Jag är en stor människa. Empatisk, förstående, vidsynt och såklart omåttligt ödmjuk. Jag har vanligtvis inga problem med att acceptera beteenden och åsikter som är raka motsatser till vad jag själv gör och tycker. Men det finns gränser även för vad jag kan svälja.

Min flickvän (aftonstjärnan på min natthimmel etcetera etcetera) pausar inte spel när hon behöver lämna konsolen ett tag. Ett beteende så sjukt att jag inte vet hur jag ska hantera det.

Hon kan sitta och spelar The Witcher 3 när hon blir sugen på Tutti Frutti. Den vanligtvis så präktiga Geralt av Rivia lämnas ensam i skogen medan hon går och hämtar påsen. Som ett barn utanför Hemköp. Min tjej kanske plockar lite med disken när hon ändå är i köket, det är ju inte som att någon väntar på henne.

Hon spelar Hollow Knight och bestämmer sig för att gå och hämta ett glas vatten. Den lille ihåliga riddaren får gott stå och vänta, försvarslös och omgiven av horder av blodtörstiga kryp. Det är ju inte som att världen håller på att gå under.

Hon spelar Hogwarts Legacy och är ute och flyger kvast när det blir dags att gå ut med hunden. Spelets protagonist får gott sitta och dingla, 300 meter upp i luften, likt en biologisk kandelaber medan hon är ute och går. Träsmak i ändalykten är bara början, jag klarar knappt av att föreställa mig det hela.

Jag blir fullständigt tokig.

Jag sitter i soffan och kollar på när min partner spelar Hogwarts: Legacy. Hon hoppar in i någon slags fickdimension och gullar med sitt menageri av söta djur, går på lektion med ett original till lärare som berättar knasiga historier och hjälper en tjej vars släkting har fått sina fötter förvandlade till grönsaker. Hon konverserar med elever och andra magiker som alla är vältaliga, trevliga och roliga. Hon hoppar upp på sin kvast och flyger ut till ett tältläger där det står en skurk och lökar, förväntansfullt lutar jag mig framåt och hoppas på att hon ska använda typ Expelliarmus. Hennes karaktär viftar lite med staven och kallar ner himmelens vrede på tjuvjägaren. Vårt ljudsystem tar i från tårna och ger ifrån sig ett tordön så att hela vardagsrummet skakar när en massiv åskvigg slår ner i skurken och förintar honom på fläcken. Vår hjälte slänger ur sig en käck oneliner och går lös på nästa ruskprick genom att upprepade gånger dunkar honom i marken likt Hulken med Loki i The Avengers. 200 benbrott, ond bråd död. Min tjej skrattar lite, kastar massiva napalmbomber, fryser folk till is och skär dem i småbitar med flygande magiska lasersvärd. Efter att ha kallblodigt massakrerat kanske 25 pers är tältlägret tomt och hon belönas med en kista som innehåller en lustig hatt.

Det hela känns lite konstigt. Killen i spelet är typ 15, går i skolan, hjälper tanter leta upp bortsprungna katter och mördar folk på löpande band. Jag minns att jag hade en liknande känsla när jag spelade det fantastiska Uncharted: Drake’s Fortune för typ hundra år sedan. Nathan Drake känns som en karaktär som vid behov kan ta till dödligt våld men när han börjar slakta fiender på löpande band bildas det en motsägelse mellan vad jag upplever och världen som berättelsen försöker beskriva för mig. Allvaret förtas när fienderna dör som flugor. Även i utpräglade skjutspel som Call of Duty eller Battlefield kan det bli lite märkligt när man på kort tid skjuter ihjäl hundratals fiender som ploppar upp ur jorden likt mullvadar.

Det verkar helt enkelt svårt att kombinera tillfredsställande spelbarhet i actionspel med att huvudkaraktären är någon annan än John Rambo själv; den enda spelserien jag på rak arm kommer på som verkligen har löst problemet är Rocksteadys Arkham-spel där Batman besitter en närmast magisk förmåga att slå folk medvetslösa. Andra spel undviker istället problemet genom att låta oss slåss mot zombies, råbotar, demoner, insekter eller något annat otyg som det är okej att slå ihjäl.

Vad tycker ni andra, är detta ett genuint problem eller behöver jag helt enkelt en lektion i suspension of disbelief?

Igår var jag ute och tog en öl med några bekanta. Vi kom in på ämnet spel och jag nämnde att jag nyligen hade läst att Hollow Knight: Silksong kommer släppas under året vilket resulterade i att en av mina kamrater skrattade till och uppgivet skakade på huvudet. Han tyckte att jag var ofantligt naiv som faktiskt tror på att spelet snart kommer släppas och jämförde mig med de arma satar som tror att vi kommer få läsa The Winds of Winter innan domedagens trumpeter ljuder. 

Jag minns med värme min ungdoms besök på den lokala Gamestop-butiken där jag plocka upp senaste Gamereactor och läste om den tidens evighetsprojekt som Too Human och det mycket komiskt namngivna Duke Nukem Forever. Spel vars utveckling påbörjades kring tiden för Jesus födelse och antagligen fortfarande pågår. Tillhör Hollow Knight: Silksong verkligen detta sorgliga gäng?

Kanske färgas min åsikt av att jag spelade Hollow Knight först för ett år sedan, men jag tycker inte det. Visst är spelet försenat men 5 år är väl ingen tid att tala om? Och även om vi knappast har drunknat i information har det ändå kommit regelbundna uppdateringar, ofta från de stora drakarna, och vi har fått se gameplay som ser bra ut. Eller vad tycker du?

Jag tror i alla fall på en release 2025!

I helgen var jag, precis som resten av landet, i det brütala Stöckholm och såg Kent återförenas. Bandet valde att spela min favoritlåt, Pärlor vilket jag (med påsken i antågande) tänkte fira med en lista. Topp 5 Pärlor:

1. Skraeckoedlan, Linköping 2016-ish:

Jag minns det som igår. Inför en råbarkad, hårig och bister publik som stank av midvinter, ockultism och rått mammutkött frågade sångare Robert Lamu om någon i publiken gillar Kent. Tystnad. Följt av ett vrål. Sen blev det dansparty.

2. Kent, Stockholm 2025:

Jag har sagt det i omgångar, när det kommer till Kent är jag mellanmjölk så det bara smäller om det. Av detta följer att Pärlor är en av mina favoritlåtar. Live var den dock något av en besvikelse. Sundance Kid, en av söndagens överraskningar, från samma platta var å andra sidan riktigt röjig.

3. Kent, på radio, 2003 typ:

Detta var första gången jag kom i kontakt med Kent. Minns det som en rätt trevlig radiolåt. Där jag bodde, på landet, lyssnade man inte på musik och speciellt inte på musik från Stockholm (dit Eskilstuna räknas) så det blev inget mer Kent på ett tag.

4. Pearl, hjälte I Heroes of Newerth

En på många vis rätt menlös supporthjälte. Bonuspoäng för en väldigt oklar koppling till den svängiga K-pop-dängan Bubble Pop.

5. Pokémon Pearl:

Sista Pokémon jag spelade var Pokémon Cystal så jag har inte så mycket att säga om detta.

Slut på listan. Nu följer en bild och några tankar om konserten:

Scenen var otroligt häftig, jag fick gång på gång påminna mig om att det inte var en Rammsteinspelning. Det var en enorm bildskärm, konfettikanoner, stora balkar som åkte upp och ner och en jäkla massa ljus. Scenkläderna var otroligt fula. Publiken var rätt svår vilket jag i efterhand inser är eftersom de alla var Kent-fans. Hela spektaklet kändes ytterst välpolerat. Väldigt proffsigt till den milda grad att det blev lite trist. Allt som allt ger jag Kent 7/10 Pärlor.

Bästa låtar: Sundance Kid, Music Non Stop, Le Belle Epoque

En naken kvinna med sex svärd stuckna genom bröstet berättar för mig om glädjen med botgörelse samtidigt som hennes blod flödar ymnigt. Hon ger mig ett av svärden vilket får mig att må bra.

En leviterande präst hugger impotent mot mig med sitt överdimensionerade spjut. Jag sliter åt mig spjutet, nålar fast gubben vid hans stol och hugger av honom huvudet för att visa att jag menar allvar.

Jag traskar runt på en hög av lik när en jätte beväpnad med en kandelaber hoppar fram och börjar härja. Jag slår ihjäl honom. Jag tar av mig järnstruten jag bär på huvudet och fyller den med jättens sinande livsblod.

Jag trillar ner i ett hål och dör på fläcken. Min flickvän sitter jämte och gapskrattar.

Jag spelar Blasphemous i dagarna och det är riktigt bra. Ett otroligt vackert spel i klassisk Metroidvania-tappning. Utvecklarna har verkligen tagit i från tårna med religiös symbolik vilket skapar en otrolig atmosfär. Plattformandet är lite klumpigt ibland men bortsett från det är det är det en fröjd att spela.

Spelet ser svårt ut och är på många sätt oförlåtande men det balanseras av simpla kontroller och tämligen frekvent placerade möjligheter att läka sig och spara. Det är en snyggt gjord avvägning där jag som spelare får känna mig duktig utan att det blir frustrerande.

Blasphemous fick mig att fundera på min relation till svåra spel. Generellt sett undviker jag spel som huvudsakligen är kända för sin höga svårighetsgrad. Jag spelade aldrig Cuphead trots att det såg rätt fränt ut och det närmaste en Souls-like jag har spelat är God of War. Eller kanske Hollow Knight, ett spel som Blasphemous också påminner lite om. Jag är osäker på vad jag egentligen har emot svåra spel. Kanske är det att svårighetsgrad inte känns som en spelmässig kvalité. Ett dåligt spel blir inte bättre av att det är svårt. Jag tror helt enkelt inte att det är något som lockar mig.

Samtidigt älskar jag en utmaning. När jag börjar spela ett nytt spel väljer jag oftast en högre svårighetsgrad och njuter när första bästa fienden jag stöter på ger mig ett rejält kok stryk. När God of War, efter ett antal försök mot någon boss, föreslog att jag skulle sänka svårighetsgraden kände jag gravt förolämpad. En av de mer minnesvärda festerna från min studenttid urartade i att jag, värdinnan och två till satt inlåsta i hennes nördgrotta och turades om att spela Crash Bandicoot på PS1 — ett riktigt knivigt spel som knappast blir enklare av att man har druckit några öl — under större delen av kvällen samtidigt som övriga gäster härjade runt i resten av lägenheten. Otroligt underhållande.

Under förra året plöjde jag igenom Hades, ett fantastiskt spel som balanserar svårighetsgrad genom att med sin iterativa design låta spelaren avancera i precis den takt hen är kapabel till. Jag fastnade för både spelmekanik och världen i sig och när jag väl var klar med storyn insåg jag att jag inte hade tröttnat på spelet. Jobbig situation. Jag började experimentera med spelets system för högre svårighetsgrad, Heat, och det slutade med att jag tog mig till ytan på Heat 32 (skapligt svårt) 4-5 gånger. Av liknande anledning slaktade jag valkyrior i God of War och bemästrade The Colosseum of Fools i Hollow Knight.

Jag börjar så sakteligen misstänka att verkligheten inte stämmer överens med min självbild, jag börjar misstänka att jag egentligen gillar svåra spel. Det kanske är dags att köpa Demon’s Souls och Cuphead. Har ni några åsikter om svåra spel? Är det kul med svåra spel? Spelar du på hög svårighetsgrad eller kör du med stödhjul för att bättre uppleva storyn?

"Vad tusan har du på dig gubbe?"