Svenska
Blog
Snart dags för Myers igen

Snart dags för Myers igen

Han gjorde ju tämligen storstilad comeback på vita duken för nästan exakt tre år sedan nu med Halloween, som till största delen var en ganska bra film och en av få riktigt sevärda uppföljare i franchisen. Succén var ett faktum och det stod ganska snart klart att det skulle bli en trilogi av det hela. Inte mig emot förstås som älskar Myers och lär så alltid göra.

Den 15:e oktober smäller det då alltså, Michael har förstås överlevt händelserna i förra filmen och ingen lär vara särskilt förvånad, han har en tendens att göra det. När världen gått under så kommer kackerlackorna och Michael Myers flåsandes kräla upp ur något hål till tonerna av ledmotivet, var så säkra. Hursomhelst, de trailers som släppts lovar gott och det ser av allt att döma ut att bli en intensiv upplevelse minst sagt. Tommy och Lindsay från första filmen återvänder, vilket ju är kul för oss nostalgiker även om skådisen som spelade Tommy inte är densamma som i originalet. Om tio dagar är det dags alltså och jag kommer förstås se den på bio. Sen är det bara ett års väntan på den slutliga delen Halloween Ends, sen återstår det att se i vilken form vi får återse Myers igen. För han lär komma tillbaka på något vänster så småningom, en sådan kassako tar man inte död på i första taget och jag klagar inte. Hur usla majoriteten av alla uppföljare än har varit så kittlar det alltid ändå till när Myers återvänder, så är det bara. 

Är du taggad på Halloween Kills?

 

HQ

Råkade adoptera en skorpion

Jag har utöver spel ett enormt stort intresse för reptiler, amfibier, insekter och spindeldjur. Det har suttit i ända sen födseln i princip och djur som många är livrädda för är sådana jag gärna har närkontakt med. Men fram tills i måndags så hade jag aldrig haft någon närmre kontakt med en skorpion otroligt nog. Jag har alltid kunnat tänka mig att äga en skorpion dock, det är otroligt häftiga djur, det stod bara inte överst på min långa lista. Men så genom en ödes nyck så adopterade vi en bortkommen stackare så sent som i måndags. 

Det som då hände var att en tjej i Göteborg hade råkat få med lite mer än hon hade hoppats på när hon beställde ett paket från Kina, det som bara skulle innehålla ett pussel innehöll även en skorpion. Det är tydligen inte så ovanligt som man tror, men det är inte alltid djuren överlever resan. Denna lilla parvel gjorde dock det och efter lite snabb överläggning så kom vi fram till att vi gärna tar hand om honom. Så sagt och gjort, vi förberedde ett litet terrarium till honom och sen drog vi till Göteborg för att hämta honom. 

Vårt nytillskott är en asiatisk skogsskorpion och de är tämligen harmlösa. De har en gadd och de har gift men det är svagt och i regel så nyps dem hellre än att stickas. Men med det sagt så är det såklart inget keldjur det rör sig om, så större delen av sitt liv kommer han att få vara i sitt terrarium i fred. Lägger med en liten bild på den lilla fisen, han är väldigt liten så det är lite knepigt att få bra bilder på honom i nuläget. Kommer givetvis uppdatera lite då och då om hur det går för honom, om intresse finns. 

Gillar du exotiska djur? 

Råkade adoptera en skorpion

HQ

Darks Souls fyller 10 år idag

Otroligt ändå att det nu idag gått prick 10 år sedan det första Dark Souls släpptes. Den själsliga uppföljaren till det lika kultförklarade och till viss del också ökända Demon's Souls som satte en helt ny standard i spelvärlden. Det har sedan dess kommit ytterligare två spel i Dark Souls-serien, Sekiro, Bloodborne samt en hel del mer eller mindre lyckade kloner. 

Även om jag inte sällar mig till de fans som försvarar FromSoftwares djävulska kreationer med näbbar och klor så är det utan tvekan fantastiska spel. Brutalt hårda men oftast rättvisa även om man inte alltid tycker det i stridens hetta. Jag har i ärlighetens namn hittills bara klarat Dark Souls 3 helt och hållet, tvåan tröttnade jag helt på och ettan har jag tagit en välbehövlig paus från. Det blev som det brukar, jag blev kaxig när jag klarade trean och hybrisen visste inga gränser när jag satte igång Dark Souls Remastered. Jag kom inte omedelbart ner på jorden, men efter dryga halvtimmen var det ett faktum. Med ett kraftigt sårat ego så blev det efter det ett lite ödmjukare spelsätt och jag har väl tagit mig igenom halva nu ungefär, men jag har inte riktigt motivationen i dagsläget att knyta ihop säcken. Men så småningom lär suget återvända gissar jag på, Dark Souls drar ju verkligen fram masochisten i mig och det är någonstans mitt i all smärta och frustration njutbart att få så mycket stryk hur märkligt det än låter. För att inte tala om känslan när man väl fäller en boss som tagit 50+ försök... Det kan nog endast överträffas av en handfull utvalda, magiska ögonblick i sport från favoritlagen och troligtvis också att bli pappa för första gången. 

Vad har du för relation till Dark Souls?

Sex Education säsong 3 var lysande

Sex Education säsong 3 var lysande

Netflix producerar en hel del bra material nuförtiden och för egen del så är den kanske starkast lysande stjärnan Sex Education. Säsong 1 och 2 var fenomenalt bra och tredje vändan gjorde mig inte det minsta besviken den heller. Från första stund har jag älskat att följa framförallt Otis, Eric och Maeve men det är faktiskt ytterst få karaktärer jag ogillar i den här serien. Även de som inledningsvis verkar rätt platta växer för varje säsong, exempelvis den på ytan korkade bråkstaken Adam Groff som är son till den strikta och färglösa rektorn som är ungefär lika strikt, stram och färglös även på hemmaplan. Adam växer enormt i den tredje säsongen och det gör faktiskt till och med hans pappa. Där vill jag absolut se mer och gärna hur deras nu ganska trasiga relation tar sig. 

Det är ju relaterbart på många håll, det känns inte som alltför länge sedan man själv var en pilsk, finnig och överlag märklig tonåring som inte visste mycket om livet och kärleken. Mycket pinsamheter blev det , många fatala felsteg och ibland är det så träffande att man bara skrikskrattar rakt ut samtidigt som man får flashbacks från sina egna upplevelser... Det var en omtumlande tid som jag nog faktiskt inte skulle vilja genomgå igen. Om jag inte får göra det med den vishet jag samlat på mig under årens lopp då förstås. 

Säsong 3 är som sagt helt lysande. Välskrivet, välspelat, roligt och gripande och de 8 avsnitt som säsongen består av känns på tok för lite. Men jag skulle bli förvånad om Netflix inte förnyar för en säsong 4, det finns lite lösa trådar att följa upp som verkligen bäddar för ytterligare pinsamheter och bekymmer. Om det finns något att kritisera så är det att vissa saker känns lite forcerade. I säsongen så dyker det upp två icke binära karaktärer och det i sig har jag absolut inget emot, det är bara bra att det är en inkluderande och öppen serie på så vis. Men sättet de introduceras på känns lite krystat kan jag tycka, som om manusförfattarna kom på det när allting redan var färdigskrivet och utöver att de är icke binära så tillför de inte så mycket, tyvärr. Men så som karaktärerna utvecklas i Sex Education så är det fullt möjligt att de tar sig i en eventuell fjärde säsong. Den som lever får se helt enkelt. Kollar du på Sex Education?

Crash har fyllt 25

Crash har fyllt 25

Ett stort grattis i efterskott är väl på sin plats för Crash, den 9:e september 1996 släpptes det allra första spelet och resten är som det brukar heta historia. Om det inte lyst igenom tidigare så älskar jag den där lilla punggrävlingen närmast villkorslöst. Han har följt med mig i mer än två tredjedelar av mitt liv och det är för mig oerhört glädjande att han hittat formen igen efter att ha vart rejält på dekis under flera års tid. 

För det såg ju inte så bra ut där ett tag, Crash verkade gå igenom någon slags ålderskris och skaffade tribaltatueringar i två spel som vi helst inte talar högt om. De blev som bekant ingen succé och Crash försattes i dvala på obestämd tid. Under en lång tid trodde jag inte att vi skulle få se en återkomst, det kändes lite som att Crash spelat ut sin roll. Så för att hantera den sorgen så spelade jag om allt på min gamla Playstation med jämna mellanrum, fortfarande lika kul trots att det ser fruktansvärt ut på en LED-TV. Men så träffades även vårt kära pungdjur av remaster-vågen och det blev ju succé med remastern av original-trilogin och sedermera även av Crash Team Racing som även den var fantastiskt bra. Ett helt nytt äventyr fick vi också förra året och vad det verkar så kommer Toys For Bob utannonsera uppföljaren väldigt snart. Crash är idag en väldigt mycket vitalare 25-åring än vad jag hade kunnat tro för bara 5-6 år sedan, om man bortser från det snedsteg som är Crash Bandicoot: On the Run då förstås. Endless runners får gärna skippas för all tid och evighet om man inte hittar ett bra koncept som inte är fullproppat med mikrotransaktioner. 

Jag har så oändligt många ljuvliga minnen med det korkade pungdjuret så det praktiskt taget svämmar över i minnesbanken. Men det starkaste måste ändå vara första gången jag och bröderna startade trean, det var ju ursnyggt på den tiden och när vi upptäckte att det fanns banor där man fick köra motorcykel så praktiskt taget slogs vi om att få spela, trots att vi ju utan större problem bara kunnat turas om lite enkelt. Det var då jag kom på den briljanta regeln att man bara lämnar över dosan vid Game Over och jag samlade då på mig en sisådär 40-50 liv på ett litet kick och behövde då med lite skicklighet inte lämna över kontrollen alls på åtskilliga timmar. I teorin åtminstone, det höll tyvärr inte värst länge alls på grund av mina golare till bröder. Men men, det var ändå ett ganska smart drag av en tioåring kan jag tycka så här i efterhand. Med en helt egenproducerad unge på jäsning så ska det bli otroligt kul att plocka fram Crash igen när han är tillräckligt stor. 

Vilket är ditt bästa minne med Crash?