Blasphemous, och tankar om svåra spel

En naken kvinna med sex svärd stuckna genom bröstet berättar för mig om glädjen med botgörelse samtidigt som hennes blod flödar ymnigt. Hon ger mig ett av svärden vilket får mig att må bra.

En leviterande präst hugger impotent mot mig med sitt överdimensionerade spjut. Jag sliter åt mig spjutet, nålar fast gubben vid hans stol och hugger av honom huvudet för att visa att jag menar allvar.

Jag traskar runt på en hög av lik när en jätte beväpnad med en kandelaber hoppar fram och börjar härja. Jag slår ihjäl honom. Jag tar av mig järnstruten jag bär på huvudet och fyller den med jättens sinande livsblod.

Jag trillar ner i ett hål och dör på fläcken. Min flickvän sitter jämte och gapskrattar.

Jag spelar Blasphemous i dagarna och det är riktigt bra. Ett otroligt vackert spel i klassisk Metroidvania-tappning. Utvecklarna har verkligen tagit i från tårna med religiös symbolik vilket skapar en otrolig atmosfär. Plattformandet är lite klumpigt ibland men bortsett från det är det är det en fröjd att spela.

Spelet ser svårt ut och är på många sätt oförlåtande men det balanseras av simpla kontroller och tämligen frekvent placerade möjligheter att läka sig och spara. Det är en snyggt gjord avvägning där jag som spelare får känna mig duktig utan att det blir frustrerande.

Blasphemous fick mig att fundera på min relation till svåra spel. Generellt sett undviker jag spel som huvudsakligen är kända för sin höga svårighetsgrad. Jag spelade aldrig Cuphead trots att det såg rätt fränt ut och det närmaste en Souls-like jag har spelat är God of War. Eller kanske Hollow Knight, ett spel som Blasphemous också påminner lite om. Jag är osäker på vad jag egentligen har emot svåra spel. Kanske är det att svårighetsgrad inte känns som en spelmässig kvalité. Ett dåligt spel blir inte bättre av att det är svårt. Jag tror helt enkelt inte att det är något som lockar mig.

Samtidigt älskar jag en utmaning. När jag börjar spela ett nytt spel väljer jag oftast en högre svårighetsgrad och njuter när första bästa fienden jag stöter på ger mig ett rejält kok stryk. När God of War, efter ett antal försök mot någon boss, föreslog att jag skulle sänka svårighetsgraden kände jag gravt förolämpad. En av de mer minnesvärda festerna från min studenttid urartade i att jag, värdinnan och två till satt inlåsta i hennes nördgrotta och turades om att spela Crash Bandicoot på PS1 — ett riktigt knivigt spel som knappast blir enklare av att man har druckit några öl — under större delen av kvällen samtidigt som övriga gäster härjade runt i resten av lägenheten. Otroligt underhållande.

Under förra året plöjde jag igenom Hades, ett fantastiskt spel som balanserar svårighetsgrad genom att med sin iterativa design låta spelaren avancera i precis den takt hen är kapabel till. Jag fastnade för både spelmekanik och världen i sig och när jag väl var klar med storyn insåg jag att jag inte hade tröttnat på spelet. Jobbig situation. Jag började experimentera med spelets system för högre svårighetsgrad, Heat, och det slutade med att jag tog mig till ytan på Heat 32 (skapligt svårt) 4-5 gånger. Av liknande anledning slaktade jag valkyrior i God of War och bemästrade The Colosseum of Fools i Hollow Knight.

Jag börjar så sakteligen misstänka att verkligheten inte stämmer överens med min självbild, jag börjar misstänka att jag egentligen gillar svåra spel. Det kanske är dags att köpa Demon’s Souls och Cuphead. Har ni några åsikter om svåra spel? Är det kul med svåra spel? Spelar du på hög svårighetsgrad eller kör du med stödhjul för att bättre uppleva storyn?

"Vad tusan har du på dig gubbe?"