Svenska
Blog
Dave Grohl - The Storyteller

Dave Grohl - The Storyteller

Dave Grohl har upplevt mycket under sin karriär, det blir väl lätt så när man lirat i två av världens största rockband och en mängd andra sidoprojekt. Är det något som Herr Grohl är bra på utöver att skapa musik så är det att berätta alla dessa historier, jag vet inte hur många klipp jag sett på youtube där han berättar om Kurt, Nirvana och ja, allt. Han gör det dessutom med en otrolig inlevelse, humor och engagemang, man sugs direkt in och vill bara höra mer och mer. Jag som sällan kan koncentrera mig på att lyssna längre än en halvtimme hade kunnat lyssna på Dave i flera timmar utan att ens blinka. 

Så när Dave för en tid sen meddelade att han skrivit en bok så blev jag minst sagt glad. Jag köpte förstås boken direkt vid release och läste klart den för någon vecka sedan. Jag kan nöjt konstatera att det är en av de bästa biografier jag läst i hela mitt liv, Dave skriver minst lika bra som han pratar och man hör hela tiden hans röst i huvudet under läsningen. Det rivstartar med att han spräcker skallen som barn i en ganska märklig olycka och den numera legendariska spelningen på Ullevi 2015 och så fortsätter det. Man skrattar förstås oerhört mycket men det blir också stundtals riktigt känslosamt, som när han skriver om Kurt Cobain vilket av förståeliga skäl var det svåraste kapitlet att skriva. Även om man inte gillar Dave Grohls musik (jag personligen älskar det mesta han gjort) så kan man väl inte annat än älska Dave ändå? Han har rykte om sig att vara en av musikvärldens absolut trevligaste och det har jag inga som helst problem att tro på. Dave är one of a kind, en av mina absolut största favoriter. 

Jag kan inte annat än rekommendera att man läser den här boken. Jag lovar att den är ca 100% bättre än Dan Bilzerians bok. Vill man köpa den så kan man göra det här! 

 

HQ
En riktigt bra skiva

En riktigt bra skiva

Kommer du ihåg dängan "Are you gonna be my girl?" från 2003 som var praktiskt taget överallt? Klart du gör för den är än idag nästan överallt och får väl närmast anses vara en klassiker nu och med all rätt - det är en riktigt bra låt. Jag kan i regel inte sitta still när den spelas och måste skriksjunga för full hals, något jag inte absolut inte bemästrar. 

Hursomhelst, bandet hette Jet och det var egentligen deras enda riktiga hit, men ibland räcker ju det med en riktig stänkare för att ge någon sorts bestående avtryck i musikvärlden, titta bara på James Blunt... Jet skulle släppa ytterligare två skivor och turnera världen över men splittrades 2010 och sångaren Nic Cester gick praktiskt taget under jorden. 2017 återförenades bandet och Nic Cester bröt sin kreativa torka och släppte sin första soloskiva Sugar Rush som var väldigt annorlunda mot hur Jet brukade låta och den var även riktigt, riktigt vass. Cester besitter en av rockvärldens absolut bästa röster, han har förmågan att skriksjunga så där som jag verkligen önskar att jag kunde. Jag får helt enkelt finna mig i att jag inte har det registret. 

Nåväl, det jag ville få sagt med det här inlägget är att Nic Cester i veckan släppt en helt ny platta och en barnbok på det dessutom. Både boken och skivan heter The Skipping Girl och skivan är ett soundtrack till boken, boken har jag inte läst eller ens fått tag på men jag känner direkt att jag måste köpa den och läsa den för Elliott när han kommer till världen. Albumet är nämligen otroligt bra, det är ännu ett steg bort från den musik han gjorde i Jet och består till största delen av akustisk gitarr, piano och stråkar, något jag generellt sett är ganska svag för. Det är vackert och melankoliskt och jag har lyssnat närmast konstant senaste två dygnen nu. Fenomenalt bra! 

Lyssna kan man göra här. I samma veva kan jag även rekommendera God Knows där Cester verkligen visar vilket bett han har i rösten. 

HQ

Skorpionen har vaknat

Han har vart hos oss lite över en månad nu och det har i ärlighetens namn inte hänt så mycket sen dess, äta ville han inte göra så vi lät honom vara lite så att han kunde acklimatisera sig i lugn och ro. Det slutade med att han grävde ner sig och vi misstänkte starkt att det var dags för honom att ömsa. Det är en fas som kan pågå i allt från någon vecka till några månader, så det var bara att vänta och se.

Skorpioner är väldigt tåliga varelser, de klarar sig väldigt länge utan mat och vatten så vi var aldrig egentligen oroliga, vi såg till att det alltid fanns vatten tillgängligt och kollade terrariet på kvällarna med UV-ljus ifall han kommit fram. Fram tills i förrgår så syntes inte minsta spår av honom, men så plötsligt under ett löv såg jag något som lyste väldigt karaktäristiskt i neon och där var han. Lite större än sist vi såg honom och av allt att döma välmående. Lika tjurig som innan också, så vi lät honom vara och slängde in en liten mjölmask till honom igår innan vi la oss. Masken är spårlöst borta idag så jag utgår ifrån att han var rejält hungrig och slukade den så fort vi lämnade rummet, men jag vill gärna se honom äta också, det är trots allt rätt fränt att se skorpioner jaga. Jag nämnde ju också att han har blivit lite större så mest troligt finns det ett tomt exoskelett någonstans i terrariet, jag ska försöka leta reda på det så snart jag hinner. Fler uppdateringar kommer i takt med att det händer grejer, förhoppningsvis kan jag få till en film på när han äter också, det vore coolt det som kidzen säger. 

Skorpionen har vaknat

 

En fantastisk podcast

Jag har vart ganska sen på bollen när det gäller podcasts, jag vägrade konsekvent lyssna på poddar i flera års tid då jag inte såg någon som helst poäng med det. Kanske beror det på min bristande koncentrationsförmåga eller bara för att jag var tjurskallig och bestämde mig för att det inte var något för mig.

Hursomhelst, sen jag träffade min nuvarande sambo så har jag kovänt i frågan och lyssnar numera på ett flertal poddar varje vecka. Det är allt mellan himmel och jord i princip och ibland dyker det upp någon så bra att man bara längtar efter nya avsnitt så fort man slutfört det senaste. Who is Daniel Johns? är verkligen en sådan. För er som inte vet så var Daniel Johns frontman i det australiensiska bandet Silverchair som slog igenom med dunder och brak 1995. Blott 15 år gamla såg de ut lite som Nirvana och lät som Pearl Jam ungefär. De övergav emellertid ganska snabbt post-grungen och hittade sitt eget sound med tiden och ingen skiva är den andra lik. 2011 splittrades dem och det kommer inte bli någon återförening någonsin och man förstår varför ju mer man lyssnar på Daniel. I podden berättar Daniel Johns helt enkelt sin historia, allt han vart med om under uppväxten med Silverchair, psykisk ohälsa, fysisk ohälsa, you name it. I varje avsnitt dyker också ett flertal gäster upp så som Billy Corgan, Tom DeLonge, Van Dyke Parks, Nathalie Imbruglia med flera som berättar anekdoter och annat intressant om huvudpersonen själv... För mig som är ett stort fan av Silverchair och Daniel Johns är det fruktansvärt intressant, men jag skulle nog vilja påstå att det är intressant för vilken musikälskare som helst. Man får en ganska unik inblick i hans skapandeprocess, hur han ser på musik, framtiden, vad som händer på turnéer och ja, allt egentligen. Oooootroligt intressant och jag tycker verkligen man bör ge den en chans. Daniel Johns är verkligen inte som någon annan i musikindustrin.

Podcasten går bra också, i Australien är den just nu större än Joe Rogan, vilket ju inte är så illa pinkat. Vill man lyssna så är den exklusiv för Spotify och nås genom att klicka här, tre avsnitt finns ute i dagsläget och  ett nytt släpps varje onsdag. 

En fantastisk podcast

James May brer mackor

Jag är säkerligen rätt sen på bollen här med tanke på att James May gjort detta i ett par år nu, men fasen vad underhållande det är att se honom bre ytterst mediokra och rentav vidriga mackor i sann brittisk anda. 

Premissen är enkel, James brer för det mesta mackor från sin barndom och det är ganska deprimerande skapelser minst sagt. Britter och deras matkultur är ju aningen speciell och där proppar man in praktiskt taget vad som helst i en macka, allt från fiskpinnar till nudlar och det finns praktiskt taget inga regler. Detta i kombination med Mays torra humor och hur extremt billig hela produktionen känns (avsiktligt gissningsvis) blir orimligt underhållande i slutändan. Det förekommer givetvis en hel del annat matrelaterat också, man kan ju inte bre mackor i all evighet även om det i regel är roligast. Då och då dyker även bekantingar som Richard Hammond upp också, vilket ju är trevligt. Jag har tillbringat hela morgonen med detta och vill du slänga bort ett antal timmar kan du börja med den här länken: Has James May made the best sandwich yet?

Mycket nöje!