En naken kvinna med sex svärd stuckna genom bröstet berättar för mig om glädjen med botgörelse samtidigt som hennes blod flödar ymnigt. Hon ger mig ett av svärden vilket får mig att må bra.

En leviterande präst hugger impotent mot mig med sitt överdimensionerade spjut. Jag sliter åt mig spjutet, nålar fast gubben vid hans stol och hugger av honom huvudet för att visa att jag menar allvar.

Jag traskar runt på en hög av lik när en jätte beväpnad med en kandelaber hoppar fram och börjar härja. Jag slår ihjäl honom. Jag tar av mig järnstruten jag bär på huvudet och fyller den med jättens sinande livsblod.

Jag trillar ner i ett hål och dör på fläcken. Min flickvän sitter jämte och gapskrattar.

Jag spelar Blasphemous i dagarna och det är riktigt bra. Ett otroligt vackert spel i klassisk Metroidvania-tappning. Utvecklarna har verkligen tagit i från tårna med religiös symbolik vilket skapar en otrolig atmosfär. Plattformandet är lite klumpigt ibland men bortsett från det är det är det en fröjd att spela.

Spelet ser svårt ut och är på många sätt oförlåtande men det balanseras av simpla kontroller och tämligen frekvent placerade möjligheter att läka sig och spara. Det är en snyggt gjord avvägning där jag som spelare får känna mig duktig utan att det blir frustrerande.

Blasphemous fick mig att fundera på min relation till svåra spel. Generellt sett undviker jag spel som huvudsakligen är kända för sin höga svårighetsgrad. Jag spelade aldrig Cuphead trots att det såg rätt fränt ut och det närmaste en Souls-like jag har spelat är God of War. Eller kanske Hollow Knight, ett spel som Blasphemous också påminner lite om. Jag är osäker på vad jag egentligen har emot svåra spel. Kanske är det att svårighetsgrad inte känns som en spelmässig kvalité. Ett dåligt spel blir inte bättre av att det är svårt. Jag tror helt enkelt inte att det är något som lockar mig.

Samtidigt älskar jag en utmaning. När jag börjar spela ett nytt spel väljer jag oftast en högre svårighetsgrad och njuter när första bästa fienden jag stöter på ger mig ett rejält kok stryk. När God of War, efter ett antal försök mot någon boss, föreslog att jag skulle sänka svårighetsgraden kände jag gravt förolämpad. En av de mer minnesvärda festerna från min studenttid urartade i att jag, värdinnan och två till satt inlåsta i hennes nördgrotta och turades om att spela Crash Bandicoot på PS1 — ett riktigt knivigt spel som knappast blir enklare av att man har druckit några öl — under större delen av kvällen samtidigt som övriga gäster härjade runt i resten av lägenheten. Otroligt underhållande.

Under förra året plöjde jag igenom Hades, ett fantastiskt spel som balanserar svårighetsgrad genom att med sin iterativa design låta spelaren avancera i precis den takt hen är kapabel till. Jag fastnade för både spelmekanik och världen i sig och när jag väl var klar med storyn insåg jag att jag inte hade tröttnat på spelet. Jobbig situation. Jag började experimentera med spelets system för högre svårighetsgrad, Heat, och det slutade med att jag tog mig till ytan på Heat 32 (skapligt svårt) 4-5 gånger. Av liknande anledning slaktade jag valkyrior i God of War och bemästrade The Colosseum of Fools i Hollow Knight.

Jag börjar så sakteligen misstänka att verkligheten inte stämmer överens med min självbild, jag börjar misstänka att jag egentligen gillar svåra spel. Det kanske är dags att köpa Demon’s Souls och Cuphead. Har ni några åsikter om svåra spel? Är det kul med svåra spel? Spelar du på hög svårighetsgrad eller kör du med stödhjul för att bättre uppleva storyn?

"Vad tusan har du på dig gubbe?"

Vadå Melodifestivalen? Det var ju mer än en vecka sedan din fossiliserade troglodyt! Ja, jag kanske är lite sen på bollen men jag har varit upptagen med annat som att öööööh…?

I alla fall, Melodifestivalen är en företeelse som både splittrar och enar landet. Vissa älskar tävlingen, för andra orsakar spektaklet akut vårvinterdepressionen. Jag får erkänna att jag tillhör de som gillar Melodifestivalen. Förra lördagens final såg jag tillsammans med 7 vänner (vissa skeptiker, vissa frälsta) i en fjällstuga. Vid kvällens slut satt samtliga åtta och skrålade om att bada bastu efter att en munter trio från Österbotten plockade hem vinsten. Skeptikerna var roade, alla onda ord om tävlingen var som bortblåsta och rätt låt vann utan tvekan.

Alla håller dock inte med. Två av favoriterna, Mums-Måns Zelmerlöw och John Lundvik, har visat prov på ytterst dålig medieträning med diverse märkliga uttalanden under den senaste veckan. Båda hoppades på vinst och är såklart väldigt besvikna. Inget konstigt där men de uttrycker båda åsikter i riktningen att KAJs bidrag inte borde ha varit en seriös vinstkandidat på grund av att det är roligt. De menar till och med att tävlingen har förändrats i grunden med årets vinnare (och lovar båda att aldrig mer vara med).

De verkar båda ha förträngt att Melodifestivalen har en historia av humoristiska bidrag där det jag själv minns bäst är After Darks odödliga onanidänga som gick till final 2007. Inget av dessa bidrag har vunnit men att antyda att de bara har varit med som glorifierad pausunderhållning är inte bara felaktigt utan även direkt respektlöst.

Vidare har Sverige en rik tradition av humoristisk musik. Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk hör alla till nationalskalderna (själv väntar jag ivrigt på att Eddie Meduza och The Kristet Utseende får ansluta sig till det ädla sällskapet) och använde med finess humorn för att behandla en uppsjö av olika ämnen. Detta är något vinnarna KAJ verkar begripa och jag läser med glädje hur de i intervjuer efter vinsten försvarar humorns närvaro i seriösa sammanhang. Att detta inte skulle få ta sig uttryck i Melodifestivalen är såklart rena dårskapen.

Detta blogginlägg blev mycket seriöst och inte alls lika roligt som jag hade tänkt mig. Ber om ursäkt. Nu ska jag lyssna på Kent och ladda upp inför helgens jippo.

BASTU LOL

Siegfried skrev nyss en blogg om saker som var bättre förr och nämnde då något som ligger mig varmt om hjärtat. Enorma, historiskt korrekta, fientligt inställda krabbor. Jag föreslår att ni lyssnar på följande musikaliska mästerverk medan ni läser: GIANT ENEMY CRAB.

Krabbor, naturens kanske främsta skapelse. De bor i djuphavet, på stranden, i träden, under din säng och i yttre rymden. Fågel, Fisk eller Mittemellan? Krabba! Även i spelens digitala värld finns det gott om krabbor. Charmiga, irriterande, söta och fasansfulla krabbor.

Jag tror att den första spelkrabban jag stötte på var en Krabby i Pokémon Yellow. En trevligt liten sak som enligt min Pokedex äter sand och förlorar förmågan att gå sidledes om den tappar en klo. Bra att veta.

I Half-Life möter vi de förskräckliga Headcrabs. Små irriterande jävlar som kommer flygande från ingenstans och försöker bita dig i fejset. De ser mest ut som beigea soffkuddar med ben men har temperament som en rabiessmittad chihuahua på steroider och består till på tok för stor del av mun. Fy farao!

Vi är nog många som har stött på Mudcrabs i något av The Elder Scrolls-spelen. Man traskar runt i närheten av en vacker sjö, maniskt sökande efter Nirnroots, och helt plötsligt är det något som med envis impotens nyper en i benet. Mudcrab! En oftast harmlös varelse som bidrar till en känsla av levande ekosystem.

Min personliga favorit är nog ändå Megalith, bland spelare känd som Crab, från världshistoriens bästa strategispel Supreme Commander. En verkligen massiv maskin på hundratusentals ton utrustad med överdimensionerade slagskeppskanoner, torpedtuber och annat krimskrams. Precis som riktiga krabbor lägger den ägg och är närmast oslagbar både på land och i vatten. Det finns få saker som kan slå hål på en riktigt envis turtlande noob men en Megalith eller två fixar biffen!

Vilken är din favoritkrabba?

Min ohämnade narcissism och lustiga självbild gör att jag ser mig själv som en slags realisering av Nietzsches Übermensch. En stark och ofelbar karaktär som ohämnad betvingar världen och agerar utan hinder. Ingenting stoppar mig!

När jag kort efter release gav mig på att spela igenom Fable (2004) för typ tredje gången på raken bestämde jag mig för att det var dags att spela som ond. Jag köpte svarta kängor, odlade horn i pannan, åt levande kycklingar till mellanmål, förolämpade barn och idkade samlag med Lady Grey. Jag släppte alla hämningar, gjorde de roliga valen och levde rövare rent allmänt. Varje barns dröm helt enkelt.

Det slutade med att jag aldrig spelade klart. Varje gullig liten kyckling jag tuggade i mig skar i mitt ömtåliga tonårshjärta (jag har för mig att jag precis hade fyllt 13, att jag ens fick spela ett spel med åldersmärkning 16+ får ses som ett mindre mirakel) och de konstanta onda besluten tog fullständigt kål på spelglädjen.

Efter upplevelsen med kycklingarna spelade jag under lång tid närmast uteslutande rollspel som godhjärtad och blåögd. Min Kommendör Shepard var den största tönten i universum och när Lucien Lachance, efter ett olyckligt missförstånd med en irriterande beundrare, besökte mig i skydd av mörkret slog jag (vänligt men bestämt) ihjäl honom.

Sen dess har jag blivit något bättre på att vara ond. Jag har till exempel vid senare tillfälle spelat igenom och uppskattat Dark Brotherhood-uppdragen i Oblivion. Men första gången jag spelar ett nytt rollspel kan du ge dig på att jag spelar som om självaste Sankte Per satt jämte mig i soffan.

(Jag har å andra sidan inga som helst problem med att köra över fotgängare och poliser i GTA, klicka O för att slita av någon stackare huvudet i God of War, urinera på civilbefolkningen i Postal eller åka runt och spruta bajs i Saint’s Row. Så det verkar vara ett rollspelsfenomen.)

Hur hanterar du moral i olika spel?

Ett av de bästa omslagen någonsin!

Tidigare inlägg i Nedslag i det förflutna:

Lego Racers, eller artificiell svårighetsgrad

Age of Empires rehabiliterar datorspelens rykte

Farfar räddar Pokémon

Jag kom precis tillbaka till hotellrummet efter att ha sett Mark Tremonti med band spela live i Stöckholm. Man skulle kunna tro att det finns risk för att Tremonti (personen), med tre ytterst aktiva band, skulle bli trött på att spela men så är uppenbarligen inte fallet. 12 minuter innan utsatt tid flyger Tremonti (bandet) upp på scen och börjar bränna av låtar i en rasande takt. När det, 90 minuter och 17 låtar senare, är dags för extranummer hinner publiken knappt börja klappa innan Tremonti (personen) följd av Tremonti (bandet) springer tillbaka ut på scen och ber om ursäkt för att de inte kan vänta, tiden börjar nämligen ta slut. Ytterligare två låtar kavlas ut på publikens trumhinnor och jag antar att någon fick betala böter för inte fan blev de klara i tid. Roligt!

Bästa låt var The Mother, The Earth, and I från nya albumet som fungerade förvånansvärt bra live Brains från första albumet som något oväntat dök upp i slutet av spelningen med ett jävla drag. Samtliga medlemmar i Tremonti (bandet) fick tillfälle att glänsa men Tremonti (personen) står verkligen ut. Han har en fantastisk röst och verkar så genuint lycklig över att få stå på scen vilket smittar av sig. Avslutningsvis fick jag nästan en trumpinne i huvudet. Spänning i vardagen.

Detta är tredje konserten jag har varit på sedan nyår. Igår var jag och såg det psykadeliska Linköpingsbandet The Jansson's Temptation Experience och förra veckan var det Borlängegänget Letter before A (som briljerade med en låt om en av bandmedlemmarnas nihilistiskt lagda katt).

Det är få saker här i världen som är bättre än livemusik.