Jag har varit i det välsignade landet i öst. Soluppgångens land. Nordens Venedig. Lakupiippuns hemland. Finland! En långhelg tillsammans med min kamrat Kukkungen där vi hann besöka Helsingfors och Tammerfors.

Tydligen spelade Djurgården en bortamatch i Tammerfors samma dag som vi skulle dit så hela resan, från färjan till tåget, präglades av högljudda fotbollssupportrar från Sverige vilket gav hela äventyret en något absurd prägel. Jag antar att de hamnade i fyllecell i Tammerfors hela bunten för efter resan dit såg vi inte röken av dem.

Jag och Kukkungen delar ett särintresse för nöjesparker och målet med resan var att besöka Särkänniemi i Tammerfors samt Linnanmäki (Borgbacken) i huvudstaden och på mekanisk väg vändas upp-och-ner otaliga gånger. Det var två väldigt trevliga nöjesparker med säregna attraktioner och en härlig känsla av historia. Höjdpunkten var berg-och-dalbanan Taiga, en tämligen nybyggd blå konstruktion med ett jäkla drag i. Vi hann även dricka en del öl (tyvärr inget att skriva hem om) och hänga på en bar tillsammans med folk i corpse paint vilket, utöver en tanig pirog på frukostbuffén, nog var det mest finska vi gjorde under resan. En kort men trevlig visit och jag ser fram emot att återvända till grannen i öst, där finns mycket mer att utforska.

Snart bär det av på fjällvandring. Jag och sambon ska vandra Jämtlandstriangeln, en plats jag trots att jag har fjällvandrat nästan varje sommar i mer än 10 år aldrig har besökt tidigare. På tiden med andra ord. Det blir en blygsam vandring på tre dagar men en kortare vandring innebär en lättare ryggsäck och mer utrymme för att lyxa till det! Det blir mjukt bröd till frukost och pastasås på färska ingredienser tillagad på Trangia en av dagarna. Kompletterat med två middagar på fjällstation kommer det bli rena matresan!

På spelfronten händer det inte mycket nu på sommaren. Jag spelar lite Slay the Spire när jag sitter på tåg/buss/färja och en omgång Hades då och då när jag har en timme över, annars får maskinerna vila.

I Särkänniemis mest deprimerande hörn hade Luigi valt att avsluta sitt liv. Vill du traumatisera dina barn rekommenderar jag varmt ett besök!

För några dagar sedan fick vi alla nöjet att uppleva den fullkomligt absurda nyheten att Robert Downey Jr. ska återvända till MCU och spela superskurk extraordinär, Doctor Doom. Som den cyniske surpuppan jag är släppte jag ifrån mig en förringande fnysning och skrockade gott åt hur Marvel fortsätter gräva sin allt djupare grop. Jag tuggade entusiastiskt fradga i kaffet (svart, två prillor snus, inget socker) och njöt över alltings uselhet. Samtidigt, djupt inom mig, hördes det dock en liten men kraftfull röst som förkunnade ett hoppets budskap. Har jag inte längtat efter att få se en vettig tolkning av Doctor Doom sedan Marvel drog igång sitt delade universum? Är inte Avengers: Doomsday en sjukt frän titel? Är grön och silver inte den bästa färgkombinationen? Svar ja på samtliga frågor.

Jag gillar nämligen superhjältar. Jag har läst mängder av serier och älskade de första MCU-filmerna. Jag tyckte inte ens särskilt illa om Thor. Jag vill ha mer. Jag är inte trött på superhjältefilmer, jag är trött på dåliga superhjältefilmer.

Allt talar emot de nya Marvel-filmerna. Samtliga MCU-filmer jag har sett sedan 2017 har varit ren dynga. Robert Downey Jr. som Doom känns verkligen helfel. Jag avskydde Endgame (The Avengers är egentligen den enda Avengers-rullen jag tyckte om). De flesta av karaktärerna jag gillade finns inte längre. Någon idiot har tagit beslutet att Sentry, en av de sämsta Superman-kopiorna som finns, ska vara med. Fantastic Four hör hemma på 60-talet. Und so weiter.

Trots allt detta hoppas jag verkligen att Marvel lyckas ro nästa fas av sitt universum i land.

Hur jävla svårt ska det vara?

Det här är säkert canon.

I helgen gick spektaklet Storsjöyran, Östersunds Lollapalooza – Jämtlands Woodstock, av stapeln och jag var på plats för att representera landets södra delar.

Flogging Molly, bandet jag mest såg fram emot, var som alltid toppen. Ren glädje injicerad direkt i blodet via musik och dans. Bra drag i publiken (något jag tycker det var lite klent med på resten av spelningarna) och en stark prestation av bandet. Först tänkte jag att det var märkligt att de inte spelade på den största scenen men sedan insåg jag att folk antagligen hade halkat och dött på den sluttande gatstenen. Min kompis lyckades även komma med på både Östersunds-Postens publikbild och Yrans Instagram, jag förväntar mig ett karriärbyte till D-kändis omgående.

Zara Larsson var också toppen. Hon hade släpat med sig ett komplett band och en rejäl trupp dansare upp på scen och bjöd på en riktig brakshow. Kontrasten mot Loreen, som dagen innan bara hade med sig två gubbar som bankade ur sig samma anonyma beat till samtliga låtar, var enorm.

Krogstråket nere vid sjön är säkert trevligt men jag hann aldrig dit. Två av nackdelarna med en stadsfestival så som Storsjöyran är att tiden blir väldigt begränsad (spelningar pågår från 19:45 till lite efter midnatt) samt att området får en väldigt udda utformning. Tråkigt.

Ölen var för övrigt förskräckligt dyr på de flesta ställena. 115 för en dassig lager i plastglas är inte riktigt på samma nivå som Friends Arenas Loka Naturell á 58 riksdaler men känns ändå extremt. Det slutade med att vi konstant smög in på The Bishop’s Arms mellan spelningarna, ett trevligt ställe (bra utbud på öl men största behållningen var ändå att de serverade Zingo) men det ger inte riktigt festivalkänsla.

Det regnade också en hel del men det bryr jag mig inte om, människokroppen är vattentät. Summa summarum ger jag Storsjöyran 3/5 älgar, bokar de bra artister finns det chans att jag återvänder även nästa år.

Nästa Robinson-Robban?

Jag har läst Robert Jordans omfattande verk The Wheel of Time, på svenska Sagan om Drakens Återkomst, två gånger. En gång på svenska och en gång på engelska år 2013 när Brandon Sanderson lade sista tegelstenen till serien. På svindlande 12,000 sidor och med nästan 2000 namngivna karaktärer är serien minst sagt något av ett åtagande och ett av fantasylitteraturens bästa exempel på sunken cost fallacy. Jag håller serien väldigt kär (ordet Stockholmssyndromet hägrar vid sinnets horisont) men skulle aldrig i livet få för mig att läsa om den, och jag drar mig för att rekommendera den till andra. När man väl har läst 6 böcker är man rätt fäst vid karaktärerna och världen och då kan det lätt kännas rimligt att tröska igenom 900 sidor tristess för att komma vidare med äventyret.  När det visade sig att jag avskydde de tre sista böckerna så var 2500 sidor av skräp trots det något jag kände mig tvungen att svälja för att få veta hur det slutade för Rand al’Thor och de andra. En saftig nöt och efteråt kände jag mig förvirrad, utnyttjad och misshandlad. Hur kunde en bok göra så mot mig?

Jag lärde mig dock av min erfarenhet, så när en kompis med de briljanta orden ”De första böckerna suger men sen kommer man in i det!” något år senare rekommenderade att jag skulle läsa Malazan Book of the Fallen svarade jag glatt att det tänker jag verkligen inte göra. Likaså när en annan kompis ville att jag skulle läsa The Black Company. Nej tack!

Utöver att jag har lärt mig att inte utsätta mig själv för böckernas motsvarighet till våld i nära relationer har jag även lärt mig att slå mig fri och nu för tiden slutar jag gärna läsa, spela eller kolla om det jag konsumerar inte håller måttet. Listan är lång men för att ta några exempel från genrelitteraturens värld så har jag inte rört någon Dune med namnet Brian Herbert på omslaget, jag slutade läsa Dan Simmons Hyperion efter andra boken, Scott Lynchs The Lies of Locke Lamora är för mig en fristående bok och Brandon Sanderson blev jag färdig med för tio år sedan.

Det som fick mig att skriva denna blogg var Jonas text om House of the Dragon. Det är såklart tråkigt om serien inte håller måttet. Själv har jag ingen aning. Jag slutade kolla på Game of Thrones någon gång under femte säsongen och när större delen av världens befolkning ondgjorde sig över hur den serien slutade slapp jag stämma upp i kören; jag kollade nämligen på sådant jag gillar istället.

Hur gör du, fortsätter du vanemässigt umgås med dina gamla favoriter genom toppar och dalar eller sliter du av plåstret vid minsta tecken på att den kreativa soppan börjar ta slut?

Jag undrar hur det gick för den här liraren.

Sommaren är här med råge! Sommaren är, tillsammans med hösten, vintern och våren, min favoritårstid när det kommer till livemusik. Mäktiga arenaspelningar, charmiga stadsfestivaler, gratiskonserter ute i det fria och spontana spelningar på små hak är sommarmusik för mig. Det är sällan höjden av musikalitet när den lokala versionen av Ola-Conny med band spelar countrycovers på kvarterspizzerians uteservering men sommarkänslan är svårslagen.

Nedan tänkte jag lista ett urval av de spelningar jag ser fram mest emot i sommar.

Witchcraft på Festival of the Midnight Sun

Linköping har två sensommarfestivaler värda namnet. Svindyra Bonfire med saftiga bokningar som Macklemore och Hooja samt den något mindre påkostade men ack så mysiga Festival of the Midnight Sun, döpt efter och inspirerad av ”det största fiaskot i svensk pophistoria”. Den nutida versionen är en utmärkt tillställning där jag har upptäckt flera nya favoritakter (Goatriders och Märvel är två exempel från förra året, ge dem ett snurr vettja!).

För någon månad sedan meddelade festivalen att svenska doom metal-bandet Witchcraft ska spela och jag trillade nästan av stolen av glädje. Jag har velat se dem live i flera år och nu ska de spela på en festival jag redan har köpt biljetter till, ytterst smidigt.

Hedersomnämnande åt indierockbandet Terra, ett gäng som spelar överallt i tid och otid, som också dyker upp på FotMS.

Flogging Molly på Storsjöyran

Min flickvän är en patriot av rang. Hon fylls av en ohämnad kärlek vigd åt ett land och ett folk. I hennes hjärta brinner en flamma, en kraft, som kan förflytta berg. Hon viftar med flaggor och skriver nationalromantiska texter. Av för mig obegripliga anledningar har hon valt att viga dessa känslor åt Republiken Jamtland vilket innebär att vi om några veckor kommer ta tåget norrut för att gå på Storsjöyran och lyssna på presidentens tal. Om du är min flickvän och känner att jag i föregående stycke förtalar dig och far med osanning är allt jag har att säga att vi ses i rätten.

Lyckligtvis är Storsjöyran inte enbart ett aktivistmöte utan där spelas även musik och bland banden som dyker upp i år finns Flogging Molly. Detta blir tredje gången jag ser dem live och det brukar alltid vara en ytterst livad tillställning. Det finns få band som har samma förmåga att skänka mig genuin glädje med sin musik.

Ola Aurell på Vreta Kloster Bryggeri, förra veckan

Ola Aurell är trubadur, komiker och självutnämnd sjuk jävel. Han går i de klassiska vissångarnas fotspår med roliga texter och skämt som är lika oväntade som de är opassande. Vreta Kloster Bryggeri är ett av, i mina ögon, Sveriges främsta ölbryggerier som gör öl i traditionell belgisk stil. De har relativt nyligen öppnat en liten bryggpub mitt ute i ingenstans med kapacitet för typ 50 gäster och tog det något oväntade beslutet att bjuda in till gratisspelning. Till följd av detta vallfärdade ~250 dårar ut på slätten för att lyssna på skämt om Bosnien, incels och chips vilket resulterade i en evighetslång kö till baren, total förvirring i köket och ett riktigt Herkulesverk för de stackars sommarjobbarna. Men det hela slutade bra. Solen sken, Ola levererade, stämningen var på topp och efter några timmar fick jag till och med min mat.

Vad lyssnar du på i sommar?

Ost, Tintin och musik. Nu får det vara slut på listor för ett tag.