Det här med att döda folk

Jag sitter i soffan och kollar på när min partner spelar Hogwarts: Legacy. Hon hoppar in i någon slags fickdimension och gullar med sitt menageri av söta djur, går på lektion med ett original till lärare som berättar knasiga historier och hjälper en tjej vars släkting har fått sina fötter förvandlade till grönsaker. Hon konverserar med elever och andra magiker som alla är vältaliga, trevliga och roliga. Hon hoppar upp på sin kvast och flyger ut till ett tältläger där det står en skurk och lökar, förväntansfullt lutar jag mig framåt och hoppas på att hon ska använda typ Expelliarmus. Hennes karaktär viftar lite med staven och kallar ner himmelens vrede på tjuvjägaren. Vårt ljudsystem tar i från tårna och ger ifrån sig ett tordön så att hela vardagsrummet skakar när en massiv åskvigg slår ner i skurken och förintar honom på fläcken. Vår hjälte slänger ur sig en käck oneliner och går lös på nästa ruskprick genom att upprepade gånger dunkar honom i marken likt Hulken med Loki i The Avengers. 200 benbrott, ond bråd död. Min tjej skrattar lite, kastar massiva napalmbomber, fryser folk till is och skär dem i småbitar med flygande magiska lasersvärd. Efter att ha kallblodigt massakrerat kanske 25 pers är tältlägret tomt och hon belönas med en kista som innehåller en lustig hatt.

Det hela känns lite konstigt. Killen i spelet är typ 15, går i skolan, hjälper tanter leta upp bortsprungna katter och mördar folk på löpande band. Jag minns att jag hade en liknande känsla när jag spelade det fantastiska Uncharted: Drake’s Fortune för typ hundra år sedan. Nathan Drake känns som en karaktär som vid behov kan ta till dödligt våld men när han börjar slakta fiender på löpande band bildas det en motsägelse mellan vad jag upplever och världen som berättelsen försöker beskriva för mig. Allvaret förtas när fienderna dör som flugor. Även i utpräglade skjutspel som Call of Duty eller Battlefield kan det bli lite märkligt när man på kort tid skjuter ihjäl hundratals fiender som ploppar upp ur jorden likt mullvadar.

Det verkar helt enkelt svårt att kombinera tillfredsställande spelbarhet i actionspel med att huvudkaraktären är någon annan än John Rambo själv; den enda spelserien jag på rak arm kommer på som verkligen har löst problemet är Rocksteadys Arkham-spel där Batman besitter en närmast magisk förmåga att slå folk medvetslösa. Andra spel undviker istället problemet genom att låta oss slåss mot zombies, råbotar, demoner, insekter eller något annat otyg som det är okej att slå ihjäl.

Vad tycker ni andra, är detta ett genuint problem eller behöver jag helt enkelt en lektion i suspension of disbelief?