Från det ögonblick som jag antar rollen som den klart idiotiska reportern Miles som är villig att offra kropp och själ för att undersöka ett nyhetsscoop, så inser jag mitt ödesdigra misstag. Till skillnad från tidigare titlar i bloggserien, hade jag aldrig testat spelet tidigare. Jag har sett ofantligt många let’s plays däremot, skrattat när paniken gripit tag i de stackars spelarna och själv känt pulsen skena även trots att det inte var jag som skulle styra Miles fötter i rätt riktning. Å ena sidan borde jag ha vetat vad jag gav mig in på, men samtidigt är det en sak att se någon spela kontra att själv vara i total kontroll. Fyyyyy fan, säger jag bara. Moa, du är en idiot.
Till att börja med, är Outlast rent atmosfäriskt riktigt bra gjort. Obehaget kryper fram innan jag ens hinner lämna bilen utanför anstalten och håller ett järngrepp om bröstet under hela vistelsen. Du ska gömma dig, hitta föremål och samtidigt balansera att inte använda din ficklampa för mycket - för då blir mörkret din största fiende. Red Barrells har lyckats att kombinera flertalet skräckelement för att skapa en helhetsupplevelse som är genomgående obehaglig. Men, jag tror att det element i Outlast som verkligen sätter skräck i hela min kropp och själ: är det faktum att du inte kan försvara dig. På något vis. Någonsin. De alternativ du har är:
1. Springa utav glatta helvetet.
2. Blunda och hoppas du dör fort.
3. Skrika och slänga ifrån dig kontrollen.
Även om en karaktär mot förmodan skulle ge Miles ett vapen eller säg att han hittar en perfekt formad trädbit, så skulle han bara titta på det och sedan skaka på huvudet. För så är Miles i ett nötskal. Han har noll initiativförmåga när det kommer till självförsvar och känns uppriktigt sagt redo för att möta sin skapare. Där krockar jag och vår eminente huvudkaraktär ganska rejält, vilket leder till att jag oftast hamnar i att välja alternativ tre. För Outlast är läskigt, jobbigt och alla liknande synonymer som kan användas för att beskriva upplevelsen jag har utsatt mig själv för. Jag avskyr varenda sekund inne på Mount Massive Asylum och kan enbart ge Red Barrels en enda stor eloge över det arbete de har lagt ner för att skapa den ultimata mardrömmen för Moa.
För en gångs skull så behövde jag slänga in handduken. Jag tog mig inte igenom Outlast. Det var helt enkelt alldeles för stressande och jobbigt. Min själ sade tack och goodbye och kvar fanns enbart ett själlöst skal, kvarlämnad mitt i en enorm svettpöl av ångest. Aldrig igen. Framöver håller jag mig till let’s plays.
Läskighetsnivå: 5/5
Vad skulle du ge Outlast i läskighetsnivå?
Häromveckan var det höstlov, vilket var välbehövligt efter en intensiv start på terminen. Jag undervisar i en åk 1 med allt vad det innebär och brukar säga att veckan innan och efter ett lov är de mest kaosartade. Innan lovet är alla trötta, vuxna såväl som barn och efter lovet har eleverna tappat allt vad som innebär rutiner och blir en vecka av att helt enkelt styra upp och komma tillbaka till vardagen. Förra veckan var inte något undantag och helgen kunde inte komma fortare.
Uppe på allt detta, har jag nu även lyckats dra på mig en rejäl förkylning som bara helt enkelt vägrar att ge med sig. Här och nu, är första gången idag som jag har lyckats resa mig ur sängen och göra något annat än att vila. Nästan hela helgen har spenderats åt att sova, sova och sova lite till. Jag skulle inte skoja om jag sa att jag har sovit minst 18-19 timmar per dag. Inget spelande, knappt något TV-tittande, knappt någon mat, bara sova. En äkta Törnrosa.
Håller tummar och tår att det släpper snart, för jag börjar bli bra trött på den här förkylningen.
Har du lyckats undvika att dra på dig en förkylning?
När jag var runt tolv fick jag för mig att testa Dead Space för första gången. Storebrorsan hade införskaffat det, men jag hade aldrig sett honom spela. Han hade utlovat att spelet skulle vara något utöver det vanliga och läskigare än det mesta, varav jag fick för mig att jag banne mig skulle visa hur tuff jag var. Det tog ungefär tio minuter innan jag gallskrek och slängde ifrån mig kontrollen i ren och skär panik. Första mötet med necromorphs gick med andra ord inte så värst bra och det tog lång tid innan jag ens funderade på att försöka igen. Men, nu sitter jag här, återigen med hjärtat i halsgropen och en svettfest vi kallar duga. Och jag ångrar varje sekund.
“Ingen kan höra dig skrika i rymden.” En mening som jag har haft i huvudet hela dagen. Det är något visst med Dead Space som verkligen skrämmer slag på mig. Allt från de trånga utrymmena, musiken, monstren - allt i sin helhet har verkligen en förmåga att till skapa de där tydliga obehagskänslorna som får mig till att vara konstant allert till omgivningen. “Är den där jäveln död? Nej, tro fan att han inte var det.” - konstaterar jag samtidigt som spelet överrumplar mig med en jumpscare och paniken infinner sig.
Det är något med att vara i ständig kontroll som gör det så otroligt obehagligt med att spela skräckspel. I en film slipper du vara den som agerar och i spel om exempelvis Until Dawn, så är det mer begränsat sett till hur mycket du ansvarar för under ditt spelande. I både Silent Hill 2 och Dead Space, ville jag stundom inget annat än att räcka över kontrollen till min sambo. Åtminstone fanns det något som gjorde det lite lättare med tiden. Det vill säga det faktum att man sakta vande sig vid skräcken.
I allmänhet kan jag tycka att spel där du kan förvara dig, blir med tiden betydligt mindre läskigare efterhand. Visst, jag var i ständig risk för lite kiss i trosan under min vistelse på skeppet Ishimura, men jag kunde finna någon tröst i att obehaget minskade. Visserligen inte mycket, men lite. Men med det sagt, så är Dead Space en ren och skär mardröm som jag gärna slipper ett tag framöver.
Läskighetsnivå: 4,5/5
Vad skulle du ge Dead Space i läskighetsnivå?
Första gången jag spelade Until Dawn så gjorde jag det tillsammans med en kompis. Det tog inte många sekunder från att det startat som vi halvt kissade på oss för att spelet fick för sig att lägga in en jumpscare innan ens menyn hade hunnit ladda in. Pulsen höjdes genast och vägrade återgå förrän eftertexterna rullade framför våra ögon. Där och då var Until Dawn en rejäl skräckfest och både jag och min kompis brukar referera till upplevelsen än idag. Nu har det gått åtta år sedan jag upplevde Until Dawn för första gången och har dessutom spelat det ex antal gånger genom åren. Så, är Until Dawn fortfarande lika läskigt?
När jag väl återvänder slår det mig hur gärna spelet vill förlita sig på just jumpscares. Ibland hoppar man till, ibland inte och här hjälper det definitivt att ha tidigare erfarenhet så att man kan förutse när de kommer. Det är ett ständigt återkommande element på både gott och ont, där det i slutändan inte genererar samma effekt som när man först började utforska Blackwood Pines.
Men, utöver att använda sig av både bra och dåliga jumpscares, så upplever jag ändå delar av Until Dawn som otroligt läskiga. Trots att jag har tagit mig igenom den övergivna vårdanstalten eller de mörka grottorna flera gånger, så kryper ändå obehaget fram. Supermassive Games lyckas definitivt med att skapa en läskig atmosfär och ta hjälp av både ljud och bild för att få fram en läskig helhetskänsla. Mycket byggs upp med tiden, även om det oftast kulminerar i en jumpscare som emellanåt är väldigt förutsägbar.
Även om man inte är stormförtjust i samtliga karaktärer som man får följa och kontrollera, blir man snabbt varse om att mycket står på spel och små misstag kan kosta mycket. Adrenalinet är på högvarv i sista delen av spelet och det är alltid en lättnad när man väl har kommit till gryningen. Men, med allt sagt - så är Until Dawn inte lika läskigt som det var fösta gången. Fortfarande obehagligt, definitivt. Men inte lika läskigt.
Läskighetsnivå: 3/5
Vad skulle du ge Until Dawn i läskighetsnivå?
Jag var livrädd för Resident Evil-serien när jag var liten. Min storebror spelade de flesta i serien och lilla jag kunde inte låta bli att hålla honom sällskap i soffan, trots de garanterade mardrömmarna som skulle hemsöka mig tillsammans med monstret under sängen. Skulle det vara lika skrämmande idag? Tveksamt, men vi ger det ett försök.
Det jag kan konstatera ganska omgående är att femman i serien utan att tveka är till 95 procent ett actionspel där det råkar finnas både zombier och monster. När äventyret tar sin början är vi utomhus och till skillnad från exempelvis Silent Hill 2, så känner jag mig inte ett endaste dugg rädd inför det som komma skall.
Visst, man använder sig ibland av enkla jumpscares - men om man jämför titeln med exempelvis föregångaren så är det stora skillnader i allt från leveldesign till atmosfär när det kommer till spelets användande av skräck. Dock är det samtidigt värt att nämna att serien redan började skifta fokus från skräck till mer action i fyran. Lägg även till att man inte heller är ensam i äventyret. Spelet presenterar två karaktärer att följa till seriens mer sedvanliga begränsning till att enbart följa en person i taget. Antingen kan man ta med sig en kompis för att axla ena kontrollen eller så tar du dig igenom spelet ensam, men i sällskap av en datorstyrd följeslagare. Tillsammans är vi starka och så fungerar det även här, men i form av att det blir mindre läskigt.
Däremot fanns det en ljusglimt som fick Moa till att vakna till - spelets DLC. Där hittar vi tillbaka till en mer traditionell skräckvilla med läbbiga tavlor, trånga utrymmen och begränsade ljuskällor. Sakta men säker byggdes anspänningen upp inför att allt ska braka åt helvete och här är verkligen Resident Evil 5 som bäst. Jag var genuint skraj när vi utforskade villan, trots att jag hade sällskap av min kära sambo. Ser man däremot till helheten, så finns det betydligt läskigare Resident Evil-titlar ifall man verkligen vill blir skrämd.
Läskighetsnivå: 1,5/5
Vad skulle du ge Resident Evil: 5 i läskighetsnivå?