Gamereactor är trots allt en spelsida så vad passar bättre än att, eventuellt något sent, gå igenom speIåret 2024. I något av mina första blogginlägg nämnde jag att jag har återgått till mina rötter och börjat spela mer igen. Jag började spela med en trött PC och en skrikgrön Gameboy Color någon gång kring millenniumskiftet och fortsatte sedan med PS2, Xbox, PS3, ett stort antal Xbox 360 och en måttligt påkostade speldator kring 2009. Sen dog det hela ut någon gång i mitten av 10-talet. Hösten 2023 berättade min kompis Stor i Östersund om Slay the Spire som jag spontanköpte och spelade, och som efter några veckor av fullständigt socialt sammanbrott inspirerade mig till att återuppta min gamla spelhobby. I februari 2024 köpte jag en PS5 och har sedan dess försökt komma ifatt de spelår jag har missat. På maskinen har spelat God of War (2018), WRC 7, Hades, Hollow Knight, Doom Eternal, The Talos Principle 2, Worms: W.M.D och diverse annat skräp. Jag har även sparkat liv i min tusen år gamla speldator och tvingat den att köra det underbart mysiga Tiny Glade, det enda spel släppt 2024 jag har spelat.

I en sådan här text förväntas man då dela ut ett gäng utmärkelser till spelen man har spelat. Det är svårt, speciellt då jag såvitt jag vet bara har spelat ett spel som har släppts 2024.

Årets spel 2024: Tiny Glade

Både ytterst välförtjänt och utan utmanare.

Årets mest spelade (någonstans runt 250 timmar): Slay the Spire

Om jag hade spelat Balatro hade det garanterat våldslagit sig in i den här kategorin men som har fastslagits i Petters blogg är alla former av beroenden ett val och jag har valt att skippa det digitala dunderheroinet och nöjt mig med den någorlunda hanterbara (fråga min försummade sambo) drogen.

Bästa spel (som jag har älskat dessa råbotar): The Talos Principle 2

När jag hörde talas om The Talos Principle 2 fick jag omedelbart ouppnåbart höga förväntningar. Det första spelet, ett av mina favoritspel, med sin kombination av utmanande pussel och filosofiska frågeställningar, kändes ytterst svårslaget. Initialt var jag inte heller övertygad. Min upplevelse av spelets första timmar, med dess storslagna miljöer och mäktiga arkitektur, var att det bara var ett slags tech-demo för Unreal Engine 5. Men efter många fler timmar av pussel och konversationer med spelets, medvetet ”omänskliga” karaktärer övertygades jag om upplevelsens värde. Jag tror aldrig att jag har blivit så påverkad av ett spel, film, eller bok. Lyckan över slutet jag uppnådde var förvånansvärt stor. När jag, nyfiken som katten, sökte upp slutet som var motsatsen till det jag uppnådde fällde jag en tår. Senast det hände var nog när jag spelade Bastion, 2011.

Mest uppskattade (en något oklar kategori): Hades

Min favoritutvecklare är antagligen Supergiant Games. De har utvecklat Bastion, Transistor, Pyre och Hades. Jag har inte spelat Pyre men resten av spelen är mina absoluta favoriter. Det första jag gjorde efter att ha köpt en Playstation 5 var att köpa Hades och knöla in typ 100 timmar i skiten. Vilket jävla fränt spel det var! Älskar det. Svårslagen spelmekanik och historia. Spikrakt i mina smaklökar. Grekisk mytologi och roguelike i kombination, synd för Hades att det i år måste ställas mot filosofiskt mumbojumbo och opioider i spelform. Nåväl, tvåan kommer väl i år.

Kolla vad duktig jag är, va?!

Spel, film och musik i all ära, läsning är den hobby som ligger mig närmast om hjärtat. Jag har läst så länge jag kan minnas och jag har en relativt bred smak. På senare år har jag snöat in något på att läsa lite väl torrt, mycket klassiker och facklitteratur, så i början av året lovade jag mig själv att jag skulle återerövra min bredd samt återbesöka gamla favoriter. Efter en stark start i science fictions värld fortsatte jag och hann med allt möjligt: Svenska klassiker, fantastik, nobelpristagare, lite av antikens filosofi, en fågelbok och mycket mer. Enligt Goodreads har jag läst 38 böcker i år vilket, i ren mängd, är ett för mig helt okej läsår. Jag tänker inte kavla ut hela listan här utan gör precis som i Musikåret 2024 och nämner några höjdpunkter från året:

Först ut är upptäckten av Bo Widerberg: Det var i våras när jag rotade i en gammal mossig flyttkartong från farfars dödsbo som jag hittade en bok med titeln Erotikon av den för mig då okända författaren Bo Widerberg. En oemotståndlig titel för mig som går genom livet med en femårings sinne för humor. Utan förväntningar satte jag mig att läsa och blev våldsamt överraskad av en mycket gripande berättelse om cynism, olycka, otrohet och mörker, men även kärlek och glädje. Något chockad gled jag in på Bokbörsen och beställde hem Den Gröna Draken, en slags satir om reklambranschen, vilken även den föll mig väl i smaken. En trevlig såväl som oväntad ny bekantskap!

Jag även besökt några gamla vänner: Gene Wolfe, mannen som hjälpte till att designa Pringles-maskinen, är en av mina absoluta favoriter. Han är mest känd för sitt något kompakta science fantasy-epos The Book of the New Sun. En tetralogi som jag i år gav mig på att läsa om. Njutningen i att återbesöka denna otroliga historia var stor. Jag har även läst om alla 5 böcker i Liftarens Guide till Galaxen. En serie som för snart 20 år sedan nära nog fick mig att skratta ihjäl mig. Jag var lite orolig att den inte skulle leva upp till mina minnen men trots vissa svagare delar tycker jag att den var riktigt bra. Nästa år är det nog dags för Sagan om Ringen.

Han ser väl pålitlig ut?

Ett annat projekt under året har varit jakten på en rolig bok: Jag har, utan att egentligen lyckas, sökt med ljus och lykta efter en bok som får mig att skratta så att jag trillar ur stolen. Tidigare nämnda Liftarens Guide till Galaxen är såklart en del av detta projekt, och är nog det verk som har kommit närmast att lyckas. Utöver det har jag läst görtrista böcker som gärna dyker upp när man googlar worlds funniest books, bland annat Portnoy’s Complaint och Three Men in a Boat. Jag får fortsätta leta nästa år helt enkelt. Eller ge upp och spendera resten av livet med att läsa om Catch-22.

Jag har även läst nysläppt fantasy och sci-fi: Jag gillar äldre böcker men trots det skulle jag inte säga att jag, litterärt sett, lever i det förflutna. Jag brukar alltid hinna med att läsa några nysläppta böcker varje år. När det kommer till mina gamla favoritgenrer fantasy och sci-fi är jag dock rena rama dinosaurien så i år var det dags för bättring. Jag har därför läst Ancillary Justice (11 år gammal räknas som ny!) av Ann Leckie, Uprooted (9 år gammal räknas som ny!) av Naomi Novik, All Systems Red (7 år gammal räknas som ny!) av Martha Wells, Jackalope Wives and Other Stories (7 år, ni fattar...) av T. Kingfisher samt Legend & Lattes (två år gammal, sug på den din rättshaverist!) av Travis Baldree. Speciellt Jackalope Wives rekommenderas varmt!

Jävlar vad långt det blev, och då har jag inte ens nämnt underbara Jon Fosse. Nåväl. Hur har ditt läsår varit? Några favoriter? Har du kanske läst en komisk bok du kan rekommendera?

… håller nog alla födda efter 1975 med om. Det är även en av tidernas bättre actionrullar. Frågan som kräver att ställas (nu i advent) är dock om det är en bra julfilm, och i så fall varför? För filmens kvalitéer ligger knappast i att det står en julgran i aulan samtidigt som John McClane går barfota över glas, spränger tyska terrorister i luften med C4 och skriker yippee-ki-yay motherfucker. Nej, kvalitéerna ligger i att John McClane går barfota över glas, spränger sig själv i luften med C4 och viskar yippee-ki-yay motherfucker.

Tacka vet jag The Holiday.

Eller varför inte Sagan om Ringen uppspelad i hastighet 1.25x på TV4 med reklampaus två gånger i kvarten. Det om något är julstämning.

Nyår nalkas och som många andra sätter jag mig gärna och blickar tillbaka på året som gått. Jag tänkte behandla ämnena musik, läsning och såklart spel i tre blogginlägg. Först ut blir musik. Jag gillar vanligtvis att upptäcka ny musik och varje år brukar jag föra in ett antal nya artister i min rotation men i år blev det inte så. Jag har istället harvat på i gamla spår lyssnat på typ samma (bra) skit som för 10 år sedan. Det har varit Mastodon, Skraekoedlan, Judas Priest och Alter Bridge. Undantaget är den belgiska trion Brutus som har smugit sig in i mina spellistor. Jag kan på rak arm inte komma på ett album jag skulle vilja kalla för bäst i år. Invincible Shield kanske?

För mig har 2024 istället handlat om livemusik. Jag har varit på två festivaler, underbara Festival of the Midnight Sun i Linköping och Storsjöyran i Östersund, en sjuhelsikes påkostad arenaspelning med Taylor Swift och ett stort antal mindre spelningar med allt från gamla rävar som Candlemass till purfärska punkkids som antagligen hade rymt från närmaste högstadieskola. Variationen har varit stor även om det lutar åt det hårdare. Allt från indiepop till dödsmetal. Igår avslutade jag året med att avnjuta (?) de polska råpryglarna Vader med support av Toxaemia, ett chockerande gungigt dödsmetalband. Jag kan omöjligen kora en favorit bland alla konserter så jag nämner helt sonika ett gäng helt utan inbördes ordning:

Baroness håller en löjligt hög lägstanivå och lyckades trots påstådd jetlag underhålla med otrolig scennärvaro och ett svårslaget liveljud. Förbandet Pallbearer inledde med att i sann doom-anda spela ett 12 minuter långt alster som första låt. Kvällen kryddades även med extra spänning när SJ inte helt oväntat råkade ut för någon slags katastrof, stannade tåget i Lerum, slängde av alla och gav mig chansen att istället lifta in till Göteborg. Spännande!

Steve 'n' Seagulls bjöd på en svårslagen spelglädje, innovativt bruk av instrumenten och härlig publikkontakt. Jag har sällan haft så kul på en spelning. Flinade som ett fån hela tiden.

Witchcraft har jag länge velat se live, när de släpptes till en festival jag redan hade biljetter till kändes det som en skänk från ovan. Framträdandet var toppen, bandet verkade något förvånade och oförberedda när de kallades upp till extranummer men slängde ändå ihop något.

Candlemass är snart tusen år gamla men spelade otroligt tungt och med bra energi. Gubbarna dundrade på så att jag trodde att basen skulle spränga bröstkorgen på mig.

Taylor Swift har jag redan bloggat om. Såklart inget fel på musiken men det är den maffiga helheten som verkligen imponerade!

Goatriders är ett gäng lokala förmågor som spelade på en källarbar i Norrköping för någon månad sedan. Sångaren noterade att jag kunde texten till en av deras låtar och gjorde misstaget att köra upp mikrofonen i trynet på mig. Med min allra bästa sångröst, vilken är fullkomligt bedrövlig, skrek jag ur mig texten som en plågad räv.

Hur har ditt musikår varit? Har du upptäckt några nya pärlor? Vilken är egentligen bästa skivan?

Lego Racers och Lego Racers 2 var två spel som spelades friskt i barndomshemmet, ofta tillsammans med min bror och ibland med kompisar. Två riktiga kalasspel med underhållande multiplayer och mitt första möte med konceptet kart racing. Tvåan var också första gången jag upplevde open world vilket kändes sjukt fräscht på den tiden. Fysikmotorn i tvåan var också något i hästväg (en åsikt eventuellt något hjälpt av att jag var 10 på den tiden) och jag spenderade timmar med att gång på gång köra på någon gul vägbom som flög all världens väg. Fängslande gameplay.

Utöver de olika fantasifulla vapen spelen förlänade oss med (änterhaken från första spelet är svårslagen, här snackar vi rubberbanding!) så fanns det på den tiden ytterligare ett, mer ondskefullt, vapen som få vågade bruka. Ett nedrigt och lågt verktyg från mörkrets domän som förevigade ens namn tillsammans med historiens värsta skurkar. Själva namnet antyder nekromanti och osunda kontakter med andevärlden. Jag snackar om ghosting. Ett problem som antikens tangentbord ofta led av och som gick ut på att trycka ner en massa tangenter för att få andra tangenter att sluta fungera. Att screena (kolla på sin motståndares skärm) kommer inte i närheten av frustrationen som uppstår när man håller på att köra i mål och ens legokärra helt plötsligt blir omöjlig att kontrollera och flyger ut över ett stup. Jag blir rasande bara jag tänker på det. Brorsan får nog ingen julklapp i år.

Lego-spel fortsätter produceras i en stadig takt, nu senast var det väl Horizon, och jag begriper helt ärligt inte varför det inte utvecklas en spirituell uppföljare till millennieskiftets underbara plastblockracingspel. Nostalgin för originalen är stark och Mario Kart måste väl vara ett av världens mest spelade spel. Finns där inte en marknad för ett nytt Lego Racers?

Uppföljare, när?

Då Nedslag i det förflutna har blivit en liten följetong passar jag på att länka till mina tidigare inlägg, Age of Empires rehabiliterar datorspelens rykte och Farfar räddar Pokémon.