Svenska
Blog

Tomb Raider I-III Remastered är mysigt

Jag har under gårdagskvällen satt tänderna i Tomb Raider I-III Remastered och det är ju nästan alltid trevligt att återse Lara igen. Jag minns väldigt väl hur vi satt och nötte den korta demon av Tomb Raider II som kom med vår allra första Playstation, ytterst oklart om vi faktiskt ens klarade den demon där och då, vi sprang mest runt på måfå och fattade nog inte riktigt poängen små som vi var. Men kul hade vi ändå jag och bröderna. 

Tomb Raider I-III Remastered är därmed en väldigt trevlig upplevelse för det allra mesta. Man har ju bara polerat grafiken lite grann och därmed bevarat charmen så att det ändå känns retro och det gillas skarpt. Vill man ändå ha originalgrafiken så är den bara ett knapptryck bort vilket är förstås är en kul funktion. Det som inte fungerar lika bra är dessvärre styrningen, den kunde man gott ha uppdaterat eller åtminstone haft som alternativ att man kan byta till en lite mer modernare ifall man så önskar. Med analoga spakarna är det fruktansvärt frustrerande, nästintill ospelbart stundtals. Kör man däremot med styrspakarna så som vi gjorde på vår allra första Playstation innan Dual Shock kom så funkar det klart bättre men det är ändå definitivt inte helt smidigt alla gånger. 

Men när man vänjer sig vid det så är det en mycket trevlig nostalgitripp man bjuds på, jag älskar Tomb Raider och jag är oerhört spänd på framtiden för vår kära gravplundrare. Till dess så duger denna utmärkta remaster av originaltrilogin alldeles utmärkt. 

Tomb Raider I-III Remastered är mysigt

HQ

Har kommit över en 12-strängad skönhet

Jag har alltid velat ha en 12-strängad gitarr, eller åtminstone sedan jag först testade spela på en för tio år sedan eller så. Det är ju något alldeles magiskt med klangen som gör en knäsvag och som gitarrist bör man definitivt ha åtminstone en i sin samling. Nu har jag äntligen det som genom en ödets nyck, min polare Olle spontanköpte en av oklar anledning och fick sedan för sig att flytta ner till Australien på obestämd tid. Det ledde till att han började ge bort massor av sina grejer och när det kom till den 12-strängade Yamahan han precis köpt så tänkte han snällt nog direkt på mig. Inget att tveka på såklart och nu står den här ömsint rengjord, nysträngad och nyoljad av undertecknad medans jag hukade naken över  furubordet, tungt flåsandes. Jag har förstås inte hållit fingrarna ifrån den utan spelat varenda tillfälle som getts och den låter ju precis så fint som jag hoppades på. Den är såklart dubbelt så jobbig att byta strängar på och stämma, men det får det utan tvekan vara värt, detta är bara början på en lång och episk kärlekshistoria. 

Har kommit över en 12-strängad skönhet

 

HQ

Fjolårets fem bästa låtar

Jag är mycket väl medveten om att nästan hela januari passerat, men bättre sent än aldrig heter det ju trots allt. Det var på det stora hela ett ganska bra musikår för egen del, flera av mina favoritband och artister släppte ny musik och för det mesta blev jag inte heller besviken. Även om Blink 182 inte kvalade in på listan så var det kul att se dem tillbaka i gammal god form med Tom DeLonge på sin rätta plats, han kan ju inte jaga aliens hela tiden. 

5. Foo Fighters - Nothing At All

Foo Fighters sorgearbete efter Taylor Hawkins resulterade i deras bästa skiva sedan 2011 års Wasting Light. Bland många starka spår så stack ändå Nothing At All ut lite extra för egen del. Foo Fighters på Ullevi 2018 är ett av mina allra finaste konsertminnen och det blir minst sagt konstigt att se dem utan Taylor nästa gång. 

4. Post Malone - Green Thumb

Jag gillar Post Malone mer som människa än vad jag gillar hans musik. Han verkar vara en otroligt trevlig och ödmjuk herre som inte låtit sina enorma framgångar påverka hans ego något, vilket är beundransvärt. Han har en hel del bra låtar också och Green Thumb från senaste plattan Austin är kanske hans bästa hittills. Bara en akustisk gitarr och Postys utmärkta röst räcker långt. 

3. Green Day - Dilemma

Jag älskar som bekant Green Day och deras nya album Saviors som släpptes för bara en vecka sedan är deras bästa sedan 2009 års 21st Century Breakdown. Albumet må alltså ha släppts 2024 men Dilemma kom ju faktiskt i slutet av 2023 och är då alltså berättigad en plats på listan. Billie Joe har haft lite problem med missbruk av substanser senaste åren och här sjunger han naket och ärligt om sin kamp och det är något jag alltid uppskattat i musik. 

2. Boygenius - Emily I’m sorry

Phoebe Bridgers är med i denna supergrupp och det säger väl egentligen allt man behöver veta. Boygenius släppte sin första fullängdare i våras och det var en mycket stark platta. Nu är jag förstås lite partisk eftersom jag lite lätt dyrkar kvinnan men de låtar som Phoebe skrivit och sjunger är de absolut bästa på The Record. Emily I'm Sorry är ett mycket, mycket fint stycke musik och stämsången från Lucy Dacus och Julien Baker är också av absolut världsklass. Har du inte lyssnat på plattan så är det ett mycket hett tips att göra det. 

1. Gaslight Anthem - Autumn

The Gaslight Anthems första album på nio år var inte fullt så bra som jag hade hoppats, men de låtar som var bra var dock riktigt bra. I Autumn fick vi en av Brian Fallons finaste melodier någonsin ackompanjerat av en text som verkligen berörde mig på djupet. Singeln släpptes den 3:e oktober och jag hann spela den en bit över 50 gånger innan årets slut, det säger ändå en hel del. 

Fjolårets fem bästa låtar

Vilka låtar tyckte du bäst om från det gångna året?

Jag fick ordentligt med stryk

I min blogg på nyår så utannonserade jag att jag drabbats av covid, dumt nog så skrev jag detta innan jag ens gjort klart testet. Testet ifråga visade sedan negativt och vad återstår då för baskelusker av den kalibern? Influensa känns väl mest rimligt, eller någon ännu icke känd patogen som uppstått på Elliotts förskola. Det lutar ju ändå åt influensa men med tanke på vilken smitthärd föris är så utesluter jag ingenting. Nästa pandemi kommer att ta sin början på en förskola någonstans och den kommer vara dödligare, var så säkra. Kom ihåg vart ni läste det först. 

Det var hursomhelst många år sedan jag hade influensa nu och jag kan inte minnas att jag fick fullt så mycket stryk då som jag fick nu. För denna omgång var riktigt, riktigt brutal. Febern drog iväg rejält och var nästan på 40 ett tag för första gången sedan jag var barn skulle jag tro, massor av snor, hosta och ont i kroppen fick man förstås på köpet med plus en nästäppa jag aldrig tidigare upplevt maken till. Elliott hade också strax över 40 grader när det var som värst, men han repade sig som tur var snabbast av oss. Jag själv är fortfarande inte helt hundra men nu går det åtminstone åt rätt håll efter totalt nio dagar med eländet, nu återstår bara lite snuva och lite hosta och det är ändå hanterbart. Ändå inget jag kan rekommendera, se till att hålla er friska nu allihop, även om det kan vara rätt svårt. Särskilt om man har barn på föris, då är det nästintill omöjligt faktiskt. 

Jag fick ordentligt med stryk

Det låter förbannat bra det här Green Day...

Det låter förbannat bra det här Green Day...

Jag har många band jag innerligt älskar, men om jag måste nämna ett som står lite över alla andra så blir mitt svar med största sannolikhet Green Day. Under sin över 30 år långa karriär har deras högstanivå varit löjligt hög och så även deras lägstanivå, vilket är än mer imponerande. Live är Green Day det klart bästa band jag sett, det är tajt, det är roligt, det är energiskt och Billie Joe har en fantastisk förmåga att få med sig exakt hela arenorna. Nu är punkrock-veteranerna snart tillbaka med en ny platta vid namn Saviors och känslan är att detta blir den bästa sedan 2009 års 21st Century Breakdown. Fyra låtar har släppts och det låter ruskigt bra. Senaste släppet One Eyed Bastard kom så sent som idag och den gjorde mig inte heller besviken, snarare steg peppen ytterligare. Petter kommer älska denna!

Tack Green Day för all musik hittills och inte minst tack för alla gapskratt jag fått senaste dagarna tack vare American Idiot och MAGA. 

Gillar du Green Day?