Sedan några veckor tillbaka studerar jag än en gång på universitetet. Det var ett antal år sedan sist. Då resulterade det i en kandidatexamen i datavetenskap, nu är det 15 hp litteraturvetenskap som gäller. Närmare bestämt litteraturhistoria, från antiken till någonstans kring 1800talet. Just antiken är faktiskt väldigt relevant nu när jag äntligen har börjat spela Hades II. Att tröska igenom några hyllmeter episka dikter från innan Jesus ens var påtänkt har förhöjt min spelupplevelse avsevärt. Men mer om det i en senare blogg.

Skillnaden mot förra gången jag pluggade är väldigt stor. Då studerade jag för att få ett vettigt jobb, nu läser jag enbart av intresse. Om det studiesociala var det som skänkte glädje när jag pluggade till ingenjör är det studierna själva som intresserar mig nu. När kursen kräver att vi läser ett kortare utdrag spenderar jag gärna några extra timmar på att läsa, till exempel, hela Aeneiden. Jag sitter längst fram i klassrummet och ställer irrelevanta frågor till föreläsaren. Jag mejlar mina märkliga funderingar till examinatorn och lånar hem kilovis med böcker från universitetsbiblioteket. Hur det går på tentan oroar mig inte överhuvudtaget. Det finns ett slags egenvärde i studierna som jag sällan upplevde när jag studerade datateknik, en underbar och beroendeframkallande känsla. Med det sagt är det såklart toppen att kunna glida in på Kårallen och köpa en genuint bra GT för 45 kronor.

Utöver det har jag har noterat två radikala förändringar sedan senast jag studerade.

För det första: när klockan slår kvart över och det är dags för föreläsningen att starta ekar hela salen av att 40 burkar energidryck knäpps synkront. Kaffet, som under min tid som ingenjörsstudent dracks i närmast parodiska volymer, verkar ha förlorat sin status. Jag minns inte om kaffe togs upp i förra årets officiella kulturkanon men om inte är det nog dags att revidera den nu innan drycken hamnar på rödlistan.

För det andra: antecknar man med penna och papper är man ett slags levande fossil. För 10 år sedan använde fortfarande majoriteten av alla studenter papper, nu var det nog bara jag. Tentan skrevs också på en dator. Å ena sidan fullständigt befängt men å andra sidan helt nödvändigt då jag skrev närmare 4000 ord på 4 timmar vilket med en penna i hand hade resulterat i akut kallbrand i handen.

Vad mer kan man säga? Kulturkrocken som uppstår mellan riktigt gammal skrift och en nutida kulturell kontext kan resultera i väldigt märkliga resonemang och ett helt obegripligt språkbruk. Ordet drott (rättstavningsprogrammet markerar med rött streck) har tagit central plats i mitt vardagliga vokabulär och när jag för någon vecka sedan satt på ett seminarium och, mitt i en mening, kom på mig själv med att inleda ett resonemang om Gunvald Larsson och göteborgsbandet Jävlaranamma i relation till Shakespeares Romeo och Julia insåg jag att det var hög tid att slå igen kakluckan och svära ett tystnadslöfte.

Jag föreställer mig själv som den barbröstade gubben i mitten

”Ja hallå det är Erik...?”

...

... ...

*fnizzz*

...

”1... 2... 3... nu! Bajskorv!”

*fnizzz*

*beeeeep*

Igår fick jag ynnesten att uppleva något jag trodde inte längre fanns. En helt vanlig, klassisk, busringning. Två kids ringde och skrek bajskorv i luren. Som barn hände det att jag själv busringde, vi brukade gilla att fråga efter personer med roliga namn i stil med Ann Ahl, men det är första gången jag är på andra sidan telefonen. Det känns som att jag har sett en enhörning.

För några dagar sedan släppte Neurosis, helt utan förvarning och efter ett uppehåll på typ 10 år, An Undying Love for a Burning World. Neurosis är ett anrikt och omåttligt inflytelserikt band som har levt i min musiksmaks periferi under väldigt många år; deras musik har inspirerat flertalet av mina favoritband – Isis, Mastodon, Baroness och Pallbearer för att nämna några – och varit med och lagt grunderna för genren sludge metal. Det har dock aldrig riktigt klickat för mig, fram tills för fyra dagar sedan det vill säga. Kanske är det för att bandet har rekryterat en ny sångare från ovan nämna Isis eller så har min musiksmak utvecklats sedan senast. Oavsett anledning är jag fullkomligt betagen med det nya albumet.

Albumet har en väldigt genomgående atmosfär av förtryckande avgrundsmörker. Det är våldsamt och tungt med väl placerade lugnare partier som effektivt speglar och förstärker känslan i de tyngre partierna. Jag brukar inte uppskatta den sortens ”mellanspel” men här fungerar det väldigt bra som en naturlig del av låtarna. Försiktigt progressiva stycken smyger sig också in här och där. Jag kan inget om mix eller ton men det låter helt otroligt. Det kommer bli många genomlyssningar under året, och påfrestande bilresor för de av mina vänner som inte begriper att bra musik ibland låter som sprungen ur abyssos.

As beasts, we crawl
Our souls in tatters
Low to the dirt, we scrape
Degraded and hollowed
Hollowed

Länk: Neurosis - First Red Rays

Som jag tidigare har varit inne på i bloggen är jag en manlig man av massiva mått. Det säger alltså sig självt att jag efter helgens kulturella klimax, Melodifestivalen, satt kvar i soffan och klickade vidare till en i macho sportsammanhang högt efterlängtad tillställning: Konståkningens uppvisningsgala.

Det dröjde inte länge innan jag belönades, som en blixt från klar himmel klev plötsligt Sub-Zero och Princess Kitana (tror jag, experter får gärna rätta mig om jag har fel) från Mortal Kombat ut på isen och började omgående dela ut stryk. Det var idle-animationer, volter, käftsmällar, fatalities och en slags manöver som mest påminner om att kasta slägga. Det behöver väl knappt sägas att samtliga närvarande hemma hos mig stod upp i soffan och skrek under hela uppvisningen.

Lite senare återvände den ena av kombatanterna för att (tillsammans med Deadpool) bli fjärtad på av en man i en panda-fat-suit. Absurt och underhållande.

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CDpO6zgVCrk&t=24s

För den som är intresserad finns programmet i sin helhet på SVT Play och är typ 4 timmar långt.

Vad tycker du, borde Mortal Kombat bli ett permanent inslag i OS?

Jag fortsätter spela Hollow Knight: Silksong och börjar närma mig slutet. Springer runt i en vinröd klänning och spöar bus på löpande band med min sylvassa nål. Spelet är underbart men det finns ändå en liten detalj som gör att jag inte helt håller med om Gamereactors 10/10. En sak som nära nog höll på att driva mig till vansinne här om dagen.

Silksong är ett utmanande spel. Jag tycker om svåra spel men det krävs att det görs med viss finnes för att det ska vara just utmanande snarare än irriterande. Nyligen stötte jag på en boss, Groal the Great: En slags enorm grodfluga som vrålar och spottar syra. Inget konstigt där. Problemet är att bossfan bor flera minuter från närmaste bänk (spelets återupplivningspunkter) och att man måste slå ihjäl en massa ofarliga skräpfiender innan man ens får träffa honom. Varje gång man vill slåss. Varje försök inleds alltså med minst 5 minuter av helt meningslöst knapphamrande. Efter 10 försök var jag tvungen att ta en paus då risken för en akut, av raseri utlöst hjärnblödning helt enkelt var för stor. När jag tillslut fick ihjäl fanskapet var alla spår av spelglädje (själva bossen var en rätt rolig utmaning) och tillfredställelse över en avklarad utmaning helt dränkta i minnen av ilska och frustration.

Varför gör man så här?