När jag var barn hände det att jag byggde modelljärnvägar (Märklin, såklart) tillsammans med min far och farfar. Vi byggde små vardagsscener med järnvägsövergångar, stationshus och veteranbilar. Det blev inte direkt några artistiska mästerverk men jag fann det väldigt tillfredsställande. När jag fyller typ 70 kommer jag antagligen krypa ner i en källare och viga resten av mitt liv åt att bygga järnvägsminiatyrer. Men mer om det då.

Jag har en fallenhet för estetiskt småpill. När jag spelade Age of Empires 2 såg jag alltid till att bygga en vacker bas. Mina arbetare fick ibland gå lite längre för att samla resurser om den närmsta skogsdungen råkade vara extra tilltalande. Jag spenderade även en hel del tid i scenariodesignern med att (när jag inte roade mig med att låta den där jäkla apan slåss mot elefanter) försöka bygga snygga scenarion.

I nutid innebär detta att jag blev överlycklig när jag i somras hörde talas om indiespelet Tiny Glade. Ett spel helt utan story, krigsföring, förvaltning eller något annat. Det är bara spelaren själv utrustad med väldigt enkla kontroller, en liten yta att arbeta på och några charmiga får som obekymrat traskar omkring. Du bygger små hus, övervuxna ruiner, medeltida byar eller varför inte ett fantasislott. Kreativiteten är det enda som sätter gränsen. Det hela är en väldigt meditativ upplevelse och mysfaktorn är uppdragen till 11. Bakom det gulliga skalet ska det också sägas att tekniken är ytterst imponerande. Skapandet i spelet bygger på processuell generering och spelarens enkla penseldrag omvandlas smärtfritt till komplicerade kreationer utan att ta ifrån dig känslan av att det är du som har kontrollen. Jag har spelat i 6 timmar och har än så länge inte stött på några buggar eller irritationsmoment.

Kort sagt kan jag verkligen rekommendera Tiny Glade. Ett underbart spel. Och, för mig personligen, ett skönt avbrott från det mer mentalt påfrestande The Talos Principle 2 som jag parallellt håller på att spela igenom.

Jag blir märkligt sugen på att spela om Fable.

Ett problem har uppstått. Jag började blogga här för att bejaka min spelglädje (och pådyvla er alla diverse svammel) men min spelglädje har gjort så att bloggen ekar tom och den digitala spindelväven växer. Ikväll hade jag tänkt skriva klart ett blogginlägg om min tid med det underbara spelet Hades men sen insåg jag att jag hellre springer bort till smartplattan (en nutida TV är ju varken dum eller burk, tråkig utveckling) och spelar The Talos Principle 2. Även det ett underbart spel. Jag är ännu lite osäker på om det riktigt lever upp till det fullständigt briljanta första spelet men det är nära. Sagt och gjort, hejs svejs! Jag ska lösa pussel samt lyssna på råååbotar snacka om filosofi och annat pseudointellektuellt tjafs.

Trevlig helg!

Det smått legendariska rock pop dansbandet Kent återförenas tydligen i vår och jag köpte precis biljetter till en av de upphaussade spelningarna. Jag har antagligen stulit en plats från någon som förtjänar den bättre då jag nämligen inte är ett äkta Kent-fan. Mitt favoritalbum är Vapen och ammunition. Jag föredrar deras mer radiovänliga låtar. Den enda bandmedlemmen jag kan namnet på är Jocke Berg. Under pistolhot hade jag på sin höjd kunnat hosta upp namnet på fyra album och ett tiotal låtar. Jag har bara sett dem live en gång tidigare. Och på den vägen är det.

Tillbaka till titeln. Vad finns det för fördelar med att inte vara ett trv fän? Jo:

— För min flickvän var biljettsläppet en direkt livshotande situation som nära nog resulterade i en stressinducerad hjärtattack. Jag tog det hela med en klackspark, ställde mig i kön en halvtimme för sent och lyckades utan större problem köpa biljetter.

— Många verkar vara ytterst upprörda över att bandet återförenas. Om jag begriper det hela rätt är det någon slags sellout-situation där bandet begår våld på sina stenhårda principer. Fansen rasar, jag bryr mig inte.

Vi ses på Tele2 Arena (eller vad fan den heter nu för tiden) söndagen den 23e mars!

För ungefär en halvtimme sedan stannade hela världen upp. Fabrikerna tystnade, styrelsemötena pausades, onlinespelarnas frenetiska kamp lugnades och det livliga sorlet i världens alla basarer ebbade ut till en förväntansfull viskning. 8 miljarder människor vände sin uppmärksamhet mot Sverige för att se Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm avslöja vem som är årets Nobelpristagare i att skriva bok. (Vi låtsas inte om incidenten 2016.)

Pristagaren 2024 är: Han Kang

Som en sann litteraturentusiast har jag i vanlig ordning såklart aldrig hört talas om människan. Ett snabbt besök på Wikipedia avslöjar en förvånansvärt ung (53 år gammal är rena barnet i sammanhanget litteraturpristagare) sydkorean. Det är första gången Sydkorea — ett land i kulturkretsar känt för K-pop, Squid Game och att vara överlägset bra på StarCraft — tar hem Nobelpriset i litteratur. Kul! Jag läser vidare och inser att påståendet att jag aldrig har hört talas om Han Kang är en halvlögn, jag är vagt bekant med hennes bok The Vegetarian som vann internationella Booker-priset för typ tio år sedan. Dock inget jag läste när det begav sig. Hur som helst ser jag nu fram emot att vidare bekanta mig med hennes verk efter att någon släkting pliktskyldigt ger mig hennes böcker i julklapp.

Vad tycker ni själva om nobelpristagare? Obligatorisk läsning, pretentiös skit eller något där emellan?

För några dagar sedan läste jag nyheten att Matthew Karch, stormogul på spelutvecklaren Saber Interactive, antingen har eller inte har skrivit en kommentar på Youtube om att spel nu för tiden lägger för mycket krut på att driva progressiva moraliska agendor och för lite på att helt enkelt vara kul. Kommentaren är egentligen rätt sävligt skriven men mellan raderna anar jag ändå kulturkrigets raseri och diskussionerna som följer håller sedvanligt högt tonläge.

Saber Interactive själva har precis (konspirationsteoretikern i mig misstänker såklart att det hela är ett försök till viral marknadsföring men det skiter vi i) släppt actionrökaren Space Marine II, ett spel som faller i kategorin hjärndött och underhållande. Spelet får finfin kritik, ser helt fantastiskt ut och om de båda dödsröjen Doom och Doom Eternal inte redan låg högt på min att-spela-lista hade jag antagligen köpt det på release.

Space Marine verkar, välförtjänt, sälja som smör i solsken. Detta får mig att undra om det verkligen ligger så illa till med branschen. Det är i dagsläget vanligt att måla en ytterst dyster bild av en homogen spelindustri där samtliga spel som släpps är identitetslösa floppar (tänk Concord) designade av en kommitté aningslösa kommunister. Kollar jag i backspegeln tycker jag dock inte att det stämmer med verkligheten, det verkar finnas gott om plats både för spel med fokus på underhållande gameplay och mer komplexa titlar med progressiv framtoning. Stellar Blade och Baldur’s Gate 3 för att nämna ett exempel från varje kategori. Även längre tillbaka återfinns båda kategorierna bland de mest populära spelen.

Med det här i bakhuvudet begriper jag helt ärligt inte Karchs kommentar. Han skriver ”We just want to do some glory kills and get the heart rate up a little. For me that is what games should be about.” men jag förstår inte varför det inte finns plats för båda. Kan spel inte vara mer än så? Varför är han så svartvit?

"Vilka mina pronomen är? Rip/Tear!"