Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Queensrÿche - från klarhet till klarhet

Skrivet av mindcrime den 30 oktober 2015 kl 09:02
This post is tagged as: Queensrÿche, Bra musik

I likhet med väntan inför 2013 års självbetitlade nystart fick jag även denna gång kämpa med att kontrollera mina galopperande förväntningar för att inte glänta på dörren till onödig besvikelse. Trots frestelsen ville jag också hålla överraskningsmomentet intakt och undvek alla former av förhandslyssning på internet. Releasen av Condition Hüman ligger nu några veckor bakåt i tiden och CD:n har hunnit snurra ett antal varv här hemma.

Mitt intryck efter första lyssningen var positivt men inte den totala käftsmäll jag någonstans ändå drömt om. Var detta verkligen samma 9/10-mästerverk jag läst om i så många recensioner? Visst lät det bra och visst var det en fröjd att lapa i sig den naturliga och positiva utveckling som skett sedan förra plattan (som ju var en efterlängtad vändpunkt och en markant uppryckning i jämförelse med de sex plattor som närmast föregick den) men jag kunde ändå inte riktigt känna att det jag nyss hört låg i nivå med alla entusiastiska recensioner.

I min värld behöver dock all ny musik lång inkubationstid innan den slår rot och blommar ut så jag tänkte inte låta mig skrämmas. Efter flertalet genomlyssningar av Condition Hüman i ryggläge med hörlurar börjar nu en annan känsla sprida sig. Små nyanser blir tydligare, låtarna börjar få personliga identiteter och helhetsintrycket växer sig allt starkare.

För min del känns käbblet om Geoff Tate's frånvaro - och hur detta, enligt vissa, är likställt med bandets totala undergång - ganska ointressant. Den diskussionen är överspelad och i slutändan håller jag inte med. Queensrÿche har inte mått så här bra på minst femton år och en stor anledning till detta stavas Todd La Torre. Han är inte bara en formidabel sångare som kan göra rättvisa åt det klassiska materialet (något många tycks 'glömma' att Geoff Tate själv inte är i närheten av nuförtiden), han är också en kompetent allround-musiker och därtill genuint ödmjuk. Kort och gott - han är den vitamininjektion bandet så desperat behövde för att överleva och hitta ny kraft. Att Parker Lundgren dessutom vuxit in i rollen som bandets bäst fungerande andregitarrist sedan Chris DeGarmo gör ju inte direkt ont heller.

Alla omfamnar såklart inte nyordningen men det övergår mitt förstånd hur man kan föredra en sås-poppig och oharmonisk fortsättning med herr Tate vid mikrofonen framför den enorma nytändning vi sett efter hans avsked. Queensrÿche på 00-talet var ett svagt och sjukligt band under hans diktatoriska ledning - nere för räkning och i accelererande takt på väg rakt in i glömskans allra mörkaste utmarker - men efter att ha dumpat sitt gamla bojsänke har skutan äntligen fått styrfart igen. Samma höjder som under 80- och delar av 90-talet lär de aldrig nå men varumärket är definitivt under uppbyggnad efter 15 år av sömnigt förfall och det känns fantastiskt roligt att bevittna.

På flera sätt är det ett annorlunda Queensrÿche vi nu har att förhålla oss till, men samtidigt också ett band som förvaltar sin musikaliska historia med långt större respekt än vi sett på smärtsamt lång tid. Condition Hüman är ett varierat album av hög kvalitet och ett tydligt lyft från den redan positiva föregångaren. Låtarna är starkare, harmonierna tydligare och produktionen är både fetare och mer dynamisk. Så här borde bandet ha låtit som en tung återgång efter lallandet på den halvbleka Here in the Now Frontier från 1997 men istället fick vi Q2K och formsvackan blev plötsligt mer permanent än tillfällig.

Jag känner att Condition Hüman kommer fortsätta växa och tvekar inte att utnämna plattan till bandets starkaste och mest helgjutna prestation sedan 1994 års Promised Land. Sett till den strida ström av svaga album som kommit sedan dess låter utmärkelsen måhända inte så imponerande men Condition Hüman befäster verkligen det som klisterlappen på förra albumet förkunnade: A RETURN TO FORM!

Queensrÿche - från klarhet till klarhet

Mom! We're totally out of Windex!

HQ

Kampen mot spelhögen #2: RAGE

Skrivet av mindcrime den 4 juli 2015 kl 03:55
This post is tagged as: Backlog, RAGE

RAGE (2011)

(kort utlåtande - inte en recension)

"Jag är glad att det är över
så lämna mig ifred
du är det sista jag behöver
och jag orkar inte mer."

Okej... kanske inte fullt så illa men trots att jag överlag gillade Rage kan jag inte hjälpa att Ratata's gamla poprefräng sammanfattar läget ganska bra. Visserligen baseras denna känsla till stor del på mina initiala förhoppningar och eftersom Rage aldrig gjorde något direkt "fel" (utöver att vara en annan typ av spel än jag ville att det skulle vara) blir det måhända lite småaktigt att kritisera detta, men... ja. Hård och orättvis. Det är så jag rullar.

De smutsiga post-apokalyptiska miljöerna var genomgående härliga men just där ligger också mitt problem med spelet. Jag saknade en friare värld att utforska och "leva" i. Inte nödvändigtvis större, men friare och öppnare.

Nu är Rage förvisso inte ultralinjärt på traditionellt vis men spelvärlden utanför städerna Wellspring och Subway Town kändes aldrig som mer än tomma transportsträckor mellan höga bergväggar, trots att det bjöds en hel del strider med andra beväpnade fordon. De flesta uppdrag utfördes på skönt designade platser nerlusade med fula elakingar att ihjälmörda men världen utanför kändes aldrig levande. Nu är det förstås menat att världen ska vara tämligen karg och livlös men jag tror ändå de flesta förstår vad jag fiskar efter. Den kändes död på fel sätt. Innehållslös, inrutad och tom. Onödig.

Spelet var också för generöst med pengar och loot. Visserligen köpte jag inte allt spännande som erbjöds men jag hade definitivt välkomnat en tydligare känsla av att leva på marginalerna och tvingas prioritera hårdare. Nu kunde jag istället glatt unna mig mängder av ammunition och annat mer eller mindre nödvändigt utan att behöva sälja speciellt många av de saker jag hittat under uppdragen.

Nå, efter diverse gnäll ska dock sägas att jag gillade Rage som traditionellt fps. Nu är jag förvisso en defensiv och rätt medioker fegspelare men striderna kändes köttiga, underhållande och ibland rätt kaotiska. Speciellt svårt var det väl egentligen aldrig men ibland hettade det till ganska ordentligt. Enligt mig hade Rage dock vunnit på att "bara" vara ett oldskool-fps utan påklistrad bilkörning kors och tvärs över en karta som mest bestod av linjära transportsträckor.

I min utgåva ingick "Wasteland Sewer Missions" dlc - ett antal relativt korta uppdrag där man köttar sig genom mängder av ilskna mutanter. Ingenting direkt upphetsande där (förutom slitna och ogästvänliga underjordiska miljöer som jag alltid älskar) men eftersom jag inte behövde betala extra för dessa kändes det förstås helt okej.

Extrapoäng måste delas ut till den alldeles ljuvliga effekten av rinnande vatten på skärmen när man passerar under läckande rör och liknande. En riktigt skön detalj. Mmmm... svalkande.

Kampen mot spelhögen #2: RAGE

Nämen... här sitter ju Ginny och stirrar. You go, girl!

Mata kattunge, leta sjömän, köra gaffeltruck

Skrivet av mindcrime den 17 juni 2015 kl 08:16
This post is tagged as: Shenmue, Yu Suzuki

Helt säkert inte något hett ämne bland majoriteten men efter nyheten gällande Shenmue III vore det givetvis en skandal om jag inte skrev några personliga rader i ämnet.

Först det oundvikliga, såklart. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva denna dag. En spillra av hopp må envist ha klamrat sig fast men det har varit 14 långa, tröstlösa år av väntan på en tredje del i en relativt bortglömd spelserie. Fjorton år. Nästan lika länge som jag väntade på ett värdigt Queensrÿche-album innan den självbetitlade 2013-releasen återställde hoppet.

I andras öron låter det säkert tramsigt men Shenmue var så mycket mer än ett spel. Det var ett parallellt liv som helt förändrade min syn på vad spelande kunde erbjuda. Jag har berört saken tidigare men innan min kamrat och kollega lyckades intressera mig för Shenmue (som då fortfarande var under utveckling) hade mina spelupplevelser till 98 procent handlat om korridorer, katakomber, elaka utomjordingar, ettriga handeldvapen och snabba bilar. Underbara upplevelser i sig själva, men Ryo Hazukis vardagsbestyr öppnade en helt ny dörr och släppte in mängder av uppfriskande syre. Shenmue förändrade verkligen allt för mig.

Om jag fått en krona för varje gång jag och min kamrat dragit vardagliga paralleller till spelet eller citerat någon av karaktärerna skulle jag vara relativt förmögen idag. Ryos språkligt träiga leverans har inbjudit till oräkneliga skratt och det är smått kusligt hur mycket Shenmue infiltrerat mitt vardagsliv. Än idag kan jag inte låta bli att tänka "Shenmue-snö" när verklighetens snöflingor sakta faller stora och tunga. Dricker jag burkläsk tänker jag alltid på "oahh"-ljudet Ryo utstöter efter några klunkar. Ofta låter jag likadant, som en fånig liten hyllning. Listan kan göras snudd på oändlig.

I glädjechocken över denna synnerligen oväntade Kickstarter-utannonsering (och omedelbara framgång) kan jag någonstans också känna att det efter så här lång tid kanske ändå varit lika bra att låta Ryo och de andra vila i frid. En känsla jag inte riktigt visste att jag var kapabel att känna men som ändå tydligen finns där. Det är som att jag mot alla odds lyckats gå vidare, kämpat mig genom fjorton långa år av Shenmue-relaterade besvikelser och på något undermedvetet plan landat i acceptansen att mina härliga minnen från 00-talets gryning kanske trots allt får räcka. Denna insikt kunde jag tydligen inte nå förrän glädjebeskedet slutligen anlände efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ironi... någon?

Men låt oss hejda hästarna här och nu! Efter alla år av drömmar, tjat och längtan borde det förstås vara saftiga skottpengar på mig om jag inte välkomnar nyheten om Shenmue III med öppen famn. Det handlar trots allt om det äventyr som haft störst personlig betydelse för mig och starkast influerat mitt fortsatta spelande. Givetvis är detta en glädjens dag - inte bara för mig och alla andra som hållit fanan högt utan också för Yu Suzuki som nu får möjligheten att aktivt jobba vidare med sitt slumrande storverk. Detta är ju något han alltid uttryckt sin önskan att göra om/när rätt förutsättningar finns. Måtte bara allting falla på plats nu.

Mata kattunge, leta sjömän, köra gaffeltruck

Små flickor och kattungar. Klara bristvaror i de flesta spel - mindre så i Shenmue.

Kampen mot spelhögen #1: Homefront

Skrivet av mindcrime den 20 maj 2015 kl 07:08
This post is tagged as: Backlog, Homefront

Min ojämna kamp mot den växande spelhögen börjar såklart inte här utan har pågått ända sedan Dreamcast fortfarande var en kraft att räkna med. Den kvicktänkte inser att det handlar om rätt många år. Bloggtitelns upplägg skickar signaler om en planerad långkörare och med hänsyn till att jag avverkar spel med en hastighet som får glaciärers rörelse att framstå som stressig finns definitivt goda chanser att skapa världshistoriens mest seglivade bloggserie. Vad beträffar frekvensen i själva bloggandet lär det dock vara säkrast att hålla förväntningarna på sparlåga.

Jag hoppas såklart att det blir nån text då och då. Inte för att det lär vara speciellt kittlande läsning för utomstående men det skulle åtminstone markera små framsteg. Tänker dock inte räkna in de spel som saknar story. Det finns en hel del racing, tennis och liknande i backlogen men mitt mål i den typen av spel är aldrig att se eftertexterna rulla.

Nå, efter detta svammel tänker jag låta mitt senast avklarade spel får äran att inleda.


Homefront (2011)

(kort utlåtande - inte en recension)

Det halvgamla Homefront är knappast något mästerverk. Inte är det speciellt långt heller, men det visste jag förstås redan innan. Är dock löjligt förtjust i svårt nergångna miljöer med tillhörande förtryck och desperation så jag hade skapligt kul trots allt. Tyvärr är det inte ett spel där man tillåts gå speciellt många meter i "fel" riktning. Ultralinjärt var ordet... fast det kom ju inte heller som någon överraskning.

Mitt ständiga lallande och snokande adderade i vanlig ordning ett par extra timmar (förmodligen dubbla speltiden jämfört med en "normal" spelare) men totalt sett kändes Homefront verkligen som ett skolexempel på en bortslarvad möjlighet. De hade kunnat göra så oändligt mycket mer med konceptet.

Av just den anledningen känner jag mig väldigt nyfiken på det kommande Homefront: The Revolution. Ett betydligt friare upplägg utlovas och det är nog exakt rätt medicin för att göra mig alldeles fnittrig av lycka. Det ryktas om 2016 men som läget ser ut för mig på spelfronten lär det nog dröja ytterligare ett par år innan det kan bli aktuellt att återta rollen som motståndskämpe och högljutt skandera USA! USA! USA! i sann Homer Simpson-anda.

Kampen mot spelhögen #1: Homefront

"Okej, så när ni säger 'vi måste stressa till plats X och göra sak Y' så betyder det att ni tokrusar iväg 50 meter, står sedan som fastfrusna och ropar på mig oavbrutet i tio minuter tills jag tröttnat på att utforska grannskapet och kommer ikapp. Skönt att vi kunde reda ut det här!"

Playstation? Är inte det sånt där man spelar?

Skrivet av mindcrime den 25 mars 2015 kl 05:31

Som halvknarrig semigubbe är jag definitivt inte den som har järnkoll på vad som är "hot or not" i världsalltet men när jag under en diskussion med mina föräldrar råkade halka in på spelande blev jag ändå ganska paff. Det var bara som en bisats egentligen, men jag nämnde att jag genom åren samlat på mig vansinniga mängder gamla speltidningar (mest från PS2-tiden) som jag inte vill slänga bort men egentligen inte heller har plats för. Ett klassiskt moment 22 jag för övrigt blogg-gnällde om här redan 2007.

Farsan satt orörlig i snurrfåtöljen och såg fundersam ut. Kanske var det bara dold avsmak.
"Playstation? Är inte det sånt där man spelar?"
"Stämmer bra det! En spelkonsol."
"Men du är väl vuxen?"

Av någon anledning gick mina tankar till den gapige, besvikne familjefadern i Twisted Sisters klassiska 80-talsvideos. "I CARRIED AN M-16... AND YOU... YOU CARRY THAT... THAT... THAT... GUITAR..."

Något skrikande förekom visserligen inte i vår stillsamma diskussion men jag vet mycket väl att min far i mångt och mycket delar värderingsgrund med pappan i videon. Vi har dock inte bott under samma tak sedan tiden då Macarena dominerade listorna så det är tack och lov länge sedan jag tvingades svälja uppfostrande moralkakor i utbyte mot rätten till mat och husrum. Men åter till ämnet...

Här levde jag i tron att precis alla människor idag vet att spelande (i synnerhet mobilt casual-spelande) nu tillhör vardagen för var man och hans hund men mina föräldrar visade tydligt att det fortfarande finns personer som på fullaste allvar både tror och tycker att spel enbart är en lek för barn. I deras värld är spelande en fullständigt otänkbar sysselsättning för mentalt friska människor som uppnått myndig ålder.

Nu är det förstås inte helt rättvist att klandra dem för total brist på koll i ämnet. Har man inte minsta lilla gnutta personligt intresse och saken heller aldrig diskuteras med bekanta (utom möjligen i korta fördömande ordalag) är det måhända inte omöjligt att helt och fullt missa 30 år av utveckling. Men ändå... lite skrämmande är det.

Farsan är jägare och i hans ögon skulle jag givetvis framstå som hopplöst bortkommen i en diskussion om jaktgevär (en diskussion vi aldrig haft) men det känns ändå inte riktigt jämförbart då vapenbranschen tack o lov inte eftersträvar samma grad av vardaglig kommersiell penetration (no pun intended) som spelbranschen. Inte ännu i alla fall. Detta förklarar varför så få besitter djupare kunskap om vapen. Sen må det kanske inte höra till ämnet men personligen är jag ganska nöjd att mina medresenärer på bussar och tunnelbanor väljer att isolera sig från omvärlden genom mobilt spelande istället för att med glasartad hundred mile stare sakta smeka ett gevär.

Nå... min något flyktiga poäng är att vissa saker, av förklarliga skäl, är betydligt lättare att ha kännedom om än andra, oavsett intresse. Spelande finns överallt idag och det kändes smått overkligt att stå öga mot öga med en sådan dåligt uppdaterad världsbild som mina föräldrar visade där och då. Jag förstod ju att ingen av dem hade något genuint intresse att veta mer om saken men kände ändå att det var min förbannade plikt att åtminstone försöka upplysa dem om att det hänt en del sedan den där julaftonen 1988 då min syster förärades ett blipp-bloppande NES med tillhörande Mario.

Tappert försökte jag komprimera 30 år till femton sekunder. Det var så lång tid jag förstod att jag hade innan någon demonstrativt skulle försvinna iväg till toaletten eller raskt byta till ett samtalsämne värdigt vuxna människor. Jag förklarade styltigt och taffligt, oförberedd och stressad av faktumet att de egentligen inte var intresserade. I ett försök att framkalla något slags reaktion nämnde jag Angry Birds. En sådan världsomspännande braksuccé måste väl ändå alla hört talas om? Men, nej. Ingen reaktion. Kanske Candy Crush då? Bägge var helt nollställda och verkade betydligt mer sugna på kvällspromenad med hunden än att lyssna vidare. Jag släppte ämnet och lät det sjunka som en gråsten. Här fanns absolut inget att hämta.

Det paradoxala är att jag faktiskt tror att farsan skulle kunna uppskatta ett renodlat jaktspel om han bara vågade ge det en ärlig chans. Givetvis skulle han först behöva komma över sitt massiva teknikförakt, vilket tyvärr aldrig kommer hända, men jag tror som sagt han faktiskt skulle kunna uppskatta lite långsamt strategiskt smygande bland virtuella stubbar och blad.

Men varken far eller mor skulle någonsin sjunka så lågt. Spela? Som vuxen...? Inte en chans.

Playstation? Är inte det sånt där man spelar?

Endast för mentalt eftersatta och/eller icke myndiga personer? Beror som på vem man frågar det...