sådant spel som överraskade mig.

Jag har i sanningens namn aldrig varit något fan av hektiska och krävande spelupplevelser. Måhända var jag mer tålig förr, men med åren har jag konstant glidit mer och mer mot spel som möjliggör fritt utforskande och (relativt) kravlöst lallande i egen takt. En stunds skön eskapism. Här kan massiva open world-spel vara väldigt givande när man tar ett par steg bort från storyns "måsten" och bara ägnar sig åt annat. Lysande personliga exempel är t.ex TES: Oblivion och Just Cause 2.

Nu betyder ju inte detta att jag avskyr linjär action och pangpang. Jag avslutade t.ex tidigare idag det gamla Spec Ops: The Line på X360 och det är ju en ultralinjär historia med mängder av vapen och tuff militär-jargong som antingen skriks för full hals eller väses fram mellan hårt sammanbitna käkar. Visst hade jag ganska roligt men kunde aldrig bli kvitt känslan av been there, done that som sköljde över mig likt milt duggregn. Storyn hade förvisso lite mer djup än vad som är standard, det förtjänar att nämnas, men vad jag försöker komma till är att dryga 20 års konsumtion av ett begränsat antal speltyper kan leda till viss mättnad. Helt galet, jag vet...

När det gäller spel som Spec Ops är det mitt engagemang som i vissa lägen brister. Så snart en ny övertydlig combat arena breder ut sig framför mig blir jag stressat otålig och orkar sällan tänka särskilt taktiskt. I stället för att "njuta" av stridandet vill jag bara förbi så fort som möjligt. Funktionen att skifta mellan svårighetsgrader mottogs med öppna armar men trots detta fick jag på pälsen emellanåt... även på Easy. Japp, jag är rätt kass. Lågt nyhetsvärde på det.

Men så har vi då dessa tankar kring långsammare spelupplevelser - vandringssimulatorer och mer storydrivna spel - som seglat upp på min radar. Jag ser min kommande uppstart av PS4-spelande som ett bra avstamp mot mer sådant. Jag tror mig ha skaplig koll på de mest uppenbara titlarna, t.ex "Edith Finch", "to the Rapture" och "Ethan Carter" men är såklart nyfiken på mer och undrar över eventuella hidden gems därute. Det måste inte nödvändigtvis vara "vandringssimulatorer" men långsammare spel i intressanta miljöer där stämningen är en viktig del av helheten. Kanske inte så mycket renodlad horror dock. Har inte riktigt blivit kompis med sånt i spelform ännu... :)

Alla tips som faller inom ramen för min luddiga beskrivning mottages tacksamt.

Det här att bredda sin spelhorisont (tips mottages)

Ja. Absolut. My kind of place.

HQ