Vi börjar med lite bakgrundsinformation. Efter en ungdom fylld av datorspel drog jag ner kraftigt på mitt spelande något år efter att jag började på universitetet. Det var inte ett medvetet val utan en konsekvens av att andra saker började ta mer plats i mitt liv. Det började med att jag slutade lägga pengar på nya spel, min backlog var ändå redan fylld till brädden, och slutade med att jag som mest spelade några matcher Dota 2 i veckan och i början av 2021 spelade jag min sista match. (Det finns dock ett undantag som jag tänkte återkomma till i en framtida blogg.)

En tisdag någon gång förra hösten var jag hemma hos en kompis och spelade Frosthaven. Efteråt stannade jag kvar ett tag för att snacka skit och vi kom in på vad han hade spelat på sistone. Han talade sig varm om ett slags deckbuilder/roguelike vid namn Slay the Spire som tydligen skulle vara riktigt bra. Jag hade sedan ett tag gått och funderat på att återuppliva min vilande spelhobby och tyckte att spelet lät roligt så jag köpte mobilversionen direkt.

Sagt och gjort, när jag kom hem från jobbet dagen efter satte jag mig i soffan för att spela lite. Klockan var 16:45 när jag startade spelet. Musiken var trevlig, grafiken charmig och spelmekaniken underhållande. Jag klev in i rollen som The Ironclad och slog glatt ihjäl en blå ”mask” med ben och överdimensionerad käft. Efter att ha spelat i några minuter tänkte jag, då jag trots allt är en vuxen och ordentlig person, att det nog började bli dags att förbereda kvällsmat samt matlådor för resten av veckan. Jag sneglade på klockan som visade 00:32. Vad i helvete? Det blev varken kvällsmat eller matlådor den kvällen. På det följde en vecka av ytterst ohälsosamt leverne. Jag varken åt eller sov ordentligt och fick sitta uppe långt in på nätterna för att arbeta ikapp tiden jag dagtid hade lagt på att slakta monster, byta kort, samla reliker och klättra mot det Korrumperade Hjärtat. Bara ett rum till blev en tanke jag lärde mig att älska och frukta. Efter två veckor och 110 timmar i Spiran började mitt begär släppa något, livet återgick så sakteligen till ett mer normalt tillstånd och nu för tiden klarar jag faktiskt av att spela några rum utan att teleportera mig själv 7 timmar in i framtiden.

Är det någon mer som har spelat detta underbara spel och hur gick det i så fall dig? Sparkad från jobbet, dumpad av pojkvännen, gripen av snuten? Vilken karaktär är din favorit?

Jag läste nyligen att Slay the Spire 2 förväntas släppas någon gång nästa år. Jag är såklart taggad till tusen och väntar spänt på ett mer exakt datum så att jag kan sjukskriva mig i förväg och boka tid på Beroendecentrum.

I mitt första blogginlägg skrev jag att jag planerade att behandla ämnet musik i bloggen. Då tänkte jag mig nog att jag skulle skriva om metal och punk, band så som Mastodon, Skraeckoedlan, Alter Bridge, Judas Priest, De Lyckliga Kompisarna, Lastkaj 14, The Kristet Utseende, Goatriders osv.

Men så blev det inte, dags för Taylor Swift!

Jag vet inte när jag hörde Taylor Swift (hädanefter enbart Taylor, vi är på förnamnsbasis sedan i fredags) första gången. Antagligen på radio någon gång i slutet av 00-talet men det registrerades aldrig i långtidsminnet. Låten Shake It Off från 2014 blev väl någon form av kulturellt fenomen och det är även där min resa tillsammans med Taylor startar, jag tyckte låten var helt okej och Taylor fick ta plats i min (sparsamt besökta) pop-spellista. Där låg hon kvar och skvalpade tills Pandemin dök upp och Tay Tay hux flux släppte albumet Folklore. Pliktskyldigt satte jag mig och lyssnade utan några egentliga förväntningar mer än några nya bops (som kidzen antagligen inte längre säger) till poplistan. Men istället för tillrättalagd och lättsamt energisk pop möttes jag av mysig indie-folk och härligt klyschiga texter. Hörlurarna gick varma. Ett halvår senare släpptes Evermore, mer av samma men ännu bättre. Swiftie är ett starkt ord men sedan dess är jag absolut ett fan så när min partner köpte biljetter till The Eras Tour och högt funderade på vilka hon skulle bjuda med var mitt svar självklart: Mig!

Jag kan inte namnet på alla Taylors ex men jag är tillräckligt insatt för att veta att hennes fans har en väldigt stark kultur. Inför konserter klär de upp sig i flamboyanta glitterklänningar, rosa cowboyhattar och ambitiösa hemmasydda dräkter. Själv är jag van att gå på metal-spelningar där klädkoden är slitna jeans, svart t-shirt med obegripligt tryck och en bister uppsyn. Efter mycket grubblande kom jag fram till att jag redan ser ut som omslaget till Evermore till vardags och gick som jag är vilket perfekt matchade de få män jag såg i den mer än 60 000 pers starka Swiftie-armén.

Många köade utanför Friends Arena hela natten för att få bra platser, vi snubblade in till våra sittplatser halvvägs genom förbandet Paramore. Hayley Williams och hennes gäng köttade på bra men såg trots det ut som ett gäng tennsoldater på en motorväg på den enorma scenen. Redan här är det bra energi i arenan och det är kul att se Paramore live även om jag inte har lyssnat på dem på typ 10 år.

Sen var det dags för huvudakten, efter en nedräkning marscherade det ut några filurer med enorma plymer och ur deras mitt hoppade Taylor fram som gubben i lådan och rev igång showen; reaktionen kan bäst jämföras med när en JAS Gripen flyger förbi på låg höjd. Folk skrek rakt ut, sittplatserna förvandlades omgående till ståplatser och stämningen var överväldigande. På det följde en välregisserad show som pågick i smått absurda 3 timmar och 20 minuter varav jag spenderade kanske 10% sittande. Klädbytena är konstanta, dansen oavbruten, allsången öronbedövande och själva scenen bygger hela tiden om sig själv på ett vis som för tankarna till Rammstein. Trots speltiden och ett rasande tempo (46 låtar uppdelade på 9 Eras) tappade, otroligt nog, varken Taylor eller publiken energin och det blev aldrig tråkigt. Taylor har en otrolig scennärvaro och oavsett om hon är omgiven av en hel trupp dansare eller står ensam med en akustisk gitarr fyller hon arenan med sin personlighet. På något märkligt vis (varje sekund av showen är givetvis noggrant planerad) känns det hela väldigt intimt. I den massiva arenan kommer jag nära Taylor och de andra fansen och där och då förstår jag verkligen varför Taylor Swift är världens idag största artist.

Jag har helt enkelt ingenting att klaga på och nästa gång Taylor dyker upp i Sverige kan ni lita på att jag kommer vara där. Iklädd boots och en glittrig bodysuit.

Betyg: 5 av 5 cowboyhattar

Bästa låtar: Champagne problems, Shake It Off, Cruel summer

Kvällens mest absurda händelse inträffar när jag halvvägs genom spektaklet smiter ut för att köpa en flaska vatten i ett försök att rädda livet på min flickvän och våra vänner som vid det här laget lär ha danssvettats bort några liter vätska var. Jag ber om en flaska Loka Naturell och tjejen i kassan svarar allvarsamt att det blir 58kr. Jag antar att jag har hört fel och kollar ner på kortterminalen som sobert bekräftar att jag är skyldig 58kr. 58kr! För en flaska vatten! Jag inser att jag har hamnat i En Ding Ding Värld, skrattar, stänger ögonen och köper till en MER Hallon-Svartvinbär som jag antar kostade lika mycket som konsertbiljetten. Hahaha!

Jag är en riktig hårding. Jag lyssnar på tung musik, har trasiga kläder trots att jag jobbar på kontor, dricker sprit, tar hål i öronen med en säkerhetsnål, ber folk dra åt helvete och äter knäckebröd utan smör till frukost. Jag läser inte tidningen på morgonen; medan jag malde det hårda brödet till pulver läste jag istället Magisterns senaste blogginlägg som avslutades med frågan ”Vad har ni för helgplaner?”

Ja, vad har en riktigt råbarkad typ för helgplaner egentligen?

Jag ska åka till huvudstaden för att se Taylor Swift tillsammans med (antar jag) 64 999 fjortonåriga tjejer. Sen hoppas jag att det serveras fruktsallad på hotellfrukosten, det är gott. Eventuellt hinner jag även med ett besök på Science Fiction-bokhandeln. På söndag ska jag klippa gräset.

Trevlig helg!

Än en gång rör vi oss tillbaka till tiden några år efter millenniumskiftet. I mitt förra inlägg berättade jag om hur jag som barn hade vissa begränsningar när det kom till att sitta framför dattamaskinen. Dessa begränsningar sträckte sig även till diverse andra mackanicker som på liknande vis utgjorde ett hot mot ungdomens välmående och sedlighet. Begränsningarna hade dock ett undantag, bilresor. Jag älskade att åka bil av den enkla anledningen att jag då kunde plocka fram min läckert limegröna Game Boy Color och spela tills ögonen blödde. Desto längre resa desto bättre. De sju timmarna från de småländska skogarna upp till Sälen en gång om året? Sportlovets höjdpunkt! Åtta timmar tur och retur från Rom till Pisa för att kolla på något jäkla torn istället för att leka på stranden? Sign me up! Familjens resor gick sällan utanför Europa men hade mina föräldrar berättat att vi skulle bila ner till Thailand hade jag antagligen blivit överlycklig.

Jag hade få men bra spel till min Game Boy. Jag minns att jag spelade Tarzan, Donkey Kong och något Mario men mest av allt spelade jag Pokémon Silver. Jag älskade det spelet och spenderade nästan varje bilresa med att resa runt i Johto, botanisera bland mina Pokémon eller att för hundrade gången bulldozra min väg genom Lance och Elitfyran för att få upp typ en Furret till level 100. Jag har en lillebror (han hade en lila Game Boy och Pokémon Gold) och ibland spelade vi matcher mot varandra men oftast körde jag solo. Vi snackade mycket om spelet, hjälpte varandra och införde diverse regler och begränsningar, som t.ex att jag inte fick använda Totodile eller Ninetails men hade ensamrätt på Cyndaquil och Arcanine med flera. I spelet finns en klocka som räknar timmar in-game och efter något års spelande nådde den 999 timmar vilket jag tyckte var rätt fränt och visade för min bror som blev mycket imponerad.

En relativt vanlig resa var den hem till min farmor och farfar, dryga två timmar i bilen enkel tur. Under en av dessa resor började min bror och jag bråka om något, med stor sannolikhet ytterst oväsentligt, ämne vilket i sann broderlig anda urartade fullständigt. Alla som har syskon känner säkert till vikten av att genom lögner, svek och bedrägeri få föräldrarna på sin sida när man bråkar samt att småsyskon besitter en otrolig talang för just det. Precis när vi körde in på farföräldrarnas uppfart tog min lillebror till sin list och annonserade för hela bilen att jag hade spelat 999 timmar Pokémon. Avslöjandet slog ner med ungefär samma kraft som när en Sverigedemokrats Flashback-konto läcker. Hur många timmar? 999? Det är ju jättemycket tid. Ojojoj. Tyvärr gick det ju att bevisa också så det fanns ingen poäng i att förneka det. Olycklig gick jag in för att äta köttbullar och potatismos.

Vid matbordet hemma hos farmor och farfar berättade mina föräldrar om min brors avslöjande och jag började misstänka att det hela skulle sluta i att jag lämnades på återvinningscentralen och att en ny storebror av högre kvalité adopterades. Min farfar, ingenjören, sitter tyst men efter en tids diskussioner tar han till orda och ställer en enkel fråga.

”Hur länge har grabben haft spelet?”

”Han fick det i födelsedag för ungefär 3 år sedan.” Lyder det något frågande svaret.

”Utslaget på 3 år har han inte spelat en timme om dagen,” förklarade farfar, ”det låter inte så farligt tycker jag.” Och med denna uppvisning av matematisk briljans och sunt förnuft räddades jag från återvinningen.

Efter middagen tog farfar mig diskret åt sidan för ett kort samtal.

”Är det möjligtvis så att den där räknaren inte går högre än till 999 timmar?” frågade han mig konspiratoriskt.

”Jo, så är det nog.” Svarade jag tvekande.

”Nåväl, det behöver väl ingen veta.”

En av mina tankar när jag startade denna blogg var att jag skulle skriva dels om vad jag spelar nu för tiden, för några månader sedan gjorde jag nämligen slag i saken och köpte en PS5 efter ett längre speluppehåll, och delvis om hur mitt spelande har sett ut genom livet. Detta blir den första delen i bloggserien om det förflutna.

Vi reser tillbaka till tiden kring millennieskiftet. Jag var i åttaårsåldern och spenderade mycket tid hemma hos en kompis med att spelade datorspel. Datorn stod inklämd i ett hörn ovanpå en gammal trampsymaskin och det var rätt trångt men trots det satt vi där timme efter timme och spelade RollerCoaster Tycoon (alltid samma scenario), Caesar III (vi begrep inte hur man kom vidare eller byggde olika byggnader vilket resulterade i enorma tältläger som alltid brann ner) och Age of Empires. I Age of Empires gick det bra, min kompis skötte kontrollerna (inklusive symaskinens pedal) medan jag tog besluten vilket oftast resulterade i att vi byggde enorma mängder katapulter och bombade sönder det, på lägsta svårighetsgraden, hjälplösa motståndet. Kul! Så pass kul att jag önskade mig Aj åf Empijrees i julklapp. Jag fick tvåan men det dög nog så bra.

Hemma hos mig var det andra bullar. Jag fick sitta framför datorn högst en timme om dagen då datorspel för mina föräldrar var något som gav barn fyrkantiga ögon. Jag kämpade på och spelade Age of Empires II så mycket jag kunde (här ska nämnas att det på den tiden tog typ 10 minuter att starta en dator) och hade väldigt roligt.

Några månader senare kom mina föräldrar hem efter att ha varit på något möte med skolan. Vi hade nyligen börjat med engelska och läraren hade berättat att jag hade ett imponerande vokabulär, speciellt när det kom till hav, båtar och fiske vilket förbryllade alla inblandade. Hemma hade vi tränat på hälsningsfraser och räkna till tio. När mina föräldrar frågade mig förklarade jag lojt att fiske är mitt föredragna sätt att samla mat i Age of Empires men att jag även kan en del om farming, hunting och foraging. Sen fortsatte jag läsa Kalle Ankas Pocket.

Senare på kvällen blev jag informerad om att min dagliga datorkvot hade utökats till 2 timmar vilket jag mottog med ungefär samma entusiasm som om de hade annonserat en extrainsatt julafton. Hurra för Age of Empires II!

Hur hade ni det själva, hade ni begränsningar på ert spelande och har spelandet haft några oväntade konsekvenser?

Jag misstänker att dagens barn i samma ålder spelar mycket mer fritt samt är närmast flytande på engelska, även om begränsad skärmtid tycks bli mer trendigt igen.