Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Jag är sanslöst dålig på Mortal Kombat

Skrivet av Moose den 18 juni 2019 kl 18:28

Jag har varit riktigt bra på ett spel i hela mitt liv: Super Smash Bros. Melee. Det sitter åtskilliga timmar i den gamla stackars skivan. Så många att jag, efter ett par år, var tvungen att köpa ett helt nytt spel för att skivan helt enkelt bara la av. Skyllas kan på chipsflottiga tonårsfingrar som var där och kladdade vareviga fredagkväll, men ändå.

Jag hade några äss i rockärmen på Soul Calibur II och kunde väl föra mig med nån sorts grace i finrummet när det gällde Tekken 3, men sen är det slut. Efter många år av episka fantasysagor, drakdräpande och actionrollspelade har det alltså blivit dags att blidka mitt alter-ego som trånar efter blod, slagsmål och så jävla mycket ultravåld att det är bortom allt vad som är rimligt. Det har blivit dags att spela Mortal Kombat 11.

Och jag är helt oduglig. Alltså sämst.

I enlighet med ens manlighet så spottar man ju ut snusen i manualen och använder den som muggpapper. Det är sen gammalt. Rätt in i kalabaliken bara. Hamra alla knappar tills man lär sig. Det gick inte alls med Mortal Kombat 11. Jag har spelat drygt 5-6 timmar och har inte ens tagit mig till barnpoolen i badhuset. Jag står fortfarande och trampar i duschen. Jag har kört alla tutorials - vissa två gånger - och lusläst alla skyltar men det går ju så äckligt fort alltihop.

Jag är inte särskilt bekant med Mortal Kombat alls, så min vana trogen inledde jag min resa ner i den digitala köttkvarnen med att välja min första slagskämpe enligt premissen att det ska låta häftigt att uttala med ännu häftigare basröst: Johnny Cage eller Sub-Zero. Det blev Johnny Cage.

Hela första timmen svor jag över kontrollen. Bak, fram, knapp... va? Ner, upp, X. För långsamt. För snabbt. Fel knapp. AMPLIFY! Jag kan inte jonglera folk med mer än två slag. I den osannolika värld där jag ändå är beredd att smälla in en tredje knapp så är de fyra rutorna inom vilka den knappen skulle tryckas redan kommen, passerad, återuppstånden och slutligt stendöd. I stället står Johnny Cage där och vevar febrilt med handflatan i luften. Jag provade att slå på CPU:n i träningsläge på svårighetsgrad Easy... det var nästan för svårt.

Lagom att jag hinner luska ut att jag ska blocka en attack, så är jag tydligen för seg för då trycks jag in att hångla upp något brinnande kärl bakgrunden. Om jag ska rulla iväg efter att ha varit uppe i taket och vänt efter en saftig uppercut krävs hela min koncentration för att smälla in knappen precis rätt. Efter den prövningen är jag så omtumlad och trött i huvudet att jag inte är beredd på den järnladdade mördarsnyting som kommer flygande rätt över hela banan, och sen är det Fatal Blows och Fatality och sen var det tack och hej.

Jag tycker ändå att jag är hygglig på spel och brukar haja saker och ting rätt snabbt. Här är det inte så. Det lär krävas minst 10 timmar till av runt-plaskande i den nedkissade barnpoolen. Jag har väl provat typ tre karaktärer än så länge. Jag är lika oduglig med allihopa och kanske sämst med Johnny Cage - den jag har spelat med mest, så det säger ju mer än man kanske önskar.

Jag tar gärna emot förslag på allt som underlättar den här 90-graders inlärningskurvan. Release check är avstängt för övrigt, men det verkar inte underlätta det här med var, hur och när det finns en stackars rutjävel att utnyttja till en knapptryckning. Finns det en Beginners Handbook till Mortal Kombat 11 som man kan titta i?

Strålsjuka britter i ett eländigt Ukrarina kräks i motljus

Skrivet av Moose den 9 maj 2019 kl 21:44

För ett par dagar sedan hade HBO:s miniserie Chernobyl premiär. I gott sällskap slukade jag första avsnittet och var så jävla inne i det att jag glömde bort att andas på en hel timme.

Det är någonting så oerhört lika-delar sexigt och fruktansvärt med kärnkraft. Det är människan som har lyckats tämja en urkraft - i alla fall till den grad att vi kan bruka det för både liv och död. Det finns någon slags känsla av att det antingen är noll eller hundra. Antingen är det noll problem eller så är det bara total härdsmälta och gallopperande död kring allt i dess närhet. Det är då inte mer än rätt att det TV-bolag med kanske högst lägsta nivå ska förvalta det här till en gastkramande historia om liv och död i skuggan av den största kärnkraftsolyckan till dags dato och förhoppningsvis framöver också.

Chernobyl börjar bra. 1988 sitter den eminente skådespelaren Jared Harris vid världens ryskaste matbord och håller monolog i sin bandspelare. Det doftar lätt av kärnvapenprofessorn Oppenheimers domedagsmässande i TV-rutan på 40-talet: "Now I am become death, the destroyer of worlds..

Harris sitter där, strålsjuk och eländig i sällskap av en ful katt och dricker konjak och röker förnöjt. Han är ju så genomsyrad av alla cancersorter vid det här laget så det spelar ändå ingen roll. Någon eller några är ute efter hans rollfigur och vilka de än må vara bedömer Harris att ödet ihop med dessa är värre än all cancer i världen och gör därmed hela historien kort - och går samma öde till mötes som han gjorde i Mad Men förövrigt.

Därefter far vi tillbaka två år och en minut till den natt då kärnkraftverket i Chernobyl small i luften. Sen är det femtio minuter kontrollerad, förtryckt kalabalik och mer elände och folk som inte tycks vilja ta notis om det här med strålning. I en scen har ett sällskap från mijonkomplexet i området intill en liten härlig get-together i skenet från lågorna. Det regnar radioaktiv aska från himlen men alla är lika nöjda som första dagen på jullovet när snön kommer. Det skålas i plåtmuggar med brännvin medan illabådande stråkmusik spelas. Det är den scenen jag tar mig från första avsnittet och den vägen jag tror serien kommer att ta.

Enligt vår egen Hollywood-veteran Stellan Skarsgård handlar serien mer om det politiska spelet, om makten och om de som offrade sitt liv i att försöka styra upp det här radioaktiva infernot, än om att frossa i olyckan i sig. Det tror jag är helt rätt väg att gå. Det är fem år kvar tills Sovjetunionen rämnar vid det här laget och det verkar bli en historia om en statsapparat som värderar bilden av ett samlat, starkt Sovjet mycket högre än enskilda människors liv. Det är en fantastisk premiss för en serie och det finns gott om stoff för hjältefigurer, kärleksintriger och kaskadspyor. Alltså verkligen mycket spyor.

Strålsjuka britter i ett eländigt Ukrarina kräks i motljus

Saxad rätt från IMDb.

Jag är nöjd så här efter introduktionen. På det hela taget är jag nöjd. Det är snyggt filmat, proppfullt med män som ser bekymrade ut i olika grå lokaler och det är blodigt och förjävligt och eländigt. Men det finns ett omedelbart problem med det.

Det första som slår en är att casten består av britter och svenskar - medietränade i brittisk och amerikansk engelska. Det är väl det första hindret att ta till sig i det här. Och det sabbar immersion så det bara smäller om det - passande nog. Det blir liksom fel att höra folk stå i kontrollrummet på kärnkraftverket och oja sig på klockren brittiska. Att höra Stellan Skarsgård med sin lätt svenska dialektknorr skälla ut världens mesta britt Jared Harris över telefon känns fel. Att förvänta sig att HBO skulle sänka in åtskilliga miljoner i en produktion med ryska och ukarinska skådespelare är väl kanske att begära för mycket, men jag hade nog föredragit att de i alla fall bröt på sämsta möjliga Hollywood-manér framför det här. Någonstans kommer också Adam Lundgren att vara med - känd från Håkan Hellström-filmen, Gardells fantastiska och oerhört sorgliga bögtrilogi och diverse svenska produktioner. En duktig skådis men risken för bergochdalbane-svengelska känns överhängande här.

Att folk heter Akimov och Djatlov och sånt där superryskt hjälper inte heller. Jag misstänker att britter och amerikaner - som serien i någon mån marknadsförs åt förstås - kanske har en högre tröskel för sånt här, men för min del blir ett stick i sidan. Allting i rutan ser liksom bra ut men det fallerar totalt för mig att höra "Akimov, di'nt aye tell ya' to thurn the valvwe in reawctorruum nambah fååh?.

Jag kommer att följa den här serien och rekommenderar fans av allt från Fallout till dokumentära dramaserier att kika på det här. Den verkliga historien är som gjord att bli spelfilm och så länge det står HBO kladdat över hela produktionen lär vi kunna förvänta oss någon sorts kvalitet i alla fall.

Fallout 76 ger mig ont i magen

Skrivet av Moose den 30 maj 2018 kl 20:08

Bethesdas minimalistiska livestream pågick i ett dygn innan reveal-trailern för Bethesda Game Studios nästa förehavande rullades upp.

Fallout 76.

I det här läget är det väldigt, väldigt svårt att säga vad det här rör sig om. Vi Fallout-fantaster sedan trean väntar ju på två saker: att Obsidian kliver in och gör en spin-off eller att BSG gör Fallout 5. Allra helst ser vi ju en kombination av de båda.

Nu får vi det här. Fallout 76. Det vi vet är:

- att det med största sannolikhet utspelar sig i datumet som anges i Pip-Boy:en i trailern - det vill säga 25 år efter The Great War. Visst att Bethesda har tagit sig friheter med vad ett atomkrig och den teknologiska framtiden kan innebära, men det känns ju rimligt att anta att precis hela världen bara är att radioaktivt skithål som bara kan befolkas av kackerlackor och Keith Richards vid det här laget i canonen.

- att Vault 76 är en av de få vaults som Vault-Tec inte har använt som någon slags mänsklig lattjo lajban-låda där man experimenterar lite hejvilt på dess invånare. Vault 76 är ett helt ordinärt valv som faktiskt är designat att hålla människor vid liv. Kul!

- att Vault 76 ligger i Virginia. Om inte annat förkunnas det av John Denvers omåttligt hästjazziga superhit "Take me Home, Country Roads".

... och allt det här låter ju kanon, men det finns två sådana jävla enorma orosmoment med det här:

- att det skulle vara något slags onlinespel. Det tisslas och tasslas liksom lite överallt om det, och jag blir så oerhört nervös att jag måste självmedicinera mina annalkande magsår med någonting bara jag tänker på det. I bästa fall blir det en flopp som direkt skrotas så att BSG sedan kan återgå till att göra bombastiskt, episka single player-äventyr med ändlösa speltimmar av upptäckarglädje. I värsta fall blir det här en succé vilket föranleder det andra enorma orosmomentet...

- att det är just BSG som utvecklar det här. Vi minns ju när Elder Scrolls Online var aktuellt. Svalt intresse bland de närmast sörjande får man ju säga ändå. Den gången var dock bara Bethesda Softworks som var inblandade - alltså utgivaren. Zenimax Online utvecklade hela det där MMO-kalaset och Bethesda Game Studios hade precis ingenting med det att göra. Men i fallet Fallout 76 är det BSG själva som är involverade.

Det här innebär ju att både Elder Scrolls VI och Fallout 5 sannolikt ligger ännu längre in i den avlägsna framtiden än vi tidigare trott. Eftersom Todd Howard och hans merry gang of rascals har pysslat med det här. Och om Fallout 76 visar sig vara ett onlinespel som skördar succé... ja, då lär ju BSG vara upptagen med sagda spel ännulite längre och vips så vi atombombat ihjäl oss själva på riktigt medan Fallout 5 och Elder Scrolls VI fortfarande befinner sig på ritbordet.

Jag är skeptisk. Förväntansfull, nervös, väldigt svagt positiv men mest skeptisk.

Bethesda teasar nytt Fallout... #PleaseStandBy

Skrivet av Moose den 29 maj 2018 kl 18:55

#PleaseStandBy på Twitter
Bethesdas Twitchstream

Jag minns mycket väl när jag skrev den här bloggen för snart tre år sedan. Då stod Fallout 4 inför dörren.

Nu är det ju bevisligen någonting nytt på gång. Tvivlar starkt på att det skulle röra sig om Fallout 5 - av Bethesda Game Studios - med sin krullhåriga lilla fanbärare Todd Howard i spetsen, men Bethesda teasar likt förbannat i sina mediekanaler precis som inför releasen av Fallout 4 och det är ju precis lika omöjligt att inte få hjärtklappning och börja dregla så fort BSG visar ett livstecken.

Vad tror vi? Fallout 3-remake? New Vegas-remake? Fallout 4 till Switch?

Att prata med en främling på tåget

Skrivet av Moose den 26 februari 2018 kl 19:27

Jag fick en släng av ovanlig klärvoajans såhär på måndagskvällen och jag tänkte berika er med mina tankar om ingenting. Låt oss diskutera.

Kollektivtrafiken och smartphones. Vad är grejen med att hata på folk som mobilsurfar i kollektivtrafiken? Pendeltågen är ju hela Stockholm och storstadssveriges lilla bespottade kelgris till samtalsämne. Jag har och kommer spendera resterande vinter, vår och försommar med att pendla i dryga två och en halv timme varje dag, och då och då läser man någon eldig insändare i gratistidningen Metro. Då är signaturen "Mobiltrött från Sundbyberg" fly förbannad över att alla sitter och tittar i sina mobiltelefoner "istället för att konversera eller se sig omkring".

Då tänker jag såhär. Vem fan ska man konversera med och vad fan ska man titta på? Ponera att jag nu skulle, imorgon bitti mitt i snökaoset i mörkret i kylan, helt sonika bara vända mig till min stolsfrände och klämma ur mig ett käckt "Hallå!". Till att börja med måste ju den här stackars knegaren eller mellanchefen eller praktikanten liksom komma över den initiala skräcken av att någon främling säger någonting. Vidare så måste denne också lyckas förbise mina påstunga ögonlock, mitt förskräckliga skäggfjun i det generella hakpartiet och allmänt bistra uppsyn i motljuset från Älvsjö industriområde utanför fönstret.

Om den här personen nu lyckas med dessa två bragder och samla sig tillräckligt för att replikera på mitt hallåande som jag lite förföriskt väser fram genom missfärgade tänder av snus och kaffe... människan är ju en så fruktansvärt ofager tingest i nyvaket tillstånd som det är, och Lasse Åbergs gräsliga mönster på alla säten i Storstockholms pendeltåg känns nästan designat för att verkligen framhäva alla sjuka nyanser av grått och gult som man har i kroppen. Men i alla fall, vad ska den här stackars människan säga överhuvudtaget? Att svara en främling på ett så ambivalent tilltal som "hej" är ju förenat med solklar livsfara. Vi minns ju alla kvinnan som inte vågade åka tunnelbana för att någon knarkare kanske kommer och sätter en spruta i knät på en och sen blir man bara en akut heroinist för resten av livet. Det är ju en fullt rimlig tanke, menar jag.

Om människan nu säger hej tillbaka då är ju syndaflodens dammluckor ställda på vid gavel och allting kan gå precis åt helvete. Jag kanske sätter igång med rekryteringsformulär 1:a till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och börjar mässa om undergången, om att åtta fruar är vägen till frälsning och bibeln egentligen är en trilogi som en skäggig profet hittade på sin bakgård i USA. Jag kanske slänger bak skallen och börjar tala i tungor och liksom börjar imundiga den här morgontrötta pendlaren från topp till tå som maskvarelserna i King Kong-filmen från 2005. Men det absolut värsta är ju att jag börjar fråga hur läget är.

Vad ska vi prata om? Varför bryr jag mig? Varför bryr den andre sig? Vi känner inte varandra, och jag har så oerhört svårt att se det intellektuella utbytet som ska ske på pendeltågslinje 40. Chansen att det är någon framtida börshaj som sitter bredvid mig är försvinnande liten. Denne kommer med största sannolikhet inte att plocka upp mig i sitt skattemässigt kolsvarta investmentbolag där vi blåser småföretagare på sina besparingar som vi sedan omsätter i kokainstinna firmafester med nakendansöser, dvärgbowling och allmänt borgerlig dekadens. I den bästa av världar byter mitt liv spår och halkar in på en ren Wolf of Wall Street-saga, men den chansen är verkligen liten.

Nej, prata går inte. Vi tar och observerar omgivningen istället som "Mobiltrött från Sundbyberg" föreslår i sin slutplädering på debattsidan. Vi tittar ut genom fönstret. Vi ser absolut ingenting. Den som har pendlat till Stockholm söderifrån vet att det är mellan Årstaberg och Söder som det finns någonting att se. Det är Liljeholmsbron, det är Tantolundens södra sluttning och det är lite vatten nedanför. I övrigt finns det ungefär precis ingenting. Man kan titta på sina åksjuka medresenärer med sina fulstickade mössor och immiga läsglasögon. Det är ju inte mycket att se det heller. Man kan titta på annonsskyltar för Yoggi Yalla med en hopplöst livstrött ordvits. Hatade man inte allting redan innan så är ju det den sista anhalten innan man blir totalt nervsvag.

Nej, "Mobiltrött från Sundbyberg". I min telefon har jag nyheter, twitterfejder, sexiga strandbilder på Instagram och ett konstant flöde av information och intellektuell stimulans i den mån jag vill ha det. Jag kan konversera med folk jag redan känner därigenom och så länge Stockholms pendeltågslinjer inte pryds av rader med rennässanskonst eller seriestrippar så är jag inte intresserad, tack och hej.

Att prata med en främling på tåget

Reaktionerna efter Yoggis senaste reklam - "nya Yoggi Yalla drottningbär - vi tänkte kalla den för "Drottning" men smaken är kunglig!" lät inte vänta på sig.