Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Vilka är de bästa pusselspelen?

Skrivet av Moose den 7 januari 2020 kl 16:38

Jag har på senare tid upptäckt tjusningen med pusselspel. Drog nyligen ner Rage 2 och härjade järnet med diverse tillhyggen som en blodtörstig flängande punkgalning, men insåg hur otroligt less jag är på den här typen av spel efter ungefär två timmar av explosioner med extra mycket eld.

I total tristess har jag istället fascinerat ramlat runt på diverse Youtube-kanaler där amerikaner med kepsen bak-och-fram ska ta sig in i en pussellåda. Det här föranledde ju att jag - ynka 100 kronor fattigare i Steam-plåboken - köpte och spelade igenom de första två The Room-spelen. Underbara spel helt i min smak. Uppskattar den lovecraftianska touchen och estetiken, komplett med peka-klicka-mekaniken. Det enda lilla sänket är väl att spelet håller en i handen lite väl ofta. Man kan ju tackla samtliga pussel genom att bara klicka musen sönder och samman på varenda pixel på skärmen för att vrida och vända på saker.

Har även lirat igenom Talos Principle och The Turing Test som en abstinent heroinist. De tog upp samtliga kvällar i två veckors tid. Intuitiva och stundtals jävligt utmanande tankenötter i fräsig miljö - det är precis vad min skalle hungrar efter.

Kort och gott - hit me with your best första persons-vy pusselspel. Äger en PC och ett PS4. Utöver ovannämnda har jag njutit i stora drag av genregiganten Portal också. Är dock mindre sugen på storydrivna äventyrsspel i stil med Firewatch och Vanishing of Ethan Carter. Mer levelbaserat önskas. Pusslen får gärna involvera mer gåtor och/eller diverse chiffer som kräver någon form av tankeverksamhet dessutom.

Allt som flörtar med någon slags existentiell mumbo-jumbo är ju pluspoäng direkt.

Jag är sanslöst dålig på Mortal Kombat

Skrivet av Moose den 18 juni 2019 kl 18:28

Jag har varit riktigt bra på ett spel i hela mitt liv: Super Smash Bros. Melee. Det sitter åtskilliga timmar i den gamla stackars skivan. Så många att jag, efter ett par år, var tvungen att köpa ett helt nytt spel för att skivan helt enkelt bara la av. Skyllas kan på chipsflottiga tonårsfingrar som var där och kladdade vareviga fredagkväll, men ändå.

Jag hade några äss i rockärmen på Soul Calibur II och kunde väl föra mig med nån sorts grace i finrummet när det gällde Tekken 3, men sen är det slut. Efter många år av episka fantasysagor, drakdräpande och actionrollspelade har det alltså blivit dags att blidka mitt alter-ego som trånar efter blod, slagsmål och så jävla mycket ultravåld att det är bortom allt vad som är rimligt. Det har blivit dags att spela Mortal Kombat 11.

Och jag är helt oduglig. Alltså sämst.

I enlighet med ens manlighet så spottar man ju ut snusen i manualen och använder den som muggpapper. Det är sen gammalt. Rätt in i kalabaliken bara. Hamra alla knappar tills man lär sig. Det gick inte alls med Mortal Kombat 11. Jag har spelat drygt 5-6 timmar och har inte ens tagit mig till barnpoolen i badhuset. Jag står fortfarande och trampar i duschen. Jag har kört alla tutorials - vissa två gånger - och lusläst alla skyltar men det går ju så äckligt fort alltihop.

Jag är inte särskilt bekant med Mortal Kombat alls, så min vana trogen inledde jag min resa ner i den digitala köttkvarnen med att välja min första slagskämpe enligt premissen att det ska låta häftigt att uttala med ännu häftigare basröst: Johnny Cage eller Sub-Zero. Det blev Johnny Cage.

Hela första timmen svor jag över kontrollen. Bak, fram, knapp... va? Ner, upp, X. För långsamt. För snabbt. Fel knapp. AMPLIFY! Jag kan inte jonglera folk med mer än två slag. I den osannolika värld där jag ändå är beredd att smälla in en tredje knapp så är de fyra rutorna inom vilka den knappen skulle tryckas redan kommen, passerad, återuppstånden och slutligt stendöd. I stället står Johnny Cage där och vevar febrilt med handflatan i luften. Jag provade att slå på CPU:n i träningsläge på svårighetsgrad Easy... det var nästan för svårt.

Lagom att jag hinner luska ut att jag ska blocka en attack, så är jag tydligen för seg för då trycks jag in att hångla upp något brinnande kärl bakgrunden. Om jag ska rulla iväg efter att ha varit uppe i taket och vänt efter en saftig uppercut krävs hela min koncentration för att smälla in knappen precis rätt. Efter den prövningen är jag så omtumlad och trött i huvudet att jag inte är beredd på den järnladdade mördarsnyting som kommer flygande rätt över hela banan, och sen är det Fatal Blows och Fatality och sen var det tack och hej.

Jag tycker ändå att jag är hygglig på spel och brukar haja saker och ting rätt snabbt. Här är det inte så. Det lär krävas minst 10 timmar till av runt-plaskande i den nedkissade barnpoolen. Jag har väl provat typ tre karaktärer än så länge. Jag är lika oduglig med allihopa och kanske sämst med Johnny Cage - den jag har spelat med mest, så det säger ju mer än man kanske önskar.

Jag tar gärna emot förslag på allt som underlättar den här 90-graders inlärningskurvan. Release check är avstängt för övrigt, men det verkar inte underlätta det här med var, hur och när det finns en stackars rutjävel att utnyttja till en knapptryckning. Finns det en Beginners Handbook till Mortal Kombat 11 som man kan titta i?

Strålsjuka britter i ett eländigt Ukrarina kräks i motljus

Skrivet av Moose den 9 maj 2019 kl 21:44

För ett par dagar sedan hade HBO:s miniserie Chernobyl premiär. I gott sällskap slukade jag första avsnittet och var så jävla inne i det att jag glömde bort att andas på en hel timme.

Det är någonting så oerhört lika-delar sexigt och fruktansvärt med kärnkraft. Det är människan som har lyckats tämja en urkraft - i alla fall till den grad att vi kan bruka det för både liv och död. Det finns någon slags känsla av att det antingen är noll eller hundra. Antingen är det noll problem eller så är det bara total härdsmälta och gallopperande död kring allt i dess närhet. Det är då inte mer än rätt att det TV-bolag med kanske högst lägsta nivå ska förvalta det här till en gastkramande historia om liv och död i skuggan av den största kärnkraftsolyckan till dags dato och förhoppningsvis framöver också.

Chernobyl börjar bra. 1988 sitter den eminente skådespelaren Jared Harris vid världens ryskaste matbord och håller monolog i sin bandspelare. Det doftar lätt av kärnvapenprofessorn Oppenheimers domedagsmässande i TV-rutan på 40-talet: "Now I am become death, the destroyer of worlds..

Harris sitter där, strålsjuk och eländig i sällskap av en ful katt och dricker konjak och röker förnöjt. Han är ju så genomsyrad av alla cancersorter vid det här laget så det spelar ändå ingen roll. Någon eller några är ute efter hans rollfigur och vilka de än må vara bedömer Harris att ödet ihop med dessa är värre än all cancer i världen och gör därmed hela historien kort - och går samma öde till mötes som han gjorde i Mad Men förövrigt.

Därefter far vi tillbaka två år och en minut till den natt då kärnkraftverket i Chernobyl small i luften. Sen är det femtio minuter kontrollerad, förtryckt kalabalik och mer elände och folk som inte tycks vilja ta notis om det här med strålning. I en scen har ett sällskap från mijonkomplexet i området intill en liten härlig get-together i skenet från lågorna. Det regnar radioaktiv aska från himlen men alla är lika nöjda som första dagen på jullovet när snön kommer. Det skålas i plåtmuggar med brännvin medan illabådande stråkmusik spelas. Det är den scenen jag tar mig från första avsnittet och den vägen jag tror serien kommer att ta.

Enligt vår egen Hollywood-veteran Stellan Skarsgård handlar serien mer om det politiska spelet, om makten och om de som offrade sitt liv i att försöka styra upp det här radioaktiva infernot, än om att frossa i olyckan i sig. Det tror jag är helt rätt väg att gå. Det är fem år kvar tills Sovjetunionen rämnar vid det här laget och det verkar bli en historia om en statsapparat som värderar bilden av ett samlat, starkt Sovjet mycket högre än enskilda människors liv. Det är en fantastisk premiss för en serie och det finns gott om stoff för hjältefigurer, kärleksintriger och kaskadspyor. Alltså verkligen mycket spyor.

Strålsjuka britter i ett eländigt Ukrarina kräks i motljus

Saxad rätt från IMDb.

Jag är nöjd så här efter introduktionen. På det hela taget är jag nöjd. Det är snyggt filmat, proppfullt med män som ser bekymrade ut i olika grå lokaler och det är blodigt och förjävligt och eländigt. Men det finns ett omedelbart problem med det.

Det första som slår en är att casten består av britter och svenskar - medietränade i brittisk och amerikansk engelska. Det är väl det första hindret att ta till sig i det här. Och det sabbar immersion så det bara smäller om det - passande nog. Det blir liksom fel att höra folk stå i kontrollrummet på kärnkraftverket och oja sig på klockren brittiska. Att höra Stellan Skarsgård med sin lätt svenska dialektknorr skälla ut världens mesta britt Jared Harris över telefon känns fel. Att förvänta sig att HBO skulle sänka in åtskilliga miljoner i en produktion med ryska och ukarinska skådespelare är väl kanske att begära för mycket, men jag hade nog föredragit att de i alla fall bröt på sämsta möjliga Hollywood-manér framför det här. Någonstans kommer också Adam Lundgren att vara med - känd från Håkan Hellström-filmen, Gardells fantastiska och oerhört sorgliga bögtrilogi och diverse svenska produktioner. En duktig skådis men risken för bergochdalbane-svengelska känns överhängande här.

Att folk heter Akimov och Djatlov och sånt där superryskt hjälper inte heller. Jag misstänker att britter och amerikaner - som serien i någon mån marknadsförs åt förstås - kanske har en högre tröskel för sånt här, men för min del blir ett stick i sidan. Allting i rutan ser liksom bra ut men det fallerar totalt för mig att höra "Akimov, di'nt aye tell ya' to thurn the valvwe in reawctorruum nambah fååh?.

Jag kommer att följa den här serien och rekommenderar fans av allt från Fallout till dokumentära dramaserier att kika på det här. Den verkliga historien är som gjord att bli spelfilm och så länge det står HBO kladdat över hela produktionen lär vi kunna förvänta oss någon sorts kvalitet i alla fall.

Fallout 76 ger mig ont i magen

Skrivet av Moose den 30 maj 2018 kl 20:08

Bethesdas minimalistiska livestream pågick i ett dygn innan reveal-trailern för Bethesda Game Studios nästa förehavande rullades upp.

Fallout 76.

I det här läget är det väldigt, väldigt svårt att säga vad det här rör sig om. Vi Fallout-fantaster sedan trean väntar ju på två saker: att Obsidian kliver in och gör en spin-off eller att BSG gör Fallout 5. Allra helst ser vi ju en kombination av de båda.

Nu får vi det här. Fallout 76. Det vi vet är:

- att det med största sannolikhet utspelar sig i datumet som anges i Pip-Boy:en i trailern - det vill säga 25 år efter The Great War. Visst att Bethesda har tagit sig friheter med vad ett atomkrig och den teknologiska framtiden kan innebära, men det känns ju rimligt att anta att precis hela världen bara är att radioaktivt skithål som bara kan befolkas av kackerlackor och Keith Richards vid det här laget i canonen.

- att Vault 76 är en av de få vaults som Vault-Tec inte har använt som någon slags mänsklig lattjo lajban-låda där man experimenterar lite hejvilt på dess invånare. Vault 76 är ett helt ordinärt valv som faktiskt är designat att hålla människor vid liv. Kul!

- att Vault 76 ligger i Virginia. Om inte annat förkunnas det av John Denvers omåttligt hästjazziga superhit "Take me Home, Country Roads".

... och allt det här låter ju kanon, men det finns två sådana jävla enorma orosmoment med det här:

- att det skulle vara något slags onlinespel. Det tisslas och tasslas liksom lite överallt om det, och jag blir så oerhört nervös att jag måste självmedicinera mina annalkande magsår med någonting bara jag tänker på det. I bästa fall blir det en flopp som direkt skrotas så att BSG sedan kan återgå till att göra bombastiskt, episka single player-äventyr med ändlösa speltimmar av upptäckarglädje. I värsta fall blir det här en succé vilket föranleder det andra enorma orosmomentet...

- att det är just BSG som utvecklar det här. Vi minns ju när Elder Scrolls Online var aktuellt. Svalt intresse bland de närmast sörjande får man ju säga ändå. Den gången var dock bara Bethesda Softworks som var inblandade - alltså utgivaren. Zenimax Online utvecklade hela det där MMO-kalaset och Bethesda Game Studios hade precis ingenting med det att göra. Men i fallet Fallout 76 är det BSG själva som är involverade.

Det här innebär ju att både Elder Scrolls VI och Fallout 5 sannolikt ligger ännu längre in i den avlägsna framtiden än vi tidigare trott. Eftersom Todd Howard och hans merry gang of rascals har pysslat med det här. Och om Fallout 76 visar sig vara ett onlinespel som skördar succé... ja, då lär ju BSG vara upptagen med sagda spel ännulite längre och vips så vi atombombat ihjäl oss själva på riktigt medan Fallout 5 och Elder Scrolls VI fortfarande befinner sig på ritbordet.

Jag är skeptisk. Förväntansfull, nervös, väldigt svagt positiv men mest skeptisk.

Bethesda teasar nytt Fallout... #PleaseStandBy

Skrivet av Moose den 29 maj 2018 kl 18:55

#PleaseStandBy på Twitter
Bethesdas Twitchstream

Jag minns mycket väl när jag skrev den här bloggen för snart tre år sedan. Då stod Fallout 4 inför dörren.

Nu är det ju bevisligen någonting nytt på gång. Tvivlar starkt på att det skulle röra sig om Fallout 5 - av Bethesda Game Studios - med sin krullhåriga lilla fanbärare Todd Howard i spetsen, men Bethesda teasar likt förbannat i sina mediekanaler precis som inför releasen av Fallout 4 och det är ju precis lika omöjligt att inte få hjärtklappning och börja dregla så fort BSG visar ett livstecken.

Vad tror vi? Fallout 3-remake? New Vegas-remake? Fallout 4 till Switch?