Svenska
Jag hoppas orimligt mycket på nya Fable

Jag hoppas orimligt mycket på nya Fable

Jag kommer mest troligt bli bränd, det är jag väldigt väl medveten om. Men jag vill så gärna att det Fable som är under utveckling ska bli precis så fantastiskt som jag föreställer mig. Hittills har vi ju inte sett mycket så det är svårt att dra några egentliga växlar av vad det kan tänkas bli av detta. Fable 2 är trots att det inte alls var vad Peter Molyneux utlovade ett av mina absoluta favoritspel. Jag har nog utforskat exakt varenda vrå av Albion, det finns inte mycket mer att upptäcka, underbart spel. Sen kom den massiva besvikelse som var trean. Det var såklart inte helt uselt, absolut inte men det var samtidigt heller inte särskilt bra, alls. Därefter har det som vi alla vet varit ganska tyst även om det såklart ryktats en del. När teasern för Fable 4 sedan visades upp förra året skrek jag högt rakt ut, så högt att jag kränkte hunden som gick in och la sig på toaletten.

Peter Molyneux är denna gång inte inblandad alls och det tror jag bara är positivt. Han har som bekant en viss tendens att överdriva och det slutar ofta med besvikelse när spelen inte riktigt lever upp till allt han målat upp på förhand. Nu sitter Playground Studios på uppdraget och kan i lugn och ro putsa på det som blir nästa Fable, vare sig det blir en direkt uppföljare eller en reboot. Jag tror helt klart på det sistnämnda, det känns mest logiskt i nuläget. Än så länge har vi ju inte sett mer än teasern och det lär väl släppas som tidigast under 2022 men mest troligt ännu senare. Det hade ju dock vart skoj att få se lite gameplay eller något nytt överhuvudtaget på E3 men jag tvivlar på att det kommer ske. Men man kan alltid, alltid hoppas. Jag hoppas som sagt orimligt mycket på nya Fable, jag kan bara inte hjälpa det. Jag lär bli besviken, det kan bli en dunderflopp men det kan också bli alldeles, alldeles underbart... Bara charmen och humorn bevaras samt att det putsas lite på de brister som föregångarna ändå har så finns alla chanser i världen att detta blir bra. Kanske till och med fantastiskt. Den som lever får se som man så fint brukar säga.

Vad tror du om nya Fable?

Elliott och Senua

Elliott och Senua

Efter en lång och ganska intensiv helg på besök nere i Skåne med sambo så har jag äntligen slagit ner ändalykten i soffan. Byxorna är av, min Pepsi Max är iskall och krysslådan är igång efter ett par dagars välbehövlig vila. Det är dags att fortsätta jobba med den enorma backlog jag drog på mig medans jag jobbade tidigare nämnda ändalykt av mig för Canal Digitals räkning. Ikväll har det blivit dags att ta tag i Hellblade: Senuas Sacrifice. Jag har absolut noll förväntningar på detta då det gått lite under radarn för min del. Första intrycken är att det är våldsamt snyggt på sina ställen men Senua är lite trögstyrd och kameran känns lite för nära placerad. Storyn är hittills inget som utmärkt sig något särskilt men jag antar att det kommer klarna längre fram.

Jag gillar att ha lite musik på i bakgrunden medans jag spelar, inte till den grad att det stör eller tar över på något vis. Bara lite lågt i bakgrunden, det hjälper mig att fokusera avsevärt mycket bättre har jag märkt genom åren. Den här kvällen lyssnas det på min husgud och kanske min favorit genom alla tider: Ingen mindre än Elliott Smith. För den breda massan är han inte superkänd men han är än idag drygt 18 år efter sin djupt tragiska bortgång otroligt respekterad i musikbranschen. Elliotts låtar har tolkats av så pass stora namn som Madonna, Billie Eilish, Jack Black, Mac Miller, Red Hot Chili Peppers och Phoebe Bridgers. Hans musik har även spelats i ett flertal filmer och serier som till exempel Rick & Morty, men mest känd är han kanske för Good Will Hunting där hans musik dominerar soundtracket totalt och han nominerades för en Oscar för låten "Miss Misery" som spelas när eftertexterna börjat rulla. Elliotts musik är svår att beskriva, många låtar är bara han och en gitarr medan andra är fulla arrangemang, på samtliga av sina album spelade han även alla instrument själv. Det som för mig sammanfattar hans musik är att den är otroligt vacker. Elliotts sköra röst bär fram känsligt skrivna och inte sällan självbiografiska texter ackompanjerad av bländande gitarrspel och fenomenala sångmelodier. Jag skulle kunna fortsätta skriva om Elliott i all oändlighet, men det skulle bli en lång och tröttsam blogg så vi stannar här. Jag rekommenderar alla som inte lyssnat ännu att göra det. Mest troligt kommer du känna igen en del av låtarna och förhoppningsvis bli lika trollbunden som undertecknad. Samtliga album finns såklart på alla streamingtjänster och på Youtube.

Har du haft en bra helg?

Den ädlaste av troféer

Den ädlaste av troféer

Jag tror ni vet vilken jag pratar om här. Den vackraste av dem alla, det ultimata beviset på att man kramat ur allt som rimligtvis går ur ett spel. Platinum-trofén förstås, den ädlaste och också den mest utmanande att plocka. Jag ska ärligt säga att jag aldrig riktigt orkat jaga dessa förut, jag har i regel kört klart kampanj och eventuellt lite multiplayer och sen har det varit bra för min del. Jag har inte orkat nöta i all oändlighet även om den där nollan i min samling undermedvetet ändå stört mig. För någon vecka sedan ändrades detta och så plockade jag min allra första platina i och med Days Gone och det var en väldigt härlig känsla, samtidigt som det kändes lite tomt. När platinan är tagen så finns det ytterst lite kvar att göra och en redan död värld blev ännu dödare. Men samtidigt så får ändå 60+ timmar av Days Gone räcka.

Att ta den platinan gav dock lite blodad tand, jag började genast kika igenom min spelsamling och se om det fanns några andra titlar som skulle kunna vara värda att köra igenom till sista blodsdroppen. Det slutade med N. Sane Trilogy. Jag har nu suttit som besatt i över en vecka och jagat reliker och gems och medan jag sakta men säkert förlorat förståndet. Spelar man bara för att klara av huvuddelen av spelet så är egentligen bara ettan lite svår på sina håll, de övriga två är ganska enkla. Men när man ska klara banorna på tid, då blir det helt plötsligt väldigt mycket svårare. Ska man ha platinan så gäller det att plocka minst 30 guldreliker och då behöver man verkligen finslipa sitt spel, hitta genvägar och framför allt inte dö. Jag sitter just nu med trean som överlag är den enklaste och har i skrivande stund 24 guld och jag har dessvärre också det värsta framför mig. Men skam den som ger sig, jag har kommit alldeles för långt för att ge upp nu så tids nog lär jag klara det. Men till vilket pris? Nåja, jag har för det mesta haft kul på vägen och det är väl ändå det viktigaste.

Hur många Platinum har du?

Jag gillar verkligen Days Gone

Jag gillar verkligen Days Gone

Det tog hela två år efter att det släpptes innan jag slutligen tog mig tid att spela igenom det och det var ärligt talat mest för att det var ett av gratisspelen i april för PS Plus. Annars är det väldigt sannolikt att det tagit ännu längre tid, och det ändå för ett spel som jag var väldigt hypad på alldeles innan det släpptes. Sen kom dock recensionerna och det var väldigt spridda skurar minst sagt, vilket ledde till att min hype dog ut nästan helt, det verkade som många andra spel ha släppts lite för tidigt. Synd såklart, men också tyvärr mer regel än undantag numera.

Jag har nu spelat över 60 timmar av Days Gone, åkt hundratals kanske tusentals mil på min kära motorcykel, tankat sagda motorcykel ca en miljon gånger, dödat tusentals freakers, marodörer, diverse infekterade djur och dessutom plockat platinatrofén. Allt som allt en väldigt trevlig upplevelse, jag trodde inte jag skulle gilla det så pass mycket som jag faktiskt gjorde. Fartfyllt äventyr, bra story, utmärkta röstskådisar och stundtals riktigt, riktigt snyggt. Att åka motorcykel genom ett väldigt vackert men dött Oregon är oerhört njutbart, så länge man tar med i beräkningen att man när som helst kan bli överfallen av vad som helst. Men det är en del av charmen, tycker jag. Inledningsvis så hatade jag att behöva reparera och tanka motorcykeln stup i kvarten men den biten växer på en och tillför faktiskt en del krydda, planerar man lite dåligt så kan man bli ståendes med soppatorsk och tvingas kuta till närmsta bensindunk, vilket gör en betydligt mer sårbar. Spelet är förstås inte helt utan brister, två år efter release så laggar det riktigt rejält på sina håll och ibland kraschar det helt. Den öppna världen är väldigt vacker men aningen innehållslös och det känns inte som att det finns jättemycket att upptäcka så som det gör i exempelvis Red Dead Redemption 2. Stundtals blir det också lite repetitivt men på det stora hela är ändå variationen i uppdragen helt okej.

Jag hade verkligen velat se vad Bend Studios hade kunnat göra med en uppföljare, jag vill spela fler timmar med Deacon och se hur deras smått hopplösa situation utvecklar sig. Jag hoppas dock inte alltför mycket då Sony som bekant gett kalla handen till Bends planer, men å andras sidan så är ju namninsamlingen är nu uppe i över hundratusen underskrifter så man vet aldrig. Större under har ju skett. Days Gone är en riktig pärla och förtjänar en fläskig uppföljare tycker jag. Tänk er hur läckert det skulle kunna bli på next gen konsolerna. Blotta tanken får mig att salivera kraftigt.

Vill du se mer av Days Gone?

Trevligt att vara här!

God eftermiddag, Gamereactor, och tack så mycket för det fina välkomnandet!

Har ni läst min sida på redaktionen så har ni vi det här laget kanske lite hum om vem jag kan tänkas vara och vad jag pysslar med. Men det finns ju givetvis mer att berätta, så vi kör väl en liten presentation här i min första blogg som skribent.

31 år gammal har man hunnit bli och jag har hängt här på Gamereactor i över 12 år nu, men jag gör inte så mycket väsen av mig för det mesta. Mest bloggat en del nonsens och kommenterat lite här och där.

Jag har alltid gillat att skriva så det kittlar rejält att jag nu kommer få skriva en hel om spel, plus att jag nu kan starta upp min PS4 närsom och säga till sambon att det rör sig om jobb. Även fast det kanske inte är det just precis alltid, men det behöver inte hon nödvändigtvis känna till.

Utöver då skrivande och spel så älskar jag ormar. Verkligen älskar. Jag har i skrivande stund tre ormar boende hos mig och det är stor chans att det blir fler framöver. Såvida jag inte behöver kompromissa med sambon och i samma vevan skaffa en katt, då är det no deal.
Jag är också en sån galning som gärna ger mig ut och letar huggorm och snok i skogarna hemma när jag har tid över.

Jag gillar även sport trots att jag många gånger förbannat den dag då jag blev sportintresserad. Det har inte varit lätt att vara en Leksandsupporter senaste tjugo åren om man säger så. I fotboll håller jag på IK Brage, det har heller inte varit helt lätt alla gånger, men inte fullt lika tungt som att hålla på Leksand. Som tur är så ser båda lagen ganska stabila ut (peppar, peppar) just nu, vilket är oerhört välkommet.

Musik är även det oerhört viktigt för mig, jag spelar, lyssnar och skriver en del eget. Lyssnar på väldigt mycket olika numera, men har svårt för överproducerad radiopop. Bland favoriterna kan nämnas John Mayer, Elliott Smith, Green Day, Phoebe Bridgers, The 1975, David Bowie, Sinatra, Regina Spektor plus oändligt mycket mer.

Känns riktigt bra att vara här, jag är minst sagt taggad!,
Tänkte runda av med att önska er alla en trevlig helg och tacka för att du läst hela vägen hit.

Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy