Tidigare idag läste jag Petters blogginlägg om kommande Tintin-filmatiseringar och när jag funderade på vilka album jag helst hade sett filmatiserade insåg jag att det inte nödvändigtvis är samma som mina favoriter.

Tintin har varit med mig genom hela livet. Fram till nutid från att pappa och jag tillsammans läste hans malätna album från 70-talet via att jag fick Björn Wahlbergs utmärkta svenska översättningar (Wahlbergs insats för Tintin i Sverige kan verkligen inte hyllas nog) i mitten av 00-talet. Några gånger om året läser jag igenom några av Tintins äventyr och jag slås alltid av hur Hergé lyckas med den smått mirakulösa bedriften att kombinera fantastisk humor med allvarliga ämnen i ett relativt kortfattat format. Här kommer en lista över mina fem (sex) favoriter.

5 – Faraos cigarrer

Faraos cigarrer är det fjärde Tintin-albumet men det är först här som alla delarna börjar falla på plats. Handlingen är mer genomtänkt, humorn är inte lika banal och Tintin har äntligen växt till den karaktär vi kommer känna igen i senare album. Det märks helt enkelt att Hergé har mognat som författare och konstnär.

4 – Månen tur och retur (del 1 och 2)

Vafalls? Två album på samma plats? Det är min lista, jag gör hur jag vill!

Professor Karl Kalkyl axlar huvudrollen när Tintin ska åka till månen i en av de mest ikoniska rymdfarkoster som har sett dagens ljus. Hergés grundliga efterforskningar märks här då han lyckas skriva en ytterst övertygande historia om att resa till månen 15 år innan den faktiska månlandningen genomfördes.

3 – Enhörningens hemlighet

Varför får inte Rackham den Rödes skatt vara med när båda mån-albumen fick dela på fjärdeplatsen? Jag tycker helt enkelt inte att den når samma nivå som Enhörningens hemlighet. En härlig mix av komedi, mysterium och äventyr; höjdpunkten bland Tintins klassiska, oskuldsfulla äventyr.

2 – Koks i lasten

Än en gång navigerar Hergé svåra ämnen när Tintin tar itu med ett gäng människosmugglare och moderna slavhandlare mitt under brinnande krig där den rättfärdiga, goda sidan lyser med sin frånvaro. Under äventyrets gång återser vi ett färgglatt och omfattande karaktärsgalleri och då äventyret delvis utspelar sig till havs får Kapten Haddock glänsa lite extra. Det hela slutar i en nervkittlande episod där våra hjältar angrips av en U-Boot övervintrad från andra världskriget.

1 – Tintin i Tibet

Hergés hyllning till vänskap är för mig inte bara det bästa Tintin-albumet utan en av de bästa serieblaskorna jag någonsin har läst. De karga tibetanska bergen möts upp av ett ytterst avskalat karaktärsgalleri och även om handlingen kretsar kring Tintins nära vänskap till Tchang (först introducerad i Blå Lotus) så är relationen till Kapten Haddock minst lika viktig. Väsensskild från den sorgliga och egoistiska varelsen vi först mötte i Krabban med guldklorna är Haddock trots sin skepsis villig att gå genom eld och vatten för Tintins skull och han bidrar här med en klipplik stabilitet som den ovanligt känslosamma och sårbara Tintin kan stödja sig mot. En studie i karaktärsutveckling som påbörjades 20 år tidigare når sin apex när Kaptenen hänger hjälplös i ett rep och utan ett uns av tvekan gör sig redo att offra sitt liv för att rädda Tintin. Den sombra stämningen kontrasteras med inslag av humor; vid ett tillfälle kallar Haddock yetin för förhistorisk bulldozer, ett oerhört komiskt uttryck som har etsat sig fast i min hjärna, och när yetin själv springer in i en klippa och lämnar ett rejält avtryck i ansiktshöjd flinar jag alltid brett.

Har du någon relation till Tintin? Har du några favoritalbum?

Med risk för att framstå som en medelålders vinkärring från Södermalm (en grupp människor jag har stor respekt för, tro inget annat) tar jag tar en kort paus från överdrivet seriösa spelrelaterade inlägg och ger mig in i ostens värld. Jag älskar ostbricka och min största brist som människa är att jag inte äter ost oftare. Ostbrickan är ett gudabenådat tilltugg som fungerar lika bra som avslutning på en finare middag som den gör klockan 03:25 på ett buffligt fylleslag. Nedan listar jag tre av mina favoriter.

 - Kaltbach Creamy

En rätt mjuk hårdost som har legat och åldrats i en tysk sandstensgrotta. Huruvida grottan faktiskt påverkar smaken (själva konceptet för ju osökt tanken till vin med toner av varm järnvägsräls) kan man fråga sig men faktum är att man får en härligt gräddig och smakrik hårdost som tack vare sin okomplicerade karaktär uppskattas av de flesta och går utmärkt att kombinera med de flesta tillbehör. 

 - Cambozola Grand Noir

Som namnet antyder är detta en slags korsning mellan camembert och gorgonzola; vit- och grönmögel i en pervers och delikat kombination, även denna från Tyskland. Len och rund i smaken trots sitt kraftiga ursprung då vitmöglet och den extra grädden mildrar det annars så skarpa roqueforti-möglet. En utmärkt introduktion till grönmögelost för de ännu ej frälsta.

 - Delice d’Argental

Delice d’Argental, en solklar kandidat till den åtråvärda titeln Min Favoritost. En gräddig vitmögelost från Bourgogne med extra högt innehåll av både grädde och syrad grädde. Mer smakrik än sin kusin brieosten och syrligare än sitt syskon Delice de Bourgogne (även det en ost värd att smaka). Just syran är vad som lyfter denna ost till himmelska nivåer och får den ligga till sig ett tag utvecklas både syra och konsistens ytterligare. Det vattnas i munnen bara jag tänker på den!

Vad har man då för tillbehör till osten? Vissa brukar duka upp en mindre cornucopia av tillbehör; det är marmelad, frukt, bär, kex, bröd, grönsaker, nötter, korvar och annat i en fullkomligt överväldigande mängd. Det är verkligen inget fel med att utforska olika smakkombinationer men jag föredrar ändå en mer försiktig uppläggning där osten får stå i centrum. Några enkla kex och eventuellt en klick marmelad räcker gott.

Sen kommer vi till drycken. Jag älskar öl så självklart dricker jag det till ostbrickan. För att möta upp ostens mäktiga smak vill jag ha något syrligt och uppfriskande så jag vänder mig till de traditionella surölen. En oude geuze från 3 Fonteinen eller Boon passar perfekt. Vill man spexa till det kan man våga sig på lite mer fruktsötma och köra på en kriek istället.

Vad tycker du om ostbricka? Har du något favoritost?

Medan jag skrev mitt förra blogginlägg funderade jag på varför jag inte uppskattade Spec Ops: The Line när det begav sig. Spelet är trots allt tokhyllat. Svaret som ligger nära till hands är att jag var för dum. Att jag var för ung. Att jag saknade det kritiska tänkande och den erfarenhet av mediekonsumtion som krävs för att begripa vad spelet försöker säga.

Ett annat svar är att poängen med Spec Ops helt enkelt inte är kompatibel med hur jag vanligtvis konsumerar den sortens spel som det är ett svar på. Jag älskar den ursprungliga God of War-trilogin samtidigt som jag anser att Kratos är ett osympatiskt rövhål av rang. Jag spelade spelen utan att försöka se mig själv i Kratos och uppskattade handlingen enbart som en observatör; likt DVD-spelaren som känslolöst spelar upp tortyrporren i Saw II knölade jag mekaniskt in oskyldiga slavar i kugghjul för att se varthän galenskapen i God of War III skulle leda. Jag förhöll mig på ett liknande vis till handlingen i Call of Duty 4: Modern Warfare och andra bruna militärskjutare, och ett antal år senare även Spec Ops: The Line. Handlingen i Spec Ops bygger till viss del på att man som spelare känner sig skyldig till det som händer på skärmen. Att man likt i ett rollspel lever sig in i gärningarna och därmed känner skam när spelet kritiserar en för allt det omänskliga man har gjort. Jag blev bara frustrerad och tyckte att det var oärligt av spelet att kritisera mig för handlingar jag inte hade valt (att det är ett val att helt enkelt stänga av spelet gick aldrig upp för mig).

Anser jag då att Spec Ops utvecklare, Yager Development, misslyckades med vad de försökte säga med spelet? Nej, men jag var nog inte rätt målgrupp (och så var jag för dum). Att jag ett decennium senare sitter och tänker tillbaka på det trots att jag egentligen aldrig tyckte det var ett vidare bra spel tyder snarare på motsatsen.

Det kommer snart dyka upp ett tredje inlägg i denna spontana och lätt ogenomtänkta följetong där jag funderar om huruvida jag någonsin kommer kunna förlåta Kratos.

Vadå jag?

När jag stod och kokade te för någon timme sedan slogs jag av en tanke.

2011 spelade jag Killzone 3, en lite spretig uppföljare till den fantastiska tvåan. I slutet av spelets kampanj avfyrar spelaren ett kärnvapen mot ett skepp fyllt av någon slags superradioaktiv dödssubstans vilket snabbt och smidigt förvandlar hela Helghan till Prypjat Delux. Folkmord galore. Alla dör. Hurra. Slutet gott allting gott. Det hela lämnade en kraftigt bitter eftersmak hos mig som spelare och än idag tänker jag tillbaka på spelet som något av en besvikelse.

Ett år senare, 2012, släpps det numera tokhyllade Spec Ops: The Line, en dekonstruktion av gråbruna militärskjutare och svårsmält kritik mot gamification av massmord. Ett spel som begår ultravåld på spelarens moraliska kompass genom att ”tvinga” en till att eldbomba civila, avrätta bundna fångar och diverse annat ondskefullt jox. Precis som när jag spelade slutet av Killzone 3 tyckte jag att Spec Ops var en ganska olustig upplevelse. En upplevelse som jag aldrig satte i kontext till spel i stort och som därmed fullständigt flög över mitt huvud. Sedan dess har jag diskuterat spelet med andra, tänkt tillbaka och insett att de som hyllar det faktiskt har en poäng.

Betyder detta att även Killzone 3 är ett mästerverk som tar upp De Svåra Frågorna™ och är i behov av att rehabiliteras? Antagligen inte. Men vem vet. Killzone är trots allt en spelserie där det inte är solklart att du spelar som de goda.

Nu ska jag ut på en löptur i solskenet, sen ska jag dricka några öl och spela Slay the Spire: The Board Game tillsammans med vänner.

Önskar er alla en trevlig helg!

Jag läser på DN att regeringen satsar två miljarder kronor på att få Tiktok-generationen att börja läsa böcker och att Skolverket har tagit fram en lista på böcker som snorungarna ska läsa. Toppen!

Till min förskräckelse upptäcker jag att William Goldings klassiker Flugornas Herre är med på listan. Boken om skeppsbrutna barn som spetsar grishuvuden på pålar och slår ihjäl varandra. Själva boken är det egentligen inget fel på, den är välskriven och skapligt underhållande. Problemet uppstår när texten läses okritiskt och med slutsatsen att människan i grunden är en ondskefull varelse som i en nödsituation snabbt faller tillbaka på våld och skräck. Att vårt naturliga tillstånd är allas krig mot alla. Att religion, stat och civilisation är det enda som räddar oss från fullkomligt moraliskt förfall. En tolkning som leder till en riktigt tråkig världsbild och syn på sina medmänniskor. Det går såklart att läsa texten kritiskt och använda den som grund till en intressant diskussion men jag tvivlar på att det är vad som kommer ske.

Har jag ett för lågt förtroende för den svenska lärarkåren och landets högstadieelever? Möjligtvis, men just mänsklighetens inneboende ondska är precis vad samtliga jag har träffat som har läst boken i skolan har tagit med sig. En trist lärdom.

Sammanfattningsvis: Om jag fick en tidsmaskin hade jag inte skjutit Hitler, jag hade rest tillbaka till 1600-talet och bett Thomas Hobbes dra åt helvete.

Länk till artikeln: https://www.dn.se/kultur/forsta-forslaget-klart-har-ar-bockerna-som-ska-vacka-elevernas-laslust/

Edit: En till artikel när DNs nu ligger bakom betalvägg: https://www.vilarare.se/amneslararen-svenska-sprak/litteratur/har-ar-skolverkets-forsta-forslag-pa-laslistor-i-skolan/

Vad tycker ni ungarna borde läsa?