Som jag har nämnt tidigare har jag haft ett längre uppehåll i mitt spelande. Detta för med sig vissa fördelar, till exempel så finns det massor av bra spel som alla andra har kört men som jag nu kan uppleva för första gången. Under den senaste veckan har jag börjat bekanta mig med Hollow Knight, ett spel som både du och din farmor säkert har spelat igenom både en och två gånger, och jag är mycket imponerad. Spelet dryper av charm och atmosfär. Den snygga, träffsäkra designen och den stora okända världen harmoniserar perfekt och skapar en känsla av mystik och Det Okända™. Jag känner mig ensam och utsatt, men på ett bra vis.

Hollow Knight påminner mig rätt mycket om indiepärlan Aquaria från 2007. Världen, utforskandet, avsaknaden av ett tydligt mål och känslan av utsatthet är densamma. Jag uppskattar verkligen hur båda spelen lyckas förmedla den känslan, i viss kontrast mot sin tecknade grafik.

I början var jag inte helt förtjust i spelets något oförlåtande plattformsmekanik men efter 5 timmar har jag vant mig. Stridssystemet är i grunden väldigt enkelt men tillräckligt för att jag inte ska bli uttråkad och jag blir starkare i precis lagom takt så att varje ny boss jag möter är precis lagom utmanande. Bossarna är även väldigt underhållande, jag besegrade precis Dung Defender, en underbar karaktär. Efter att jag spöade honom gjorde han en Team Rocket-artad sorti, jag hoppas att han överlevde och att vi kan träffas igen.

Nu ser jag fram emot uppföljaren, Silksong, som tydligen aldrig blir färdig. Har du spelat Hollow Knight? Gillar du insekter?

10 minuter senare dog jag mot en jävla mygga och förlorade alla mina pengar

Var är veckans utgåva av odödliga skivor?! Jag har gått som på nålar hela dagen i spänd förväntan och nu är arbetsdagen snart slut utan att någon odödlig skiva har presenterats. Tiden är ur led. Den yttersta dagen närmar sig.

Nåväl, jag får väl ta saken i egna händer. En för mig odödlig skiva är Mastodons mystiskt mysiga mästerverk Crack the Skye. Med ett jazzigt trumspel, atmosfärisk sång och tunga riff tar gubbarna i Mastodon oss genom en smått obegriplig historia om Rasputin, magi och astrala resor. Variationen är stor utan att musiken tappar den röda tråden och inte en sekund känns överflödig.

Bästa låt: Det 11 minuter långa eposet The Czar

Jag är en poser. Jag står i kön till den riktiga toan. Jag har ratat pissoaren, rännstenen och husväggen. Jag behöver inte skita. Jag är inte kvinna. Jag ska inte ta kokain. Jag behöver bara snyta mig.

Förlåt.

… är kontrabasen.

I helgen var jag på spelning med Youtube-fenomenet/Finlands stolthet, Steve 'n' Seagulls. Förväntningarna var relativt höga men trots det överträffades de med råge. Samtliga i bandet visade prov på en otrolig musikalitet och lekfullhet vilket är ett säkert recept för en otrolig livespelning.

Starkast intryck på mig gjorde bassisten Jamppa som smidigt skiftade mellan att smeka fram ljuva avgrundstoner med stråken och att plocka med fingrarna i ett tempo som får Slayer att låta som pausunderhållningen på PROs årsmöte. Jag är nu helt såld på kontrabas och undrar varför inte alla band använder detta otroligt mångsidiga instrument. Kom igen nu Tool, släpp sargen!

Bästa låt: My Sharona och The Trooper

Bästa instrument: Kontrabasen följt av en märklig hemmabyggd panflöjt bestående av eltejp och några ölflaskor

Om Steve 'n' Seagulls någonsin spelar i ditt kvarter rekommenderar jag starkt att du går dit!

Igår skulle jag, min sambo och min vän Stor i Japan Östersund ut på stan och dricka några öl. Spontant slog vi oss ner på det nyöppnade haket Bar Juno och lät ögonen smeka menyn. Redan här borde jag såklart ha börjat ana onåd när rätten Vispad anklever smög upp från förrätterna och våldgästade min synnerv. Men icke, jag beställde glatt ovetande in en Hummus på surdegsbröd till förrätt och Kantarell till huvudrätt. Hummusen levererades på en märklig keramikkudde tillsammans med lite bröd och någon grön olja. Mitt sällskap åt gurkskivor med vallmofrön, kräm och ramslökskapris.

När huvudrätten serverades kände jag Måns ande, med smak av dagsvarm rälsbuss, komma över mig. Det var en väldigt liten skål kantareller på något slags skum av smör toppat med chips av jordärtskocka, kokt och råstekt majs (hur de fick till denna matlagningsoxymoron är för mig obegripligt) samt tagetes. Här förstod jag till slut vilket slags etablissemang jag hade hamnat på och langade omedelbums upp mobilen för att föreviga konstverket. Sen åt jag det. En vacker och väldigt smakrik upplevelse. Utmärkt bouquet. Ingen vidare stor rätt men vad gör väl det, öl är flytande bröd. Jag är nöjd med min oväntade erfarenhet av fine dining.

En komplex smak av höstens skogspromenader och radhusrabatt.

Och så lite spel på det: Svenskutvecklade Indiana Jones and the Great Circle ser väldigt lovande ut! Då jag bara äger en Playstation (och en 14 år gammal speldator) blev jag såklart glad över nyheten att det ävlande äventyret även släpps till PS5 till våren. Detta påminner mig också om att jag, trots min kärlek till serien, aldrig spelade Uncharted 4. Här fordras bättring!