När GR bestämde sig för att lansera sin "tumme upp" i kommentarsfältet glömde de ett markant misstag. Ett moraliskt misstag, om man så vill kalla det. Misstaget var att hur många som helst kunde "tumma upp" en kommentar och därmed ansågs den kommentaren vara mera "korrekt" än andra kommentarer med mindre eller inga "tummar upp". De åtgärde detta och nu kan man endast ge "tumme upp" på en kommentar och ingen annan kan göra det efteråt. Därför brukar jag "tumma upp" mina egna kommentarer innan andra hinner göra det (även fast Ridley är omänskligt snabb ibland). Så därför kallar jag den "den demokratiska "tumme upp". Rätt skall vara rätt!

Vault Boy ger "tumme upp" åt GRs beslut

Alright, dags att återuppliva en gammal bloggserie där jag granskar alla de oändliga guldklimpar som utkom på 80-talet i filmväg. Nu ska jag ta an en av de allra bästa:

Some Kind of Wonderful

Denna förhållandevis smarta tonårsrulle handlar om Keith (Eric Stoltz) som börjar dejta den snyggaste tjejen i hans high school och får i konsekvens att hennes ex-pojkvän går efter honom. Keiths bästa vän, en pojkflicka vid namn Watts (Mary Stuart Masterson), börjar samtidigt inse att hon faktiskt har känslor för Keith.

Detta är en mycket mognare teenfilm än 90% av alla sådana filmer som släpptes på 80-talet och det är tack vare John Hughes briljanta manus där han levererar knivskarp, rolig dialog och en handling som faktiskt är rätt oförutsägbar. Många kanske pekar på "The Breakfast Club" när man pratar om John Hughes magnum opus, men jag tycker nog att detta är en värdig utmanare för den tronen.

Keith, hans "dream girl" och hans bästa vän, Watts.

Det hände med David Bowie & Genesis på 80-talet, Elton John på 90-talet, Eminem på 2000-talet (efter Lose Yourself soundtracket), Coldplay på 2010-talet och nu The Weeknd efter albumet "Starboy" i 2016.

Jag är väl medveten att några av dessa var kommersiellt inriktade från allra första början, men de hade fortfarande sitt eget "sound", dvs en röst eller komposition som skiljer sig från mängden. Men när de sedan blir alltmer kommersiella så försvinner de i det djupa havet av girighet och indifferens likt europeiska regissörer som sticker till Hollywood för att byta ut sin konstnärliga talang till stålar i plånboken.

"Hunky Dory" heter Bowies hyllade album från 1971 där rockballader som "Life on Mars" förgyllde musikvärlden, "Selling England by the Pound" (1973) av Genesis visade de konstnärliga möjligheterna för progressiv rock med låtar som "Firth of Fifth", Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road" (1973) där han visade sin enorma talang för både melodi och sång med låtar som "Bennie and the Jets". Om vi sedan fortsätter vidare till 2000-talets början har vi Coldplays album "Parachutes" (2000) och Eminems aggressiva rap-mästerverk "Lose Yourself" (2002). Sist men inte minst är The Weeknds smutsiga samlingsalbum "Trilogy" (2012) fylld med maniska melodier och hedonistiska sångtexter som blandas med Weeknds änglalika röst.

Then what happened?

David Bowie släpper en intetsägande låt vid namn "Let's Dance" (1983) och befinner sig på hans karriärs kommersiella topp, Genesis slår till med "Duke" (1980) och deras talang blir allt svårare att genomskåda medan deras album allt lättare säljer, Elton John medverkar på soundtracket till "Lejonkungen" (1994) där Bernie Taupins lysande sångtexter läggs på hyllan och ersätts av kräkfärdig Disney-smörja. Eminem som brukade leverera starka känslor med sin förbannade röst, byter spår för att utge låtar som "Ass Like That" (2005) som för tankarna till en sunkig Snoop Dogg-låt. Coldplay som annars stack ut med unika låtar som "Yellow" (2000) och "Viva La Vida" (2008), går över till generisk throwback till 70-talets discomusik med "Adventure of a Lifetime" (2015). Och ja.. sist men inte minst, släpper till och med den före detta "underground" artisten The Weeknd även sitt likgiltiga album "Starboy" (2016) där i stort sett varenda låt får en att vilja vända tillbaks till de mörka, hänsynslösa melodierna "House of Balloons" och "Wicked Games" (2012).

Kunde de inte gjort som The Beach Boys? De började i alla fall med sina bästsäljande primitiva låtar om surfing och bilar, innan musikgeniet Brian Wilson på riktigt tog över och levererade det kanske bästa pop albumet någonsin, Pet Sounds (1966).

Du kan bättre.

Josie's on a vacation far away
Come around and talk it over
So many things that I want to say
You know I like my girls a little bit older

Jag vill bara utnyttja din kärlek ikväll

https://www.youtube.com/watch?v=xF9J06CAXm8

Tiden har kommit. Det tjugonde året har markerat sin närvaro. Tonåren är över. Adolescensen är förflutna minnen. Nästa destination är mot vuxenlivet. Där ansvarstagande belönas med mynt. Där tillit mot staten belönas med identiteten av en hederlig medborgare. En befrielse från identitetskrisen och en sammansmältning med andra individer, lika förvirrade och lika nykläckta som dig själv. Här kommer din flockdjursinstinkt att trivas. Ingen ensamvarg är lycklig.

Om du inte väljer att ta den andra vägen. Omvägen. Där du låter dina rebelliska ungdomsmönster återspeglas i dina framtida val. Du väljer att återuppta narkotikan, återuppta slagsmålen, återuppta hatet mot din omvärld. Självömkan kommer bli din närmaste vän och skillnaden är att denna gången kommer konsekvenserna verkligen att svida. Om du har tur lyckas du kanske ta dig igenom omvägen, komma bort ifrån dina självdestruktiva impulser och bli en människa igen.

btw

Inga Grattis-hälsningar tack! Jag fyller först i April ändå så.