Svenska
Blog

Han är helt otroligt bra den där Gregory

Det är framförallt när hösten smyger sig på som Gregory Alan Isakovs låtar börjar spelas mer frekvent igen, hans musik är otroligt höstig av någon anledning. Det är så att man riktigt kan höra höstlöven virvla runt när man lyssnar på låtar som Virginia May till exempel. Fruktansvärt bra är han ju, en av mina stora favoriter här hemma, han skriver helt fantastiska melodier och ännu mer fantastiska texter. Verkar vara en otroligt jordnära herre också, när han inte turnerar och spelar in musik så jobbar han på sin ekologiska farm och det är även där han byggt sin studio. Hur coolt som helst egentligen, inte alltför många artister som lever som han gör. 

Jag hade nöjet att se Gregory live i Göteborg 2017 och det står sig som en av mina favoritspelningar utan tvekan, och då har jag ändå sett över 50 olika band och artister nu sammanlagt. Det var ren och skär spelglädje igenom och publikinteraktionen på ett så litet ställe som Pustervik blir lätt magisk och intim. Greg och hans band är dessutom snortajta live. Det skadade inte att han hade den för mig då helt okända Leif Vollebekk som förband heller och jag har varit ett fan av Leffe sen dess, han förtjänar att vara större än han är. 

Gregory jobbar just nu på ett nytt album till min stora glädje och det ser ut att släppas 2023 någon gång, det senaste Evening Machine kom 2018 så jag börjar bli lite lätt otålig nu. Men men, nu ska jag fortsätta min helg, det är bara jag och lillgrabben hela dagen så han kommer att få höra en hel del Gregory-covers idag från undertecknad. Sen blir det hockey i form av Skellefteå - Leksand och jag hoppas givetvis att Leksand plockar samtliga poäng uppe i Norrland. 

Ha en fortsatt trevlig helg och tack för att du läser! Händer det något roligt i helgen?

Han är helt otroligt bra den där Gregory

Elliott gillar Gregory skarpt!

HQ

Jag saknar Australien

Det känns lite galet att det är hela tio år sedan jag tog mitt pick och pack och drog ända bort till Australien, landet jag drömt om ända sedan jag slaviskt kollade på krokodiljägaren som barn. Då var man bara 22 och nu fyller man snart 33, vilket också känns helt galet.

Jag hann inte alls med så mycket som jag hade planerat men så fort hemfärden var bokad så svor jag på att återvända inom kort, men så blev det ju inte riktigt. Många minnen hann ändå skapas, några av dem är rätt roliga historier som jag skulle kunna blogga om när ork finns medans vissa nog aldrig kommer återberättas offentligt. Men jag saknar verkligen Australien, ibland så mycket att det nästan gör fysiskt ont i mig. Jag vill ut i bushen och spana på ormar och andra reptiler, jag vill partaja på alla galna klubbar i Kings Cross, jag vill surfa, jag vill hyra en campervan och köra längs hela kusten. Runt hela skiten bara, får ta den tid det tar. Australien är verkligen helt magiskt och jag måste verkligen få fingrarna ur snart och ta mig tillbaka. Det optimala hade ju vart att plugga några år där, men det är gräsligt dyrt det så det blir det nog inget med. Nåja, tillbaka ska jag i alla fall på ett eller annat vis.

Har du varit i Australien eller drömmer du om att åka dit?

Jag saknar Australien

HQ

Det finns bara en Börje Salming

Börje Salming är en av våra allra största hockeyspelare genom tiderna, hans betydelse för svensk hockey kan och bör inte underskattas. Därför är det inte på något vis konstigt att en hel hockeyvärld just nu lider med Börje och hans familj efter att beskedet om att han drabbats av ALS kom tidigare i år. Än värre blev det när vi i oktober fick veta att sjukdomsförloppet går väldigt fort, mannen som jag alltid trott var gjord av stål kan inte längre prata eller äta och vad det verkar blir han sämre för varje dag. 

Två nätter i rad nu har han hyllats i Kanada och nu senast i sin gamla hemstad Toronto där han spelade totalt 16 säsonger och blev odödlig. Hyllningen inatt var fantastiskt fin där en hyllningsvideo först spelades och sen äntrade Börje själv för att släppa pucken i det ceremoniella nedsläppet. Kvällen till ära så hade Toronto Maple Leafs mönstrat en helsvensk förstafemma inklusive målvakt och vid nedsläppet var det inte lagkaptenerna som tog hand om det som det vanligtvis är utan svenskarna Oliver Ekman-Larsson i Vancouver och William Nylander i Toronto. Samtidigt som det var en fantastiskt fin och värdig hyllning av en sann legend så gör det också fruktansvärt ont att se Börje så sjuk som han är och vi vet ju alla att det bara kommer att sluta på ett sätt. Det är en fruktansvärd sjukdom som man inte ens önskar sin värsta fiende och än mindre en sån fantastisk man som Börje Salming. 

Det kommer naturligtvis inte hinna komma ett botemedel i tid för Börje, men forskningen går hela tiden framåt och vill man bidra till att så småningom kunna bota ALS så finns nu Börje Salmings stiftelse dit man kan skänka ett valfritt belopp. Go!

Det finns bara en Börje Salming

Börje ❤

Modern Warfare 2 är inte så tokigt

Det fanns en tid då jag älskade Call of Duty över alla andra spel, jag spelade igenom kampanjerna på alla svårighetsgrader och satt uppe om nätterna och köttade på i multiplayer och pratade med folk över hela världen. Många, många timmar blev det, men sen dog det ut lite grann för mig och senast det var så kul var i det första Modern Warfare 2 och det var nu 13 år sedan. Jag har förstås spelat de flesta av spelen sen dess men det har inte klickat och jag har i regel tröttnat ganska snabbt på allt. 

Nya Modern Warfare 2 är annorlunda dock, jag har för första gången på många år haft riktigt roligt med Call of Duty. Visst, kampanjen är inte särskilt originell och gör inte så mycket nytt, men det är full fart och inte minst så får jag ju spela som Soap McTavish igen med Captain Price vid min sida. Den lilla nostalgitrippen bidrar säkert lite till att jag faktiskt gillar det så mycket som jag gör, det kan jag inte förneka. Det är trots allt med Soap, Price och inte minst Ghost jag tillbringat mest tid med och det var ändå lite som återse gamla vänner man förlorat kontakten med. Men känslan är ändå att jag hade tyckt om det även utan dessa herrar. Call of Duty är ju fortfarande Call of Duty med allt vad det innebär, men det var i synnerhet en bana jag verkligen gillade som ändå kändes lite nytänkande där man utan vapen tvingas leta upp saker i omgivningen att göra minor, bomber och andra verktyg med för att överleva och ta sig vidare. Det hade jag gärna sett lite mer av, kanske att man hade kunnat göra det även i andra banor under spelets gång och inte bara i den banan. Eftersom man ändå får med sig den kunskapen så hade det ju absolut kunnat vara med i resten av spelet också kan jag tycka. Men på det stora hela så har jag haft väldigt roligt med kampanjen och jag ser faktiskt fram emot en tredje del nu. Det skadar ju inte att det dessutom är rätt snyggt också. 

Jag har inte spelat fullt så mycket multiplayer än som jag hade önskat, det blir denna veckas projekt. Men det lilla jag kört så har jag fått rätt mycket stryk och precis som Jonas skrev i sin blogg så är jag inte alls ett fan av att det inte går att stänga av cross-play när man kör på Xbox. Det känns som att jag inte kommer uppskatta multiplayern lika mycket som kampanjen, men vi får se när jag fått in lite mer timmar i den spelformen vad jag tycker då. 

Har du spelat Modern Warfare 2? Vad tycker du i så fall?

Modern Warfare 2 är inte så tokigt

Fint att se er igen grabbar!

Tidernas fem bästa slashers

Det är väl ändå Halloween hela denna veckan ut om vi ska vara petnoga med den stundande allhelgona-helgen och allt? Jag tycker det åtminstone så vad passar väl bättre än att fortsätta lite på skräckis-temat. Ni som följt bloggen vet nog att jag har en viss förkärlek för slashers i alla former. Det är en genre som blandar och ger väldigt friskt där vissa är riktigt bra medans vissa är så dåliga att de på så vis blir bra. Flera filmer i både Friday the 13th och Halloween-franchisen stämmer in på de kriterierna kan vi väl lugnt påstå. Men, nu ska vi fokusera på de allra bästa och här följer min högst personliga lista, även om jag är rätt säker på att många av er håller med om mina fem val. 

5. The Texas Chainsaw Massacre (1973)

Detta är ju också en franchise som lider av att ha fått många usla uppföljare, men Tobe Hoopers original står sig väldigt väl än idag. Det är än idag svårt att inte haja till lite varje gång man hör en motorsåg starta... Denna har ju faktiskt viss verklighetsbakgrund också, Ed Gein som hade en viss fallenhet för att göra lampskärmar och dylikt av hud har ju inspirerat historien lite grann. 

4. Scream (1996)

Den första Scream har det mesta ändå - våld, blod, humor och en stor, saftig portion själviroini. Alla klyschor som hör genren till finns med och det är förstås helt avsiktligt. Det var första gången vi råkade på Ghostface och även här har det gjorts en del mer eller mindre lyckade uppföljare. Wes Cravens första är dock överlägset bäst, något den har gemensamt med flera av utmanarna på listan. 

3. A Nightmare on Elm Street (1984)

Aah, filmen som nog gjorde oss åtminstone lite rädda för att sova när det begav sig, blotta tanken på att Freddie Kruger jagar efter en i ens vanligtvis fridfulla drömmar är minst sagt skräckinjagande. Att hitta på en mördare som tar en när man är som mest sårbar är en lika ondskefull som genial idé. Efter ett gäng usla uppföljare och en usel remake så har Freddie själv slumrat i några år nu, men jag väntar spänt på hans återkomst. Den brännskadade jäveln har inte gjort sitt än om jag får bestämma. 

2. Psycho (1960)

Alfred Hitchcocks klassiska film står som förlaga till alla de övriga på listan och den är fanimig fortfarande rätt otäck efter över 60 år. Den ikoniska duschscenen glömmer ingen som någonsin sett den och Norman Bates arv lever vidare än idag, nu senast i prequeln Bates Motel som gick i fem säsonger. Utan Psycho är det troligt att ettan på min lista aldrig ens funnits och sedermera kickstartat den våg av slashers som sedan följde under 80-talet. 

1. Halloween (1978)

Det kommer nog inte som någon praktskräll detta inte, men Halloween är tidernas bästa slasher och det finns många anledningar till det. Till skillnad från många andra i genren så är Halloween mer psykologiskt otäck än otäck på grund av blod och gore. Det tar ju faktiskt nästan en hel timme innan Myers faktiskt sätter sin plan i verket och innan dess psykar han och stalkar sina tilltänka offer innan han sedan strategiskt slår till. Den nästan totala avsaknaden av blod och gore var ju förstås delvis beroende på att budgeten var nästan obefintlig, likaså var ju den numera så ikoniska masken också en sorts nödlösning. Bra blev det i alla fall och Carpenters lågbudget-verk står sig än idag som tidernas allra bästa, ingen har ens kommit i närheten. 

Vilken är din favorit?

Tidernas fem bästa slashers

"Flämt, flämt, flämt."