Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Kärlek till Cocteau Twins

Kärlek till Cocteau Twins

This post is tagged as: cocteautwins, theweeknd, jul, Musik

Lagom till juletid har jag börjat grotta ner mig i allt vad 80-talet har att erbjuda. En modern musikstjärna vid namn The Weeknd har nämligen samplat låten "Cherry-coloured Funk" av ett 80-tals band i den hjärtskärande R&B-dängan "The Knowing" (med vacker musikvideo) i sin mörka debut stavad "House of Balloons". Helgmannen har även namngett en låt efter den sistnämnda länken av detta inlägg. Vilket band ekar fortfarande kvar i melodier år 2021? Jag pratar nämligen om: Cocteau Twins  

Ledsångaren Elizabeth Fraser påminner mig om att jag lyssnar alltför lite på kvinnliga röster i den gigantiska sfären av musik som finns tillgänglig. Hon uttrycker sorg, glädje, hopplöshet och tröst till ljudet av drömlika ackord, gripande trumspel och rytmisk bass. Svårt att inte hypnotiseras av den mytiska atmosfären detta skotska bandet levererar med rötterna i staden Grangemouth. Perfekt att avlyssna med en kopp varm choklad i näven och en lussebulle i andra. Blicka tillbaks över den snöiga tillvaron med varma toner av drömpop och ethereal wave. 

Cherry-coloured Funk

Lorelei

Heaven or Las Vegas

adios.

HQ
90-tals satir med Neil LaBute

90-tals satir med Neil LaBute

This post is tagged as: satir, labute, film

En satirisk filmkonstnär med sinne för dialoger är ofta omtyckta av de flesta. Dramatikern och filmregissören Neil LaBute har skapat två underskattade tillägg till detta ikoniska sätt att uttrycka omvärlden på. Kontorsmiljöer, misogynitet, pinsamma middagar och hejdlösa bråk står på spel i samtliga av kunggubbens verk med sylvassa dialogskiften i spetsen. Låt mig framhäva de två kritikerhyllade men bortglömda alster LaBute skapade under 90-talet:

In the Company of Men (1997)

Med denna karaktären fick jag upp ögonen för Aaron Eckhart som en grym scenartist för mörk humor. Passande nog heter han Chad i denna rollen och varannan replik som slängs ur hans rövhakiga mun hade inte blivit godkänt i dagens politiska klimat. Här listar han in i kvinnors liv med manipulation och njuter skadeglädjet över deras hjärtesorg med sina iskalla påhitt. Matt Malloys karaktär Howard är raka motsatsen; Osäker, självömkande kontorsnisse med ett sårbart hjärta ilsket av kvinnosorg. 

De två herrarna bestämmer sig att dejta samma kvinna parallelt och göra henne ett offer av förnedring till deras egna narcissistiska nöje. De siktar in sig på deras döva men vackra kollega Christine (Stacy Edwards) och utnyttjar hennes osäkerheter samtidigt som deras sadistiska spel blir mera komplicerat än de hade räknat med. Hur män fungerar och hur maktstrukturen i våra egon bildas får vi flera exempel av bland filmens vågade scener och en klockren satir på patriarki utan ett uns av moraliserande budskap. 

In the Company of Men rekommenderas starkt och är en självklar höjdpunkt bland svarta komedier under 90-talet. 

Your Friends & Neighbors (1998)

Oj vilken ensemble av skådespelartalanger i toppform. Här återvänder Aaron Eckhart fast i ett mera sympatiskt porträtt och han tillbringar oförglömliga scener med en desperat Ben Stiller och det arketypiska rövhålet Jason Patric. Kvinnoförnedring för att verka cool i bastun, gymmet och vart denna trion än vänder sig och samtidigt lyser osäkerheten igenom med sitt nakna ljus. Amy Brenneman, Nastassja Kinski och Catherine Keener står i motpol till männen och tillför även sina egna brister för att humanisera människan oavsett kön. 

Denna filmen hånar inte lika starkt med sin envisa sarkasm likt den ovannämnda, utan skapar istället tragikomisk dramatik av förbittrade relationer i medelklasskriser. Stiller spelar teaterregissör med en otillfredsställande könsdrift, Eckhart spelar otrohetsoffret utan självdistans och Patric spelar sin sedvanliga yuppie-psykopat med finess. 

Kan även absolut rekommenderas, en bitande kommentar om hur vi som stadsfolk kanske inte har de mest "borgerliga" impulser alltid. 

Favoritfilmer: The Master

Favoritfilmer: The Master

This post is tagged as: film, themaster

Varför söker människor tröst i saker vi egentligen inte litar på? Varför jagas vi upp av självdestruktiva mönster när vi minst anar det? Hur dämpar vi en existentiell ångest som gnager på våra öden? Många frågor väcks av en film av denna kaliber. The Master är en modern klassiker, stil och substans av högsta rang och omtalade filmgeniet Paul Thomas Andersons magnum opus (enligt honom själv). 

Om du för samman några av vår tids bästa skådespelare i trygga händer har du uppnått Gudfadern-nivåer av skådespeleri. Den bitterljuva kemin bland Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix är oförutsägbar, nervkittlande och finurlig. Karaktärerna introduceras på ett konstlat och samtidigt naturtroget sätt, vilket speglar vårt säregna sätt att kommunicera som flockdjur. Detta är i vissa avseenden en tolkning av hur människor blir manipulerade av sin omgivning och hur vårt behov av trygghet ofta fängslar oss. 

När Hoffman & Phoenix inte dominerar filmduken, har vi Laura Dern, Rami Malek, Amy Adams och Jesse Plemons som med mindre intensitet ändå lyckas skapa flera dimensioner av frågeställningar i detta psykologiska drama av mästerklass. Manuset kunde lika gärna vara skrivit av en världsberömd författare vid namn Aldous Huxley, men Andersons omisskänliga hantverk vilar över scenerna i regissörens satiriska anda och hans vision bidrar till sylvassa paralleler till verkligheten utan ett uns av moraliserande felsteg. Det är en hårfin balans att kunna uttrycka sådana liknelser utan att lämna gråzonen, Anderson visar en värld där ingen är perfekt och när sluttexterna rullar bemöts du av en självreflektion både externt av handlingen och internt av intrycket. 

En film med många frågor kan enbart besvaras individuellt genom upprepade filmtittningar, där du kan lägga fokus på olika detaljer vid varje tillfälle och få nya vinklar att bearbeta filmen utifrån. Scenerna skämmer bort dig med den odiskutabla talangen bland de involverade både framför och bakom kameran och om du vill arbeta i branschen kan du hämta inspiration här från varje namn bland yrkesrollerna. 

Detta är en av 2010-talets viktigaste filmer. The Master är ytterligare ett bevis på att filmspråkets konstnärliga potential inte förminskas genom tidens tand; den hittar alltid nya metoder att uttrycka det mänskliga tillståndet och kriserna vi skapar i vårt medvetande. 

Vem visste att detta var möjligt redan på 70-talet?

Vem visste att detta var möjligt redan på 70-talet?

Alldeles för länge, enbart de inblandade. Orsaken till denna 50-åriga försening är inte i min eller många andras vetskap. De har gjort det igen (eller gjorde det igen). 

De som påstår att naiva, strandpop-grabbarna The Beach Boys inte förändrade hela musiklandskapet på 60-talet har faktuellt fel. Brian Wilson var den första människan inom rock-musiken att utnyttja studion som ett instrument. Idag är 99% av all musik skapat på detta sättet. Rubber Soul av The Beatles, inspirerade Brian att forma det soniska mästerverket Pet Sounds (1966), detta inspirerade i efterhand The Beatles att skapa deras banbrytande Sgt. Pepper-album.

Great minds think alike och Paul McCartney av Beatles står fortfarande fast vid att Brian Wilson har skrivit hans favoritlåt. Bob Dylan tycker man borde donera Brian Wilsons öra till ett museum. Brian, själv, är upptagen med rösterna han fortfarande hör till följd av hans schizofrena anlag. De tar tillbaka honom till 60-talet varje dag med en ständig hörselhallucination av jubel, oväsen och röster som brister ut bandnamnet i olika föreställningar. Varje talang har sitt pris. 

Över nästan 60 år senare är Pet Sounds fortfarande det mest kritikerhyllade albumet. Någonsin. (Källa över samtliga listor från -66 till 2021

Knappt en vecka sedan släpptes ett box set med nytt material från deras två bästa 70-tals utgåvor som bland annat aldrig släppts tidigare och här kan man hitta en säregen guldklimp som snarare påminner om 90-talets indie rock: Sweet And Bitter är ljuvligt annorlunda för ett blandat sortiment av ung rock-genialitet och gammaldags pop-svammel (Beach Boys har gjort gott om båda) och imponerar mest på fronten av att ha ett sound ingen kan gissa är från standgrabbarna. 

Sweet And Bitter

 

Därefter får vi även ett smakprov av Brian Wilsons fördärvade potential att dominera en cover med sin himmelska fågelröst. Låter nästan som ett tidigt Scooby Doo-intro på refrängen.

Seasons in the Sun

 

Big Sur har även fått en uppdatering med en aldrig tidigare delad original mix av en höjdare från det skumma Holland-albumet. Låt ögonen och öronen slukas av solen medan tonerna av denna glada semesterlåten avspelas. 


<style type="text/css">.tb_button {padding:1px;cursor:pointer;border-right: 1px solid #8b8b8b;border-left: 1px solid #FFF;border-bottom: 1px solid #fff;}.tb_button.hover {borer:2px outset #def; background-color: #f8f8f8 !important;}.ws_toolbar {z-index:100000} .ws_toolbar .ws_tb_btn {cursor:pointer;border:1px solid #555;padding:3px} .tb_highlight{background-color:yellow} .tb_hide {visibility:hidden} .ws_toolbar img {padding:2px;margin:0px}
</style>

P O E S I - FÖR - PETTER

P O E S I - FÖR - PETTER

This post is tagged as: egenpoesi, gangofyouths, text, poesi

Bones deep. That sinking feeling. Like a sunken treasure in the ceiling. Of your past. Nevermind, it didn’t last. 

Hector, said the boy. His favorite animal was his favorite toy. The man owed me nothing, replied the cashier. You can go on now, he waved off the kid. The boy found the sunshine peaceful but the dog at the corner threatful. He turned and shook it off, with an act to look tough. He bit off a chocolate bar and treated himself for another day, another everlong summer. 

Floor dirty, shoes clean. There’s a tooth hangin’ from the spleen. Don’t be vulgar, said the voice. It’s just a statue of disgustment. 

Doctor Martin will see you now. The man was mutterin’ from his frown. Doctor who?. Mr. Martin, sir. Ok, thanks. The man with the rusty cap kept his knees clapped and the finger snapped. The corridor made the bruises sore but kept you healing more. For some a bore, others a life war. 

Tickets for sale. Order a TV or a car. Buy a stock and you will get far. Reach for that glimmering star, you can see it from afar. 

The man didn’t wait long for the woman. She had already arrived at the planned spot before he could ask why. Turning around with a cigarette on his lips, the hope in the man’s eyes lit up like the lighter in his hand. The night sky was clear, he was lookin’ for someone dear. Meeting up she felt desired, but after a movie she retired. Gone on a bike, no more love for me tonight.


<style type="text/css">.tb_button {padding:1px;cursor:pointer;border-right: 1px solid #8b8b8b;border-left: 1px solid #FFF;border-bottom: 1px solid #fff;}.tb_button.hover {borer:2px outset #def; background-color: #f8f8f8 !important;}.ws_toolbar {z-index:100000} .ws_toolbar .ws_tb_btn {cursor:pointer;border:1px solid #555;padding:3px} .tb_highlight{background-color:yellow} .tb_hide {visibility:hidden} .ws_toolbar img {padding:2px;margin:0px}
</style>